|
|
|
|
|
|
==========================================================================================
|
20)
|
Super Mario Bros. 2 (Nintendo, 1989)
| |MDJ
|
|
|
De flesta av er läsare känner antagligen redan till den besynnerliga uppkomsten av denna västerländska uppföljare till Super Mario Bros. Att Nintendo of America ansåg att Miyamotos uppföljare var alldeles för svårt och för snarlik det första spelet. Att de därför bestämde sig för att utgå från ett helt annat spel (Doki Doki Panic!) och enbart ersätta de spelbara karaktärerna där med Mario, Luigi, Toad och Prinsessan. Att detta i sin tur förklarar den nya spelbarheten, de underliga fienderna, frånvaron av Bowser och Koji Kondos musik, samt att Miyamotos egen uppföljare var i stort sett helt okänd för oss fram till 1993 då spelet fanns med i en upp-pimpad version på samlingskassetten Super Mario All-Stars till SNES med undertiteln "The Lost Levels".
Det verkar som om Nintendo of America redan då det begav sig insåg att spelet skulle skilja sig från kommande delar i Super Mario-serien och gjorde sålunda en "Dallas". Efter att ha klarat hela västerländska Super Mario Bros. 2 så ser vi en nyvaken Mario i nattmössan som i sann såpoperaanda inser att han nog bara har drömt det hela. Det som antagligen skiljde sig mest från det första Super Mario Bros. förutom det att äventyret i fråga inleds med att man nu fick välja vem av de fyra ovannämnda karaktärerna man ville spela som, var att man inte längre stampade ihjäl fiender. Man skulle nu istället ställa sig på dem, plocka upp dem och sedan genom att kasta iväg dem ha ihjäl någon annan ful typ typ. På varje bana möttes du av en boss, oftast ett rosa drakskrälle som sköt iväg ägg. Hade man samlat på sig mynt i den andra dimensionen som man kunde komma till genom att kasta trolldryck för att skapa en dörr dit (på allvar...), och det var för övrigt även här som man hade tillfälle att plocka svamp för att höja sin livmätare, så var det efter varje avklarad bossnivå då dags att spela lite enarmad bandit innan nästa bana och det var f.ö enda chansen att samla på sig extraliv.
Med alla dess avvikelser från del ett var det många som vägrade erkänna det som ett riktigt Mario-spel, däribland undertecknad. En annan företeelse som jag vägrade gå med på som barn var ju att prinsessan Flugsvamp var den mest användbara av karaktärerna. Med sin tacksamma svävarförmåga lyckades hon onekligen hålla en vid liv fler gånger än de andra... Med tiden kom denna version av tvåan att bli en del av den legitima Mario-världen trots allt då bland annat flera av fienderna blev välkomna stammisar i kommande spel i serien. Och idag spelar vi trots allt gärna om "vårt eget" Super Mario Bros. 2 med ett leende på läpparna. Och lite kuriosa: Vårt västerländska SMB2 släpptes på den japanska marknaden först i september 1992, då med titeln Super Mario USA. Minsann.
Ovan: Drömlaget bestående av bröderna Mario och Luigi ihop med svamppojken och prinsessan Flugsvamp, och så den extra trippade tidsbegränsade parallelldimensionen där man kan bli hög på svamp i drömvärlden. ;p
|
|
|
==========================================================================================
|
19)
|
Zelda II: The Adventure of Link (Nintendo, 1989)
| |MDJ
|
|
|
Jag minns sommaren 1989 väl (tuff!). Vi var nere i stugan vid stranden och uppföljaren till favoriten The Legend of Zelda hade kommit hit redan i januari. Spelet, som bland oss ungar kallades kort och gott för "Link", hade delat alla barnen i två läger; de som hade lätt att ta till sig förändringarna och gillade att Zelda II var fundamentalt olikt föregångaren och givetvis de flesta andra, som förkastade det och blint hyllade originalet. Zelda II gav ju folket en magi- såväl som en livs- och en attackmätare som skulle "levlas" upp. "Vad i..?!" liksom... Dessutom kunde man nu lära sig både uppåt- och nedåtstöt med svärdet. Kanske gick Nintendo snäppet för fort fram i utvecklingen med Zelda II..?
Även grafiken var nu omgjord från grunden. Link trallade runt som en liten armlös plupp på en begränsad världskarta sedd från fågelperspektiv ja, men vid påträffade fiender ändrades perspektivet till sidoscrollat och actionmomenten tog över. Man såg då att Link hade blivit längre och t o m något äldre än i den första delen. För att inte ens tala om att Link kunde hoppa! För min egen del innebar Zelda II ett första möte med samlande av erfarenhetspoäng i ett videospel och spelet är än idag den mest RPG-influerade delen i serien. De flesta andra kan sitta där med sitt The Legend of Zelda. Själv gillade jag The Adventure of Link mest. Och det gör jag fortfarande (tuff!).
