Topp-20 Topp-100:
NES-kassetter bit 4

"Dylan tycker till. Vi inleder med det."

[och den här gången så nöjer vi oss i stort med denna sk "inledning" som fanns till hands efter att Dylan tydligen tyckt till och varit nöjd med det, red. anm]

==========================================================================================

70)

Darkwing Duck (Capcom, 1993)

|MDJ

Dags att möta farorna. Dags att lura i natten. Dags att bli farliga. Darkwing Duck var ett av Disneys snilleblixtar tidigt 1990-tal, en spinn-off på Duck Tales tillika satir av då högaktuella Batman om än till synes mest inspirerad av The Shadow... Notera dock att filmen med Alec Baldwin i rollen som Skuggan gick upp på biograferna först 1994 och var väl därmed troligen i sin tur inspirerad av just Disneys framgångar med Darkwing Duck som drygt tre år tidigare började visas på Disney Channel. Här i Sverige visades televisionserien som en del av Disney-klubben med start september 1993. Fatta (begrip!) att NES-liret stod högst upp på många önskelistor den julen.

En av de bästa sidorna med spelet är att alla superskurkar kända från televisionsserien som man hoppades skulle vara med... är det också. Ordningen att ta sig an fulingarna var det i sann Capcom-anda man själv som valde. Först ut var tre banor med Vattuskräcken, Kvackerjack och Wolfduck som bossar. Sedan tre svårare banor där Kvickrot, Megavolt och Moliarty lurade i slutet. Därefter dags för slutbossen Järnnäbb, den välklädde cybertuppen. En riktigt svår slutbana, och omspelningsvärdet i att hitta alla gömda bonusbanor infinner sig även direkt. Darkwing Duck gjordes på en avancerad Mega Man-motor där vår hjäte dock har fått sig ett bredare rörelseschema och kan skjuta, använda kappan som sköld, hoppa upp och grabba tag i kanter och framförallt... ducka.

Ovan: Sigge McKvak skjutsar dig runt i St Canard, den Gotham-inspirerade grannstaden till Ankeborg. Musiken är komponerad av Yasuaki Fujita, då känd som "Bun Bun" i Capcoms eftertexter, som även tonsatte bl a Mega Man 3-4.

==========================================================================================

69)

Parodius (Konami, 1992)

|TDG

Parodi + Gradius = Parodius. Spelserien som mycket väl kan vara det slutgiltiga beviset på att Konami hade långt mer självdistans än någon annan utvecklare. Parodius spelas på samma sidoscrollande rymdshooter-manér så som Gradius men sparkar parodiskt nog sin förlagas röv just genom att ersätta fisiga rymdskepp och dötrista utomjordingar med flygande bläckfiskar och käcka piratpingviner till episka bossar. Shmups har aldrig varit något speciellt i sin egen rätt enligt de flesta av oss här på POPKORN (hata oss inte!), så Parodius plockar hem bonuspoäng bara genom att vara så där fånigt och over the top som bara möjligt... Alla ni dö hårt-fans av genren; chilla och lira lite Parodius, en garanterad parodisk upplevelse.

Ovan: Parodius slutar aldrig överraska med sina WTF-upplevelser, inte minst i bossmötena. En av bossarna är verkligen en svävande piratpingvin. Vi skojar inte. Stora moln som spottar arga småmoln. Skepp, fiender, allt en random parodi i harmoni.

