Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Topp-20 Topp-100:
NES-kassetter bit 3



Text: Thomas D. Gustafsson, Magnus D. Johansson, Jan M. Komsa, 2011-07-21



"Texten inleds enligt Dylan." [och det visar sig att Dylan totalt failade att komma ihåg att det den här gången var hans och bara var hans tur att agera POPKORN:s allomfattande berättarröst med en liten introduktion till whatever som läggs upp på sidan och ja, "den här gången" eftersom vi dels faktiskt skiftar runt och "bara hans tur" eftersom vi dels kan vara fler än bara en åt gången som printar på stycket och ja, ofta ger det kul resultat då, red. anm]


==========================================================================================

80)

Musashi no Bouken (Sigma Entertainment, 1990 i jap)

|JMK

Gamla japanska skolans RPG av Quest som senare gjorde sig mer kända för Ogre Battle-serien. Som en kul och skön omväxling till medeltida slott och stuk som redan för 20 år sedan var på gränsen till tjatigt så kliver vi här in i en värld av japanska byar och samurajer med tillhörande inramning och toner. Musashi no Bouken, fritt översatt Adventures of Musashi bjuder på härlig stämning, skönt gubbsjuk humor och inte minst ett extremt uppskattat level up-system där man helt enkelt, och lika ogenerat som genialt, snabbt stiger i graderna och blir märkbart starkare... Det tar liksom inte så lång tid att kämpa ihop nog med erfarenhet för att klå de ännu starkare fienderna. Man går mao snabbt upp i level och kraftökningen är märkbar, här behöver man inte levla tio nivåer för att döda den där slemhögen som står och dräller på ängen lite längre bort än där man "borde" vandra.

Det största bagaget gamla RPG dras med, de förbannat sega strid och samla erfarenhetspoäng-momenten, är alltså inget störande element alls i Musashis äventyr och därmed blir spelet överlag även betydligt mer lättsmällt, dvs lättare att kunna ta till sig och uppskatta idag än mer välkända titlar från den här svunna tiden. Både för ögon och öron bjuds vi också på behagligare grafik och ljud rent tekniskt... Och typsnittsmässigt är det därtill inte alls lika klumpigt och osmidigt med meny- och stridssystemet utan här flyter det på rätt... ja, rätt bra faktiskt. Musashi no Bouken släpptes aldrig i väst och Quest kom inte att göra sig ett namn förrän Ogre Battle men redan här hade man en skimrade liten pärla på gång. Bonzai!

Ovan: Kul med ett 80-talsrollspel som inte utspelas i en medeltida fantasy värld och kul med hönor (som vi inte ser i bild) för att de säger "cluck" (även när de inte är med på bild). Musashi no Bouken kan f.ö översättas till "The Adventure of Musashi".


==========================================================================================

79)

Excitebike (Nintendo, 1986)

|TDG

Snabbt klassat som en klassiker utan dess like men hur håller det sig egentligen så här många år efter ursprunglig release? Man kör motorcross fram, upp och ner. Man hör hojarna låta brrruuuuuum. Man kan köra tillsammans med upp till tre kamrater och höra hojarna låta brrruuuuuum. Kortlivad glädje men det är väl som de säger... Underbart är kort... Man kan dock förlänga spelglädjen något tack vare den snillrika ban-editorn. Här kan man snabbt och enkelt bygga egna banor att tävla på och det är ju alltid lite speciellt och extra kul med hemmasnickrat. Knappast en klassiker utan dess like alltså men värt att sitta och bygga världens bästa banor att brumma runt på tillsammans med polarna någon kväll i veckan.

Ovan: Trillar du av moppen så tryck A+B så kvickt du kan så kvickar sig spelgubben upp till hojen! R&D1 inkluderade en baneditor där du själv får visa din kreativa sida. Synd att sparfunktionen var borta då Excitebike släpptes utanför Japan.


==========================================================================================

78)

Wreckning Crew (Nintendo, 1987)

|JMK

Det är Mario, innan han blev Super och rörmokare. Här ska det rivas skit, våning för våning på en byggnadskonstruktion och det är upp till vardagshjälten Mario att greja det. Utrustad med en slägga och ej utövandes vare sig höjd- eller längdhopp. Det är hammaren som gäller. Wrecking Crew är från tiden då det tydligen var tänkt så att den blivande ikoniske maskoten bara skulle vara en återkommande statist i olika Nintendo-spel. En neutral karbonkopia att slitas och slängas från spel till spel och göra whatever, i det här fallet slita på bygget. Mario klättrar upp och ner för stegar, krossar tegelblock med sin stora hammare, välter dörrar, undviker eldflammor, släcker eldflammor och tar sig alltjämt vidare nivå för nivå.