Ovan: Titelskärmen frestar oss med ett fint svärd att vilja hacka buskar med! Hej hopp i löven...
|
|
|
==========================================================================================
|
18)
|
StarTropics (Nintendo, 1992)
| |JMK
|
|
|
Tänk er nu Legend of Zelda utspelat i härligt varma, tropiska miljöer med avsevärt mysigare grafik, skönare musik, en tajt spelkontroll, gigantiska bossar och en handling som faktiskt är spännande och fylld med charmiga inslag. Ni har precis föreställt er StarTropics, det härligaste äventyret typ någonsin till NES... Det var inte helt lätt för oss att peta Zelda från en "riktig" placering på topptjugolistan alla dessa år sedan men efter att ha återvänt till öarna i StarTropics var vi då alla ändå rörande överens... Spelet fullkomligt charmade byxorna av oss. Bara själva atmosfären är ju näst intill berusande. Under sammanställningen av topphundralistan var vi inte riktigt lika överens längre. En del av charmen hade hunnit blekna, för vissa mer så än för andra och spelet tappade därmed många placeringar... Från sjunde ända ner till 18:e plats droppade det alltså. Men att det ändå rör sig om ett mycket bra spel, väl värt att hålla sig kvar på topp-20, likaså att det ännu håller bättre än det första Legend of Zelda kunde vi fortfarande vara överens om. Så fram med den där jojon nu! ^__^
Ovan: StarTropics är charmigt som tusan. Som tumregel försöker vi undvika att göra det så enkelt för oss att vi bara lägger upp bilder från titelskärmar. Undantagsfall brukar vara om vi t ex vill visa att ja; de här spelen heter verkligen så här, men visst, ibland tummar vi också av ren bekvämlighet på den där tumregeln, just för att göra det enkelt för oss. Jag har själv gjort det och Dylan gjorde ju för fan det bara placeringen här ovan med Zelda II. I fallet med StarTropics kunde jag dock bara inte låta bli att hålla mig från titelskärmen då den helt enkelt är så bedårande... Det syns ju inte direkt på stillbilden heller men där var t o m ett litet stjärnfall i bakgrunden! Vackert! Nästa bild här ovan är dock inte lika förtjusande befogad får jag väl medge. Där slapppade jag bara och gillade läget liksom.
|
|
|
==========================================================================================
|
17)
|
Gargoyles Quest II (Capcom, 1993)
| |JMK
|
|
|
I denna NES-uppföljare till något gammalt Game Boy-spel återser vi Capcoms kultförklarade antihjälte Firebrand i huvudrollen, tidigare känd som fiende från Ghost 'n Goblins-spelen. Spelupplägget blandar sidoscrollad action där Firebrand bl a kan flyga och spruta eld med renodlade rollspelinslag kompletta med vida vandringar i fågelperspektiv runt världskartor och städer. Visuellt så är spelet bara godkänt sett ur fågelperspektivet men såväl ljud som grafik är då väldigt polerade i de sidoscrollade delarna där bäggedera förmedlar den rätta gotiska känslan. Slutomdömet förblir detsamma som det var för en herrans massa år sedan... Gargoyle's Quest II visade sig vara precis lika läckert, stämingsfullt och överlag gediget nu så som vi mindes det.
Tyvärr förblir Gargoyle's Quest II även ytterligare ett i raden av exempel på att välgjorda spel inte alltid lyckas etablera en serie. Kanhända att spelet ansågs för konstigt på sin tid eller kanske publiken ännu inte var redo att spela som en värsting... I Sverige skulle det dessutom dröja till 1993 innan spelet släpptes och då hade de flesta redan hunnit tappa intresse för NES:en. Vi kommer dock alltid att minnas och hylla Gargoyles Quest II. Även om det faktiskt har tappat lika många placeringar som StarTropics sedan sist så håller det sig trots allt uppe på topp-20 och det är ju verkligen inte dåligt alltså. Inte dåligt alls... För det tar ju inte många minuter in i spelet innan man återigen har förälskat sig totalt i Firebrands äventyr!
