Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Topp-20 Topp-100:
NES-kassetter bit 1



Text: Thomas D. Gustafsson, Magnus D. Johansson, Jan M. Komsa, 2011-07-06



Drygt 20 år efter att Nintendo 8-bit kom till Sverige utnämndes för POPKORN:s räkning den kära gråa lådans 20 mest spelvärda kassetter. Detta var i sin tur drygt fem år sedan nu - så då tänkte vi göra en Sega Mega Drive helt enkelt och utöka listan till topp-25 och passa på att ompröva den rådande ordningen. För även om det är fortfarande är vi, samma tre musketörer, som tycker till nu som då så har det ju ändå både försvunnit folk bakom kulisserna och tillkommit nytt folk som vi tagit intryck av genom åren. Våra egna åsikter förblir ju inte exakt de samma år in och år ut.

Saker förändras, smaker förfinas. Men sedan tänkte vi också steget längre, ända upp till topp-50, och därtill tänkte vi bara "Äsch, what the hell!" och här kommer nu vår topp-fuckin-100 över de bästa NES-kassetterna evah. Ja, del 1 av 8 i alla fall.

Hela vintern har vi spelat, röstat, spelat om igen och röstat om igen. Nu när listan äntligen är sammanställd så kommer den alltså att publiceras i omgångar under hela sommaren fram till hösten. Men vi typ "smygstartade" faktiskt redan i våras med en liten teaser, en bubblare som fick alla känslorna och längtan till sommaren att ja, bubbla. Nu återstår bara de övriga hundra spelen och först ut är såklart placeringarna 100-91 så vi önsker er alla en Glad Sommar och Mycket Läsnöje!


==========================================================================================

100) Wall Street Kid (Sofel, 1990 i am)

|MDJ

Den förmodligen mer kuriosa än rent åtråvärda hundrade platsen greppas av ett exceptionellt sällsam vad-fan-är-det-här-för-något-spel som bara ligger och väntar på att förlöjligas alt förhärligas av självutnämnda förstå-sig-påare vilket vi ju inte sticker under stol med att själva vara. Största delen av detta vardagsäventyr tillbringas vid ditt färglösa skrivbord på Manhattan-kontoret där du läser morgontidningen, du pratar i telefon och sitter vid din gamla Macintosh för att köpa och sälja aktier. Andra mål i livet handlar om fruga och hus, allt medan du ständigt blir uppringd av kollegor, mäklare eller bankirer som bland annat varnar för börshajar eller skvallrar om heta scoop.

För att klara Wall Street Kid så ska du, genom att framgångsrikt investera 500 000 miljoner dollar, till slut kamma hem ett arv på 600 miljarder in på pluskontot. Om detta lät på tok för trist när man var själv var kid så är det självklart för att detta trots allt är ingen barntitel utan en av de där NES-spelen som riktar sig till målgruppen 80-talspappa... Det ofrivilligt komiska Wall Street Kid hade kanske klättrat högre upp på listan om det bjöd på något bättre ljudande blippblopp och möjlighet att välja lättare svårighetsgrad för den som inte vill leka investerare på aktiebörsen som heltidssysselsättning.

Ovan f.v: Så här glad blir man av dödsbeskedet i öppningsscenen. Börsklockan tickar och dagsupplagan av Wall Street Times ligger sedan bredvid morgonkaffet och bjuder på högintressanta rubriker.


==========================================================================================

99)

Hogan’s Alley (Nintendo, 1987)

|TDG

Att skjuta bovar som sport är en härlig känsla, även om det nu så bara är pappfigurer man skjuter på och det inte ens i verkliga livet utan blott i ett ljuspistolspel för hemmabruk. Hogan's Alley har det simplaste spelupplägget man kan tänka sig. Man börjar med att skjuta pappbovar på en slags skjutbana innan man får gå vidare till mer sofistikerad skjutträning i urban miljö med en ständigt roterande skärm... Det handlar enbart om att vara snabb med avtryckarfingret och lite uppmärksam då det mellan bovarna ibland dyker upp poliser eller civila mål som då givetvis inte skall peppras sönder och samman.

Ovan: Att skjuta på skjutbanan är inte alls lika ballt som att faktiskt vara på plats i Hogans gränd.


