|
|
|
|
|
|
==========================================================================================
|
90)
|
Gyruss (Konami, 1989 i am)
| |JMK
|
|
|
Vad vi har här är ett fräsigt rymd-shoot 'em up från Konami där man inte åker från vänster till höger av- utan snarare far rakt in i skärmen så som genom ett maskhål i rymden, dvs en sk "tube shooter". En underrepresenterad subgenre som undertecknad gärna hade sett mer av. Den här visuella effekten som kom med teknikens dåtida begränsningar till NES är inte bara funktionell utan faktiskt rätt häftig också... Och om inte annat är det skönt som omväxling med något typ lite mer udda än ännu ett i mängden av scrollade pytteskepp, må det vara sido eller vertikalt, där Konami för övrigt ändå har bidragit med mycket till NES (TwinBee, Life Force Salamander, Gradius, Parodius med efterföljare...). Man får liksom ett större intryck av fartkänsla här. Det är liksom lättare att föreställa sig ett sus i magen medan man susar fram mellan stjärnorna i världsrymden och det känns lite mer närvarande att avlossa den ena salvan laserstrålar efter den andra när man skjuter inÅt skärmen.
Gyruss skapades av en herre vid namn Yoshiki Okamoto som senare, märkvärdigt nog, gick från Konami till ärkerivalen Capcom där han var med och utvecklade numera välkända titlar så som Street Fighter, Final Fight och Resident Evil. Gyruss får därmed sägas vara ett av Okamotos mindre framgångsrika men desto mer kuriosa titlar. Också kuriosa är att en av anledningarna till att Okamoto fick gå från Konami var tydligen att karl överhuvudtaget gjorde Gyruss när ledningen egentligen ville ha ett bilspel. Gyruss är ett sånt spel som väl egentligen inte är mer än helt okej men som man kanske uppskattar lite, lite mer när man väl återupptäcker det just eftersom spelet omnämns såpass sällan. Det blir som en positiv liten påminnelse (eller överraskning) som visar sig vara ett kul tidsfördrift om än bara i kortare stunder. Och så en lite unik grej, i det här fallet perspektivet, som skiljer det från mängden dessutom... Ibland räcker det så.
Ovan: En rymd-shooter där skeppet åker inåt skärmen och girar runt i full cirkel känns väl precis lika härligt fräscht som det låter när man lirat sig mätt på alla skrälliga scrollare. Stillbilder gör dock inte Gyruss rättvisa. Det är såklart i rörelse mot oändligheten och vidare som man hajar vilken känsla det handlar om. Bra musik är det med. Det talar bilder heller inte om.
|
|
|
==========================================================================================
|
89)
|
Terra Cresta (Nihon Bussan, 1986 i jap)
| |TDG
|
|
|
Shoot 'em up, eller "shmup" som det också brukar kallas, brukar alla te sig ganska likadant oavsett om de är av den vertikala eller horisontella typen... Alla BRA shmup har dock även den där lilla grejen som gör just DET spelet typ unikt. Gradius har sina uppgraderingsbara vapen, R-Type har de löstagbara modulerna och så vidare. Terra Cresta har då förutom att vara riktigt tufft och häftigt i sig en grej som överträffar allt annat i kosmos, nämligen förmågan att transformera rymdskeppet!!! Eller okej, snarare bygga ut, men principen är väl densamma... Man börjar då med den här lilla flugskiten till skepp och plockar upp den ena numrerade power-up:en efter den andra för att få nya delar till flyget som också samtidigt uppgraderar skotten. Man kan dessutom sära på skeppets delar likt Sharon Stone särade på benen för att på så sätt få en större träffyta under en kort stund och man kan till och med själv ändra hur delarna placeras från menyn!!! Häftigaste. Grejen. Någonsin.