Ovan: Gemytligt rollspelande blandat med gediget action-rövsparkande. Ja, tack! Firebrand är ju så cool, i de sidoscrollade momenten kan han flyga flaxandes med vingarna, spruta eld på fienden och klamra sig fast vid husväggar likt en riktig gargoyle (för vilket det inte finns något motsvarande ord på svenska, I'm just saying...).
|
|
|
==========================================================================================
|
16)
|
Guardian Legend (Compile, 1990)
| |TDG
|
|
|
Ah, Guardian Legend. Troligen ett av NES:ens mest unika spel, och det säger inte så lite. För vem kan nämna ett annat spel som kombinerar top-down-shmup ā la Galaga med top-down-äventyrande och pusslande ā la Zelda? Nä, just det. Guardian Legend gör dessutom det hela så himla mycket bättre än sina förlagor, allt inramat i en läcker och slick sci-fi värld... Spelets hjältinna (jajamän, det var inte bara Samus Aran som regerade som spelhjältinna på den här tiden) är någon slags typ av mecha-kreation som kan förvandla sig till flygplan och tillbaka till humanoid (likt Varitech-planen i Robotech för de som vet vad jag snackar om). Hon måste iallafall stoppa den elaka utomjodingsplaneten Naju från att störta in i Jorden. Detta gör hon såklart genom att både rusa och susa genom olika banor och till slut hitta en självförstörelsemekanism, för vilken planet har inte en sådan? Absurt, men ack så roligt.
Ovan: Så är det.
|
|
|
==========================================================================================
|
15)
|
Shatterhand (Natsume, 1992)
| |TDG
|
|
|
Känns som ett Thomas-spel. Det är det. Shatterhand är förmodligen ett lagom förbisett spel, och synd är väl det, för trots att det är en actionplattformare så tillför det tillräckligt med krut för en redig smällfest asså. Man styr som den hårdkokte och kompromisslöse hjälten som förstås ska spöa allt i sin väg i jakten på vad det nu kan tänkas vara, vem bryr sig. Detta gör han så klart med sina hårda nävar, därav titeln... Under banorna kan man samla på sig power-ups i form av symbolerna för alpha, beta och gamma och när man har tre symboler så aktiveras en superkraft beroende på vilka symboler man valde. Det kan vara en sköld, en avatar som hugger med svärd när man slår eller nämnda avatar som istället skjuter. Att det gamla tricket att haka sig fast i väggar och tak också finns med gör det hela bara bättre. Kortfattat gillar jag det här eftersom det är precis som jag vill ha det; rakt på sak! BAM!
Ovan: Att handskas med blablabla... Det här är kort sagt ett mkt bra spel. Det 15:e bästa till NES FFS!
|
|
|
==========================================================================================
|
14)
|
River City Ransom (Technos, 1991)
| |JMK
|
|
|
"I hold your city captive & Ryan's girlfriend hostage. With my gangs of students & evil bosses, nobody can stop me now. Meet my demands - or else!... P.S. Alex & Ryan if you interfere, you'll be in for the fight of your lives!
... SLICK"
Så börjar nu River City Ransom, det i särklass bästa liret i Technos spelserie om Kunio-kun och gänget. Skönt flyt, skön rytm, det gäller att ha det rätta knycket. Men det allra bästa är tvåspelarläget!! Precis som i fallet med
arkadhallen i Shenmue kunde Dylan och jag, till Thomas stora förtret, sitta och spela i timmar åt gången. Timmar. Men River City Ransom är mer än ännu ett i mängden "gå från vänster till höger och spöa upp ligister på gatan-spel". Det är faktiskt mycket mer raffinerat än så. Det känns nästan som ett rollspel kan ni tänka er. Man kan gå runt lite hur man vill, man kan gå in på fik och andra ställen i bakgrunden, köpa på sig grejer, levla upp ens färdigheter osv. Och när det väl gäller att slåss ute på gator och torg kan man som sig bör ta tillfällen i akt att ta till tillhyggen med och jag har redan nämnt hur skönt flyt det är i det här spelet men det är väl värt att nämnas igen. Ja, så är det. Inramningen är ju dessutom dödsläckert charmig. De små chibi-gubbarna som på blodigt allvar spöar skiten ur varandra sparkar röv helt enkelt om ni fattar vad jag menar. Värt att nämna är förresten också att spelet döptes om till det intetsägande "Street Gangs" i Europa... Vi gillar dock det amerikanska namnet "River City Ransom" såpass mycket att det är vad vi väljer att kalla detta sköna lir.
Ovan: Benny och Clyde alltså. Bara ett litet exempel på den sköna subtila humor som sätter en alldeles säregen prägel på det här spelet. "MAX POWER is maxed out." är också en favorit bland oss i MAX-gänget.
|
|
|
==========================================================================================
|
13)
|
Little Nemo the Dream Master (Capcom, 1991)
| |MDJ
|
|
|
I Little Nemo baserat på Winsor McCayls fantastiska serie med samma namn (publicerad i The New York Herald mellan 1905-1914!) drar vi iväg på äventyr i Drömriket, en helt fabulöst sagolik plats som här i Capcoms iscensättning överträffar såväl deras egen blå kassakossas Mega Mans värld som snudd på även McCayls tecknade verk. Ja, sannerligen - mer avancerade, psykedeliska miljöer än de i Dream Master återfinns väl inte någon annanstans på NES. Under återåterspelningen blev jag på flera plan fascinerad av dåtida Capcoms strävan att ständigt våga satsa nytt och förändra annars givna spelsätt. Spelet är ju som rena drömmen alltså!