==========================================================================================

98)

Ghosts 'n Goblins (Capcom, 1989)

|TDG

Omtalat som ett av världens svåraste spel och endast uthärdligt för de allra mest hardcore (övriga gör sig icke besvär och kommer aldrig längre än max någon bana...) och det med all jävla rätt! Ghosts 'n Goblins är sinnessjukt svårt och extremt oförlåtande som bara gamla hederliga actionspel kunde vara! Uppdraget är att som den tappre riddaren Sir Arthur rädda prinsessan i nöd som här kidnappats utav fan själv samt utrota alla omöjliga helvetesynglar som står däremellan... Sannerligen lättare sagt än gjort då en enda usel liten träff från någon av de sådär tvåhundra fienderna inom synfältet inklusive projektiler och vete fan vad mer, helt pajar riddarrustningen och lämnar vår hjälte att ränna omkring i bara kalsongerna varpå träff nummer två innebär döden på fläcken. De vapenuppgraderingar som man trots allt kan finna längs vägen räcker bara så länge. Det här liret är verkligen bara är för den mest hårdnackade spelaren med mer tid och tålamod än evigheten själv.

Ovan: Spring Arthur, innan zombierna tar dig! Spring Arthur, innan trollet tar dig!! Spring Arthur, och måtte bara inte fan ta dig med!


==========================================================================================

97)

Double Dragon I-II (Technos, 1990)

|JMK

Det må vara svårt att tro nu för tiden men Double Dragon var verkligen ett omåttligt, rent ut sagt oförtjänt, populärt varumärke på sin tid... På riktigt alltså... Det var verkligen, verkligen stort. Vi snackar A-listan här. Storspelen. Storsäljarna. Kassakossorna. Tänk typ dåtidens God of War eller Gears of War. De säkra korten. Wow-spelen. De heta flugorna. Osv. Vi såg uppföljare efter uppföljare och medan järnet ännu var varmt slog man t o m till med en (komiskt urusel!) filmatisering också. Egentligen är Double Dragon bara en simplare och tristare version av Technos andra gå-runt-och-slåss-på-gatan-spel så som River City Ransom och så här drygt 20 år senare har vi inte alls lika roligt med Billy och Jimmy-brorsornas slagsmålfest som med Alex/Crash/Kunio (eller vad man nu vill kalla honom...) och pojkarnas bravader. Men så där en två årtionden tillbaka då radikala sköldpaddsninjor och detta något som kallades videospel var det typ nya tuffa, berodde mångt och mycket på själva attityden. Förpackningen helt enkelt.

Double Dragon. Smaka på det namnet. Associera det nu till Bruce Lee och Hong Kong-action... Och de är två, en duo, så tänk tillbaka på alla polis/kompis-filmer à la "Tango & Cash" och så är de fuckin' "ninjas" därtill, "American Ninjas" liksom... Double Dragon var garanterat ett barn av sin tid och en garanterad succé som sådant i denna tid då denna genre var som mest populär. Att det var lika säkert bara en tidsfråga innan folk tröttnade och förpassade skiten är en annan femma... Men visst, vi går gärna ett par gatulängder med Double Dragon i de två första NES-delarna åtminstone, även om inte annat än endast för nostalgins skull... Och visst, helt ringrostiga är Lee-brorsorna faktiskt inte. Lite kul är det faktiskt allt. I alla fall om man är två eller fler som sitter och minns och börjar prata om filmen under tiden. Och det räcker för en placering på topp-100.

Ovan: Nintendo-tumma dig förbi busarna i Double Dragon och följ upp gatuslagsmålen i del II med den inte helt fantasifulla undertiteln "The Revenge" där slöddret gör desto mer fantasifulla intåg på skärmen.


==========================================================================================

96)

Faxanadu (Nintendo, 1990)

|MDJ

Runtom på spelvärldens diverse retrosidor verkar folk ha bestämt sig för att dissa Faxanadu och plötsligt är det allmänt vedertaget att Hudsons lilla plattforms-RPG har åldrats lika väl som 80-talsspecialeffektblixtrarna... Nog för att allt man ser är överlag bajsbrunt och äventyrandet lätt blir småtråkigt innan kommer igång med levlandet och att lösenordssystem är ett rent helvete... Men Faxanadu har en gång i tiden ändå setts som värdig utmanare till Nintendos egna sidoscrollare Zelda II för sjutton! Faxanadu är en värld som blandar nordisk asatro med japansk mytologi och blandingen fungerar lika förtrollande som den låter.

Du är en namnlös ryttare som återvänder efter en lång tid ute på krigsstigen till hemstaden Eolis, ett rike långt ifrån sin forna glans. Kungen vädjar dig att återigen ge dig ut på vägarna för att återuppföra stadens rykte - och i din väg kommer du finna de märkvärdigaste fienderna sedan typ Kid Icarus! Men det är bara att hugga och svinga på för att uppnå den högsta nivån... nr 16. Faxanadu är en rakt på sak lättsmält riddarberättelse från en tid då det inte krävdes mer av ett svärdsäventyr än oändliga vandringar genom städer och grottor samt en introsekvens som ansågs smått cinematisk.

Ovan: En vanlig känga som slängs åt Faxanadu är att spelgrafiken är bajsbrun rakt igenom. Ja, det är den och här finns även butiker i var by med utbud vagare än en sovjetisk femårsplan i korståget att besegra The Evil One! Inte direkt spektakulärt men ibland känner man inte för mer än något alldeles lagom bra!