Ovan: Terra Cresta fortsatte traditionen med vertikalt scrollande och gav riktiga flygaress chansen att styra fetare och fetare skepp en route till stora stygga mekaniska monster till bossar som bara väntar på att sprängas i bitar, bit för bit.
|
|
|
==========================================================================================
|
88)
|
Maze of Galious (Konami, 1987 i jap)
| |MDJ
|
|
|
En grottkravlare i slottmiljö av rang, i plattformskläder, där turturduvornas Popolon och Aphrodites ofödde Pampas hamnat i tvivelaktige prästen Galious slott. Nu är det är upp till kärleksparet att rädda sin son. Man kan förresten skifta mellan gubben och gumman i paret, vilket innebär att du som spelare har dubbel uppsättning liv. Skillnaden dem emellan är inte mycket större än att Aphrodite klarar sig bättre under vattet och att hennes gubbe typ hoppar högt men det är där spelet kammar hem pluspoäng. Variationen som trots allt finns.
Det enorma slottsystemet består av många nivåer labyrintliknande grottor och korridorer men det är ändå fullt möjligt att klara spelet från början till slut på en lunchrast. Att den obekante, eller bara ouppmärksamme, spelaren trots allt går vilse är dock lika självklart som att bagaren bajsar lika brunt som kungen... Om det ändå hade funnits en karta. Maze of Galious släpptes först till MSX (hemdatorn som många säkert har läst om, men som få själva faktiskt har suttit vid) och den upplagan är grafisk sett överlägset NES-versionen som för att strå salt i såren heller aldrig hittade utanför de japanska öarna.
Ovan: Liret består lika paradoxalt som ofrivilligt komiskt nog av ett underbart kort ändlöst vandrande.
|
|
|
==========================================================================================
|
87)
|
Whomp 'em (Jaleco, 1991 i am)
| |JMK
|
|
|
Det slog mig att Whomp 'em förmedlar en hel del Wonder Boy-vibbar men så är det ju också en uppföljare till japanska Sukiyaki World, en inofficiell portning av Wonder Boy in Monster Land med huvudpersonen utbytt och är liksom både sin föregångare och dess förlaga baserat på den klassiska kinesiska romanen Färden till Västern, även om man här i den västerländska adaptionen i sin tur bytt ut appojken mot en kaxig liten indian. Man dras iallafall snabbt och lätt in av de hurtiga melodierna, den mångsidiga kontrollen och de knäppa fienderna.
Bara förbi det inledande fartfyllda plattformsskuttandet och spjutstångandet upptäcker man vilket inbjudande stort litet äventyr som här breder ut sig framför en. Portionerat upp på världskartan i olika segment som spelaren själv får välja i vilken tur och ordning man vill utforska och så här pass lagom läckert presenterat, med å ena sidan trolska skogar, å andra sidan is- och vulkanberg i videospelens säregna sedvanliga gott och blandat-anda, att det är svårt att förr eller senare inte smälta och ta Whomp 'em till sitt hjärta och ge det en plats i kammaren där bredvid andra små förbisedda favoriter.
Ovan: Helmysiga skogsmiljöer och bossar som lätt sopar banan med säg robotpacket från Mega Man. Spelets hjälte kan f.ö attackera både kvickt och i alla riktingar. Whomp 'em whoops ass! T o m nerifrån och upp!
|
|
|
==========================================================================================
|
86)
|
Arkista's Ring (American Sammy, 1990 i am)
| |MDJ
|
|
|
Arkista's Ring... Titeln på det här äventyret har alltid klingat bra i mina öron. Bakom titeln får vi en action-äventyrare som osar riktigt mycket Zelda med grafik imponerande nog närmare byar och skogar i A Link to the Past än den bruna värld i första Legend of Zelda. Intrigerna kan sammanfattas med att ännu en fantasy-värld famlar i mörker. Älvhjältinnan Christine måste därmed se till att pusselröja och svärdhugga sig rätt igenom den medeltida manga-värld som American Sammy ritar upp.
Spelmässigt har vi 32 olika banor som loopar om och om med smärre svårare fiender. På varje bana ska det slaktas ett visst antal fiender tills en nyckel dyker upp och leder hjätinnan vidare till nästa nivå. Det loopas dock inte i oändlighet för efter 125 banor kan du kalla kassetten besegrad. Chip-musiken är fåtonig, men trots skräniga ljudeffekter som dessutom vill dränka melodierna är de dock behagliga och smått mysiga att lyssna på.