Som lille Nemo iklädd pyjamas och med godispåse på ryggen åtager man sig en drömprinsessas uppgift att följa med och för evigt sänglägga the Nightmare King! Godiset kastar man på de fantasifulla fienderna i spelets åtta nivåer. De flesta kreatur förstenas ett par sekunder, medan andra (t ex grodan, eremitkrabban, grävlingen, gorillan, getingen med flera) sövs ner och man insveper sig figurens skinn och egenskaper alt. så får man sig en ridtur på ryggen. Detta för att ha minsta chans att kunna hitta de X antal nycklarna på varje nivå som krävs för att komma vidare till nästa bana osv. Denna LSD-tripp till plattformsspel kompletteras med skön bitpop under en tid då Capcom gjorde detta bättre än någon annan.
Ovan: Tänk, bara tänk om drömmar kunde besannas... Och den där Nemo är ju en riktig drömkille alltså.
|
|
|
==========================================================================================
|
12)
|
Bucky O'Hare (Konami, 1993)
| |TDG
|
|
|
Ett av de mest förbisedda spelen till konsolen, GROVT förbisett t o m med tanke på hur underhållande och varierande alla spelmomenten är. Definitivt en missad favorit. Och vi ska heller inte sticka under stol med att själva inte ha tänkt på det när den första NES-listan sattes samman. Sedan dess har vi dock gett Bucky upprättelse här på sidan, som det första framgrävda spelet ur spelkistan och det med nästhögsta betyg dessutom... Det var det minsta vi kunde göra som plåster på såren för ett så bra spel. Men nu har vi ändå chansen att göra om och göra rätt och ge det här spelet den placering som det verkligen förtjänar.
Bucky O'Hare är oerhört intensivt men lyckas ändå ha en för sin tid ovanligt väl balanserad svårighetsgrad, mycket tack vare den för sin tid lika ovanligt smidiga spelkontrollen. Med ett enkelt knapptryck skiftar du mellan rymdharen Bucky och de lojala vänner som man räddar en efter en på olika planeter. Du plöjer igenom världarna i den ordning du själv väljer och alla vänner som ansluter sig då de blir räddade har sina egna unika förmågor att bidra med.
Bucky själv kan t ex skjuta i alla riktningar och även duckandes. Capcom borde ha sett och lärt av Konami på den punkten. Och fastän Capcom ändå lyckas hamna flera placeringar högre med sina jädra Mega Man-spel på den här listan (mest tack vare femman!) så tycker jag ändå att Bucky O'Hare på många plan är lite bättre och på det stora hela snäppet roligare än de flesta delarna i Mega Man-serien. Men vad man än tycker om Bucky vs Mega Man så förändrar det inte saken att Bucky O'Hare ÄR bland de bästa spelen vi någonsin har kört till NES.
Ovan: När jag spelar med Bucky känner jag mig inte längre rädd som en hare. Våghalsige Bucky fixar allt!
|
|
|
==========================================================================================
|
11)
|
Shadow Warriors I-II (Tecmo, 1991-1994)
| |JMK
|
|
|
Som jag nämnde redan för sex år sedan var 1991 inget bra år för ett spel som "Ninja Gaiden" att släppas i Europa, dels då själva ordet "ninja" var bannlyst i vår del av världen varför spelet fick döpas om här och dels då det överskuggades av Super Mario Bros. 3 som till slut hittade hit med. Inte ens de grymt fartfyllda banorna, den oerhört smidiga kontrollen eller de för sin tid skitsnygga filmsekvenserna gjorde någon skillnad. Det är fy skam att ett så pass bra spel har blivit så försummat. Det slutade dock inte där för 1994 släppte Tecmo en uppföljare som faktiskt var ännu bättre där framförallt kontrollen hade blivit ännu lite vassare och smidigare. Aldrig tidigare har det varit lika befriande att styra ett NES-spel. Vig som en katta hoppade vår hjälte Ryu mellan hustaken, klättrade upp längst väggarna och slashade sönder fiender med katanasvärdet. Men så var 1994 även året då Donkey Kong Country släpptes till SNES och det säger nog självt att ingen brydde sig om uppföljaren till något gammalt 8-bitars spel då. Fy skam var ordet. Men riktigt bra spel är trots allt tidlösa och detta är Shadow Warriors I-II ypperliga exempel på. Än idag uppskattar vi dem. Än idag.
