Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Årets spel:
Alla konsoler
från 1986-2020



Sammanställd av: POPKORN-redaktionen, 2021-02-28

Text: Måns S. Dahlgren, Thomas D. Gustafsson, Magnus D. Johansson, Jan M. Komsa, G.W. Kong, Sebastian P. Mars


Del 1: 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005
Del 2: 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016 2017 2018 2019 2020


Idag skulle årets Oscarsgala ha ägt rum. Pga pandemin bidde det dock icke. Detta blir fjärde gången någonsin som galan flyttas fram. Men den som redan ställt in sig och följaktligen nu törstar efter att ta del av vad som än har utsetts till "årets bästa nånting" behöver ej misströsta då vi på POPKORN har donat på just detta, fast för spel då, fram till dagens datum. Vi snackar alltså årets spel. Något som vi inte alls bemödat oss med de här 15 eller så åren som sidan existerat. Och då kunde vi lika gärna blicka långt bakåt och utse de bästa videospelen år för år från de senaste hela 35 åren.

Sedan POPKORN startade hösten 2006 har vi nu kommit till det stadiet att vi på ett eller annat sätt har plöjt igenom alla format som vi kunde tänka oss att göra egna topplistor kring. Okej då, man ska aldrig säga aldrig sägs det men just nu råder liksom konsensus hos oss på redaktionen att det räcker så här.

Vi är nöjda så här... Att med oss alla som skriver och någonsin har skrivit för sidan emellan ha täckt samtliga relevanta format från Nintendo, Sega, Sony och Microsoft som man kan sammanställa propra topplistor kring fram till dagens datum. Från NES 1986 till Switch 2020. Och där drar vi också gränserna, ja. Vi går inte hela vägen bakåt till videospelens urtid och vi passerar heller inte tröskeln till den knappt påbörjade nionde generationen med de nya konsolerna från Sony och Microsoft som funnits ute drygt tre månader bara... Hela sex konsolgenerationer som spänner över en period av 35 år från och med när NES:en introducerades i vår del av världen duger gott åt oss. Och i skrivande stund är det alltså heller ingen som direkt propagerar för att vi investerar tid, pengar och möda på några andra äldre "kända" format, som Atari Lynx eller Apple Pippin, nej.

Konsoler från Nintendo, Sega, Sony och Microsoft är alltså de som gäller. Och då utgår vi också från alla de där topplistorna som redan har sammanställts här på sidan. Det blir mao en hel del texter som kommer igen. Alla återkommande texter har dock såklart setts över på nytt och i många fall har de finjusterats och uppdaterats för denna lista. Och därtill tillkommer ju en del helt nya texter också. Då denna lista är över de bästa spelen år för år gick det t ex inte för sig med alla delade placeringar. Och den gamla SNES-toppen gjordes lite annorlunda mot de flesta andra konsoltopplistorna på så sätt att det som redan fanns skrivet om de högst placerade SNES-spelen funkade inte direkt att bara lyftas över. Sammanhängade texter till den här listan kombinerades ihop av sedan tidigare existerande formuleringar plus ett par nyskrivna stycken.

Mest nytt finner man dock i fråga om de bästa spelen som kom ut till PS3 och Xbox 360 samt de bästa multiplattformspelen de formaten emellan. För kring dessa hade vi i princip inte skrivit någonting tidigare. Men nu har vi det. Det blir en salig blanding gamla och nya texter alltså. Med en del nygamla däremellan. Något för alla hoppas vi. Och om inte annat så har vi ju mixat ihop allting till denna enda stora helhet. Några regler får vi väl också ta upp... Det blir i regel två spel per år på listan. Ett årets bästa plus en runner-up. För varje regel finns det dock undantag och det märker ni som läser vidare... Och det första ni märker blir då de första tre åren på listan där vi helt enkelt nöjde oss med bara ett spel per år. En annan regel vi har, och denna höll vi nästan helt fast vid, är att det fick vara endast ett spel per format per år. Om t ex ett SNES-spel blev årets bästa så fick inte ett annat SNES-spel ta runner-up-placeringen samma år. Ett halvt undantag gjordes dock för multiplattformspel. Spel som kom ut till både PS3 och Xbox 360 slog t ex inte ut spel som kom ut exklusivt till PS3 eller Xbox 360 samma år. Okej. Nu får det vara bra med förspel. Nu kör vi! Och den som vill hoppa direkt till ett specifikt år kan göra detta från listan med årtal strax ovanför guld-Mario (videospelens egen Oscar typ)!


1986

===============================================================================================

Ice Climber (Nintendo, NES)

|MDJ

När Nintendo 8-bitars först släpptes på svenska marknaden i september 1986 var det inte med Super Mario Bros. ska ni veta. Nä, liret som istället var Bergsalas ansikte utåt och såldes ihop med konsolen hette Ice Climber. De båda isklättrarna var då mer kända här i Sverige än i hemlandet Japan! Värt att nämnas är att Ice Climber tillhör vad som kom att kallas svarta serien, dvs de första NES-spelen som släpptes här som alla var förpackade i samma slags svarta fordral med titelnamnet i ljusblå färg. Idag är det nästan ett faktum att väldigt få spel i den sk svarta serien håller måttet. Spelupplägg och grafik känns föråldrat på helt fel sätt och få av dessa spel funkar vidare bra i multiplayerläge. Ice Climber är dock det stora undantaget på båda punkterna. Trots att det hör till de äldsta titlarna till konsolen är underhållningsvärdet intakt och upplägget gör det lika barnsligt enkelt som skoj för två lirare att hugga tag i varsin handkontroll medan Nintendo tar oss vertikalt scrollandes upp och iväg på coola äventyr. Totalt finns 32 banor att bestiga men inget hindrar en från att välja den sista direkt på START-skärmen!

Som isklättrare använder ni knappast ishacka för det vore ju tokigt, utan självklart är det trähammare man har för att hacka (eller snarare hamra!) sig högre upp. För att sätta käppar i hjulen så kommer istroll, papegojor och om man drygar kvar på en våning; en isbjörn med solbrillor! Den översta halvan av bergen är lite av en bonusbana där man har 40 sekunder på sig att plocka grönsaker för extrapoäng och allra högst upp på toppen kan man, innan det är dags för nästa bana, hoppa upp och rycka en kondor i klorna vilket blott tjänar syftet att inuiten jublar i poängräknarskärmen. Spelet mjukstartar lite väl enkelt men ganska snart så har man att tampas med kvickt scrollande moln och rörliga golv som gör att man lätt trillar ner och förlorar ett liv. Grafiken är funktionsduglig som bäst, musiken bara snäppet bättre fast Ice Climber är ju från tiden när spel var spel och inget annat så viktigast är såklart kontrollen. Spelet är som ovan nämnt bäst i tvåspelarläge men sammarbete är bara att glömma. Här ska det prejas upp till toppen och alla medel är tillåtna. Busigt roligt!


Ovan: I tvåspelarläget styrs Popo i blå anorak med kontroll ett och Nana i rosa med kontroll två. I det japanska Famicom-originalet var några av fienderna som de dänger i huvudet med hammaren söta små sälar.

===============================================================================================




1987

===============================================================================================

Super Mario Bros. (Nintendo, NES)

|JMK

Det första Super Mario Bros. känns visserligen inte lika fulländat som trean och nog är det fult som stryk dessutom, men tack vare en lika strålande som odödlig bandesign, en utmärkt spelkontroll och en lagom tuff men framför allt rättvis svårighetsgrad säkrade det sig allt en placering som världens nästbästa NES-spel genom tiderna. Värt att komma ihåg är ju också att det här var titeln som definierade en hel genre och placerade plattformspel i synnerhet samt videospel i största allmänhet på världskartan. Att spelet fortfarande håller efter alla dessa år är ju bara det en bedrift i sig och vem har inte någon gång sett den där parollen "40 miljoner Nintendo-spelare kan inte ha fel"? Super Mario Bros. är en riktig storsäljare alltså. Spelet har hunnit släppas till ett flertal olika format genom åren och bara fortsatt sälja vidare dessutom! Nu senast i form av Nintendos nya Game & Watch-modell årgång 2020. Den bästa upplagan enligt en enig redaktion här på POPKORN återfinns dock i SNES-samlingen Super Mario All-Stars men om man trots allt måste ha det till NES kan vi ju passa på att rekommendera "dubbelkassetten" där man får Duck Hunt med på köpet... Förutsatt att man vill ha spelet för att spela och inte som ett samlarobjekt. Vilket det numera också har blivit.


Ovan: Super Mario Bros. En riktig videospelklassiker!

===============================================================================================




1988

===============================================================================================

Shinobi (Sega, Master System)

|JMK

Inte alls att förväxlas med Tengens Shinobi-port till NES som typ suger big time. Versionen till Master System gjord av Sega själva däremot, är då både snyggt och välgjort för sin tid. Smidig kontroll, inte lika så som i Shadow Warriors-liren till NES men det tar Shinobi raskt igen inom andra områden. Ingen irriterande återstudsning när fienden får in en träff t ex... Fienden "re-spawnar" heller inte om man går fram och tillbaka en skärm. Och man har oändligt med kaststjärnor! Ljuvt. Faktiskt. Tempot är inte så jättefort men snarare mer realistiskt fort. Man hinner verkligen ducka för fiendeskotten t ex. Kul att vissa fiender är i sittande skjutställning, andra i liggande osv. Känner man igen från lumpen. Kaststjärnor kan avlossas såväl ståendes som duckandes. Man kan t o m krypa fram på tårna i duckande ställning, i äkta ninja-style! Musiken är bland det bästa jag hört från 8bitsgenerationen. Riktigt nynn-vänlig bitpop som träffar precis där den ska. Tillkommer gör tuffa mini-spel som närmast påminner om dem från Ocarina of Time ca ett årtionde senare fast här kastar man kaststjärnor istället för att skjuta pil med båge. Lagom hård svårighetsgrad tillskillnad från de flesta NES-spel. Helt enkelt snyggare och överlag bättre än genomsnittsspelen till Nintendos 8bitare. Shinobi till Master System är definitivt värt ens dyrbara speltid.