Ovan: Arkista's Ring kan kort beskrivas som ett till synes klassiskt fantasy-äventyr men med fokus på strategiska pusseldrag snarare än tur och ordning eller hack och slash-strider à Legend of Zelda eller Final Fantasy.
|
|
|
==========================================================================================
|
85)
|
Wild Gunman (Nintendo, 1988)
| |JMK
|
|
|
Ja, detta är spelet som främst populariserades i Tillbaka till Framtiden del II och nej, såklart är det digitala spelet i det verkliga livet inte alls som i filmen och har aldrig varit det heller. Det riktiga Wild Gunman till arkad kom redan på 70-talet och såg helt annorlunda ut medan den mer välkända versionen från framtidens Café 80s släpptes aldrig i arkad, inte på 80-talet, inte tidigare och inte senare. Den arkadkabinetten var i själva verket sammansatt specifikt för filmen. Den finns inte.
Men grundkonceptet är i alla fall detsamma och är precis lika lätt att greppa och uppskatta som den gamla Nintendo-zappern. Wild Gunman utspelar sig i vilda västern och spelet handlar om att duellera... På tre; ett, två tre, DRA! Bang! Snabbast skytt vinner. Snabbast skjuten förlorar. Ett lika barnsligt enkelt som för målgruppen barnpojkar träffsäkert spelupplägg. Och en efter en ställs man öga mot öga med banditer och desperados som man ska skjuta ner byxorna- eller av hatten på. Det gäller helt enkelt att vara snabb med avtryckarfingret och stabil på siktet.
Ovan: "You mean you have to use your hands? That’s such a baby’s toy!" är vad kidsen kommer att säga om fyra år, i den avlägsna framtiden 2015. Fram till dess kanske man hittar en tidigare okänd arkadkabinett med 80-talsversionen av allas vår Wild Gunman. Framtiden är snart. Och Wild Gunman har tveklöst sin plats i historien. Tolka det hur man vill.
|
|
|
==========================================================================================
|
84)
|
Dragon Warrior I-IV (Enix, 1986-1990 i jap)
| |JMK
|
|
|
Det kan väl vara svårt att uppskatta dessa gamla konsolrollspel om man själv inte har lika gamla som nostalgiska minnen av dem. Nej, de har inte åldrats något vidare och nej, handen på hjärtat, rent objektivt är det svårt att hävda att de passerar nivån godkänt med dagens mått mätt. Fan, de här spelen är föråldrade t o m med gårdagens mått... Jag kan inte ens påstå att jag själv som är fan av genren tycker att det är "bra" spel. Men med ett lite mer historiskt perspektiv på saken så kan jag i högsta grad förstå hur mycket de här spelen betydde där och då samt tjusningen med dem här och nu. Men nog är DW I-IV svåra att ta till sig idag och det t o m för den lite äldre spelaren som faktiskt var med på den gamla tiden så det är inget konstigt alls om nya spelare helt förkastar dem.
Men kan man bara svälja det stela, slöa och fula spelupplägget och presentationen trots att samtliga bäst före-datum har passerat för så där minst ett och ett halvt årtionde sedan så kan man också komma ihåg eller lära sig uppskatta det fina som trots allt finns kvar dolt under ytan. Då ser man också poängen med att spela om dessa dammiga klassiker idag och kan kanske t o m ha riktigt roligt under tiden. Men då är det nästan till att man är ett fan av genren som därtill, oavsett om det handlar om ett kärt återseende eller en historielektion, mer än gärna genomlider lite pest och pina bara för att återuppleva gamla goda minnen eller lära känna sin favoritgenre från grunderna. Övriga gör sig icke besvär.
