Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Topp-25:
Sega Mega Drive-spel



Sammanställd av: SPPS, 2007-11-24 -> 2008-01-12

Text: Måns S Dahlgren, Thomas D Gustafsson, Magnus D Johansson, Jan M Komsa, Sebastian P Mars, 2008-03-16

(Omvisitation: 2010-05-01)

Med Nintendo 8-bit, Super Nintendo och Nintendo 64:an i backspegeln kändes det ju på tiden att vi gick vidare från enbart Nintendo över till andra märken. Därmed ägnade vi tre stycken spelträffar november 2007 t o m januari 2008 med fokus på Sega och deras finfina Mega Drive då vi utnämnde de tjugo bästa spelen till konsolen samt diverse alternativa placeringar därtill. Mega Drive:en har givit oss många fina speltimmar och kändes som en naturligt fortsättning på våra konsoltoppar. Dessutom vore det oerhört trist med BARA Nintendo.

+ Mega Drive-toppen omvisiterad (= utvidgad och justerad)

Under 2010 firar Megan hela 20 år i Sverige så vi gör en omvisitation av den tidigare topplistan! SNES-toppen sågs som bekant över och utökades med en kompletterade topplista ā utslagna favoriter så varför inte göra något liknande med Megan..? Men snarare än att då bara göra en kompletterande topplista vid sidan om vår första topp så är det väl inget som hindrar oss från att verkligen dra nytta av webb-formatet och komplettera DEN topplistan i sig? Internet är ett annorlunda medium än t ex radio eller tidningar. Är det ett stavfel i en redan tryckt tidning så är det typ "kört" dvs det går bara inte att korrigera men så är inte fallet med nätpublikationer. På nätet är det fullt gångbart att genomföra ändringar eller fortsätta på redan publicerade texter, ändå är det få som faktiskt nyttjar den möjligheten utan de flesta agerar som om nätet vore ett gammalt tryckmedium.

Dumheter säger vi. Grejen med Internet är den interaktiva medieformen, bl a i den bemärkelsen att man faktiskt kan gå tillbaka och ändra samt fortsätta på det som redan publicerats. Då gäller det bara att våga leka lite och experimentera med detta nya uttryckssätt och här på POPKORN provar vi gladeligen på andra/annorlunda tillvägagångssätt. Vad detta innebär konkret för Mega Drive-toppen är att vi nu dels utvidgar den från topp-20 till topp-25, detta för att göra listan mer enhetlig Sega DreamCast-toppen, vår andra stora Sega-lista som kom upp på senare tid, och dels att vi går över samtliga äldre placeringar för att kontrollera huruvida vi fortfarande håller med oss själva eller om det finns titlar som vid närmare eftertanke borde vara högre respektive lägre på toppen.

Alla ändringar från den ursprungliga toppen tillämpas självklart med förtydligande information om detta. Om ett spel har åkt upp, ned eller är en helt ny placering på listan framgår därmed bl a inom parentes efter speltiteln. Precis som för två år sedan inleder vi förresten med en bubblare som likt den blå pungråttan förförra året var så nära att slå sig in på listan att vi likaså bara var tvungna att ge denna förbisedda stackars titel en tröstplacering...


==========================================================================================

Bubblare - Phantasy Star III: Generations of Doom (1991)

[ny tröstplacering]

|MSD

På ytan framstår Phantasy Star III som vilket standard-RPG som helst från det tidiga 90-talet och inte det mästerverk som man hade förväntat sig efter del två i serien. Eftersom de två första delarna hörde till några av Sega viktigaste titlar (för kom ihåg att detta var innan en viss blå igelkott rusade in och hänförde hela världen) så skulle trean snabbt pumpas ut. Blott ett år efter tvåan fanns Phantasy Star III i butik. Spelet fick därmed aldrig riktigt den utvecklingstid som det borde ha haft och detta märks. Ta bara sådant som att fiendernas animationer är avsevärt sämre här än i tvåan eller att man inte längre får se sina spelbara karaktärer under striderna gång... Att spelet inte ens utspelar sig i solsystemet Algol får det dessutom att verka vara mer av en spin-off än den tredje delen i en kontinuerlig serie. Men kreativiteten och kvalitén finns där någonstans under ytan och för den som har tålamod nog att spela igenom hela äventyret utvecklas handlingen till något stort och oväntat som definitivt återkopplar till händelserna i föregående del.

Upplägget med de olika generationerna är dessutom smått unikt än idag. Först verkar det som att hela spelet kommer att handla om hur prinsen Rhys söker efter sin förlorade fästmö Maia men sedan får spelaren själv välja att antigen gifta sig med fästmön eller hellre gänga sig med kamraten Lena! Beroende på vem du väljer blir prinsen kung i ett av två olika riken som i sin tur leder till olika tronarvingar... Tiden går varpå huvudrollen går i arv till någon av Rhys söner (dumt nog kan man inte få döttrar som huvudpersoner). Detta leder vidare till två olika äventyr vilka i sin tur sedan delas i ytterligare två vardera riktningar då även Rhys respektive söner tvingas välja mellan två respektive kvinnor att slå sig till ro med. Den sista generationens hjälte är någon av de fyra potentiella arvingarna vilket självklart mynnar ut i ett av fyra alternativa slut. Phantasy Star III hade alltså alla förutsättningar att bli något riktigt storslaget men tyvärr håller det färdiga spelet inte vad det lovar... I slutändan blev Phantasy Star III inte riktigt den ultimata fortsättningen på serien alltså, men delar av berättelsen parat med ett såpass unikt spelupplägg gör det ändå värt att spela för fans av serien och som standard-RPG betraktat så är det faktiskt inte alls dåligt.


Den dunkla inledningen skvallrar om episka strider sedan urminnes tider. Tyvärr ser man inte längre de spelbara karaktärerna under stridernas gång i själva spelet. Detta är ett steg tillbaka från del två.


==========================================================================================

25.