==========================================================================================

95)

Racket Attack (Jaleco, 1994)

|JMK

Tennis till NES. Man behöver inte ens ha varit med på den tiden, alla som har minsta koll på vad där, dvs då och här, fanns till NES känner väl till Tennis till NES. Den skittråkiga titeln talar för fan för sig själv. Tennis till NES handlar om tennis... till NES. Den som därtill känner till att man slängde in Mario som domare har verkligen koll på läget. Tennis till NES alltså. Vida omtalat och allmänt accepterat, om inte som en riktig klassiker så i alla fall som ett av de där sk "självklara" NES-titlarna... Det är som om folk bara går med på att spelet ska ha något mått av anseende helt enkelt eftersom det är ju Tennis till NES. Sedan att det är urbota skittråkigt och på gränsen till ospelbart, det brukar liksom inte ens komma på tal i sammanhanget.

Tennis till NES liksom bara förblir ett av de där "självklara" spelen som man gärna slänger in på en topplista i rent utfyllnadssyfte bara för att det är ju Tennis till NES. Vi säger dock ÅT HELVETE med Tennis till NES. Det är ju skitdåligt verkligen! Tennis till NES är för den som vill ha Tennis till NES bara för att då kunna säga sig ha Tennis till NES minsann. Vill man däremot ha tennis till NES där öronen inte blöder pga förskräckligt skrikigt ljud, där man sedan inte slumrar till pga bedövande tysthet och tråkig grafik under spelets gång och där man faktiskt kan få till ett spel med flyt i matcherna så är Jalecos Racket Attack ett utmärkt alternativ. Det är snabbt och snyggt för sin tid och framför allt spelbart.

Ovan: Trots att det utvecklades 1988 dröjde det så sent som till 1994 innan Racket Attack hittade till oss i Europa, en tid då varken tennis eller NES kändes särskilt piggt. Men bättre än Tennis till NES är det i vilket fall!


==========================================================================================

94)

Gradius I-II (Konami, 1988)

|TDG

Det hela började i arkadhallarna och den omedelbara succén som följde innebar självklart en nödvändighet för Konami att konvertera Gradius-spelen, som numera räknas till några av de mest klassiska sk "shmup-titlarna" i spelhistorien, till dåtidens mest populära hemkonsol. Till skillnad från många andra spel i denna genre har man i Gradius-spelen inte flera unika uppgraderingar som alla motsvarar olika vapen utan bara en och samma power up, men däremot väljer man själv vilket vapen som man vill uppgradera. I slutändan handlar det alltså om tillfredsställande massförstörelse till följd av mycket pang-pang med laserljud. Det var ju dessutom just i det första Gradius-spelet som vi hade vårt allra första möte med den numera välkända sk "Konami-koden" så det blir ett litet plus i kanten för det.

Ovan: Gradius var som ovan nämnt det första spelet där den välkända "Konami-koden" gick att nyttja: Upp, Upp, Ner, Ner, Vänster, Höger, Vänster, Höger, B, A. Tryck in den efter du pausat spelet och du får en uppgradering utav bara helsike! Gradius II använde sig av spelförbättringarna från Konamis eget Life Force Salamander och var f.ö Japan-exklusivt fram till PSP-portningen 2006 i och med Gradius Collection.


==========================================================================================

93)

Romance of the Three Kingdoms I-II (Koel, 1988-1990)

|JMK

Knappast vidare känd i vår egen världsdel men nog så populär andra riken runt och nog så påkostad att man blir allt lite bitter att den här serien inte gjordes tillgänglig här då det begav sig. Baserade på den hyllade kinesiska historiska romanen med samma namn från 1300-talet samt autentiska historiska texter från 200-talet om De tre kungadömenas period 220-280 har vi här ett par lika delar högst omfattande som historiskt korrekta strategispel att sätta tänderna i. Den som är svag för den romantiserade bilden av det historiska Kina med dess många figurer och intriger kring riken och dynastier på uppgång eller fall och mer än gärna fördjupar sig i diverse strategiska element (och här snackar vi då riktig strategi med menybaserade valmöjligheter samt statistik, följt av textförmedlade händelseförlopp och ännu mer menyer, val i menyer och än mer statistik) samt därtill är lika mycket nostalgiker som romantiker och mer än gärna sitter av ett tiotal timmar i streck varje dag med gamla 8-bitsspel, DEN lär få sitt lystmäte mött i Romance of the Three Kingdoms-spelen, varav del I-II släpptes till NES och serien därefter fortsatt på X antal plattformar ända in i våra dagar. Pust.