Segas eget Shinobi sparkar röv! Superhöga hopp, kaststjärnor... Det är helt enkelt coolt att vara ninja!

===============================================================================================




1989

===============================================================================================

1

Wonder Boy III: The Dragon's Trap (West One, Master System)

|JMK

Det bästa Master System-spelet och så är det bara. Udda nog går spelet snabbare, dvs figuren rör sig kvickare/smidigare här än i Wonder Boy till MD. Blandar rollspelselement med äventyr och plattform på ett schyst sätt. Världen är större än man först tror. Trillar man ned i ett vattenfyllt hål mellan två plattformar innebär det t ex inte Game Over utan då fortsätter äventyret under vattenytan där en helt ny spelvärld uppenbarar sig. Prata med bybor, besegra fiender med svärdet för att få mynt, samla hjärtbitar... Ja, detta är ett charmigt äventyr. Rogivande. Det börjar hektiskt nog dock. Äkta in medias res. Man slungas rakt in i uppdraget att i rollen som allas vår underpojke kämpa sig fram till en fucking mecha-drake och såklart spöa skiten ur den med. Och sedan händer det! Drakens förbannelse. Eller "fälla" om man ska gå efter speltiteln... Man blir hur som helst själv förvandlad till en drake och förlorar då alla sina prylar! Resten av spelet går alltså ut på att bryta förbannelsen.

Under äventyrets gång ändrar man faktiskt skepnad flera gånger... När man först börjar spela tror man kanske att underpojken är fast i drakform fram tills att spelet är varvat men icke. Faktum är att man byter form efter varje besegrad boss. Allt från mus till lejon blir man. Jag gillar speciellt hökformen. Den påminner mig om Battle Beasts. Grafiken är tekniskt sett inte den mest imponerande (såväl Ninja Gaiden som Sonic the Hedgehog är snyggare egentligen) men spelet väger upp för det med ren fantasifullhet. Lösenordsystemet sparar ens framgångar. Det funkar fint. På det stora hela är Dragon's Trap i vilket fall mycket bättre än de numera totalt utdaterade äventyren till NES i min mening, som första Zelda, Metroid, Dragon Warrior mf som jag personligen bara inte står ut med för någonstans går helt enkelt gränsen för hur primitivt ett spel av den typen kan vara och ändå locka mig att fortsätta lira... Det här är däremot inte bara spelbart än idag, men fortfarande bra. På riktigt. Helt klart.


Skåda den fruktade meeecha-draaaken!!! Bakgrunden må bara vara helsvart men för varje träff man får in blixtrar det till i knallgult. Och hur man inte gilla sådana detaljer som solglasögon på det där molnet?

===============================================================================================

2

Phantasy Star II (Sega, Mega Drive)

|MSD

Det är näst intill omöjligt att sätta ord på storheten bakom Phantasy Star II utan att också spoliera mycket av handlingen. Eftersom spelet släpptes så tidigt som 1989 (heja 80-talet!) är den visserligen ganska lösryckt och det kan dröja flera grottor innan något alls händer, men de saker som väl inträffar förändrar inte bara detta enda äventyr utan även hela serien drastiskt. Om del fyra är det bästa spelet i serien så är då Phantasy Star II den viktigaste kuggen i dess universums allomfattande hjul... Även om det idag ser ganska primitivt ut var Phantasy Star II rent visuellt dessutom en titel som då visade hur rollspel kunde se ut på en 16-bitars konsol. Spelbarheten är klart mer förlegad än i efterföljande Phantasy Star IV. Det är bl a skitlätt hänt att gå vilse så därför följde det med en guidebok till spelet som bestod av kartor för samtliga grottor och det är just sådant som snuvar spelet på en proper placering på listan årtionden senare. Charmen i Phantasy Star II ligger dock i karaktärerna, hållbarheten och den generella stämningen i spelet. Jag är glad att det i alla fall kom med överhuvudtaget, även om det blev "bara" som alternativ till ett annat Sega-spel.


Phantasy Star II inleds med att huvudpersonen återberättar om en återkommande mardröm om en flicka med
en slående likhet till Alis från det allra första spelet i serien. Sedan bär det av ut i vida världen.

===============================================================================================




1990

===============================================================================================

1 Tetris (Nintendo, Game Boy)

|JMK

Tetris är utan tvekan det spel på listan som jag har haft allra svårast att skriva en text kring... Jag menar, VAD i hela världen kan jag skriva om det som DU, som uppenbarligen är så pass intresserad av videospel att du läser det här, inte redan känner till. Alla med minsta intresse för videospel vet exakt vad Tetris är för något. Det är ett pusselspel. Det går ut på att para ihop block som faller ner från ovansidan på skärmen så att blocken bildar rader nedifrån och upp. Konceptet är helt genialt och galet beroendeframkallande. Det är fortfarande, efter mer än 30 år, totalt överlägset i sin genre. Det håller längre än alla nyversioner och liknande titlar som har kommit ut sedan dess... Och det är som gjort för Game Boy.

===============================================================================================

2

Alex Kidd in Shinobi World (Sega, Master System)

|JMK

Börjar med en liten filmsekvens som förtäljer handlingen bakom spelet. Okej... Coolt. Spelet kör igång med en enkel världkarta. Överskådligt. Sedan kör vi igång på riktigt och Alex Kidd slashar sönder fienden med katana-svärd. Fuck yeah!! Bäst kontroll av alla Alex Kidd-spelen. Fast varför de har omvänt ordningen på attack- och hoppknappen från ettan, det vete fan men det spelar ju ingen roll. Bäst musik i serien. Medyckande. Ser ut att vara bäst grafik med. Det här gillar jag. Skarpt. Spelet har bra, dvs rättvis, utmaning och det är ett stort plus i min bok. Och man känner sig så cool när man kommer på bäst sätt att handskas med fienden. En gubbe skyddar t ex sig med svärdet så om man bara går rakt på får man inte in någon träff innan han i sin tur hugger en... Bakifrån tar man honom dock. Eller om man först låter honom kasta sitt svärd emot en och hoppar över det för att då gå till attack! Yeah! Banorna är bra uppbyggda, med t ex lådor som man kan stå på. Livmätaren från tvåan är tillbaka med. Kanon. Alex Kidd är en ninja nu med coola power ups därtill! Bra spel! Bättre än självaste Shinobi! Det här spelets enda riktiga tillkortakommande är att det är just rätt så kort... Men ni vet ju vad de säger, underbart är kort. Det stämmer verkligen in på Alex Kidd in Shinobi World.


Alex Kidd in Shinobi World är det bästa och läckraste och fyndigaste spelet i serien. Något som inte alls framgår på stillbilder är musiken som glatt överraskar med en egen tagning på låten från just Shinobi!

===============================================================================================




1991

===============================================================================================

1

Super Mario Bros. 3 (Nintendo, NES)

|JMK

Jag kör en till Bjarneby här som närmast inbitet står fast vid mina egna ord, nämligen att det egentligen är fel att kalla Super Mario Bros. 3 för den stora finalen när det faktiskt släpptes många fler bra spel till NES:n under åren som följde. Ibland känner man sig kanske t o m lite sur på SMB3 som fullkomligt överskuggade en massa av dessa utmärkta titlar. Men det är liksom svårt att vara sur en längre tid på ett spel som känns så pass fulländat, så pass självklart och så pass äkta som SMB3. Med dess 1ups, power-ups, warp zoner, varierande världar i olika och numera typiska omgivningar så som den gräsgröna första standardvärlden, den lysande ökenvärlden, vågade vattenvärlden, coola isvärlden eller helvetiska lavavärlden och den enorma mängden banor och bonusbanor och så perfekt digital styrning därtill är SMB3 självaste definitionen av termen videospel. Det är helt enkelt bäst. Fortfarande. Faktiskt.

Men SMB3 är ju inte bara det absolut bästa NES-spelet eller det absolut bästa sidoscrollade plattformspelet i 2D. Det var och förblir ett av världens absolut bästa spel genom tiderna. SMB3 är äkta kärlek. Man kan spela det själv och man kan spela det med kompisarna, man kan spela det med sina föräldrar, man kan spela det ihop med sin bättre hälft och man kan spela det tillsammans med sina egna barn också. Cirkeln är sluten. Det är kärlek det. Likt en god årgång vin blir SMB3 uppenbarligen bara godare och godare med åren. När vi återkom till det då vi sammanställde en NES-topp-100, efter att spelet hade toppat vår urgamla NES-20-i-topp i åratal, så var det inte ens något snack om saken. Det bästa NES-spelet någonsin är SMB3, ingen sade emot, inget "röra om i grytan" här inte, så är det bara... Nu är det dessutom drygt 30 år sedan det släpptes i Sverige och vi kan återigen med precis lika gott samvete som senast rekommendera det här till alla som tycker det minsta om videospel.


Ovan: En del saker förändras väl aldrig, men förädlas snarare genom åren.
Super Mario Bros. 3 hör till den kategorin. Det blir bara bättre!