Dynamite Headdy (1994)

[ny placering]

|MDJ

Under 16-bitseran låg SEGA hack i häl på Nintendo och många av de exklusiva titlarna till Mega Drive sprudlade över av frisk attityd och tilltalande estetik. Dynamite Headdy från 1994 är ett galet gott exempel på detta. Runt mitten på 90-talet hade spelutvecklarna lärt känna de båda konkurrerande konsolerna på djupet och kunde bättre utnyttja deras fulla potential. Treasure målade med Dynamite Headdy upp en gedigen syratripp till värld i palettens klaraste färger och slog oss i ögonen med häpnad över det djupa första intrycket som nu sägs sågs då som värsta "3D-effekter" (och värsta i ordets bästa bemärkelse såklart - Word ska ni veta). Huvudkaraktären Headdy är hur som helst en teaterdocka typ och bakgrunderna = scenkulisser. Första banan börjar nästan som en av mina många Mange-snedtändningar och efter 60 sekunders total hysteri då jag inte vet vem som är vad eller var tar första bosstriden plötsligt vid, med en vred gammal kattdocka. Instinktivt vill jag fly iväg innan jag kommer ihåg att detta bara är ett spel och spelar Allan. När jag är vid andra bossen, en enorm trähäst som löper amok, känns det redan naturligt att ha en stor bandorkester som ackompanjerar vansinnet.

Så är det här... Stora delar av banorna i Dynamite Headdy är kryddade med lustiga smådetaljer som t ex pyttesmå figurer som kommer dragandes på något i bakgrunden (tänk småkrabaterna i Pettson & Findus). En del fiender är egentligen inte några fiender. De är vänner. Tror jag. Liksom Headdy har jag inte alltid huvudet på skaft förstår ni. Snarare fastnar jag faktiskt med huvudet upp i röven i tid och otid så då har jag svårt att urskilja vänner från ovänner men det kvittar ju. Här kan jag gott och väl få för mig att stöta bort någon av mina vänner om jag ändå inte ser skillnad på dem och de riktiga skurkarna för skulle jag "råka" skjuta en "vän" i ryggen med mitt uppsvällda svävande huvud (bokstavligt talat, därav speltiteln!) så belönas jag bara med en ny "huvudegenskap" som tar mig vidare - huvudstupa fram! Där kan nämnas krymphuvudet, sprängskallen, spikklubban osv. Inte alls olikt Kirbys olika förmågor. Vidare på pluskontot har vi spelets många olika banor och den i Treasures titlar sedvanligt smidiga spelkontrollen. Vår Headdy här kan t ex avfyra sitt dynamiska huvud i samtliga åtta digitala riktningar. Snacka om flyt, va? Dynamite Headdy är helt enkelt en väldigt särpräglad titel som absolut bör hållas i åtanke bland alla lirare som vill bygga upp ett respektabelt spelbibliotetek från 16-bitseran.


Livet här är en febril teater. En teater komplett med detaljrika kulisser, statister och galna kattkräk.


==========================================================================================

24.

Mickey Mania (1994)

[ny placering]

|MDJ

Disneys folkkära Musse figurerade i hela tre stycken självbetitlade spel till Mega Drive... Där fanns Castle of Illusion från 1990, World of Illusion från 1992 och så som grädden på moset just det här episka Mickey Mania från 1995 (som för övrigt även var tänkt som en hyllning på Musses 65årsdag men de missade tyvärr deadlinen). Om man av någon anledning bara ska ha ett enda Mussespel till Mega så får det ju bli Mickey Mania (varför man dock skulle nöja sig med ett musäventyr åt gången, det vete fan men det är en annan fråga). David Jaffes första spel (åratal senare är snubben mest känd för God of War) har ett mäktigt häftigt tidsresetänk där var och en av de olika banorna direkt baserats på någon känd tecknad Musse Pigg-film från Disneys prominenta filmarkiv. Denna storslagna resa början med hans allra första svartvita framträdande i "Steamboat Willie" där den moderna Musse får möta sitt alter ego från 1928 och fortsätter hela vägen fram till 1990 där Svarte Petter väntar som boss i miljöer från "The Prince and the Pauper" dvs Prinsen och tiggarpojken på svenska.

Under 1980- och 90-talen skrevs det mycket om spel med supergrafik som skulle se ut precis som "tecknad film" men få konsolspel nådde någonsin hela vägen dit. Mickey Mania kan däremot skryta med att ha kommit så långt som man någonsin kunde förvänta sig i 16-bitsklassen. Där bör effekterna redan på första banan nämnas, då den svartvita grafiken gradvis övergår till full färg som mynnar ut i den första bossstriden mot gamle Svarte Petter, såklart. Vackert. Den galna löpbanan då Musse måste tokspringa ut från skärmen för att undkomma en skogstokig älg är även den mäkta imponerande. Hela äventyret är visserligen riktigt kort men med ren spelglädje i sitt småunika upplägg samt dess mer än tilltalande grafik och charm hör denna Mussemani ändå till toppskiktet av Disney-titlar som har kommit ut genom åren i spelformat. Samma titel släpptes även till Nintendos 16-bitare men då är faktiskt Mega Drive-versionen överlägsen SNES-upplagan som saknar den där snurrande trappan runt tornet och ett par andra grafiskt avancerade eskapader.


Två bra exempel på det originella spelidéer i Mickey Mania. Första banan Steamboat Willie som börjar i svartvit och gradvis övergår i färg samt älgjakten där älgen är jägaren och Musse kutar utifrån skärmen.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Alt.

World of Illusion Starring Mickey Mouse and Donald Duck (1992)

[ny placering]

|JMK

Samarbete och kommunikation är två ord som bäst sammanfattar kärnan i spelupplägget till World of Illussion med såväl Musse Pigg som Kalle Anka i huvudrollerna. Här handlar det om mänsklig interaktion då man verkligen måste kommunicera med varandra medan man sitter där i soffan, på ett sätt som få andra titlar kan stoltsera med (det närmaste andra exemplet vore väl Secret of Mana till SNES). Här får du och kamraten välja mellan att styra Kalle och Musse då samarbete är en absolut nödvändighet för att kunna komma vidare på banorna. Det kan t ex handla om att slunga upp varandra högt i luften genom att hoppa på strategiskt utplacerade stockar medan den andre står på andra änden. Den ena spelaren blir då kvar en avsats längre ned varpå den som är upptill måste hissa ner rep och hålla i medan kamraten klättrar upp efter... Likt under en hinderbana i det militära måste båda kamraterna komma förbi hindren. Antigen klarar sig båda två vidare eller så blir båda två kvar och precis så enkelt är det. Somliga samarbetsmoment är mer humoristiska än andra. I vissa trånga passager fastnar t ex Kalle med rumpan (eftersom den är så tjock) så att Musse måste gå tillbaka och dra ut honom innan båda kan fortsätta vidare på banan. Kalaskul.