==========================================================================================

68)

Tetris (Nintendo, 1990)

|JMK

Så var man där igen... Fuckin' Tetris ska man skriva om. Vad fan kan jag skriva om Tetris till NES som jag inte redan skrivit om Tetris till Game Boy som redan då var ett sådant där "Hjälp, vad fan kan jag skriva om det här spelet som den som läser det här redan inte vet?" moment?! Okej då, Tetris till NES är i princip samma skit som till Game Boy. Världens bästa pusselspel. Punkt liksom. Självklart förlorar spelet på att inte vara bärbart. Tetris är ju som gjort för att bäras med. En stationär version ser jag uppriktigt talat lite syfte med. Slöseri på skärm är det mest av allt. Men visst, grafiken är såklart bättre, typ i färg. Och slutfilmerna rockar fett. Där man i Game Boy-spelet fick hålla till godo med små ryska fyllegubbar får man i NES-versionen slutfilmer med klassiska Nintendo-figurer så som Mario, Donkey Kong, Samus Aran, Kid Icarus, Link mf. Desto högre nivå som man klarar sista banan tillika högsta hastigheten (och med andra ord svårighetsgraden) desto fler Nintendo-figurer får man se spela klassiska instrument i slutfilmen. Detta i spelläge B alltså, spelläge A är fuckin' oändligt. Lycka till med det.

Ovan: Tetris är från början utvecklat av ryssen Aleksej Pazjitnov. Detta illustreras bl a med de ryska tornen i bakgrunden på titelskärmen. Tetris är också ett pusselspel. Detta illustreras i och med att man pusslar ihop olika bitar med varandra.

==========================================================================================

67)

Solomon's Key I-II (Tecmo, 1990-1993)

|MDJ

Ter sig vid första blicken vara en sidoscrollande plattformare men visar sig vara bland de bästa "hjärngymporna" till NES... Styr den grönklädde trollkarlen Dana genom 50 skärmar där ditt uppdrag är 1) Hitta nyckeln 2) Ta dig till utgången innan tiden tar slut och 3) Helst ha räddat några féer på vägen. Upplägget är som sig bör enkelt. Dana kan trolla fram och ta bort block, en förmåga som används både för att låsa in fiender och till att själv nå högre avsatser. Blocktrollandet är själva kärnan i spelet men kontrollen är ju typ bredare än så. Dana kan hoppa, ducka och till och med ducka och gå samtidigt. En rättvis kontroll ställd mot en jättefauna av aggressiva fiender och musik som förstärker spelets mystiska atmosfär.

Uppföljaren, som f.ö egentligen är en prequel, tonar då ner plattformandet till förmån för pusslandet. Dana måste nu trolla fram isblock och släcka eldar för att ta sig till nästa skärm - därav den amerikanska titeln Fire 'n Ice då första Solomon's Key inte lyckades göra ett namn för sig där bortom atlanten... Musiken är mer varierad än i det första spelet och grafiken betydligt vackrare framförallt med sina mellansekvenser men på det stora hela bjöd originalspelet på roligare utmaning. Solomon's Key 2 släpptes förresten lite väl sent in i Skandinavien för att kunna bli en storsäljare, vilket gjort Bergsala-utgåvan till en av de allra ovanligaste NES-kassetterna. Men NTSC-utgåvan är heller inte tokig att ha ståendes i samlingen. På den amerikanska kartongen kan man dessutom läsa "Warning! The puzzles in this game are highly addictive. Caution and restraint are recommended”.

Ovan: Även om du kan trolla fram hur många block som helst är Dana själv skör som en kärring. Solomon’s Key II låter oss f.ö veta att isprinsessan av Coolmint Island skulle räddas någon gång i tiden innan händelserna i första spelet.

==========================================================================================

66)

Ganbare Goemon 1-2 (Konami, 1986-1989)

|JMK

Kommer någon ihåg Mystical Ninja starring Goemon-spelen till Nintendo 64, de som faktiskt släpptes i Sverige? Eller Legend of the Mystical Ninja till SNES som i alla fall släpptes i Europa? Nej, skit samma. Hur som helst så var det här serien började, eller tja... Konamis första Goemon-titel var en plattformare till arkad, det här var däremot det första spelet i serien till konsol och det första Ganbare Goemon-spelet och med andra ord det första spelet i den genre där vi årtionden senare fick chansen att bekanta oss med Goemon. Lätt japansk folklore, typ sidoscrollad (men man kan ändå gå upp och ner så som i gå och slå-spel som t ex Double Dragon!) sparka röv action helt delikat kombinerat med rollspelskittlande äventyr inte helt olikt Zelda-spelen men med större tyngd på typ mer socialt äventyrliga inslag som strosande längst det feodala Japans livliga gator, spanande in utbud i affärer osv. Inte lika mycket ödsligt ensamt äventyrande alltså. Här är man ute bland folk minsann.