===============================================================================================

2

Sonic the Hedgehog (Sega, Mega Drive)

|JMK

Det första, och sannerligen klassiska, Sonic the Hedghehog är ett värdigt alternativ till såväl Marios folkkära plattformslir som dess egen mer populära uppföljare. Kontrollen är förvisso inte lika tight som senare i tvåan och banorna är mindre intensiva men för övrigt är det fortfarande samma fartfyllda fröjd att styra Sonic genom loopar, snäva tunnlar och flipperlandskap samt smått psykedeliska bonusbanor. Den allra första gången som jag efter många försök äntligen lyckades ta en kaossmaragd förblir ett videospelminne för livet. Och trots att jag annars faktiskt gillar både Tails och Knuckles känns det ganska befriande att Sonics första framträdande är en solodebut. Här är det Sonic och ingen annan som får glänsa.


Rutnätiga landskap for life. Notera även de psykedeliska bonusbanorna. Videospel när det är som bäst. ;p

===============================================================================================




1992

===============================================================================================

1

The Legend of Zelda: A Link to the Past (Nintendo, SNES)

|MDJ & JMK

Att samtliga av våra gamla röstande höll Links enda SNES-eskapad så högt på sina listor för bästa äventyr är vad som gav Zelda III dess jordskredsseger i den genren när vi på POPKORN lät medlemmarna i SPPS utse de bästa spelen i 16 olika kategorier till Nintendos 16-bitare. Att spelet ansågs så stilrent gav det dessutom bronset i kategorin bästa grafik och fastän Zelda III inte tog sig hela vägen upp till första plats som det allra bästa SNES-spelet när alla rösterna i den 16:e och viktigaste kategorin var räknade hamnade det ändå på en mycket stabil andraplacering med över hundra poäng ifrån tredjeplatsen Super Metroid.

A Link to the Past är DEN definitiva delen i serien. Det var med den här delen som Zelda-formulan förädlades och cementerades. Man kan se spelet som en prequel till ettan eller en sorts soft reboot eller t o m som ett helt fristående spel. Storyn är väldigt grundläggande och lämnar utrymme för spelaren att fylla i luckorna efter eget tycke. Den har sina stunder dock, inte minst i uppsjön små sidospår som bidrar till den lika delar charmiga som smått kusliga atmosfären. Som den om pojken med flöjten som spökar i dungen... Och vare sig förr eller senare har Link haft lika många lika mäktiga prylar att utforska världskartan med.


Ovan: Det stilrena och tidlösa The Legend of Zelda: A Link to the Past.

===============================================================================================

2

Sonic the Hedgehog 2 (Sega, Mega Drive)

|JMK

Efter några om och men var de flesta rörande överens om att Sonic 2 är det i särklass bästa spelet i den bästa spelserien till Sega Mega Drive. Med mestadels bara två banor per värld är det ett ännu mer fartfyllt spel än sin föregångare och möjligheten att spela tillsammans med en kamrat som den tvåsvansade räven Tails ger ytterligare pluspoäng i kanten... Även om tvåspelarmöjligheten ärligt talat inte är någon höjdare i sig så var det ändå något som man bara kunde drömma om i Mario-spelen. Att då faktiskt kunna spela samtidigt och dela banorna med en kamrat ingav en viss wow-känsla och än idag får man lov att medge charmen med detta. Vidare så var det ju i tvåan som man för första gången kunde låta Sonic "ladda upp sig" och fara iväg som en kanonkula. För att inte tala om Super Sonic... Kort sagt var Sonic 2 spelet som definierade både spelserien och karaktären.

Med dess pixelperfekta estetik, sköna ljudspår och enkla spelkontroll är Sonic 2 ett härligt typexempel på hur äkta videospel ska ses, höras och kännas. Men framförallt är det en titel som bäst sammanfattar kärnan i Mega Drive-utbudet. Det är svårbemästrat och det sjuder över av attityd. Shigeru Miyamoto måste ha varit hög på svamp när han sade att Sonic var "en bra Mario-kopia" för inte nog med att karaktärerna är som dag och natt, deras respektive titlar spelas dessutom helt olika... Som gammal Nintendo-räv var det inte helt utan besvär som jag bekantade mig med den blå igelkotten iochmed hans första två spel. Det gick sakta i början, för när jag sprang i överljudshastighet resulterade det oftast i en för snabb död istället. Problemet var att jag försökte springa innan jag ens hade lärt mig att gå. Med små babysteg tvingades jag således att utforska min omgivning och bemästra kontrollen. Numera klarar jag faktiskt också av att rusa rakt igenom flera av banorna men fortfarande känns det ovant att kunna springa utan att behöva hålla in en extra knapp.

Sonic-spelen är inte perfekta och Sonic 2 är inget undantag... Några av de mest frustrerande sakerna man kan råka ut för är när Sonic hamnar under vatten eller kläms till döds mellan två rörliga plattformar, klossar eller whatnot... Det vore enkelt att skylla på bristfällig spelmekanik eller otillräcklig bandesign jämfört med Nintendos spel då men sanningen är den att det helt enkelt handlar om två helt olika sätt att spela. Sonic och Mario tillhör helt skilda plattformskolor, så en liknelse dem emellan tyder egentligen på inget annat än brist på bra omdöme. Medan Mario handlar om reflexer och precisionshopp med tid att andas samt ta det lugnt mellan varven handlar Sonic snarare om fart, attityd och ständig kontroll över situationen. Banan är inte slut förrän Sonic passerat mållinjen, varje snedsteg kan ställa till det för dig och du bör alltid vara på din vakt. Det är precis denna intensitet som gör Sonic-spelen i allmänhet och Sonic 2 i synnerhet till en så pass rolig spelupplevelse.


Det gäller att ständigt hålla tempot uppe och samtidigt vara på sin vakt. Ett snedsteg kan kosta livet så hämta andan får man när mållinjen är passerad. Detsamma gäller i bonusbanorna då man rusar inåt skärmen.

===============================================================================================




1993

===============================================================================================

1

Gunstar Heroes (Treasure, Mega Drive)

|SPM

Ett spel med mer ös än i Treasures Gunstar Heroes från 1993 går väl knappast att hitta till Mega Drive... Vi snackar sidoscrollad plattform/action/shoot 'em up som det verkligen ryker om alltså. Med många olika kombinationer av vapen som du själv får välja fritt från är det då bara att hitta din personliga favorit att peppra ihjäl fienderna med. Målsökande knivar, eldkastare, laser och automatkarbin är de fyra grundläggande varianterna. Allt går att mixa och trixa med precis hur man vill för att på så sätt få fram upp till hela 14 stycken unika kombinerade vapen. Dessutom kan man ingå närstrid med fienden! Treasures eget Alien Soldier från 1995 som den där Dylan skrev om på Mega Drive-listan kan ju sägas vara en mer "seriös" vidareutveckling av konceptet men det saknar även Gunstar Heroes enorma charmfaktor.

Upplägget är annars även här väldigt rakt på sak. Vi har ett antal banor skall avklaras och vid varje banas slut väntar en stor, stygg boss på att få sina fiskar varma och som pricken över i:et kan dela du glädjen och rensa skärm efter skärm på fiender samtidigt med polaren, en högst uppskattad funktion som vi förresten saknade i Alien Soldier tyvärr. Gunstar Heroes är alltså helt klart ett av de allra bästa och läckraste spelen till Sega Mega Drive. Långt efter att vår ursprungliga MD-topp var sammanställd satt vi fortfarande och spelade igenom Gunstar Heroes i co-op vid flera tillfällen och kunde då enigt medge att det definitivt rör sig om topp-3-material till konsolen samt årets spel 1993.


Explosionerna bara haglar i detta spel. Kort sagt ska så mycket som möjligt sprängas i luften samtidigt.

===============================================================================================

2

Sonic CD (Sega, Mega-CD)

|JMK|

Sonic Gems Collection som kom ut 2005 till både GameCube och PS2 bestod först och främst av Sonic R, Sonic the Fighters samt Sonic CD. Eller Sonic the Hedgehog CD som det heter enligt titelskärmen. Eller Sonic CD the Hedgehog. Det var just då jag verkligen fattade tycke för Sonic-spelen iallafall. Ja, bättre sent än aldrig eller hur? Jag hade såklart spelat de gamla Sonic-spelen tidigare. Vid den här tiden hade jag t o m köpt min egen Mega Drive sedan några år bakåt. Men de första Sonic-spelen jag någonsin klarade, inte bara spelade alltså men spelade färdigt från början till slut, var faktiskt Sonic Rush från 2005 till Nintendo DS och Sonic CD via Gems Collection från samma år till PS2:an. Så det kommer alltid att kännas lite speciellt för mig... Musiken i Sonic CD är också något speciellt och värt att nämna apropå det är att spelet har två olika soundtracks. Ett för Japan och Europa till Mega-CD samt ett helt annat för Nordamerika till Sega-CD. PS2-porten hade dock det amerikanska soundtracket av någon anledning och då det var det jag först spelade så är det också det jag nu föredrar, det jag tycker känns mest rätt. Och det är för övrigt ännu en anledning till att skaffa alla de här spelen till Sega-CD framför Mega-CD om man nu tvunget vill uppleva dem på den ursprungliga hårdvaran och allt det där. För dels släpptes inte något av Lunar-spelen här i Europa och dels tycker jag att den amerikanska versionen av Sonic CD är att föredra. Men om det bara gäller Sonic duger ju PS2-versionen lika bra. Faktiskt är den t o m bättre, då den tecknade filmen i spelet inte är avskalad i PS2-version.