Med sammanlagt etthundra nivåer som man har framför sig (och såklart körde Dylan och jag fast på den första och lättaste nivån och var tvungna kolla upp på gamefaqs hur man tar sig vidare... '-_-) är Wrecking Crew verkligen ett spel att älska eller hata. Den som förväntar sig en plattformshoppare mer typisk Mario, så som han bäst kom att bli känd för, kommer att bli förvånad, förundrad och förbaskad. Bättre då att försöka förtränga allt som man gärna förknippar med Mario och då kunna ta emot Wrecking Crew med ett öppet sinne. För då kan man faktiskt sitta av ett par timmar och ha en hel del kul där på bygget.

Ovan: Wrecking Crew fick vänta längre än både Kid Icarus och Metroid på att få sig en uppföljare. Men över ett decenium senare kom äntligen Wrecking Crew '98 till Super Famicom. Bara i Japan.


==========================================================================================

77)

Toki (Taito, 1991 i am)

|TDG

Vi på POPKORN har tidigare både beundrat och bespottat Toki: Going Ape Spit till Sega Mega Drive. När vår topp-100 så hade fört oss till den tekniskt underlägsna NES-tolkningen blev vi dock alla glatt överraskade... Historien är densamma. Den onde trollgubben Bashtar har förvandlat Toki till en dreglande apa och kidnappat hans kära fruntimmer. Sämre anledningar att ge sig ut på djungeläventyr har man väl hört så det är ju bara att pallra sig iväg och klättra i lianer, simma i hajtäta vatten, ta sig förbi vulkanhet lava och frysa aparslet av sig högst upp på bergstoppar. Och jodå, Taito leverarar. Aptokige Toki kan varken slå eller sparka men väl hoppa ihjäl fiender eller, och detta är själva kärnan i denna plattformare, spotta dem till döds.

Antalet aploskor är oändligt och du kan tacksamt nog spotta på i alla digitala riktningar. Tokapan Toki har gedigna rörelseanimationer och spelet en färggrann palett plus fantasirika bossar. Musiken försöker hålla jämn takt med Segas 16-bitarsversion men lyckas dock sådär. Fördelen med NES-spelet är dock känslan av att man faktiskt kommer någon vart innan man får börja om. Och på tal om att börja om, här dör du inte på en träff heller som i Mega Drive-versionen utan tål hela tre träffar innan du faller ihop!!! Detta ihop med lättillgängliga power ups och extraliv gör att man hinner känna av spelets sanna glädje innan man inser att Toki egentligen är helt enkelt för kort för sitt eget bästa.

Ovan: Manualen är rätt kul. Där berättas den tragiska bakgrundshistorien i jag-form av token Toki själv. Han drar hela snyfthistorien hur hans sockertopp blev tillfångatagen av den ohygglige Vookimedlo.


==========================================================================================

76)

Ultima: Quest for Avatar (Infinity, 1990 i jap)

|MDJ

Du är på vandring i skogen och stöter på en trollgubbe. Han ber dig svara med tarotkort vilka åtta dygder du prioriterar högst och dina val avgör sedan vilken karaktär du blir. Uppdraget är att hitta och lära sig förstå åtta dygder som tillsammans ska göra dig till en sk Avatar. Du kan fritt sätta ihop ditt resesällskap, ge pengar till tiggare, attackera dem du inte anser värdiga nog att prata med och - bäst av allt - under slumpmässiga påträffar (random encounters) slipper man förflyttas till en ny skärm, här sker striden direkt där du står. Genom den enorma myriad av grottor att utforska så märker man dock snabbt att det tur och ordning-baserade stridssystemet är lite väl tillkrystat och ger väldigt lite belöning. Nivåerna verkar ha ljusår mellan sig. Där och då märks det som mest att spelet från början är utvecklat till Apple II. Men för erfarna rollspelare med stort tålamod finns en liten skatt att finna här i Ultima-seriens del IV, undertitel Quest for Avatar.

Ovan: Richard Garriot insåg en dag att för att klara tidigare Ultima-spel använde man sig av omoralsika handlingar som stöld och dräpande. Nu skulle spelaren istället bli en heders man!