Ovan: Snyggt, stämningsfullt och rent ut sagt skithäftigt. Det är Shadow Warriors I & II i ett nötskal.
|
|
|
==========================================================================================
|
10)
|
Little Samson (Taito, 1993)
| |MDJ
|
|
|
Hur Taitos blygsamma storfräsare Little Samson här lyckades undgå oss när vi ställde samman en topp-20 över de bästa NES-spelen någonsin för flera år sedan bara för att nu lyckades ta sig ändå upp till topp-10, det förblir en gåta... Låt mig berätta för er om själva spelet i alla fall. Little Samson är ett äventyrslystet actionplattformspel som påminner en hel del om Mega Man. Man hoppar med A och anfaller med B. Dessa förmågor är väldigt bra att kunna för att A) hoppa över avgrunder och B) ha ihjäl fiender. Man har en livmätare och så samlar man hjärtbitar, extraliv och andra power ups. Så pass långt skulle Little Samson kunna vara nästan vilket annat spel som helst, va? Men det här liret är mycket mer än så...
För utöver själve lille Samson så kan man spela som antigen drake, golem eller mus... Alla spelfigurer delar på samma extraliv men har ändå egna livsmätare och man kan också byta mellan dem när som helst under en bana vilket banar väg för plattformsunderhållning av sällan skådat slag!
Ovan: Little Samson är ett fint och bra och stort litet spel. Vi gillar det jättemycket.
|
|
|
==========================================================================================
|
9)
|
Mr. Gimmick (Sunsoft, 1993)
| |MDJ
|
|
|
När man hör eller läser namnet på det här spelet, Mr. Gimmick, är det lätt att ana oråd... Det låter ju inte bra alltså. Sedan märker man att det är ju trots allt de sköna snubbarna på Sunsoft som ligger bakom det här och då blir man genast lite mer nyfiken, va? Tittar man bara på det översta skiktet av topplistan, dvs de 50 översta placeringarna av topp-100 för mer än så orkar jag inte ta mig tiden eller besväret till att göra (tuff!), då ser man att Sunsoft ligger bara steget efter självaste trekraften; Nintendo, Capcom och Konami, när det gäller antalet topptitlar på listan. Sunsoft kan inte överskattas nog. Nåt som Mr. Gimmick, när man väl börjat speluppleva det på riktigt, är ett gott paradexempel på. Det är ännu ett plattformspel, den typ vanligaste genren som fanns dåförtiden, men så är det också ovanligt färgsprakande och välgjort för att vara till NES. Nästan sagolikt snyggt är det och med bra kontroll därtill. Fett kuriosa nog var det dock bara svenska Bergsala som fattade tycke för spelet utanför Japan. Det stämmer, spelet släpptes alltså endast i Japan och lilla Sverige. Det blir inte mycket mera kult än så alltså.
Ovan: Vad är då det här för jäkla gimmick? Trams! Eller vänta nu lite... Jo, visst ser det bra ut ändå?
|
|
|
==========================================================================================
|
8)
|
U-four-ia: The Saga (Sunsoft, 1992)
| |TDG
|
|
|
Ännu ett Sunsoft-spel på listan och ett av mina absoluta favoritspel evah för den delen... Liksom med Mr. Gimmick kan man ju undra hur pass mycket hjärnsläpp vi måste ha haft den där hösten 2006 då vi kollektivt helt lyckades glömma bort ett så bra spel som detta..? För det är ju inte så att ingen av oss i gamla SPPS eller bland lirarna i Halmstads spelförening som fortfarande fanns på den tiden kände till U-four-ia. Det har också tillhört mina personliga favoriter sedan jag vet inte hur lång tid tillbaka så om inte annat borde väl JAG ha kommit ihåg det och ställt upp för spelet, men så har jag aldrig varit den som ställer upp heller. Men strunt samma, för nu får ju U-four-ia ändå sin chans att glänsa. U-four-ia: The Saga är också ännu ett sidoscrollat plattformäventyr men inte oss emot när ett videospel är så pass gediget som detta... Det är det första liret i Hebereke-serien som jag tycker så mycket om. Del II, Hebereke's Popoon, skrev jag förresten om redan 2008 som ni kan läsa här så det så.
Ovan: U, punkt, four, punkt, ia. THE SAGA. Kom nu ihåg den titeln för det är ett av de tio bästa spelen till NES:en alltså! Och spana in de orala fiendena där till höger. För att undvika dem klingar vår lille spelhjälte sig fast vid- och juckar mot väggen... Vi kan digga det! ;p
|
|
|
==========================================================================================
|
7)
|
Mega Man V alt. Mega Man II-IV (Capcom 1994, 1990-1993)
| |JMK
|
|
|
Alla Mega Man-spelen går såklart fortfarande ut på exakt samma sak, varför vi står fast vid att det vore dumt att ge spelen individuella placeringar på listan... I rollen som den blå robotpojken ska man hoppa och skjuta sig förbi ett antal banor för att i slutet av banorna besegra en boss och få ett specialvapen som är effektivt mot en annan boss på en annan bana osv. "Svårigheten" ligger mest i att klura ut i vilken ordning man ska möta dessa bossar. Och nog är det alltid lika kul... Men femman är ändå bäst! Mega Man V bjuder på en bättre anpassad svårighetsgrad, större och mer levande fiender och mer variation i spelmomenten. Det finns t ex banor där megamannen blir viktlös, där gravitationen växlar och han springer och hoppar i taket eller där han åker Jetski. Alla dessa smått fyndiga inslag övertygade i slutändan tidigare skeptiker att enhälligt utnämna del fem som den bästa i serien till NES. Det var väl på tiden att femman får den utmärkelse det förtjänar!