Sonic CD är ett traditionellt tvådimensionellt Sonic-spel med tjusiga specialeffekter och en intressant twist. Varje bana är uppdelad i fyra olika tidsepoker. Man börjar i samtiden och runt om på banorna finns skyltar utspridda som talar om ifall det är vägen till dåtid eller framtid, och då gäller det att kuta förbi och hålla farten hög för att tidsresa. Ungefär så som i Tillbaka till framtiden där det gäller att få upp farten på bilen till 88 amerikanska mil i timmen. Beroende på om man haft sönder Dr. Robotniks domedagsmackapär i det förflutna blir framtiden sedan antigen en bra eller dålig sådan. Tidslinjen delas alltså i två. Varje bana har mao en dåtid, en samtid samt en bra eller dålig framtid. Vill man klara spelet och ha en bra framtid får man utforska banorna mer än i andra Sonic-spel från den här generationen. Man kan också fara fram och tillbaka i tiden flera gånger från en och samma bana. Från samtiden kan man ta sig antigen framåt eller bakåt i tiden. Från framtiden kan man endast åka bakåt men då tas man inte bara tillbaka till samtiden utan hela vägen till dåtiden. Och därifrån kan man återvända till samtiden igen. Man börjar alltså i samtiden, åker in i den dåliga framtiden, åker sedan bakåt till dåtiden för att rädda denna framtid varpå man åker framåt till samtiden och därifrån framåt igen till den nu förhoppningsvis bra framtiden. Gör detta i de båda första akterna för att skapa en bra framtid i hela zonen, närmare bestämt den tredje akten som agerar bossfight. Och det är inte riktigt lika snurrigt när man själv sitter framför spelet med kontrollen i hand.

För att få det bra slutet på hela spelet ska man få fram alla bra framtider. Sedan finns det tidsstenar att samla på sig också. Det här spelets motsvarighet till kaossmaragder. Lyckas man samla på sig alla dessa får man ett bonusslut som slutbonus. Specialbanor, där man finner tidsstenarna, äntras om man passerar linjen med minst 50 guldringar och därpå hoppar in i den stora ringen i slutet av banan. Det finns sju spelvärldar, eller zoner, varav varje består av två banor och en bossbana. Och varje bana finns som ovan nämnt i hela fyra varianter; samtid, dåtid, dålig framtid och bra framtid, medan varje bossbana finns i en av två varianter beroende på om man fått fram den bra framtiden på de båda föregående banorna eller ej; dålig framtid eller bra framtid. Sju världar med två banor per värld är ju 14 banor totalt gånger fyra olika varianter = 56 variationer. Sju bossbanor gånger två olika varianter blir 14. Alla variationer på de vanliga banorna plus alla bossbanvariationer blir totalt 70 olika. Här finns det gott om återspelvärde. Kontrollen är som vanligt. Styr Sonic med styrkorset och hoppa med vilken som helst av de tre ABC-knapparna. Sonics spin dash är såklart också intakt. Sonic har dock även en helt ny förmåga här. Genom att hålla in upp och trycka på en knapp börjar Sonic rusa fram ståendes på stället, redo att släppa loss. Fördel: Snabbare speedboost än med en spin dash. Nackdel: Man tar inte kål på fiender med denna. Däremot kan man kombinera de båda förmågorna. Först komma iväg med den snabbare farten och i bara farten rulla ihop Sonic till en boll. Det är redigt bra grejer det här. Första spelet med både Amy Rose och Metal Sonic dessutom.


Trouble makes you running faster. Sonic Boom, Sonic Boom, Sonic Boom. Save the planet from disaster.

===============================================================================================




1994

===============================================================================================

1

Super Metroid (Nintendo, SNES)

|TDG & MDJ

En välförtjänt andraplats efter Zelda III i kategorin bästa äventyr gick till Super Metroid. Detta är en större, snyggare och kanske framförallt mer lättlirad stationär uppföljare till Samus debut på Nintendos 8-bitare. Långt på efterkälken i kategorin för bästa spelkontroll fann vi Samus Arans äventyr igen som trots en god balans mellan kontrollen och utforskandet inte klarade sig högre upp än till femteplatsen. I en betydligt jämnare uppgörelse tog sedan Super Metroid även fjärdeplatsen för bästa utmaning och Samus Arans stjärnglans som en av de tidigaste kvinnliga huvudkaraktärerna inom videospelens värld visade sig även räcka för den djärva donnan iklädd skimrande röd rustning att ta plats i kategorin för bästa spelkaraktär, om än ytterligare en fjärdeplats. Allt som allt hamnade dock Super Metroid på tredje plats på den totala toppen över de bästa SNES-spelen någonsin. Det här är alltså det tredje bästa SNES-spelet någonsin, det nästbästa äventyrsspelet till konsolen samt årets spel 1994.


Ovan: Den djärva donnan iklädd skimrande röd rustning.

===============================================================================================

2

Sonic 3 & Knuckles (Sega, Mega Drive)

|MDJ

Idag kan det te sig underligt att det fanns en tid då man faktiskt fick vänta åratal på ett nytt spel med den blå igelkotten som fortfarande kändes påhittig och spännande. År 1994 var det i alla fall tredje gången gillt för en nu helt omritad Sonic att rädda skogens alla små stackars uteliggardjur. Återigen skulle man springa kvickt som vinden och plinga jordnöts-ringar, den här gången innan genomruttne Dr Robotnik färdigställde sitt andra fortus omega; The Death Egg. Och alltid där runt hörnet att göra vardagen sur för dig fanns Knuckles the Echidna i sitt första spelframträdande, i en roll inte helt olik den som den lika ilskröde Proto Man levererade i Mega Man 3 för den som nu bryr sig om det spelet.

I jämförelse med sina föregångare är Sonic 3 ett steg mer mödosamt att sätta sig in i för de ofrälsta. Det är två banor gånger sex världar och bonusronder i fejk-3D precis som tidigare fast med plattformsdesign långt mer komplex än i föregångarna. Detta medför förvisso även gediget sprakande grafik frampressat ur 16-bitskonsolen, men i detsamma blir det som helhet svårare att slöspela för den som inte redan hade klarat Sonic 2. Men efter att ha bemästrat spelvärldens alla möjliga former av hissar, studsmojänger och jättekatapulter kommer man att vilja utforska varenda liten pixelkvadrat här. En guldring i kanten till Sonic Team för det genomarbetade tvåspelarläget och för sparmöjligheter (som var på tiden också!) och det inte bara på en- men hela sex sparfiler.


Sonic 3 var rent tekniskt sett det snyggaste spelet i serien dittills med dess detaljerade och mer naturliga omgivningar och bonusbanorna gjorde sitt yttersta för att framstå som framtid med pseudo-3D och rutnätiga landskap. Likt Rambo III var det även på tok för coolt för att ha en längre, fullständig titel.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Första gången man talade om konsolkrig på fullaste allvar var ju faktiskt under 16-bitseran då SNES-brigaden hade tagit upp kampen mot den hårdnackade styrkan av Mega Drive-kassetter. 1994 års Sonic & Knuckes visade dessutom att Sega hade minann ett flertal ess att spela ut. Titeln som fokuserade på den hårdnackade Knuckles gick i samma spår som Sonic 3 men ännu mer trippat sett till själva spelatmosfären. Till skillnad från vanliga Mega Drive-kassetter så hade detta dessutom en connector-försedd skåra på ovansidan där locket öppnades i syfte att länka liret med en annan spelkassett och på så sätt låsa upp superspännande hemligheter... Marknadsföringen inriktades främst på att Sonic & Knuckles-kassetten kunde kombineras med Sonic 3. Då och endast då fick man välja att lira antigen som världens snabbaste igelkott eller som världens argaste myrpiggsvin i trean (och ja, Tails var ju också med såklart).

Uppmärksamma läsare märker förresten kanske att vi inte har Sonic & Knuckles som alternativ till trean men snarare som en delad placering ihop med trean och det beror såklart på att respektive titel utgör vardera halva av vad som egentligen skulle vara ett och samma spel! Sonic & Knuckles är alltså den andra halvan av Sonic 3. Spelet kunde dock även kopplas ihop med flera andra spel till Mega Drive för att hosta nytt liv i lir som man redan hade kört igenom. Tyvärr hann användningen av detta kassettkombineringsknep inte riktigt göra några vässentliga intryck då releasen av Sonys grå lade mark under sina fötter och tvingade Sega att återigen satsa större med sin nästkommande konsol Saturn.


Titta bara på den här titelskrämen och tänk att så här fint polerad förväntades nästa generations grafik att bli. Att spela med Knuckles hade för övrigt sina fördelar gentemot Sonic. Knuckles kunde t ex använda sina stenhårda knogar till att klättra på väggar och på så sätt ta sig till annars oåtkomliga platser.