==========================================================================================

75)

Life Force Salamander (Konami, 1989)

|MDJ

Life Force Salamander handlade om att samla på och lära sig hantera hastighets, missil- och laser-power ups och det krävdes en riktig power player för att ta Vic Viper igenom galaxen och spränga de lika stora som vackra bossarna i rymdatomer. Konami spann vidare på laser-strålarnas gudfader Gradius med en shooter hela sju stjärnresor roligare - främst tack var ett tvåspelarläge och en härlig mix av horisontella och vertikala banor, allt ackompanjerat deras kanske upprymdaste bitpop. Life Force Salamander är en högt rankad rymdshooter av oss här på POPKORN. Att det inte tog en ännu högre placering beror på att svårighetsgraden i de blott sex nivåerna ökar lite väl lavinartat redan efter andra banan, samt att enspelarläget saknar continues... För att f.ö spela den bortglömda Salamander 2, kolla in den finputsade portningen Salamander Deluxe Pack till PSX.

Ovan: Slowdowns utnyttjas bäst vid bossar. Glitchar? Hjärna det! Ha! Handlingen är lite vag, men NES-manualen berättar om ett jättemonster vid namn Zelos (stora ormen på omslaget?) som planerar svälja din hemplanet i en enda tugga! Till motattack!!


==========================================================================================

74)

Rainbow Islands (Taito, 1991 i am) & Parasol Stars: Rainbow Islands II (Ocean, 1991 i eu)

|JMK

Jodå, de här spelen är skoj hopp och lek etc, etc men allvarligt talat nu känns det som att ett par rader "reda ut vad som är vad" är motiverat i det här fallet. Rainbow Islands går också under parollen The Story of Bubble Bobble 2 men är inte att förväxlas med spelen titulerade Bubble Bobble part 2 eller Bubble Bobble II även känt som Bubble Symphony, och släpptes inte i Europa medan Parasol Stars undertitel Rainbow Islands II, additionell eller alternativ undertitel The Story of Bubble Bobble III som till NES släpptes enbart i Europa är heller inte att förväxlas med det andra The Story of Bubble Bobble part III även känt som Bubble Memories... Ja, så här vanvettigt virrigt är det och just därför verkade ett förtydligande vara väl på sin plats innan vi alla går vidare med våra liv...

Rainbow Islands är med andra ord "typ" en uppföljare (på fodralet står det faktiskt skrivet rakt ut att det ÄR en uppföljare '-_-), "typ" en spin-off på kultklassikern Bubble Bobble. Det är fortfarande urgulligt och det rör sig fortfarande om lättsam plattform balanserat med lätta pussel men här ska man alstra regnbågar att plattformshoppa på och ta sig upp för banorna, något mer likt ovan nämnda Wrecking Crew än det första Bubble Bobble. Parasol Stars är därtill i sin tur typ en uppföljare, typ en spin-off på Rainbow Islands som dock desto mer för tankarna till just det första Bubble Bobble med mer strosande genom snarlika snillrika nivåer. Parasollen har såklart en centralt integrerad del i spelupplägget och kan användas som vapen eller skydd mot fienden, fallskärm mm. Ett välbehövligt redskap som man uppskattar alltmer desto längre man kommer tralligt travandes genom nivåerna.

Ovan: Visst påminner estetiken i Rainbow Island om kitschbilderna på tuggummiautomater? I Parasol Stars kan parasollet öppnas åt två håll; uppåt eller åt sidan. Syftena är många: förstena fiender, skydda sig eller fånga föremål.


==========================================================================================

73)

Kick Master (Taito, 1991 i am)

|TDG

Det är december 1991 och spelutvecklare koncentrerar sig på marknadens nya 16-bitskonsoler men Taito förblir NES:en trogen och släpper nu några av sina hetaste arkadrykande titlar någonsin. En av dem är Kick Master. Att kalla spelet för en Castlevania-klon vore att göra det lite väl lätt för sig. Det må visserligen se så ut, men man ska inte vara för snabb med att döma ett spel efter grafiken. Kick Master handlar om betydligt mer än så... men mest om taekwondo och onda trollkarlar. Det lilla riket Lowrel har förlorat sin kung och drottning till den stygge magikern Belzed. Deras flicka har han också tillfångatagit den skurken. Thonolan är typ mästare på karate och ger sig därför iväg för att sparka röv.

Zombier, vargar och så onda spindlar, inte ens självaste jävla Kraken (fantastisk animerad, för övrigt), ingenting rår på Thonolans stenhårda sparkar! Glöm svärd eller piskor, något sådant finns ej tillhanda i denna värld. Här ska sparkas ända! När äventyret sätter igång på riktigt och vår hjälte fotarbetar sig fram över lik så det står härliga till så lär han sig även nya tekniker så som att hoppsparka och glidsparka. Snart kan Thonolan även utvinna magier (med toppfina sprites skall nämnas) för att med sina bara fötter gå på spikar eller glidflyga, allt på väg till damen i nöd. Kick Master är stundvis supersvårt och oförlåtande så vi tackar också skaparna för lösenordsystemet!