Ovan: Det var såhär det började - och fortsatte - med serien som kom att bli konsolrollspelens urfader. Dragon Warrior är inte serien som utvecklades i raskt takt direkt men delarna I-IV var för sin tid så pass gedigna att de cementerade seriens anseende för hela årtionden som komma skulle... Detta är det numera klassiska typsnittet för genren konsol-RPG.
|
|
|
==========================================================================================
|
83)
|
Rygar (Tecmo, 1990)
| |TDG
|
|
|
Redan framgrävt ur spelkistan för rättmäktig upprättelse och jag vill nu än en gång slå (hårt) fast för resten av POPKORN (och världen) att Rygar är ett förbisett toppspel. Inte så att ingen känner till det men för att ingen verkar bry sig om det. Idioter! Det besitter ju en mängd kvalitéer som gör ett mycket bra spel. Lättbegripligt och förvånansvärt djupt erfarenhetspoängsystem, rätt trevlig musik hela vägen rakt igenom, simpel och lättbemästrad spelkontroll och något som väger tyngre än allt annat och anledningen till att det ligger på vår topplista är att det helt enkelt är roligt att sitta och myslira skiten ur skiten... Placeringen 83 är såklart alldeles för blygsam. Men däri ligger en del av charmen med Rygar dvs att det är så diskret bra att knappt någon kan begripa det. Det är obegripligt bra.
Ovan: Det finns partier där fienden dyker upp i en aldrig sinande ström om man drygar eller där man ställs inför bossar som bara drygar. Perfekta tillfällen att ta sig en kopp kaffe och kanske något från kylen, så som mumsiga pizzabitar.
|
|
|
==========================================================================================
|
82)
|
Legend of the Ghost Lion (Kemco, 1989 i jap)
| |TDG
|
|
|
Som en liten parentes kan nämnas att detta är ännu ett spel där det västerländska omslaget gjorts om till något fullkomligt gräsligt. Look it up. Legend of the Ghost Lion är iaf ett mysigt litet rollspel där du tar över rollen som den unga flickan Maria som letar efter sina försvunna föräldrar som i sin tur letade efter det mytomspunna vita spöklejonet. Under spelets gång möter Maria olika andar som hjälper henne på vägen. Bredvid andra rollspel från den här tiden är Legend of the Ghost Lion på sätt och vis ett jämförelsevis enkelt spel där det är svårt att göra fel eller gå vilse. Maria har oftast bara en väg att ta och vid hinder behöver man för det mesta bara använda ett föremål eller någon av andarna. Kort och gott, ett kort och gott konsol-RPG från tiden då genren fortfarande var sådär trevligt ofulländad.
Ovan: Tydligen influerat av konsolrollspel à la Dragon Warrior men visst har Legend of Ghost Lion sin särskilda atmosfär där t ex heta sandöknar och gåtfulla pyramider har ersatt de annars typiska fantasy-skogarna och medeltida slotten.
|
|
|
==========================================================================================
|
81)
|
Willow (Capcom, 1993)
| |MDJ
|
|
|
Familjefilmen av George Lucas var kanske en av de mest omtalade fantasyrullarna på 80-talet men först ett halvt årtionde senare kom NES-spelet till Sverige... Här struntade Capcom i filmmanuset och snickrade ihop en egen saga om den magisökande dvärgen. Många karaktärer från filmen dyker upp men i helt nya situationer (den ursnygga rödtoppan Sorsha hade gärna fått bre ut sig lite mer). Filmens kultiga råtthundar och troll gästspelar t ex som vanliga fiender på den enorma världskartan med sina vackert animerade skogar - vilka nästan känns överarbetat detaljerade. Spelet saknar för övrigt affärer så man får förlita sig på sin slaktarförmåga i strid samt sina sociala förmågor i dialogrutorna. Efter ett par timmars levlande och inlärning av magi står du mot den elaka häxan Bavemorda i en slutstrid som enligt typiskt Capcom-signum visar sig ha flera faser. Willow bryter en trend med sin placering, som ett BRA filmlicensspel. Huh. Tänka sig.
Ovan: När du hittar nya magier och vapen, pratar med bybor för kryptiska ledtrådar eller möter fula ondingar som aldrig slutar attackera förrän ditt liv är släckt ändras det vanliga fågelperspektivet till sådana här fräsiga skärmar.
|
|
|
==========================================================================================
|