===============================================================================================




1995

===============================================================================================

1

Chrono Trigger (Square, SNES)

|TDG & JMK

Att Chrono Trigger skulle hamna på topp-5:an i kategorin för bästa rollspel på den där gamla SNES-topplistan i 16 delar var ju såklart tippat, men att det skulle kamma hem förstaplatsen helt obehindrat från Final Fantasy VI var en desto större överraskning... Men en ännu större överraskning var då när Chrono Trigger slog ut självaste Zelda: A Link to the Past om titeln det bästa SNES-spelet genom tiderna alla kategorier! Fast då hade det ju redan placerat sig högst i topp vad gäller bästa grafik, bästa musik och bästa utmaning också. Chrono Trigger visade sig vara favoriten bland de röstande och först satte det de övriga liren på plats med dess fullkomligen bedårande sköna grafik. Drömlaget Mitsuda och Uematsu kan sina toner mer än väl så Chrono Trigger kammade sedan utan några svårigheter hem segern i musikkategorin. Och då vi med bra utmaning såklart menar en väl balanserad svårighetsgrad i förhållande till spelets livslängd så tyckte vi att Chrono Trigger, med dess många spelmöjligheter och höga återspelvärde, allra bäst höll måttet även i den kategorin.


Det bästa rollspelet till SNES, med bäst grafik, bäst musik och bäst utmaning därtill.
Chrono Trigger är helt enkelt ett mästerverk i genren och det bästa spelet till konsolen.

===============================================================================================

2

Ristar (Sega, Mega Drive)

|TDG

Tänk Sonic the Hedgehog fast med en stjärna som inte springer rakt igenom banor och fulingar utan svingar sig fram i fästen och lite allt möjligt i helt overkligt trivsamma miljöer och likaså greppar tag i fienden och skallar ihjäl dem. Då har man precis föreställt sig Ristar. Den stigande stjärnan (Ristar = Rising Star alltså!). Likheterna i bandesign och spelkänsla är annars många med just Sonic-spelen, men så är Ristar också utvecklat av Sonic Team så att man finner liknelser med den blå igelkottens äventyr är inte är så konstigt egentligen samt snarare bara positivt dessutom.

Trots att det är större betoning på pussel och utforskande än i Sonics spel är Ristar ändå ett raskt plattformsspel och skyltar dessutom med lika genomtänkta som väldetaljerade banor samt genommysig musik och väldigt roliga bossar. Kanske var det just det här som fick flera av oss att falla för denna blanka lilla stjärna fastän vi aldrig hade sett honom i ett eget spel förut (och aldrig skulle få göra det igen visade det sig...). Eller så var det för att Ristar själv är så tuff i sitt för sin tid både innovativa och riktigt roliga spel.


Grejen med Ristar var hans starka tänjbara armar och såklart användes detta på diverse "innovativa" sätt (ungefär som Yoshis tunga i Mario-spelen). Guldstjärna i kanten för estetiken och atmosfären i spelet!

===============================================================================================




1996

===============================================================================================

1 Panzer Dragoon II Zwei (Sega, Saturn)

|GWK & JMK

Efter det suveräna första spelet hade man ju stora förhoppningar på tvåan. Samma slags spel fast med rent tekniskt sett snyggare grafik kunde bara bli bra liksom. Och ja, Panzer Dragoon 2 Två är såklart ännu bättre än del ett, precis som väntat! Likt ettan är detta en rälsskjutare där man rider drake och kan vända sig åt alla riktningar och peppra. Ibland springer draken på marken, ibland flyger man och såväl dussinfiender som bossar kommer mot en framifrån, bakifrån, från sidorna eller t o m ovanifrån. Man får hela tiden hänga med i svängarna. Ruskigt roligt det här. Stämningsfullt och fartfyllt och en utmärkt kontroll. Här om året så gav Sega ut en remake av det första Panzer Dragoon till framför allt Switch. Vi håller tummarna för att man gör samma sak för tvåan också. Så här kanonbra spel förtjänar en andra chans.

===============================================================================================

2

Donkey Kong Country 3: Dixie Kong's Double Trouble (Rare, SNES)

|JMK

Det bästa spelet i Rares Donkey Kong Country-trilogi till SNES är tvåan, Diddy's Kong Quest, som kom ut 1995 och slogs ut av Chrono Trigger det året. Sedan att Donkey Kong Country 3 är ett väldigt kompetent plattformspel var alla vi som röstade fram den där SNES-topplistan i hela 16 delar överens om. Det saknade dock lättillgängligheten och charmen från ettan samt utmaningen och stämningen från tvåan för att på allvar kunna hota någon av sina föregångare. Den enda titeln från plattformsfem-i-toppen som ej lyckades ta sig hela vägen in på den där ursprungliga sammanlagda sexton-i-toppen var således det tredje Donkey Kong Country-spelet. Det hamnade nästan precis utanför. Ett årtionde senare satte vi ihop en hel topp-100 och då visade sig Donkey Kong Country 3 på 18:e plats. Så ja, det finns bättre spel till konsolen. Men alltså, det artonde bästa SNES-spelet någonsin är ju också en utmärkelse som heta duga! Och som om det inte vore nog korar vi nu detta till årets nästbästa spel 1996 här i Europa. För det är faktiskt roligare än de numera föråldrade PSX-spelen som fanns ute på den här tiden och Nintendos eget Super Mario 64 kom ju inte ut i Sverige förrän den 1 mars 1997...

Ho! Ho! Ho!
Ovan: Dixie Kong på nya våghalsiga äventyr!

===============================================================================================




1997

===============================================================================================

1

Super Mario 64 (Nintendo, N64)

|MDJ & GWK

Minns ni premiärparollen "You snooze, you lose" från den våren? Även om man hade provspelat Nintendo 64:ans uttalade utlovade flaggspel inne på Lekcenter ett par dagar innan vanliga kunder kunde få hem spelet med konsolen skall det erkännas att man fortfarande var nervös huruvida Super Mario 64 skulle leva upp till de högt ställda förväntningarna. Sju minuter. Längre tid tog det ej innan en med en sann Nintendo-fanboys övertygelse glatt konstaterade att spelet levde upp till vilka höga förhoppningar någon än hade kunnat tänkas ha. Känslan efter att ha tagit de första staplande analoga stegen i ett Svamprike i tre dimensioner... Och sedan dessutom lyckas fånga den första av 120 kraftstjärnor utan att begripa speciellt mycket av vad som egentligen händer, utan allena genom att ha råkat trippelhoppa. Underbart.

Utan att någonsin ifrågasätta logiken bakom bandesignen fortsatte man på sitt Ninteendo-rus genom en brokig skara banor då man pratade med rosa bombpluttar, åkte rutschkana med en blå jättepingvin, gick in i osynliga väggar, förkunnade sin Nintendo-fanatism så som om man var berusad på riktigt, skrämdes även på riktigt av det läskigaste spökhuset i Marios historia, tampades med en gigantisk ål, försökte verkligen lära sig klockan, åkte med flygande mattor och stod så småningom återigen mano a mano med självaste Kung Bowser Koopa i den troligtvis mest intensiva samt episka slutstrid någonsin i ett Super Mario-spel. Det här var verkligen ingen lek. Visionärerna på Nintendo höll vad de lovade med deras "Project Reality" så många år tidigare. Den långa väntan var värt det. Just då var Super Mario 64 världens bästa spel.

Och efter mer än hela 20 år kunde vi tveklöst fastställa att det här ÄR det bästa spelet till konsolen. Nintendos eget debutspel till formatet är också den enda N64-titeln som vi här på redaktionen helt på måfå samlats kring och spelat om från början till slut eller spontant kunnat köra igång och bara lira lite för skojs skull under årens gång. Som det i särklass mest hållbara spelet till konsolen och det som med så många år i backspegeln har åldrats allra bäst var det väl självklart att det här skulle ha förstaplatsen på den gamla Nintendo 64-topplistan. Och Super Mario Galaxy eller Odyssey i all ära men helt ärligt är Super Mario 64 dessutom fortfarande det bästa 3D-spelet i serien.

===============================================================================================

2 Final Fantasy VII (Square, PSX)

|JMK

Det bästa PlayStation-spelet, världens bästa konsolrollspel och ett av världens topp-10 bästa spel genom tiderna. Otroligt vackert dystra handritade miljöer, fantasifull och oöverträffad karaktärsdesign och oerhört stämningsfullt soundtrack av Nobuo Uematsu. Stridssystemet sedan. Materia låter en customiza karaktärerna för strid friare och smartare än någonsin förr eller senare i serien. FFVII är fulländat. Inget annat FF kommer ens i närheten, även om åttan åtminstone kom närmast och kan därmed ses som det mest värdiga alternativet...

===============================================================================================




1998

===============================================================================================

1

The Legend of Zelda: Ocarina of Time (Nintendo, N64)

|SPM

Väntan på vad som skulle bli Nintendos bästa spel dittills var på sätt och vis ännu längre än väntan på själva konsolen med Super Mario 64 i spetsen med tanke på hur många år som hade förflutit sedan man sist såg till Link i ett nytt stationärt äventyr. Längtan bland spelare växte sig bara större och när Ocarina of Time tids nog släpptes över hela världen julen 1998 var det som en skänk från ovan inslaget i guldpapper... The Legend of Zelda: Ocarina of Time levde likaså upp till alla höga förväntningar och trollband spelvärlden med helt enastående grafik och en kontroll som på riktigt revolutionerade styrningen i tredimensionella spel... Musiken var också legendarisk. Grottorna var alla unika och knepiga. Zelda-seriens övergång in i den tredje dimensionen lyckades verkligen i alla bemärkelser.

Från allra första början benämnt som "Zelda V" och senare i folkmun mer känt som "Zelda 64" och med tiden då det även kom ett andra Zelda-spel till Nintendo 64:an äntligen mer korrekt kallat "Zelda Ocarina of Time" eller bara "Ocarina of Time". Ja, kärt barn har många namn. The Legend of Zelda: Ocarina of Time förblir ett av världens bästa spel någonsin iallafall. Utsidan må åldras alltmer och mer märkbart men magin utstrålar fortfarande från under ytan. Det är ett episkt äventyr som ryms i den lilla grå kassetten. Vare sig det gäller fiske, att slå ner slemklumpar eller rida på Epona och jaga spöken med pil och båge känner man att det här är ett Zelda-spel värdigt legenden. De första stegen i "Kokiri Forest" förblir ett av mina starkaste spelminnen tills den dag jag blir ett med andarna i min egen himmels Hyrule.