Ganbare Goemon-spelen är helt enkelt tematisk mindre allvarliga och så mycket mer trevliga samt spelmässigt mer invecklade sparka rövlir typ Double Dragon men i feodala Japan blandat med utforskande och äventyrslusta typ Legend of Zelda. Den knäppa humorn och det färgstarka karaktärsgalleriet är ännu inte där i första spelet, som på det stora hela såklart inte är lika raffinerat som de framtida delarna i Goemon-serien kom att bli, men redan i del II är seriens utveckling märkbar. Och ja, det här var sannerligen en serie under tidig utveckling i dessa två NES-delar, som såklart inte släpptes utanför Japan. De här gamla spelen är mest kul för den med specifika preferenser eller förutsättningar... För fans av genren, fans av den historiska perioden och/eller fans av Goemons senare bravader är det här mao en schyst retrotripp.

Ovan: Vänta lite nu, ser det där inte ut som Trekraften där ovan i fjärran? Äsch strunt samma, Goemon-spelen är bra mysiga att bara vandra runt planlöst i och slå folk, må det vara banditer eller bybor, i skallen. Raskt vidare traskar vi.

==========================================================================================

65)

Crash 'n the Boys: Street Challenge (Technos, 1992)

|TDG

Spelet vars titel liksom stylar med sin hippa coola street cred. Den japanska titeln är heller inte illa fritt översatt; "Astonishing Hot-Blood New Records! Distant Gold Medal". Det här är ett spel likt inget annat. Det är en sommarolympiad där deltagande lag tävlar om ära och hämnd på den hårda gatans tuffa villkor. Längdhoppa över hustaken eller hoppsparka motståndaren i häcklöpningen för att sakta ner honom. Här gäller inga regler. Och det är typ reglerna. Storyn (jepp, för nog finns det en sådan med) följer den lättsamma tonen från tidigare Kunio-spel och lyckas vara typ ostigt värre och blodigt värre på samma gång...

Theodore "Todd" Thornley IV har blivit förolämpad av Crash och hans pojkar för sista gången och utmanar nu dem i ovan nämna laglösa olympiad tillsammans med ett elitlag sponsrat av hans rike far där idrottare handplockats bland hans "900..000 anställda". Är man bekant med Kunio-serien (River City Ransom, Nintendo World Cup...) är det som upplagt för fest och det till råballa bitpop-versioner av diverse klassiska stycken. Allt är bara vansinnigt rolig, man är fast redan från inledningssekvensen ända tills tummarna blöder och kommer sedan mer än gärna tillbaka för att kämpa lite, lite till.

Ovan: Silence loser! Hårda ord, skoj är det. Crash 'n the Boys tar oss till graffitiklottrade gränder där unga män desperat kämpar om äran. Eller för livet. Vilket som liksom. Fast den japanska utgåvan utspelade sig faktiskt i OS-miljö och det var när spelet släpptes i väst som det "anpassades" att vara mer urbant. För en gångs skull tackar vi för ändringarna.

==========================================================================================

64)

Tecmo World Wrestling (Tecmo, 1990)

|MDJ

Trots att wrestling i allmänhet, och wrestling-spel i synnerhet, fortfarande tas emot med en stor nypa salt av vanligt folk har spelen genom åren faktiskt gått från noll till fullt spelbara. Förr hade wrestling-spelen även för sin egen tid bland den räligaste grafiken och hemskaste ljudet och kontrollen som man någonin kunde föreställa sig... Ni anar inte hur många totalt genomruttna WWE-spel som jag har genomlidit under sammanställningen av den här topplistan. Men så hittade vi tillbaka till... Tecmo World Wrestling! En populär hyrkassett från tidigt 1990-tal och ännu en "skolgårdssnackis" som jag helt hade glömt bort! Och fatta följande: Detta är NES-bibliotekets absolut bästa fribrottningsspel! Och spelet hade varken Hulk Hogan eller Sting på omslaget!!