World of Illussion kan ju visserligen spelas solo. Då är t ex stockarna som agerar katapulter försedda med stora stenar vid andra änden men vissa andra segement av banorna som bygger på teamwork försvinner däremot helt och hållet! Så det ÄR alltså meningen att World of Illussion SKA spelas i co-op. Undertiteln Starring Mickey Mouse and Donald Duck är inte bara tomma ord. Även Mickey Mania blir ju bäst när man spelar två fast där får man också bara turas om att spela en åt gången. Här är det dock verkligen på riktigt. Co-op blir därmed vad som säljer hela spelet samtidigt som det blir ett minus att det näst intill är ett krav att man är två stycken för att få ut något ur spelet. Fast så är World of Illussion även betydligt snyggare, smidigare och roligare att spela än föregångaren Castle of Illusion. Även för singelspelare är alltså World of Illussion det i särklass nästbästa Disney/Musse-spelet till Mega Drive.


Samarbetsmomenten är många och ofta av varierande karaktär. Vissa delar av banorna kan man dessutom endast komma till om man spelar två stycken samtidigt. Tvåspelarläget är alltså både ett plus och minus.


==========================================================================================

23.

Alien Soldier (1995)

[ny placering]

|MDJ

Treasures rusa-i-överljudshastighet-och-spränga-allt-i-sikte-lir påminner typ om Probotector fast i en för företaget sedvanlig mekanisk manisk tappning. Terminatorfågeln Epsilon-Eagles bakgrund eller anledning till att bekämpa skurkarna är fullständigt överflödig information i sammanhanget och spelet saknar ändå helt segment för att backa upp någon form av handling överhuvudtaget ska ni veta. Vad Alien Soldier egentligen handlar om är röj, bossfighter, röj, bossfighter, röj och åter bossfighter. På de 25 extremt intensiva banorna möter man över 30 stycken bossar (ja, det stämmer - här finns fler bossar än banor!), alla fint detaljerade i den gamla skolans färgsprakande actionrökarstuk.

Treasure producerade en handfull toppspel med förkärlek till hektiska slaganfall till Megan och Alien Soldiers ursinniga tempo känner man igen från det tidigare nämnda Dynamite Headdy. Redan innan första banan är slut har man här fått överleva fler explosioner än vad en vuxen karl möjligen hade pallat utan en rad granatchocker till följd. Lägg där till en varierande spelkontroll med allt från sköna svävarhopp och teleporteringsknep och vi har ett toppspel väl värt namnet! Alien Soldier släpptes för övrigt endast i Japan och Europa och hade därför fett kultstatus i Nordamerika. Inte förrän en bra bit in på 2000-talet fick amerikanerna ta del av spelet de också i och med Virtual Console.


Jag har alltid trott att spelhjälten var en höna men i själva verket är det en örn; Epsilon-Eagle. Redan innan spelet börjar får han välja mellan sex olika vapen att kombinera och mangla bossar med!


==========================================================================================

22.

Rocket Knight Adventures (1993)

[från bubblare]

|SPM

Året är 1993 och från Konami kommer den lille pungråttan Sparkster flygandes med jetpack på ryggen och svärd i handen, inte sen att plöja genom hela legioner av onda grymtande grisar. Rocket Knight Adventures är ett fartfyllt plattform/action/äventyr som bygger på ett stabilt koncept, med en skön spelkontroll, bra bandesign samt hårda bossar som främsta kännetecken. Storyn är en av de gamla vanliga. En ond typ kidnappar prinsessan och det är självklart upp till vår hjälte att rädda henne. Men vad spelar handling egentligen för roll i ett spel där fokus ligger på en massa stryk som ska utdelas i takt till den lika slående bitpopen.

I en av de två självbetitlade uppföljarna, som för övrigt var två helt olika spel trots att titlarna och omslagen var samma, korsade Sparkster även gränslandet till SNES:en men det är här i hans första spel som vi helst vill minnas honom. Liret var inte riktigt vasst nog att platsa på vår topp-20 för en två-tre år sedan men unnades likväl en placering som bubblare. Nu när vi utvidgar listan från 20 till 25 placeringar är det dock självklart att den här raketriddaren behåller sin välförtjänta plats i ledet.


Rocket Knight Adventures är fyllt med lika delar fartfyllda och unika spelmoment. Att flyga över fienden med svärdet i högsta hugg är alltid lika kul, må det vara vanliga onda grisar eller hårdnackade bossar.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Alt.

Sparkster (1994)

[ny placering]

|JMK

Låt mig bara börja med att påpeka hur idiotiskt det var att man i väst skippade undertiteln Rocket Knight Adventures 2 till det här spelet. Säkerligen berodde det bara på att ett spel med enbart titeln "Sparkster" också släpptes till SNES:en samma år men det var inte ju ens samma spel som den här upplagan till Mega Drive utan faktiskt ett helt annorlunda äventyr, så det enda man lyckades åstadkomma var ju att skapa förvirring. Vi som spelade SNES-spelet först antog givetvis att det var i princip samma spel till Mega Drive och missade därmed ett helt unikt andra äventyr i serien! Nåja, huvudkaraktären Sparkster är hur som helst sig lik oavsett spel eller konsol. Det är då samma gamla bekanta pungråtta i skimrande blå rustning med raketpack på ryggen som gjorde storstilad debut bara året dessförinnan och han sprudlar av precis lika mycket attityd även den här gången.