===============================================================================================

2 Tekken 3 (Namco, PSX)

|JMK

Tekken 3 var bäst i sin genre då det kom. Absolut bäst. Vilket flyt i fighterna! Och vilken presentation sedan! Fullkomligt sprängfyllt med attityd. Med fyran försökte det goda folket på Namco utveckla serien men failade. Femman var därför Tekken 3 igen men med snyggare grafik. Och så fortsatte det medan serien vattnades ur för varje "ny" del som kommit ut sedan dess. Trean var mao kulmen. Det i särklass snyggaste, snabbaste och smidigaste 3D-fightingspelet i sin generation. Brutalt häftigt liksom. Ett under att det kunde existera på en PlayStation.

===============================================================================================




1999

===============================================================================================

1 Metal Gear Solid (Konami, PSX)

|JMK

PSX-eran var då Konami verkligen frodades. Mellan tunga titlar som Castlevania: Symphony of the Night, Silent Hill, Suikoden-spelen och såklart detta, Hideo Kojimas moderna spelklassiker Metal Gear Solid. En riktig spionthriller i spelform! Fortfarande det bästa spelet i serien. Var något helt nytt när det kom. Aldrig tidigare kändes det verkligen som att man spelade med i en film. Som att man själv var John McClane i Die Hard typ. Och vilken känsla det här var år 1999! MGS har även några av DE mest minnesvärda bossfighterna någonsin...

===============================================================================================

2

SoulCalibur (Namco, DreamCast)

|MSD

Fastän Soul Blade till den gamla grå PlayStation-modellen räknas som både den första delen i denna serie samt ett av de mer intressanta titlarna från det sena 1990-talet i denna genre så är det inte för intet som hela spelserien ändå kom att kallas SoulCalibur i folkmun eller att gemene gamer i dagens läge känner till just detta och inte föregångaren till PSX. För trots att DreamCast aldrig blev lika populär som konkurrenterna innebär det inte att tvåan i "Soul-serien" (om man nu ska vara petig) inte var och förblir ett av de mest omtalade spelen från omkring millenniumskiftet. Det var det andra spelet någonsin att få ett perfekt betyg på 40/40 av japanska spelbibeln Famitsu och då var den enda andra fullpoängaren självaste Ocarina of Time! SoulCalibur höjde verkligen ribban flera steg för hur snyggt, påkostat och allmänt välgjort ett fighting-spel kan vara. Precis som vi har kommit att förvänta oss av mer moderna titlar i genren finns här många, många olika karaktärer att låsa upp. Kvar från föregångaren är bl a Mitsurugi, Voldo och Sophitia. Bland de nya karaktärerna får vi även bekanta oss med blivande kändisar som Kilik, Nightmare, Maxi, Astaroth, Xianghua och den så ökänt storbystade Ivy men även den gamle veteranen Yoshimitsu som gjorde ett lika välkommet som då överraskande inhopp från Tekken-serien, även den från Namco; arkadkungarna nummer 2 (näst efter Sega själva såklart).

Styrkan i den här gruppen kämpar är att alla verkligen har sina distinkt olika kampstilar. Här slåss man ju inte bara med nävarna och bland de lika många som annorlunda vapnen finner vi allting från massiva tyska tvåhandssvärd till mindre konventionella men desto mycket mer kontroversiella tillhyggen som nunchakus och väldiga kedjepiskor maskerade till klingor och däremellan såklart; smidiga traditionella japanska katana-svärd. Förutom den framträdande variationen i karaktärerna och alla vapen ligger spelets stora styrka i den fria styrningen och mångsidiga kontrollen. Själva grunderna är lätta att sätta sig in i för alla nybörjare, samtidigt som det också är relativt lätt att lära sig särskilda attacker och hela tiden bli bättre och bättre. Vi har en knapp för vertikalt hugg och en för horisontellt hugg, en för att blockera och en för spark. För grepp och kast trycker man f.ö ner två knappar samtidigt och det är allt man behöver veta för att kunna börja spela. Det är också väldigt enkelt att förflyta sig i sidled och därmed verkligen utnyttja den tredje dimensionen när man anfaller eller går i försvar.

Självklart finns alla de traditionella spellägena med här som vi förknippar med genren, dvs Arcade, Survival, Training och Team Battle men även det lite mer nydanande Mission Mode där man kan låsa upp allt från artwork till nya vapen samt paltor till spelkaraktärerna. Såklart har mycket möda också lagts ner på den invecklade och sammanhängande storyn för det är ändå Namco, dvs killarna bakom Tekken, som vi snackar om här. Att få tillgång till fler och fler pusselbitar av handlingen i takt med att man varvar spelet med den ena karaktären efter den andra sporrar bara en att fortsätta så det är ju bara positivt då. Än idag är det faktiskt många som anser det första SoulCalibur vara det absolut bästa fighting-spelet genom tiderna och jovars, det är lätt att förstå dessa själar. Ända sedan spelet först släpptes för drygt ett årtionde sedan har SoulCalibur som serie hållit fanan högt som en av de mest populära titlarna någonsin så att det första banbrytande, tjusiga och vansinnigt genomarbetade spelet att stolt bära just denna titeln skulle hamna högt på vår DC-lista, och hamna med här bland årens bästa spel alla kategorier, var ju mer eller mindre uppenbart så ja, detta är alltså lika bra som en del folk påstår.


SoulCalibur innebar julafton när det kom och inte bara för inbitna fighting-fans men för DreamCast-ägare i största allmänhet och än idag står det sig som ett av de läckraste och roligare spelen nå--gon--sin.

===============================================================================================




2000

===============================================================================================

1

Shenmue (Sega, DreamCast)

|MDJ & JMK

I huvudet på Ryo Hazuki, 25/12 1986: "Väckarklockan ringer. Det är 25 december och juldagen enligt almanackan. Jag sov med kläderna på idag igen. Dags att stiga upp och ta bussen till jobbet... För trots att det är självaste juldagen så är det är en arbetsdag likt alla andra nere i hamnen. Det första som väntar mig på arbetsplatsen är det dagliga uppvärmningsrallyt med gaffeltruckarna. De är ju inte riktigt kloka, de här hamnarbetarna. Ser redan fram emot lunchen. Först brukar jag kallprata lite med jobbarkompisarna men sedan bär det iväg för en iskaffe samt för att kasta pil i affären vid kaffeterian. Hela två timmars lunchrast brukar vi få och det är en hel del pil man hinner kasta under den tiden. Hmm, jag undrar ifall jag kanske borde ha köpt någon julklapp till Nozomi? Nää, det har jag ju faktiskt knappt någon tid med nu i dagarna. Jag jobbar från nio till fem varje dag, tvingas sedan vänta på bussen och kommer sällan hem innan sent på kvällen. Någon tid för att springa runt i affärerna och julshoppa i Dobuita har jag inte numera. Måste vara fokuserad på mitt mål. Måste tjäna ihop tillräckligt med pengar för en enkel biljett över till Hongkong. Det är det enda viktiga. Det och att kasta pil på lunchrasten vill säga."

Shenmue (och det uttalas faktiskt inte "Shen-mu-e" utan "Shen-möh" förresten) var som störst innan spelet ens släpptes... Förhandssnacket kretsade mycket kring hur nästa stora projekt från Segas egen mästerproducent Yu Suzuki skulle bli det mest episka som vi någonsin hade skådat. Tanken var redan från början att Shenmue skulle vara en hel följetong där det första spelet utgjorde blott det första av över tjugo kapitel i den längsta sammanhängande sagan genom tiderna i videospelens värld. Storyn börjar år 1986 med den unge studenten Ryo Hazuki och platsen är Tokyo. Underlaget för historien är det gåtfulla mordet på huvudpersonens far så i rollen som Ryo är det upp till dig som spelare att försöka hitta ledtrådar under tiden som det vardagliga livet fortsätter timme för timme, dag för dag... Du går upp på morgonen, pratar med grannarna, springer runt bland pubarna och affärerna i er charmiga lilla förort, söker jobb för att tjäna ihop med pengar eller spenderar både all din tid och dina pengar i den lokala arkadhallen med gamla Sega-klassiker som Hang On och Space Harrier innan det blir dags att gå och lägga sig igen för att sedan möta morgondagen efter. Då och då tvingas man även möta och mao slåss mot olika bråkstakar (antingen stökiga skolungdomar eller stöddiga gängmedlemmar) och då märks det att Yu Suzuki även har Virtua Fighter på sin meritlista.


Till Thomas stora förtret envisades Dylan och Janne med att spendera timmar i den lokala arkadhallen vid varje spelsession där de hellre spelade spelen i spelet än bara fortsatte vidare i händelseförloppet.