Det första att göra efter att ha valt sin färgstarka figur är att träna på gymmet... Mage, ben eller biceps? Välj själv och tryck så snabbt du kan på B-knappen för att bli en gnutta starkade innan matchen. När gonggongen slagit lägger du antagligen märkte till kommentatorn som skriker ut matchgången, i en typ unik touch för sin tid. Grafiken ligger knappt över genomsnittet men vad allt i slutändan handlar om är spelkontrollen. Jovisst blir det en del hederlig buttom-mashing men kombinerat med styrkorshållningen kan man utföra upp till 20 (tjugo!) olika grepp. Oh, yeah! Ovanligt nog för ett wrestling-spel har vi en slutboss, den monsterlika; The Blue King Demon! Nämnde jag förresten den klämkäcka musiken? Eller att det finns ett tvåspelarläge? Eller hur häftiga animationerna i specialattackerna var år 1990?!

Ovan: Namn från WWE eller WCW fick Tecmo inga rättigheter till men det är inte svårt att se likheter med dåtidens fribrottare. Marc Rose är Ric Flair, Rex Beat verkar tillhöra Legion of Doom och Dr Guildo har samma mask som Vader.

==========================================================================================

63)

Action in New York (Natsume, 1992)

|JMK

Tag ett random action-shoot 'em up, ett sådant där jet pack-hjältespel där man istället för små rymdskepp styr små raketdrivna typer som flyger genom sido- eller vertikalt scrollande miljöer och skjuter sönder allt i synfält. Detta var ett sådant spel och det kom med ett lika random "häftigt" namn; Final Mission. Tag nu detta random actionspel med random häftig titel och anpassa det för en amerikansk marknad. Liret heter nu S.C.A.T: Special Cybernetic Attack Team och vi går alltså från intetsägande försök till häftighet till rent ut sagt löjliga försök till häftighet och passerar sedan gränsen farandes i typ 300km/h med en stor jävla raket fäst på ryggen. Stöp om de anonyma spelfigurerna efter Arnold "Da Terminator" Schwarzenegger och Sigourney "Ripley" Weaver, 1980-talets action/sci-fi/bad ass-ikoner nr 1 för både pojkar och flickor. För att folk riktigt ska fatta vinken döper man såklart också om figurerna till just Arnold och Sigourney. Inte direkt subtilt och coolt men i den hårda framtidsvisionen på 1980-talet var det svulstigt, pang på, spräng skiten med största jävla maskingevärsbazookan du kan hitta skrikandes och svärandes så jävla vulgärt som bara jävlar fan i mig fuckin' möjligt som var det nya svart.

Ja, då så. Nu har man sitt nya tuffa actionspel redo att möta de jublande kidsen i handeln. Fuck yeah. Och ja, just det. Tag sedan spelet och försnälla det lite grann inför Europa-releasen också. Stryk Arnold och Sigourney, våra råtuffa actionhjältar heter nu Silver Man och Sparks.... De ser ju fortfarande ut som Arnold och Sigourney, man har inte gjort om dem på något sätt och alla kan se klart och tydligt att jodå, visst ska de ju ändå föreställa Arnold och Signourney men nej, nu är det Silver Man och Sparks som gäller. Själva spelet döps också om. Det är ett action-spel, New York är häftigt, okej och så skapades Action in New York. Visserligen en bättre (läs: mindre löjeväckande) speltitel än den amerikanska men varför bemöda sig och döpa om Arnold och Signourney? Äsch, skit samma. Själva spelet då? Jodå, man flyger runt va, och skjuter och undviker skott och skjuter... Helt okej spel som spel betraktat. Men inte farao hade vi ens tittat närmare på spelet hade titeln inte varit Action in New York och hade vi inte sett likheterna med Arnold och Signourney.