Ovan: I slutet av varje bana får du något gott att sparka på. Här är första bossen, en medeltida häxa. Kolla in den vackra skogen. Märk väl färgsättningen och bakgrunden - och sparka skiten ur trollpackan!


==========================================================================================

72)

Crystalis (SNK, 1990 i jap)

|MDJ

Ännu en rollspelspärla som helt obemärkt gick oss européer förbi. En ung krigare vaknar 100 år efter att kärnvapen förintat allt vad vi älskar med stad och neon. Uppbackad av fyra vassa snubbar och en vacker brutta ger sig karln ut för att visa fingret åt det tyranniska imperiet. Jakten på spelets femte och häftigaste svärd, Crystalis, bjuder på mindre pussel än den så uppenbara urfadern The Legend of Zelda men desto mer action och dialog. SNK ritar dessutom upp en lika delar detaljrik som rent ut vacker spelvärld med karaktärer närmast lika tydliga och rediga som i nästa generationens Phantasy Star IV och så en inledningsscen snyggare än de nog så ofta omtalade mellansekvenserna i Tecmos tjusiga Shadow Warriors. Helhetsintrycket blåser åt samma sagorika håll som Hayao Miazakis Nausicäa of the Valley of Wind och sämre förebilder kan man ju ha... Game Boy Color-versionen från år 2000, dock mer en remake än en portning, cementerade för den delen Crystalis kuriosa kultstatus.

Ovan: Civilisationen har blivit medeltida, med undantag för argsinta mutanter och ett högteknologiskt slott i skyn. Laputa, någon? Men håll med om att det är grann grafik för att vara på en gammal 8-bitare!


==========================================================================================

71)

Gekitotsu Yonku Battle (Irem, 1989 i jap)

|TDG

Tänk er Super Mario Kart men ur ett top-down-perspektiv och fyra år tidigare. Med lika bra kontroll och en härlig tillika ofrånkomlig Micro Machines-känsla. Men, skall nämnas först och främst, detta är inget racingspel. Du manövrerar din 4-hjulsdrivna radiostyrda bil på kvadratiska arenor, tänk Battle Mode i redan nämnda Super Mario Kart, och målet är att köra runt, slira och krocka in i dina motsåndare för att förinta dem!! Tempot är högt, bilarna exploderar och flaggan, tänk blixten i redan omnämnda SMK, måste bara bli din! Flaggorna dyker upp lite då och då i hörnen. Ju längre tid som har gått, desto högre blir dödssiffran på flaggan. Är du först med att ta flaggan kommer det skrivna dödstalet motsvara antalet fiender som omgående krossas.

Detta är i stort syftet med spelet, fritt översatt "Four Wheel Drive Battle Clash"... Man landar på en bana efter att ha valt biltyp och färg på sitt fordon. Skillnaden mellan de olika bilmodellerna är egentligen hårfin och såklart är det inte direkt någon racing det är frågan om heller utan snarare sandlådelek. Att ratta med styrkorset fungerar stabilt och så får man lätt till en hel del 180-graderssvängar medan A och B-knapparna agerar välbehövliga gas- och bromspedaler och trots tempot och det organiserade kaoset på skärmen är det sällan hänt spelet urartar. En riktig nöjestripp är vad det här är.

Ovan: Gillade du Micro Machines rekommenderar vi varmt Irems motsvarighet, Gekitotsu Yonku Battle! Nere till vänster ser du Teki-mätaren som visar hur många bilar som du måste ha sönder för att klara nivån.


==========================================================================================

| <--- Tillbaka till bit 2 | Toppensidan | Fortsätt till bit 4 ---> |

Till arkivet!
Allehanda topplistor
Multipopulärkulturella
Mångpopulärkulturella

Videospeltopplistor
Konsolspecifika toppar
|- Topp-20 NES-kassetter
|- Topp-100 NES-spelen…
|--- NES-spel bit 1
|--- NES-spel bit 2
|--- NES-spel bit 3
|--- NES-spel bit 4
|--- NES-spel bit 5
|--- NES-spel bit 6
|--- NES-spel bit 7
|--- NES-spel bit 8
|- Topp-16 SNES-spel etc
|- Topp-20 SNES-tillskott
|- Topp-100 SNES-spel...
|- Topp-10 Nintendo 64-lir
|- Topp-20 Game Boy-lir
|- Topp-10 DS-spel/idéer
|
|- Topp-25 Sega MD-spel

|- Topp-25 Sega DC-spel
|- Topp-25 Sony PS2-spel
|
Random spellistor

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.