Överlag är Sparkster fortfarande en färgsprakande actionrökare men dessvärre är nivådesignen inte fullt lika genomtänkt som i originalet och tempot är heller inte lika intensivt som i spelet med samma titel till SNES:en. Allt som allt är Sparkster till Mega Drive något av en besvikelse alltså och detta jämfört med både SNES-spelet samt föregångaren till Mega Drive. Det känns helt enkelt som att Konami tappade gnistan lite med denna upplaga av pungråttans raketriddaräventyr. Därför hamnade det heller inte med på topp-20 då vi först sammanställde listan, tillskillnad från den första delen i serien som bubblare åtminstone. Men nu när Rocket Knight Adventures fått sig en riktig placering är det väl ändå klart att del två hamnar med som alternativ om inte annat. Nej, det är inte lika gött som vare sig syskontiteln till SNES eller det första Rocket Knight Adventures men ja, som alternativ till det sistnämnda går vi definitivt i god för det.


Trots att både titeln och omslaget är desamma som till SNES rör det sig faktiskt om två olika spel. Även den här upplagan bjuder på färgsprakande actionmoment men nivåerna är mindre fängslande än tidigare...


==========================================================================================

21.

Probotector (1994)

[-1]

|MSD

Trots att Contra (eller Probotector som spelserien kallades förr här i Europa) ej syntes till på vare sig POPKORN:s NES- eller SNES-topplista så lyckades den här versionen slå sig in på vår topp-20 Mega Drive-spel och det var ändå med nöd och näppe för ett par år sedan. Nu vid omvisitationen åkte det visserligen ned en placering men det är fortfarande ett sådant där lättbegripligt och bra intensivt spel som vi gärna ser hålla sig kvar på listan åtminstone. Det hela handlar kort och gott om att skjuta ner så många fiender som möjligt på varje bana samtidigt som man själv ska undvika att bli träffad men det som gör att just det här spelet (kallad Contra: Hard Corps i övriga världen) sticker ut jämfört med de andra delarna i serien är att man här får fyra olika karaktärer att välja mellan och att varje karaktär i sin tur har tillgång till fyra unika vapen. En annan skojig skillnad är att man också har möjlighet att gå lite olika vägar som leder till olika slut, om man nu överlever så länge förstås...


Probotector-formeln är sig lik även i denna del till Mega Drive. Vi snackar skottsalvor och explosioner, häftiga hjältar och storslagna skurkar. Vi snackar action helt enkelt.


==========================================================================================

20.

Space Harrier II (1990)

[-1]

|JMK

Alarm! Fantasyland är återigen i knipa och det är bara Space Harrier med sina övermänskliga färdigheter som kan ställa saker till rätta genom att fara fram i surrealistiska miljöer och skjuta sönder allt han ser. Det finns inga rymdskepp eller andra fordon till hjälp. Här är det bara Harrier med sin oproportionerligt stora rymdkanon mot horder av alla underliga fiender som gäller. Tack vare efterbrännaren i pickadollen kan Harrier fara fram luftburen hållandes vapnet under armen. Förutom fiendeskotten måste han även undvika att kuta- eller flyga rakt in i ett träd, pelare och andra liknande hinder allt medan skottsalvor pumpas ut för fullt och du som spelar nickar i takt till den klatschiga musiken.

Space Harrier II var ett av release-titlarna till Sega Mega Drive och är direkt häftigt. Det förmedlar även den där äkta videospelkänslan som jag värderar så högt. Kanske beror det på det enkla och raka spelupplägget, kanske beror det på det ursköna soundtracket eller kanske är det rent ut sagt de rutnätiga landskapen som gör det... Oavsett vilket är det en trippad känsla att leva sig in i spelet, alltså verkligen bli ett med spelet. Detta är också lätt hänt när man har lirat ett tag i och med sättet som bilden ständigt scrollar innåt skärmen. Pseudo-3D:n gör att detta får en minst sagt märklig, och nästan berusande, effekt. Musiken har självklart sin del i det hela också. Det är lätt att börja svänga loss med hela kroppen till den myssköna, nästan rockiga bitpopen.

Det märks var Space Harrier II har sitt ursprung för här serveras det riktig arkadkänsla. Man kastas in i spelet direkt och jag menar verkligen DIREKT. BOM! Rätt som det är blir Harrier träffad av ett fiendeskott och dör med ett avgrundslöst vrååååål varpå en kristallklar röst undrar om man är "redo" för nästa försök och sedan bär det av igen. Det finns tolv vanliga banor plus ett par bonusbanor och en "sista" bana. Med undantag för sista banan får du intressant nog välja fritt mellan bana 1-12 redan från start. Fast såklart är de senare banorna mer utmanande än de första så vill man klara hela spelet finns det egentligen ingen poäng med att inte börja från bana 1.

När det kommer till styrningen rör du dig med styrplattan och skjuter med antigen A, B- eller C-knappen. That's it. Visserligen kan man ställa in auto-fire i optionsmenyn men... Det vore ju att fuska. Nej, manuell eldgivning ska det vara. Spelet är redan ganska enkelt som det är. Efter att ha kört igenom de första två banorna fick jag t ex reda på att där fanns mini-bossar, som jag alltså inte ens hade lagt märke till. WTF visst? Men det är inte för svårighetgradens skull som man ska spela Space Harrier II. Det är upplevelsen som är den största behållningen och nog är den mäkta häftig.


"Fantasy-Land falls into crisis now." Det är allt man behöver veta. Sedan bär det av genom rutnätiga landskap med rymdkanonen under armen. Det är häftigt på ett sånt sätt som bara äkta videospel kan vara.


==========================================================================================

19.

Wonder Boy in Monster World (1992)

[-1]

|MDJ

Jag vill så gärna kunna påstå att medan Nintendo hade Super Mario så hade Sega Wonder Boy innan Sonic kom inrusandes men så var det inte alls. Wonder Boy, denna mysko spelkaraktär, skiftade i sin uppsjö av spel både utseende och egenskaper så till den grad att han aldrig riktigt kunde etableras som någon särskild känd spelhjälte. Att seriens numrering sedan är förvirrande i samma utsträckning som italienska zombierullar har gjort mirakelpojkens spel ännu mer förbisedda för vem pallar med sånt liksom.. Den japanska utgåvan av det här spelet har t ex titeln Wonder Boy V: Monster World III. Ja, så är det. Del fem undertitel del tre... Eftersom det var femte Wonder Boy-spelet överlag men tredje spelet i Monster World-subserien. Underbart korkat i dess fullkomliga logik eller hur?