Fastän samtliga av oss som röstade slutgiltigt var rörande överens om femmans fullkomliga förträfflighet var det väl en eller annan som ändå inte ville släppa taget om de tidigare delarna helt och hållet, så vi tar det än en gång; lite kort om de andra olika delarna och hur de skiljer sig från varandra...
..Mega Man II var det första spelet där man från början fick välja mellan åtta olika banor tillika bossar och är enligt vissa det första "riktiga" Mega Man-spelet. Nostalgifaktorn är stor och många lovordar musiken i tvåan.
..Mega Man III var det första spelet i serien där Mega Man kunde glida längst golvet för att t ex undvika fiendeattacker och likt fallet med tvåan spelar nostalgi och musiksmak en stor roll för huruvida man tycker om trean.
..Mega Man IV introducerade förmågan att ladda upp megaskotten som gjorde större skada på fienden. Något som somliga menar definierade hela serien bl a för att tempot blev märkbart högre i längden.
Ovan: Inte för att vända upp och ner på hela er läsares tillvaro här men ja, efter många om och men är det äntligen ett enhälligt beslut; Mega Man V är faktiskt det bästa spelet i serien till NES:en! ^_____^
|
|
|
==========================================================================================
|
6)
|
Mitsume ga Tooru! (Natsume, 1992 i jap)
| |JMK
|
|
|
Sannerligen ett av de bästa NES-spelen någonsin. Släpptes bara i Japan. Musiken lyssnar jag på än idag. Japp, jag har ett par favoritspår överförda till paddan som jag då gärna sätter igång när jag t ex står och steker äggröra eller nåt ute i köket. Äkta bitbop är det... Och var gång påminns jag om hur grymt bra det här spelet faktiskt är... På riktigt! Baserat på mangan The Three-Eyed One och tyvärr släppt endast i Japan en bit in på 90-talet, så det är väl egentligen inte undra på hur förbisedd den här titeln blev, fastän det ju ändå var inga mindre än Natsume som låg bakom utvecklingen. Ni vet, Natsume. Med tidigare placeringar så som
Shatterhand,
Blue Shadow och Power Blade-spelen här på listan och senare mest kända för Harvest Moon-serien.
Just det här spelet i fråga går hur som helst ut på att skutta, kuta, skjuta sig igenom de varierande plattformsbanorna, möta bossar i hårda strider på liv och död samt shoppa på sig lite prylar däremellan. Och det är sååå härligt intensivt! Då vi sammanställde hela den här topphundralistan så blev det att jag själv satt uppe en hel natt och spelade igenom Mitsume ga Tooru! medan de andra två jönsarna låg utslagna typ. Få andra spel är så medryckande att de lyckas fånga mitt intresse från början till slut verkligen. Och till slut hade jag också varvat liret när den där Page (och inte Dylan för omväxlings skull...) plötsligt stod där i dörröppningen och stirrade bekymrat på mig. Där satt jag, med rödsprängda ögon och svamlade tydligen som besatt om hur superbra det här spelet är. Det kan ni lita på.
Ovan: Kort sagt är Mitsume ga Tooru! ett av de allra bästa liren till Nintendos 8-bitare någonsin...
|
|
|
==========================================================================================
|
5)
|
Kirby's Adventure (HAL, 1993)
| |TDG
|
|
|
Här i Kirbys första och faktiskt endaste titel till NES ser vi det nu rosa lilla matvraket i ett gediget sidoscrollande plattformspel. Kirby's Adventure har tagit en säker plats i våra spelhjärtan med alla dess urgulliga fiender, välgjorda bossar, trallvänliga låtar och så mysiga bakgrunder att man nästan smälter. Sedan har man ju självaste Kirby med och likt en bebis som precis lärt sig krypa och stoppar saker i munnen far vår rosa hjälte fram och äter ALLT i sin väg... Beroende på vad för fiende Kirby sväljer ner begåvas han med olika förmågor. Detta har kommit att bli den rosa degklumpens "grej" och ger i Kirby's Adventure upphov till en skön och varierande spelkontroll.