Den bakomliggande handligen fortlöper genom hela äventyret och speciellt fritt är det väl kanske inte när man t ex måste prata med rätt människor vid rätt tillfällen för att storyn ska kunna fortsätta men vad du gör däremellan och hur lång tid du tar på dig är alltså helt upp till dig själv. Att spelet är relativt linjärt i grunden uppfattas också av att det egentligen är omöjligt att tappa bort sig. Nästan varenda kotte man möter påminner gärna om ledtrådar som man bör följa upp (förutom kvinnorna då, som är mest tykna och självupptagna) och precis allt man behöver veta, från viktiga telefonnummer till små minnesanteckningar om vad som bör göras härnäst, sparas automatiskt i det lilla skrivblocket som Ryo alltid bär med sig. Smidigt och behändigt om inte annat. Till en början behöver man heller inte jobba eftersom man får dagspeng av tanten som Ryo bor med. Pengar kan förbrukas när som helst på vad som helst. Du kan köpa mat och dryck till den herrelösa katten som man hittar i början av äventyret, stoppa mynt i olika spelmaskiner i arkadhallen eller sådana där automater med små leksaker i bollar, köpa på dig en samling med olika musikkassetter eller stå och dricka iskaffe på burk vid varenda läskautomat som du stöter på... Om detta sedan kan räknas som "episkt" eller inte är upp till var och en att ta ställning till. Vad förhandssnacket än lovade så är det i alla fall den opretentiösa men fascinerande vardagen som ger Shenmue en helt unik atmosfär. Det känns verkligen som att varje ny dag i spelet... är en helt ny dag! Detta är vad som fått oss på POPKORN att omfamna spelet mer än något annat till konsolen.

===============================================================================================

2 Suikoden II (Konami, PSX)

|JMK

Suikoden II är ett mästerverk. Så är det bara. Ett vackert RPG rent visuellt med ännu vackrare musik till, ett smidigt stridssystem och hela 108 karaktärer att rekrytera! Och storyn är såklart i en klass för sig. Det första spelet som kom ut här tre år tidigare till samma format är också bra som alternativ och kompletterar dessutom del två. En kul sak med tvåan, som verkligen är pricken över i:et, är nämligen att man kan föra över sin spardata från ettan för att låsa upp extra godis samt att man kan återbesöka en del av världskartan från ettan.

===============================================================================================




2001

===============================================================================================

1

Shenmue II (Sega, DreamCast)

|MDJ & JMK

Allt som allt blev det aldrig någon jättelång serie av Shenmue utan det stannade då tyvärr vid endast två spel. Shenmue II tar vid precis där del ett slutade, dvs ombord på båten på väg från Tokyo till Hongkong dit Ryo hade lyckats spåra sin fars mördare. Bland det första vi får veta här är att Ryo har passat på att växla alla sina yen till Hongkong-dollar och det märks tydligt att Shenmue är en fortsättningsberättelse där del ett och del två faktiskt representerar olika kapitel av samma titel. Det är en gemensam upplevelse. Att spela tvåan är därför mer eller mindre meningslöst utan att först ha klarat ettan (ungefär som att bara skippa den första delen i Sagan om Ringen och börja läsa direkt på den andra boken!) och just därför valde vi att skriva ihop ettan och tvåan till en gemensam placering då vi satte samman listan över de bästa DC-spelen tio år efter konsolens release i Sverige... När man började på Shenmue II kunde man dessutom överföra sparfilen rakt av från den första delen i Tokyo, komplett med alla prylar man hade på sig och alla angreppssätt som man tränat in.

Shenmue II förfinade också ett par skavanker som ettan drogs med och kan fortfarande skryta med att vara en av de mest verklighetstrogna grafikprestationerna som någonsin skådats. Att promenera ner för de bullrande och folktäta gatorna i Hongkong är en upplevelse så äkta att... Ja, vi vet inte vad. Närvarokänslan i Shenmue II är alltså om möjligt ännu större än i den första delen och man känner sig verkligen som den bortkomna utlänningen man faktiskt är när man kliver av båten i ett helt främmande Hongkong och måste fråga om vägen till ett härbärge. De så kallade "Quick Time Event"-sekvenserna, där man snabbt måste trycka på rätt knappar i rätt tid för att "rätt saker" ska hända (och trycker man fel eller är bara för långsam, då kanske Ryo snubblar och landar rakt ner på rumpan medan han jagar någon t ex), som var smått revolutionerande redan i ettan var betydligt mer genomtänkta här och det var faktiskt möjligt att misslyckas helt med dem men ändå få fortsätta med äventyret. Vi gillar detta, för därmed känns ju hela spelet betydligt friare än det från början gjorde i Shenmue. Tyvärr blev det dock, som ovan nämnt, aldrig någon slutgiltig upplösning på Ryos personliga vendetta och Shenmue II avrundas med en så här i efterhand svidande "fortsättning följer"... Vi slutade dock aldrig hoppas på att ett Shenmue III faktiskt skulle dyka upp en vacker dag och trollbinda oss på precis samma sätt som den bästa spelupplevelsen till DreamCast gjorde en gång i tiden...


Shenmue II tar vid exakt där den första delen slutar och man känner sig verkligen som en utlänning i det stora och främmande Hongkong. Den med genuint intresse för videospel BÖR uppleva detta unika äventyr!

===============================================================================================

2

Silent Hill 2 (Konami, PS2)

|TDG

Det finns många anledningar till att det här är ett av tidernas mest skrämmande spel och likaså ett av de absolut mest minnesvärda till den här konsolen... Först och främst är den karaktäristiska klaustrofobiskt kalla kårar krypande Silent Hill-känslan som Konami kunnigt etablerade redan i det första spelet kusligt närvarande genom hela den nya mardrömsfärden. Serien förändrade spelvärlden till det mer fördärvade hållet med dess skitiga och rostiga, äckliga och förvridna miljöer som passar min egen förtappade spelsjäl perfekt. Den dånande mekaniska musiken kan driva vem som helst till vanvett och passar också bra ihop med mig. Berättelsen utspelar sig i den allt annat än idylliska lilla småstadshålan "Silent Hill", där vår hjälte James letar efter sin döda hustru som på något sätt ändå lyckas skicka brev till honom... Det behandlar ämnen som djup ångest, kvinnoförakt, materialiserande av inre farhågor samt bemötandet av dessa (mina egna inre demoner hade jag dock aldrig vågat möta, var så säkra på det!). Detta är alltså en resa genom psykologins allra mörkaste områden. Parat ihop med en monsterdesign aldrig tidigare skådad, komplexa karaktärsporträtt och ett vida hyllat soundtrack av den numera sk spelkändisen Akira Yamaoka skapas ett oförglömlig scenario genom en av spelhistoriens mest ökända turistorter.


Många scener är läskigt störande. Bilden av James som tittar sig själv i spegeln sätter tonen direkt.

===============================================================================================




2002

===============================================================================================

1 Super Monkey Ball (Sega, GameCube)

|JMK

Tidigare spelade jag lite Super Monkey Ball: Banana Splitz, den senaste riktiga delen i serien och gosse vilken besvikelse. Glöm alla alternativa kontrollmetoder och annat trams som utfyllnad. Super Monkey Ball var helt enkelt bäst som det var redan från start. Så därför har vi också bara med det första spelet i serien och skippar t o m den direkta uppföljaren till kuben. För precis som med Segas Crazy Taxi 2 kontra originalet så är mer inte alltid bättre. Rulla bollarna med aporna från början till slutet av banorna utan att trilla över kanten. Använd styrspaken till detta. Och det är allt man behöver. Äkta arkadkänsla. Ett av de bästa spelen ever.

===============================================================================================

2 Halo: Combat Evolved (Bungie, Xbox)

|GWK

Även om vissa (hosthostJannehosthost) ens med kontrollen i händerna inte tycker att Halo är något särskilt alls kan ingen förneka hur mycket de första två spelen betydde för genren och online-spel på konsol. Den allra första delen är en modern klassiker och det mest betydelsefulla spelet till Xbox. Det tog den här sortens spel till en helt ny nivå. Halo var ju verkligen "Combat Evolved" för sin tid. Det utgör ett stycke spelhistoria och var absolut konsolens största killer app. Därför korade vi också detta som det bästa spelet till Xbox när den konsoltopplistan sattes samman bara här om året.

===============================================================================================

2 Ikaruga (Treasure, DreamCast i Japan)

|GWK & JMK

Ett svindlande vertikallt scrollande shoot 'em up från kultkungarna på Treasure. Bara håll in skjutknappen och avlossa energistrålar men vänta lite, det är inte så bara ändå! Fiendesalvor o.d avfyras mot en med antigen ljus eller mörk energi och skeppet man styr kan med ett enkelt knapptryck skifta mellan ljus eller mörk sida uppåt. Den ljusa sidan av skeppet skadas av mörka skott men absorberar ljus och tvärtom, så att den mörka sidan skadas av ljusa skott men absorberar mörker.


Detta finurliga upplägg leder till vad som närmast kan beskrivas som en sorts pusselskjutarlir. Fiender och bossar varierar mellan mörk och ljus energi så man får hela tiden skifta fram och tillbaka. Ladda upp specialskotten genom att fara rakt in i mörk energi med den mörka sidan upp samtidigt som man undviker ljus energi och vice versa, hela tiden fram och tillbaka. Banorna är också mer än bara rakt fram och pang på. Här finns t ex passager som för tankarna till borgar i Super Mario World där det gäller att navigera rätt för att inte krossas av rörliga väggar o.d.

Ikaruga portades vidare till GC och den versionen släpptes 2003 i såväl Japan som Nordamerika och Europa. Varför vi då inte hade med det på GC-topplistan fastän Shikigami no Shiro II som släpptes till GC först och året efter till DC kom med på en DC-lista, det kan man väl undra... Vi tyckte nog alla lite synd om Sega efter att det gick i stöpet för dem med DC och dömde helt enkelt i favör för deras konsol i båda fallen. 2008 kom Ikaruga även ut på Xbox 360 över hela världen. Och sedan bara våren 2018 finns spelet också till både PS4 och Switch.