Som sista Wonder Boy-spel ut att översättas till engelska gick Wonder Boy in Monster World ett steg ifrån äventyrsupplägget i de tidigare spelen och satsade mer på det där med att kuta, hoppa och ha ihjäl fienden med svärdet dock ändå fingertoppspetsat med en nypa RPG-element som att prata strunt med bybor eller få tillgång till olika magier. Spelupplägget toppas av kristallklart färgsprakande grafik med stilren förkärlek för chockrosa. Detta rekommenderas varmt till alla er Wii-ägare som lyckats koppla upp er mot amerikanska Virtual Console samt er som har den goda smaken att investera tid och pengar i att spåra upp originalkassetten till Megan såklart.


Wonder Boy in Monster World handlar i mångt och mycket om att vandra runt och ha ihjäl fiender med svärdet, samla pengar, uppgradera sin utrustining och magi samt prata väder med passiva bybor.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Alt.

Chiki Chiki Boys (1992)

[ny placering]

|JMK

Som ett mer actionfyllt alternativ till Wonder Boy in Monster World ser vi Capcoms charmiga lilla röjare Chiki Chiki Boys. Spelet har faktiskt sitt ursprung i arkadhallarna. Där är det känt som Mega Twins och det är även den versionen som finns med i senare samlingsutgåvor med Capcom-klassiker. Precis som i Wonder Boy in Monster World handlar även Chiki Chiki Boys om att traska runt med svärd och sköld i beredskap genom fantasifulla sidoscrollade miljöer, dräpa fiender, samla mynt samt använda magi då svärdshuggen inte räcker till... Upplägget är dock betydligt mer rakt på sak, mer plattform än äventyr, för den som föredrar det.

Tyvärr har man i denna konvertering plockat bort möjligheten från arkadversionen att spela två stycken samtidigt. Detta kompenseras väl på sätt och vis genom att de båda pojkarna har individuella styrkor i Mega Drive-spelet... Den ena pojken är bättre med svärdet medan den andra har bättre förmåga med magi. Vilken man ska välja beroende på hur man har tänkt spela ger precis lagom mycket huvudbry för den här sortens mer lättsamma spelupplevelse. Spelet fick aldrig någon placering när vi först sammanställde toppen men så småningom kom vi till underfund med att det ju faktiskt är ett bra alternativ till just Wonder Boy in Monster World. Är man sugen på ett kvickare, käckare och snärtigare äventyr i samma anda, rekommenderar vi alltså att man tar en närmare titt på Chiki Chiki Boys.


Välj mellan två käcka gossar och ge dig ut på svärdsvingande, magiska äventyr i den färggranna världen.


==========================================================================================

18.

Toki: Going Ape Shit (1991)

[-2]

|MDJ

Vissa videospel brukar kunna kopplas till en viss årstid. NES:ens Track & Field II är t ex en varm sommardag för lika många som Nintendo 64:ans Diddy Kong Racing är vinterjul för andra. Toki: Going Ape Shit till Sega Mega Drive är för mig en kulen höstnatti-natti-natt. Med enkla medel lyckades Sega framställa spelfan lika ödesdigert dystert som Mega Man-spelen till NES. Storyn står ju i en klass för sig. En ståtlig grottman förvandlas prompt till primat av den elake trollkarlen och för att rädda prinsessan måste apfan, spottandes eldklot ur apkäften, ta sig genom skog och grotta.

Detta plattforms-shoot 'em up, ursprungligen släppt till arkad av nu nerlagda TAD och detta fem år innan Rares Donkey Kong Country kom att förnya intresset för spelapor, tog sig in på POPKORN:s Mega Drive-lista främst för sin ödesmättade musik och varierat dunkla bandesign. Dock skedde detta inte utan kontroverser... Faktum är att ända sedan vi satte samman listan har kritiska röster höjts mot spelet här på redaktionen (vilket till slut mynnade ut i en för eller emot Toki-text) och därför bumpar vi nu ned det med ett par placeringar men det förtjänar fortfarande en plats här på toppen.


Vår muskulöse hjälte (till vänster) blir förvandlad till en sölig apa (till höger) och blir på köpet bestulen på sin kvinna. Hämnd kan endast utkrävas genom att gå runt och spotta ihjäl allt i sikte!


==========================================================================================

17.

Alisia Dragoon (1992)

[ny placering]

|TDG

Det här spelet hade verkligen förutsättningar att bli en av 1990-talets stora kioskvältare. Utvecklat 1992 av Game Arts, som bara året därpå släppte den första delen i sin populära Lunar-serie och senare även stod för Grandia-serien, och det tillsammans med Gainax, animé-studion som tog världen med storm med deras magnum opus Neon Genesis Evangelion i TV-rutan. Gainax del i det kreativa arbetet var story samt karaktärs- och miljödesign medan Game Arts stod för själva spelutvecklingen. Värt att notera är med att flera nyckelpersoner på Gainax hade tidigare arbetat för Hayao Miyazaki och Studio Ghibli.

Det här fancy namedroppandet åsido så återstår Alisia Dragoon som ett oerhört kompetent spel. Klassisk plattformsaction i form av gå-hoppa-skjut men med några inslag som gjorde det ännu lite trevligare. Förutom hjältinnan Alisia styr du ett av flera djur (gärna drakar) som du kan växla mellan när som helst. Alla dessa djur har ju olika egenskaper såsom standardskott eller en slags sköld, vilket tvingar spelaren att ofta tänka lite mer strategiskt än bara hur fort man kan trycka på skjut-knappen. Alisias attacker och djurkompisarna kan dessutom levlas up men inte som i klassiska rollspel med dödade fiender och EXP, utan snarare genom att hitta vissa föremål som ligger gömda här och där. Vilket gör att man gärna utforskar varje bana lite extra för att hitta alla gömda gångar och bli så stark som möjligt. Allt detta tillsammans med det stämningsfulla soundtracket och vips, så är cirkeln sluten.