Då det här släpptes år 1993 så hade man hunnit långt i utvecklingen på NES:en och det märks tydligt i Kirby's Adventure. Grafiken är minst sagt imponerande och även om det ligger ett tjockt lager sött sockervadd över spelet är det fortfarande bland de snyggaste vi har sett till NES:en. Ljudet är även det imponerande och man fastnar lätt för de olika melodierna i spelet. Det här är dessutom ett äventyr som håller länge och för att klara spelet till 100% så måste man hitta diverse hemliga utgångar på banorna samt låsa upp olika minispel. Vår personliga favorit är pistolduellerna i vilda västern-miljö. Pang på bara!
Ovan: Kirby är kul! Kirby är käck! Kirby är fyndig! Kirby är modig! Kirby är kick-ass! Kirby är bäst!
|
|
|
==========================================================================================
|
4)
|
Gremlins 2 (Sunsoft, 1991)
| |TDG
|
|
|
Ibland händer det otippade. Vem kunde t ex förutspå att det anonyma lilla företaget Sunsoft skulle ligga bakom det fjärde absolut bästa NES-spelet genom tiderna..? Med facit i hand så borde väl vi själva ha gjort det, med tanke på hur många andra Sunsoft-spel som har tagit sig in bland topp-35 på listan... Men ändå! Gremlins 2 är med dess många varierande banor, vapen och fiender, stora stygga- och framför allt från filmen tydligt igenkännbara bossar, dess oerhört medryckande musik (som känns så där äkta bitpop!), dess helt unika spelupplägg som blandar plattform-element med action och äventyr och så sist men inte minst dess mycket rena grafik och många filmsekvenser som faktiskt är filmen trogna, i vilket fall som helst i sanning bland de allra mest välgjorda kassetterna som någonsin producerats till NES:en... Så... det... så. Och nu nynnar vi på Gremlins-låten! Dy, dy, dy, dy, dy-dy, dy-dy...
Ovan: Gremlins!! Gizmo! Men vad för jävla företag har spikklot och bomber i ventilationstrumman? Äsch, det är skit samma egentligen, bara gammal hederlig TV-spelslogik vet ni!
|
|
|
==========================================================================================
|
3)
|
Mike Tyson's Punch-Out!! / Punch-Out!! Featuring Mr. Dream (Nintendo, 1987-1990)
| |JMK
|
|
|
Mike Tyson's Punch-Out!! är verkligen en klassiker i videospelkretsar som vida överglänser alla senare boxningsspel och också är det nästnästbästa spelet till NES. I ringen möter man diverse "roliga" motståndare i verkligt stenhårda kamper. Här kan man inte vinna bara genom att trycka lite hur som helst eller hammra på knapparna. Vill man komma någon vart är det timing, reflekter och anpassningsförmåga som gäller. På allvar. Klarar du av att se igenom motståndarens kampstil och anpassa dig därefter? Har du därtill kapaciteten, tåligheten och nerverna av stål som krävs? Såklart inte! Det fina med Punch-Out!! är dock att man inte ger upp! Hur många gånger man än får spö reser man sig ändå upp igen... och igen... och igen!!
- Bara en match till. Jag VET att jag kan klå honom DEN HÄR gången!!
Få andra titlar skänker samma nivå av ren spelglädje som Punch-Out!! när man märker att man har blivit duktigare i det. Och på delad tredjeplats ihop med Mike Tysons lir har vi alltså Punch-Out!! Featuring Mr. Dream! Förvirrande? Jo, Punch-Out finns nämligen i två versioner. Originalet där Mike Tyson agerar stenhård mästare, och så den lite nyare versionen där hans namn är bortplockat ur titeln och där han är ersatt av karaktären "Mr Dream". Skälen till detta sägs ha varit allt från att Nintendo då inte längre ville ha med Tyson att göra efter våldtäktsskandalen (som dock ägde rum 1991 så...) till att deras avtal att få använda honom i spelet helt enkelt löpte ut. Tysons frånvaro är egentligen det enda som skiljer spelen åt men ja, vi föredrar ändå originalversionen. Om inte annat så för det bättre omslaget... Men det är i stort sett samma spel som sagt så har man ett Punch-Out!! utan Tyson så OK liksom.
Ovan: Den första upplagan med Mike respektive den andra upplagan utan honom. Man kan ju undra om de lät sig inspireras av Ivan "Dolph" Drago när de bytte ut Mike på omslaget. Och bara spana in killens kusligt tomma blick för den delen!! o_o
|
|
|
==========================================================================================
|
2)
|
Super Mario Bros. alt. Super Mario Bros. 2 (jap) (Nintendo, 1987-1986)
| |JMK
|
|
|
Det första Super Mario Bros. känns visserligen inte lika fulländat som trean och nog är det fult som stryk dessutom, men tack vare en lika strålande som odödlig bandesign, en utmärkt spelkontroll och en lagom tuff men framför allt rättvis svårighetsgrad säkrade det sig allt en placering som världens nästbästa NES-spel genom tiderna. Värt att komma ihåg är ju också att det här var titeln som definierade en hel genre och placerade plattformspel i synnerhet samt videospel i största allmänhet på världskartan...