===============================================================================================




2003

===============================================================================================

1 Metroid Prime (Retro Studios, GameCube)

|GWK

Jag minns skeptikerna... Jag var själv en av dem... Ett Metroid-spel ur förstapersonsperspektiv, kunde det verkligen funka? Och varför förstöra vad som i så många år varit en sån fulländad trilogi? Och det utvecklat av en AMERIKANSK studio dessutom? En NYBLIVEN amerikansk studio t o m?! Men Retro Studios visade spelvärlden var skåpet skulle stå. Tji fick vi tvivlare... Och man var inte sen med att följa upp denna nytändning för Metroid-serien med en nästintill lika kritikerrosad andra del till samma format. Samus Aran är bara den tuffaste spelhjältinnan genom tiderna och tack vare Prime-spelen är hon lika relevant idag som på NES/SNES-tiden.

===============================================================================================

2 Panzer Dragoon Orta (Smilebit, Xbox)

|JMK

Det bästa spelet till Xbox i MIN mening... Jag hade tidigare endast spelat Halo och Grabbed by the Ghoulies till boxen och jag var inte alls imponerad. Sedan provade jag detta. Och wow. Så starkt intryck det gjorde på mig med dess svindlande vyer och smidiga styrning. Det var förvisso inte ett tillräckligt starkt skäl till att själv skaffa en Xbox för, men det var anledningen att jag köpte på mig en Saturn då, in på 00-talet, så att jag kunde ta del av seriens rötter. För detta är alltså ett Sega-spel... Smilebit var en division inom Sega, tidigare kända så som Sega AM6 och senare som Sega Sports R&D/Japan.

===============================================================================================




2004

===============================================================================================

1 Metroid Prime 2: Echoes (Retro Studios, GameCube)

|GWK

Metroid Prime och Metroid Prime 2 kom på delad andraplats när vi satte samman GameCube-listan förrförra året och det enda som jag tyckte fick plats att tryckas in om tvåan då, som ni för övrigt kan läsa ovantill, var att det var "en nästintill lika kritikerrosad andra del till samma format" men den här gången kommer jag visst inte undan från att skriva något mer om det med. Okej då. Metroid Prime 2 var det första Metroid-spelet med multiplayer-läge. Annars var det väl vad man hade förväntat sig, en direkt uppföljare till det första Metroid Prime från året innan. Det "ekade" dock ljusvärlden/mörkervärlden-idén från Zelda III. Coolt.

===============================================================================================

2 Halo 2 (Bungie, Xbox)

|GWK

Vad är det här, uppföljarnas år eller? Och båda som var alternativ till spel jag tidigare skrivit om och som tidigare klumpades ihop med dem. Tji fick jag... Det var hur som helst egentligen denna del i Halo-serien som introducerade en hel konsolgeneration till undret med onlinespel. Även om "huvudkampanjen" för den ensamma spelaren var minst lika fängslande fortfarande. Med Halo 2 stod det dessutom klart att Master Chief var Microsofts odiskutabla ansikte utåt lika mycket som Mario var Nintendos. Denna mer innehållsrika tvåa hamnade som alternativ till första spelet på förstaplatsen på vår Xbox-lista här om året och är en nästan lika stor modern klassiker i genren.

===============================================================================================




2005

===============================================================================================


1 Wario Ware: Touched! (Nintendo & Intelligent Systems, DS)

|JMK

Minispel-madness! Sjukt intensivt!! Sjukt skoj!!! WarioWare Touched! var ett av mina två första spel till DS och snacka om fullträff! Vår Wario började sin spelkarriär inte som spelbar karaktär utan som slutboss i Super Mario Land 2 till Game Boy! Sedan stal han huvudrollen ifrån Mario i trean, även kallat Wario Land. Han hade även några måttliga framgångar som följde. Hela Virtual Boy-fiaskot ledde som bekant ingen vart, så han återvände till Game Boy-formatet med nästa Wario Land igen. Sedan kom nästa Wario Land till Game Boy Color och nästa igen till Game Boy Advance och visst togs de emot väl, men några megahits var det dock inte tal om.

Sedan kom det trots allt. Megahiten. "WarioWare, Inc. Mega Microgame$!" eller "WarioWare, Inc. Minigame Mania" som det kom att bli i PAL-regioner. Wario hade äntligen hittat sin egen nisch! Galna, fullständigt vrickade minispel alltså! Man har oftast bara sekunder på sig att fatta vad som än behöves och göra det och göra det kvickt som bara den! Här i Touched! kan det väl handla om allt från att hack-och-slica frukt som flyger emot en till att sträcka ut en tax... Det här är det fjärde spelet i WarioWare-spin-off-serien, efter originalet till GBA, GC-versionen samt uppföljaren som gjordes med GBA SP i åtanke, och jag vågar allt påstå att detta också är det bästa spelet i serien. Och jag vågar t o m gå så pass långt som att utropa WarioWare: Touched! till ett av världens bästa spel i alla kategorier! Ja, jag är helt seriös. Det är faktiskt med där på min egen personliga lista, bland toppspel som Super Mario Bros. 3 och Super Monkey Ball bara för att nämna några.

===============================================================================================

2

SingStar '80s (Sony, PS2)

|JMK

Världens bästa partylirserie. Glöm allt vad Mario Party eller Wii Sports heter för SingStar är vad som verkligen gick hem hos folket på både för- och efterfester, inklusive alla andra sociala sammankomster. SingStar är i grund och botten en serie karaokespelprogram till PS2, såklart komplett med två stycken mikrofoner. Men så hade det utvecklats till någonting mer, ett fenomen helt i sin egen rätt. Det är som om SingStar levde sitt eget liv då. Alla över 20 upp till säg 30 varv runt solen med någon form av socialt liv kände ju till SingStar... Så var det bara. Sedan det första spelet släppte Sony otaliga delar på olika temat, t ex Rock eller R'n'B, varav många varit lokalt anpassade till landet i fråga och man kom t o m ut med exklusiva delar endast för somliga länder också. SingStar svenska schlagerhits någon? Flera artister, t ex ABBA och Queen, har desutom fått sina alldeles egna SingStar-utgåvor... Fast vår absoluta favoritdel var SingStar '80s innehållandes en salig blandning av vad det glada 80-talet hade att erbjuda. Vi snackar Cyndi Lauper, Duran Duran, Europe, Madonna mm. Klart roligast för oss 80-talister men även klart sjungvänligast också. Även SingStar '90s har dock sin charm som nu känns mer och mer retro.

Summan av kardemumman, och det här ska vi heller inte sticka under stol med, är att det är roligt att sjunga... Det är roligt att sjunga duett och det är roligt att sjunga duell. Det är också roligt att låtarna är i original (inga trista covers här inte), det är roligt att se de olika musikvideorna i bakgrunden medan man sjunger och för den som så vill så är det säkert roligt att kunna se sig själv på TV:n via EyeToy-kameran och sedan plåta nunan - då man tagit ett nytt rekord med omdömmet "Totally SingStar!". Sony har med SingStar skapat en otroligt underhållande modern variant på den där gamla grejen med karaoke. SingStar är ett genuint genialt spelkoncept helt enkelt. Av alla spelen som alla vi har spelat sammanlagt till PS2 hör SingStar-serien förmodligen till dem som vi spenderat allra mest tid med... Vilket i sig säger en hel del. Så var nu inte som Dylan. Våga sjunga och vara glada! ^_^


Den senare halvan av 00-talet tillhörde SingStar varpå serien röjde nya framgångar på PlayStation3.

===============================================================================================

Fortsätt till nästa sida och åren 2006-2020 > >

| Till toppen av sidan |

Till arkivet!
Allehanda topplistor
Multipopulärkulturella
Mångpopulärkulturella
Filmorienterade listor

Videospeltopplistor
Konsolspecifika toppar
|- Topp-20 NES-kassetter
|- Topp-100 NES-spelen…
|- Topp-16 SNES-spel etc
|- Topp-20 SNES-tillskott
|- Topp-100 SNES-spel...
|- Topp-20 Nintendo 64-lir
|- Topp-20 GameCube-lir
|- Topp-20 Wii-spel
|- Topp-10 WiiWare-spel
|- Topp-10 Wii U-spel
|- Topp-20 Game Boy-lir
|- Topp-10 Virtual Boy-lir
|- Topp-10 GBC-spel
|- Topp-10 GBA-spel
|- Topp-10 DS-spel/idéer
|- Topp-10 3DS-titlar
|
|- Topp-25 Sega MS-spel

|- Topp-25 Sega MD-spel
|- Topp-10 SMCD/32X-spel
|- Topp-10 Sega GG-spel
|- Topp-25 Sega SAT-spel
|- Topp-25 Sega DC-spel
|- Topp-25 Sega DC… (JP)
|- Topp-25 Sony PSX-spel
|- Topp-25 Sony PS2-spel
|- Topp-25 Sony PS3-spel
|- Topp-10 Sony PSP-spel
|- Topp-10 Sony PSV-spel
|- Topp-10 Xbox-spel
|- Topp-25 Xbox 360-spel
|- Topp-50 XB360/PS3...
|- Topp-25 8:e gen-spel
|-(inkl XBO, PS4 & Switch)

|- Toppspel 1986-2020
|--- Del 1: År 1986-2005
|--- Del 2: År 2006-2020
|
Random spellistor

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.