Nu har jag inte gjort annat än att hylla spelet och då tänker ni nog vad falls?! Vad var det som gick snett? Varför blev det då ingen hit? År 1992 hade ingen av utvecklarna hunnit göra stora internationella namn av sig själva. Som ovan nämnt kom inte det första Lunar ut förrän 1993 och Evangelion började inte visas förrän sent 1995 i hemlandet. Så hur stora de båda inblandade företagen än har blivit idag, var det knappast någon som brydde sig just då om deras lite udda spel till Segas konsol dessutom. Att Mega Drive hade sålt väldigt dåligt i Japan gjorde ju inte saken bättre heller och när Alisia Dragoon väl släpptes i väst led det därtill av extremt kass marknadsföring. Vi ska heller inte sticka under stol med att själva ha lyckats försumma liret när vi först sammanställde topplistan hösten/vintern 2007-2008... Det glömdes bort helt enkelt. Men vi kan åtminstone i efterhand konstatera att Alisia Dragoon är inget mindre än ett helt lysande spel, ett av de bästa till Mega Drive och väl värd sin placering här.


Klassiskt plattformsupplägg blandas med strategiskt shoot 'em up och äventyrligt utforskande i ett av de mest välgjorda och samtidigt mest förbisedda titlarna till Mega Drive. Upprättelsens stund är inne!


==========================================================================================

16.

Strider (1991)

[+1]

|MDJ

Det är lika bra att erkänna. Jag är enormt fascinerad av gamla Östeuropa, kommunismen, allt i gråbrunt och militariserade hockeyhunkar som var för strikta för segergester i OS-final. Capcoms stenhårda Strider är allt det där i pixelformat. Det är liret där en tusenfoting med hammaren och skäran i högsta hugg är lika självklar som jordnötsringar i Sonic the Hedgehog. Jag tänder till på dessa karga, ryska snölandskap och protagonisten Hiryu som t o m skulle få Knuckles knäsvag. Kort men svårknäckt krävde Strider rätt så mycket av sin spelare med. Det här är verkligen en topptitel av den gamla skolan. Spelet är svårt med andra ord.

Mega Drive-versionen överglänste den slöare NES-konverteringen och speltidningarna var inte sena med att omskriva Strider som det första 8-megspelet att släppas till konsol. Om det var för den förförande ytan som spelet hyllades i början på 1990-talet så är det hellre för den fungerande kontrollen i hoppa-slasha-momenten som vi gärna pluggar igång Strider än idag. Faktum är att vi sedan topplistan först sattes samman har ägnat flera stycken spelsessioner tillsammans med Strider och då stod det klart att spelet förtjänar att lyftas upp med minst en placering.


Spana in alla röda stjärnor och flaggor, byggnader i bakgrunden och arga ryssar iklädda pälsmössor. Det är ditt jobb som ninja (ja, ninja) att förinta dem alla!


==========================================================================================

15.

Street Fighter II' Special Champion Edition (1993)

|JMK

Här på POPKORN är vi väl väldigt öppna med att föredra originalversionen av Street Fighter II subtitel The World Warrior framför efterföljande versioner med nya spelbara karaktärer, nya slag, turbofart och annat trams. Vi menar att de nya karaktärerna/slagen inte är jämbördiga med tidigare sådana och att spelet i och med detta blir mer obalanserat och mindre rättvist att köra mano-a-mano. Och vad gäller turbofarten så... Ja, vill man köra ett Street Fighter där slagkämparna ser ut som om de har tics och där det ges mindre utrymme för strategiskt spel och större utrymme för sk "button-mashing" så för all del. Med detta inte sagt att vi tycker att de uppdaterade versionerna av Street Fighter II är direkt dåliga... Nej, däremot finner vi dem vara mindre bra bara. Varför försöka laga något som fungerade utomordentligt redan från början liksom. Dessvärre släpptes aldrig originalversionen av Street Fighter II till Mega Drive varför vi får hålla till godo med Special Champion Edition som jag ska berätta mer om här.

Street Fighter II' Champion Edition var den första av femtioelva st arkaduppdateringar på just originaltvåan. Här fanns de fyra olika bossarna spelbara för första gången och det är även den här versionen som från början skulle utgöra den första konverteringen till Mega Drive. Sedan tillkom dock Street Fighter II' Turbo: Hyper Fighting som tillät höja hastigheten till overkliga proportioner och Capcom beslöt att slå ihop båda dessa versioner till ett spel ā la Street Fighter II' Special Champion Edition inför Mega Drive-releasen. Notera dock att även SNES:ens Street Fighter II Turbo: Hyper Fighting egentligen består av båda dessa spel men där det spelet "defaultar" (default är det läge som spelet startar i när man slår på strömmen) till just Turbo: Hyper Fighting så defaultar Mega Drive-versionen till Champion Edition. Hänger alla med så här långt?

Med andra ord är Street Fighter II' Special Champion Edition en ihopslagen arkadkonvertering av Champion Edition och Turbo: Hyper Fighting. Eftersom det sistnämnda är precis samma spel fast med möjlighet att ändra hastighet kan man såklart ifrågasätta logiken i det hela. Hur som helst är det här i princip samma gamla goda Street Fighter II som de flesta kommer ihåg från SNES. Välj mellan en av 12 (de åtta ursprungliga kämparna plus de fyra bossarna) gatukämpar och slå dig fram match-för-match tills du klarat spelet. Du kan likaså slåss mot vänner och ovänner i V.S. Battle eller Group Battle där ni f.ö får bygga upp varsitt lag av kämpar att slåss mot varandra i tur och ordning... Det mest relevanta med den här releasen är dock hur väl den står sig gentemot SNES-versionerna tycker jag. Grafiskt sett är det väl inga direkt märkbara skillnader, musik och ljud låter däremot fruktansvärt uruselt. Som värsta hackiga midi-filerna. Helt klart något som man måste vänjas vid om man har kört SNES-versionerna en längre tid.