Att spelet fortfarande håller ihop så bra efter alla dessa år är bara det en bedrift i sig och vi har väl "alla" någon gång sett parollen "40 miljoner Nintendo-spelare kan inte ha fel". Ja, Super Mario Bros. är en riktig storsäljare alltså. Spelet har hunnit släppas till ett par olika format genom åren och bara fortsatt sälja vidare dessutom! Den bästa upplagan enligt en enig redaktion här på POPKORN återfinns i SNES-samlingen Super Mario All-Stars men om man trots allt vill ha det till NES kan vi ju passa på att rekommendera "dubbelkassetten" där man får Duck Hunt med på köpet.
Näst intill identiskt med det första Super Mario Bros. är den direkta japanska uppföljaren. Det i princip exakt likadana upplägget och en svårighetsgrad
från helvetet fick gubbarna på Nintendo att fatta beslutet att inte släppa spelet alls i väst! Och därför blev också vårt sk "Super Mario Bros. 2" ett helt annat lir som från början hette Doki Doki Panic! i Japan. Den västerländska versionen av Doki Doki Panic! med Mario mf i huvudrollerna återlanserades sedan i sin tur i Japan med titeln "Super Mario USA" men nog om det nu... Spelkontrollen i det japanska, riktiga Super Mario Bros. 2 var hur som helst intakt från ettan och trots att få spel har varit lika frustrerande svåra så kändes det aldrig ojust att förlora. Fastän vi ibland kunde sitta en hel natt och bara komma två-tre banor framåt så blev det aldrig det minsta drygt att fortsätta lira vidare. Tvärtom blev tillfredställelsen att äntligen lyckas besegra en bana så oändligt mycket större!
Detta japanska SMB2 finns nu sedan en tid tillbaka spelbart ihop med ettan i engelsk utgåva till Game Boy Color, där det istället kallas "Super Mario Bros. For Super Players". Något mer sanningsenligt kan inte formuleras i ord. Spelet finns ju dessutom med i SNES-samlingen Super Mario All-Stars, där också passande nog döpt om till "The Lost Levels".
Ovan: Super Mario Bros. och japanska Super Mario Bros. 2 = Riktiga videospelsklassiker båda två!!
|
|
|
==========================================================================================
|
1)
|
Super Mario Bros. 3 (Nintendo, 1991)
| |JMK
|
|
|
Jag kör en till Bjarneby här som närmast inbitet står fast vid mina egna ord, nämligen att det egentligen är fel att kalla Super Mario Bros. 3 för den stora finalen när det faktiskt släpptes många fler bra spel till NES:n under åren som följde. Ibland känner man sig kanske t o m lite sur på SMB3 som fullkomligt överskuggade en massa av dessa utmärkta titlar. Men det är liksom svårt att vara sur en längre tid på ett spel som känns så pass fulländat, så pass självklart och så pass äkta som SMB3. Med dess 1ups, power-ups, warp zoner, varierande världar i olika och numera typiska omgivningar så som den gräsgröna första standardvärlden, coola isvärlden, helvetes lavavärlden osv, den enorma mängden banor och bonusbanor och så perfekt digital styrning därtill är SMB3 självaste definitionen av termen videospel. Det är helt enkelt bäst. Fortfarande. Faktiskt.
Men SMB3 är ju inte bara det absolut bästa NES-spelet eller det absolut bästa sidoscrollade plattformspelet i 2D. Det var och förblir ett av världens absolut bästa spel genom tiderna. SMB3 är äkta kärlek. Man kan spela det själv och man kan spela det med kompisarna, man kan spela det med sina föräldrar, man kan spela det ihop med sin bättre hälft och man kan spela det tillsammans med sina egna barn också. Cirkeln är sluten. Det är kärlek det. Likt en god årgång vin blir SMB3 uppenbarligen bara godare och godare med åren. Över tjugo år sedan det släpptes i Sverige och efter att i åratal ha toppat vår gamla NES-20-i-topp och när vi nu på nytt återkommer till det, då var det inte ens något snack om saken. Det bästa NES-spelet någonsin är SMB3, ingen sade emot, inget "röra om i grytan" här inte, så är det bara... Vi kan med lika gott samvete nu som sist rekommendera det här till alla som tycker det minsta om videospel.
Ovan: Återigen bäst i test. Såklart. Ja, vad trodde ni egentligen? En del saker förändras väl aldrig, men förädlas snarare genom åren. Super Mario Bros. 3 hör till den kategorin. Det blir bara bättre!
|
|
|
==========================================================================================
|