Ovan: Dylan bara: "Meh, du måste ha bilder från när man flyger och skjuter och annat skjuter på en..." men jag bara: "Nej. Året är 2029. Presidenten i USA säger att jag måste förgöra dem. Jorden litar på mig. Lycka till. Det räcker så."

==========================================================================================

62)

Sword Master (Athena, 1993)

|TDG

Athena har en förvånansvärt lång meritlista som spelutvecklade. De flesta av deras titlar, från NES:ens glansdagar fram till vår gloriöst högupplösta samtid på PlayStation3, är dock Japan-exklusiva skummisspel som ingen någonsin har eller kommer att höra talas om. Men mitt bland alla mahjong- och bowlingspel så sticker ett litet spel vid namn Sword Master ut från mängden. Enkelt sammanfattat som ett plattforms-RPG likt Zelda II fast med mindre inbillat fritt äventyrande och mer rakt på sak action med en gnutta mörkare ton och vassare estetik.

Hjälten i spelet är typ mästare på fäktning och ger sig därför iväg i riddarrustning genom hela riket för att få dräpa någon ond trollkarl och det elaka monstrumet som karln åkallat. Med redigt stridsduglig kontroll där man själv till och med kan förvandla sig till bland annat magiker, inte alltför skogstokig spelmusik samt läcker grafik med söta animé-tjejer som serveras åt fansen erhåller Sword Master en väl förtjänt placering här på topplistan... Ja, vi gillar det helt enkelt!

Ovan: Ett välkommet välgjort och ovanligt moget pang-på-rödbetan actionspel som inte spelar Allan. Tuff!

==========================================================================================

61)

Battle of Olympus (Nintendo, 1991)

|MDJ

Grekisk mytologi. Det är grejer det. Väldigt så. Väldiga grejer. Härligt då med ett NES-lir som utspelar sig i de gamla grekernas land, i detta fall baserad på myten om barden Orfeus. Det sades (och sägs väl fortfarande) att hans älskade Eurydike, lika vacker som lättfotad, blir biten av en giftorm så att hon dör och hamnar i Tartarus, det antika helvetet. Orfeus är då så olycklig och spelar så pass sorgsen musik att han får självaste gudarna att gråta. Han beger sig sedan till dödsriket för att be om henne tillbaka och lyckas då att övertala självaste Hades att släppa flickan, sång och spelman som han är, dock på villkor att Orfeus går först och inte vänder sig om för att se sin älskade i ansiktet förrän de båda har nått de levandes värld, annars är hon rökt för gott. Orfeus tänker dock med pitten och kan inte hålla sig den dumskallen så det slutar naturligtvis i tragedi.

Det var historielektionen men här i NES-tolkningen så har flickan istället blivit kidnappad av Hades och ska räddas som vilken dam i nöd som helst. Räddningen sker genom att spelaren tar sig genom tio kända platser på de grekiska öarna och letar nycklarna till Hades portar. Spelet är långt och på vägen träffar man på såväl Zeus och Athena som Poseidon. Ok. Man får även små uppdrag att rädda bybor och dräpa cykloper och se en och annan pegasus osv, osv... Allt det med en helt klanderfri spelkontroll. Det finns inget levlande i Battle of Olympus men livmätaren kan utökas genom att hitta ambrosia, gudarnas mat enligt grekisk mytologi. Battle of Olympus kan först te sig lite slätstruket men efter första bossen så är man fast, fast är man, i en av NES-bibliotekets angenämaste matinéer.

Ovan: Den trevliga trion Zelda II, Faxanadu och Battle of Olympus borde nämnas ihop då de släpptes under samma tid med liknande grafik och spelsätt. Battle of Olympus är den fagraste av dem alla men sportar även minst RPG-inslag.

==========================================================================================