Det viktigaste och mest avgörande är däremot spelkontrollen och... Ja, det hela hänger på vad för slags handkontroller ni kör med. Har man den första upplagan av handkontrollen med bara tre stycken knappar så måste man skifta mellan att kunna utföra slag och sparkar genom att trycka på startknappen under pågående match. Helt... djävla... värdelöst... Men om man däremot har den nyare handkontrollen med sex knappar blir det som ett helt annat spel! ^_^ Knappplaceringen av de sex actionknapparna med två rader ā tre knappar per rad passar också bättre för den här sortens arkad-fighting gentemot SNES-kontrollens två rader ā två knappar per rad och två axelknappar upptill. Även Mega Drive-kontrollens styrplatta passar bättre än SNES-kontrollens lite trögare styrkors och man får till ett helt annat flyt i matcherna. Nästan som att köra med arkadsticka och platta, allvarligt! Sammanfattningsvis erbjuder den här utgåvan av Street Fighter II absolut suverän underhållning, speciellt för två deltagare. Även om vi skulle föredra The World Warrior får man taga det man haver och har man därtill en uppsättning 6-knappiga handkontroller behöver man inte ens tveka inför det här spelet.


Special Champion Edition bjuder på nya knappkombinationer att lära sig och möjligheten att spela med de fyra bossarna från originaltvåan men i grund och botten är det samma goda Street Fighter II som innan.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Alt.

Super Street Fighter II: The New Challengers (1994)

|JMK

Blott ett år efter Special Champion Edition dyker Super Street Fighter II: The New Challengers upp till både SNES och Mega Drive. Dessutom är Super Street Fighter II Turbo redan i görningen. Ja, vad ska man säga? Sin vana trogen pumpade Capcom ut "nya" spel i turbofart men den här gången överskattade man helt klart sitt eget varumärke. Folk var inte villiga att kasta pengar på ännu en, i ärlighetens namn ganska onödig, uppdatering av Street Fighter II, och speciellt inte när ytterligare en ny uppdatering förmodades vara bara runt hörnet... '-_- Därför floppade också The New Challengers, vilket å ena sidan är lite synd och skam för det är fortfarande ett jäkligt bra fightingspel men å andra sidan var det kanske lika bra för något eget existensvärde har det faktiskt inte, även om grafiken åtminstone är helt nyritad tillskillnad från tidigare uppdaterade versioner.

Hade inte Special Champion Edition redan funnits på konsolen vore saken en annan men som det är nu känns The New Challengers rätt så omotiverat. Det är i praktiken exakt samma spel fast nu kan man inte längre ändra hastighet och så har de slängt in fyra, tyvärr ganska tråkiga, nya utmanare med i smeten. Precis som i fallet med Special Champion Edition ska det till att man har handkontroller med sex knappar för att The New Challengers ska vara spelbart på ett vettigt sätt... Faktum är att det känns ännu trögare att spela med de äldre kontrollerna än det gjorde i föregående version. En kul sak dock är att här finns iallafall fler spellägen, däribland ett turneringsläge för upp till åtta stycken mänskliga spelare som jag av någon anledning personligen är smått stormförtjust i... Det här räcker däremot inte för att ranga The New Challengers ovan Special Champion Edition. En ökänd glitch i enspelarläget som tillåter spelaren att bara hoppa över samtliga matcher fram till sista bossen fällde det slutgiltiga avgörandet. Ska man bara spela ett enda Street Fighter II till Mega Drive får det bli Special Champion Edition. Som alternativ däremot duger The New Challengers.


The New Challengers inleds med en liten sekvens där Ryu visar upp hur fina hodoken han kan göra. Det ser inte riktigt lika imponerande ut i själva spelet och bortsett från den nya grafiken och de fyra nya kämparna är allt sig likt. Alldeles för likt.


==========================================================================================

14.

Shining Force II: Ancient Sealing (1994)

|MSD

Drygt ett årtionde innan spelserier som Final Fantasy Tactics och Fire Emblem äntligen började släppas i Europa fanns det redan utmärkta alternativ för oss som gillar strategirollspel; Shining Force. Om ettan var ett riktigt bra spel i genren så lyckades tvåan göra nästan allt ännu lite bättre. Handlingen hade mycket större fokus, det fanns fyra svårighetsgrader att välja mellan och framför allt fick man karaktärsklasser att ha med sig i sin armé. De många roliga karaktärerna som man fick att leka runt med, däribland en fågeln fenix, en varulv, en ninja, en robot, en golem och så vidare, var en viktig ingrediens i spelets framgång.

Eftersom man hade möjlighet att både fly från striderna (vilket underlättar när man bygger upp sina karaktärer) samt väcka döda karaktärer till liv efter varje strid var Shining Force-serien heller aldrig lika frustrerande som många andra titlar i samma genre men samtidigt krävde det strategiskt tänkande för att kunna ta sig segrande ur bataljerna... De animerade sekvenserna under nämnda striders gång var även de väldigt välkomna inslag. Shining Force II är numera både eftertraktat och relativt kostsamt för den som vill ha det i kassettutgåva, men det är lätt värt slantarna om man är samlare som gillar den här typen av spel.


Detta var snyggt och välgjort för sin tid och förblir ett utmärkt val för alla som gillar strategi-RPG.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Alt.

Shining Force: The Legacy of Great Intention (1993)

|MSD

Det första Shining Force är på alla sätt och vis ett betydligt simplare strategirollspel än sin uppföljare men så innehåller det även betydligt fler missfoster att leka omkring med. Ut på strövtåg med en flygande gamling, en flygande bläckfisk eller en kenutaur med bazooka bara för att nämna några uppseendeväckande exempel! Trots att del två i övrigt är ganska så överlägset står ettan ändå tillräckligt tryggt på egna ben, det har ett högt spela-om-värde (själv har jag nog spelat igenom det här minst 30 gånger) och är även det värt sitt pris på aktionssidorna. Det är dessutom ett sånt där spel som man helst "ska" ha i samlingen.


Det första Shining Force är simplare än tvåan och såklart inte lika snyggt men nog är det allt charmigt!


==========================================================================================

13.

Michael Jackson's Moonwalker (1990)

|MDJ

År 1990 är Michael Jackson precis lika cool så som han framstår i sitt helt egna videospel. Han säljer album som smör, han gör de främsta musikvideorna och han bor ensam med en apa på en stor ranch där han tror sig vara en modern Peter Pan. Visserligen nyligen utskrattad för utstyrseln i musikvideon till Bad men dessutom dyrkad för att ha nuddat toppen av coolhet i Smooth Criminal. Samtidigt i konsolkriget förmedlar Sega med sin Mega Drive samma spännande attityd som coola Pepsi kontra gamla Coca Cola. "Genesis does what Nintendon't" var i ropet och tillskillnad från Super Mario-papporna var Sega inte alls sega när det kom till sådant som att fixa exklusiva avtal med John Madden. Därifrån låg steget inte långt bort från att signera en deal med Kungen av pop i egen hög person. Ja, det gäller att vara trendig!