Ovan: Drakar & Demoners skapare kallade Romance of the Three Kingdoms för fantastisk historiesimulator. Varför har inte Björklund fått med dessa spel i den nya läroplanen? Del II höll sig fortfarande mest till faktarik text på skärmen men lät även spelaren skapa nya härskare.


==========================================================================================

92)

Super Dodge Ball (Technos, 1988)

|JMK

Technos spelserie kring den hårdnackade skolpojken Kunio-kun är ju nästan som en hel hemlig industri. Alla dessa figurer (Kunio, hans vänner och ovänner...) som egentligen "hör hemma" i en och samma serie gå-och-slå-spel från Technos - utvecklarna som senare alltså gick och stöpte Double Dragon - men som aldrig haft ett tydligt eller ens sammanhängande namn eller varumärke att samlas under. Spelen i huvudserien är snarare mer som James Bond-filmer, med helt nya titlar för varje ny utgiven del. Roligare javisst, men heller inte så jättelyckat sett ur perspektivet för dåtidens förutsättningar att etablera säljande spelserier ('-_-).

Inte ens själva snubben nummer ett, huvudrollsinnehavaren och maskoten Kunio-kun har fått sitt namn med i titlarna, eller ens fått behålla samma namn i spelen i väst, och så har man också skapat en hel uppsjö med spin-offs i en massa olika genrer. Super Dodge Ball var den första avstickaren, där Kunio och gänget... spelar spökboll. Det är hela grejen med spelet. Ett sportspel som spin-off på ett slagsmålspel där gubbarna, ett helt galleri med mer eller mindre synbara utmärkande personligheter och inte bara hjälten och kanske någon hjälpreda mot skurken och en samling no-names, spelar spökboll. Visst, det funkar. Kul är det. Vi är nöjda. Så pass att det lätt hamnar på listan. Nästa?

Ovan: Den japanska originaltiteln "Nekketsu Koko Dodge Ball Bu" säger dem som pluggat japanska att spelet utspelas på en high school. För oss andra säger den inget annat än att japaner kan ha speltitlar som slutar på "bu". Vilket kanske oavsiktligt ändå säger något då spelet handlar om spökboll. Bu!


==========================================================================================

91)

Cocoron (Takeru, 1991 i jap)

|MDJ

Tryck i kassetten. Svart skärm... Plötsligt en blå tapir: "Jag heter Tapir" säger han och förklarar att prinsessan Rua av drömriket måste räddas. Vad i..? Härnäst kommer du till din första valmeny. Du ska göra din egen färggranna platsformshjälte. Välj utifrån ett utbud av bl a ninja, robot och monster. Sedan är det dags att välja kropp och till sist ett lämpligt vapen. Beroende på vilken kombination du har knåpat ihop får du en krigare med olika unika fördelar respektive nackdelar. Hmm, kanske ett spökhuvud på en racerbåt som kropp kan klara vissa långa hopp bättre?

Har du lätt beslutsångest så är det inget bekymmer. Cocoron låter dig skapa sammanlagt sex allierande spelfigurer, en efter varje avklarad bana. Denna smått förunderliga titel låter dig också välja i vilken ordning du tar dig an de olika banorna. Coolt. Samlingen kreativa bossarna ska också nämnas... Och den smått drömska chipmusiken likaså! Snacka om att vara före sin tid. Ibland blir man blixtförälskad i ett spel. Man har hittat en förlorad pärla. Ibland tänker man att det här spelet är en jävla mardröm bara för att så småningom upptäcka att man har hittat sitt drömspel. Varsågoda och möt Cocoron.

Ovan: Första valmenyn i förbisedda speljuvelen Cocoron låter dig välja nuna på spelfiguren. Vad sägs t ex om ett halvläskigt clownansikte? En tuff karaktär kan kanske sedan ge ett psykologiskt övertag mot de elaka bossarna.


==========================================================================================

| <--- Runt om till slutet | Toppensidan | Fortsätt till bit 2 ---> |

Till arkivet!
Allehanda topplistor
Multipopulärkulturella
Mångpopulärkulturella

Videospeltopplistor
Konsolspecifika toppar
|- Topp-20 NES-kassetter
|- Topp-100 NES-spelen…
|--- NES-spel bit 1
|--- NES-spel bit 2
|--- NES-spel bit 3
|--- NES-spel bit 4
|--- NES-spel bit 5
|--- NES-spel bit 6
|--- NES-spel bit 7
|--- NES-spel bit 8
|- Topp-16 SNES-spel etc
|- Topp-20 SNES-tillskott
|- Topp-100 SNES-spel...
|- Topp-10 Nintendo 64-lir
|- Topp-20 Game Boy-lir
|- Topp-10 DS-spel/idéer
|
|- Topp-25 Sega MD-spel

|- Topp-25 Sega DC-spel
|- Topp-25 Sony PS2-spel
|
Random spellistor

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.