Man kan idag skämta sig hes om det faktum att Moonwalker går ut på att Michael Jackson letar efter ett antal barn på varje bana som han räddar undan Mr Big, men man kan aldrig ta ifrån spelet dess Thriller-danssteg, pixel-moonwalk och hatten som vapen ā Billie Jean. För 18 år sedan kunde få andra spel få dig att känna dig lika stentuff. Jag ställde mig själv frågan om man kan ranka Moonwalkers soundtrack som ett av de bästa till konsolen. För jag menar, det rockar ju fett men å andra sidan är det trots allt inte komponerat av kreativa japsar som såg möjligheter runt begränsningar utan består bara av midi-versioner av artistens egna hits. Faktum kvarstår dock, Beat It i rå bitpop-upptagning låter precis så fränt som man kan tänka sig. Missa inte finessen att kunna lyssna på hela soundtracket i options-menyn!


Moonwalker är ett coolt spel från tiden då popkungen fortfarande var cool. Det är ett stycke historia.


==========================================================================================

12.

Castlevania: The New Generation (1994)

|TDG

Konamis enda kapitel i Castlevania-sagan till Mega Drive:en råkar faktiskt höra till ett av seriens bättre delar. Till att börja med så kan man välja mellan två olika karaktärer redan från start. En med den klassiska piskan samt en annan med ett stort styvt spjut! Jag gillar detta. Spelet viker sedan av i olika riktningar beroende på vem man väljer, vilket såklart ökar livslängden. Grafiken är detaljerad och likt i Super Castlevania IV är banorna uppdelade i flera segment med minibossar och hela köret.

Vad som gör Castlevania: The New Generation lite mer intressant än så är att hela spelet inte bara utspelar sig i Draculas sunkiga slott utan här får man även färdas runt omkring hela Europa. Värt att nämna är också att musiken är skriven av ingen mindre än Michiru Yamane, mest känt för låtarna till det nu legendariska Symphony of the Night. Detta är ett Castlevania som håller hög kvalité från början till slut alltså.


The New Generation (som f.ö heter Bloodlines i USA) blandar det klassiska Castlevania-konceptet med flera nydanande inslag. Att piska ihjäl odöda monster i mörka slott känner vi dock igen från tidigare.


==========================================================================================

11.

Streets of Rage II (1993)

|MSD

Perfectamundo. Så kan man rappt beskriva Streets of Rage II. Men för sakens skull ger jag mig på en lite längre beskrivning också. Spelets handling (ja, det finns en sådan) tar vid ett år efter att hjältarna Adam, Axel och Blaze satte mafiabossen Mr X bakom lås och bom i det första Streets of Rage. Nu är Mr X tillbaka i färd med att skapa ett ännu större imperium och dessutom har han tagit Adam till fånga. Axel och Blaze bestämmer sig därför att än en gång rensa upp våldet på gatan genorna att gå runt och slåss på gatorna och på så sätt rädda sin kompis, snarare än typ, ringa polisen ni vet. Till sin hjälp har de Axels kompis Max och Adams lillebror Skate. Man väljer en av de här fyra till att slå ner alla jävla ligister på stan och varje karaktär har sina respektive styrkor och svagheter.

För att bli bra i det här spelet gäller det att utnyttja kontrollen maximalt. Förutom alla vanliga attacker och knappkombinationer som man kan utföra har varje valbar karaktär olika specialare till sitt förfogande. Vill man inte slå ner folk med bara händerna finns det dessutom diverse vapen att plocka upp så som järnrör och knivar. Spelet har olika svårighet som varierar från extremt lätt till ganska så svårt. När man väl klarar det på den svåraste nivån får man en kod som låser upp en ännu högre svårighetsgrad vilket ger spelet helt nya dimensioner. Kombinera allt det här med ett av Mega Drive:ens tuffaste soundtrack och man har en perfekt actionkväll framför sig. Allra bäst tillsammans med en kamrat för en totalt extravagant spelupplevelse.


Välj mellan Axel och Blaze från originalspelet samt nykomlingarna Max och Skate som alla har sina respektive styrkor och svagheter. Fast i princip så gäller det ju bara att slå folk på käften.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Alt.

Streets of Rage (1991)

|MSD

Streets of Rage gjordes ursprungligen för att Sega skulle ha något att sätta emot Final Fight som på den tiden var väldigt populärt på SNES:en. Den stora skillnaden var dock att Streets of Rage hade stöd för två spelare, något som Final Fight saknade till Nintendo-spelarnas strora förtret. Det första Streets of Rage håller fortfarande måttet men är ganska primitivt om man jämför med tvåan. En intressant "twist" är dock att det är möjligt att ta över storskurkens imperium om man är två spelare - och även om tvåan anses vara bättre är det absolut skoj att dela slagsmålen med en kompis även i det första spelet i serien.


I första Streets of Rage kunde en eller två spelare välja mellan tre olika karaktärer att rensa upp gatorna med.


==========================================================================================

Fortsätt till nästa sida och 10-i-toppen > >

| Till toppen av sidan |

Till arkivet!
Allehanda
Multipopulärkulturella
Mångpopulärkulturella

Videospelrelaterade
|- Topp-20 NES-kassetter
|- Topp-100 NES-spelen…
|- Topp-16 SNES-spel etc
|- Topp-20 SNES-tillskott
|- Topp-10 Nintendo 64-lir
|- Topp-20 Game Boy-lir
|- Topp-10 DS-spel/idéer
|
|- Topp-25 Sega MD-spel

|--- Mega Drive del 1
|--- Mega Drive del 2
|- Topp-25 Sega DC-spel
|- Topp-25 Sony PS2-spel
|
|- Topp-5 Mega Man-liren

|- Topp-10 BS i VS-spel…
|- Topp-10 Par i spel
|- Topp-10 Tennispel

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.