|
|
|
|
|
|
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………
|
20.
|
Duck Hunt (1987)
|
| |JMK
|
|
|
Den enklaste spelglädjen brukar ofta vara den största. Utrustad med historiens häftigaste ljuspistol, den mytomspunna Zappern, är det upp till dig att... Skjuta ankor. Du får välja om du vill skjuta mot en eller två ankor åt gången och oavsett vad du än väljer får du tre skott per skjuttillfälle. Träffar du plockar din trogne jakthund upp ankorna åt dig. Missar du skrattar hundjäveln ut dig. Tyvärr kan du inte skjuta hunden.
|
|
|
|
Spel för flera deltagare samtidigt..? Javisst! Plocka bara diskret upp spelkontrollen medan kompisen sitter och siktar mot TV:n och du kan styra ankorna själv. Roligast är det när han inte upptäcker att du ligger bakom utan börjar svära högt över hur ankorna plötsligt flyger helt konstigt. Sedan finns det ett spelläge där man får skjuta mot lertavlor också men det är ju knappast därför man spelar Duck Hunt. Det enda som bör hindra dig från att införskaffa detta, den tjugonde mest självklara kasseten att äga till NES, är huruvida du kan få spelet ihop med en Zapper-pistol för en rimlig summa pengar.
|
|
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………
|
19.
|
Kid Icarus (1987)
|
| |MDJ
|
|
|
Underligt nog så spelade jag faktiskt aldrig Kid Icarus som barn och umgicks heller inte med någon annan som gjorde det. Däremot hade jag hört några äldre killar som bodde längre upp på gatan prata om det. Jag visste att man spelade som ängeln Pit, jag visste inte att det inte betyder detsamma som pitt men jag kände hur som helst även till serierna i Nintendo-magasinet, jag visste att slutbossen var ormboet Medusa och jag hade hört också talas om den förortsklingade tillika helt sensationella fuskkoden "DUVANS MAMMOR KOMMER BORTOT" - vilken tog Pitt till slutbanan med maximalt antal vapen och livmätare... Så det så!
|
|
|
|
Kid Icarus var tillsammans med Metroid de allra första NES-kassetterna med någon form av krångligt lösenordssystem. Spelet består av fyra världar à fyra banor vardera och Pitt kan uppgradera sina vapen och köpa nya sköldar längst vägen. I sista världen har han erhållit flygdräkten och upplägget påminner då mer om en "rymd-shooter" än resten av spelets övriga plattformshoppande. Svårighetsgraden varierar i ett inte direkt bra avseende. Första banan är ett rent helvete, eller kanske snarare ett rent Hades då det är grekisk pseudomytologi vi talar om här, samtidigt som man lätt kan klara av sista banan på första försöket. Vidare håller kontrollen inte hela vägen idag men liret vinner ändå på sin bandesign, de färgfulla fienderna (auberginefrukten är visst inte bara en utsökt äggröreingrediens) och ett utmärkt soundtrack, signerat Hip Tanaka.
En vanlig fråga är om (eller snarare varför inte) Nintendo har gjort någon uppföljare till Kid Icarus sedan den till Game Boy 1991. Frågan jag ställer är dock snarare om jag själv ens vill se en ny uppföljare. Atmosfären som det första Kid Icarus förmedlar hade till och med varit svår att efterhärma på SNES, än mindre på dagens fancy högteckkonsoler. Mycket av spelglädjen idag ligger ju i dess avskalande helhetsintryck, subtila ljudeffekter och den flummighet som dåvarande grafikstandarden med sin begränsade kapacitet hade att erbjuda. Så låt den här ängeln vila i frid säger jag, där vi bäst kan komma ihåg honom. I en gammal grå NES-kasset som idag går för 100-200 kronor på auktionssidorna.
|
|
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………
|
18.
|
Cobra Triangle (1989)
|
| |JMK
|
|
|
Titeln "världens bästa båtspel" säger kanske inte så mycket... Nåja. Cobra Triangle är i vilket fall ett vattenbaserat action/racingspel och det är förvånansvärt varierat som sådant. Rare har alltid varit duktiga på att blanda såväl genrer som olika spelmoment till en väl fungerande och genomarbetad helhet som känns sådär lagom självklart som koncept. Cobra Triangle är verkligen inget undantag... Det är en lika annorlunda som välkommen parantes i NES:ens spelbibliotek och bör inte ignoreras av någon seriös videospellirare. Spelet är ganska vanligt på auktionssidorna och brukar sälja för en relativt billig peng (räkna med 100-200:-).
|
|
|
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………
|
17.
|
R.C. Pro-Am (1988)
|
| |JMK
|
|
|
Rares skojfriska racingspel där radiostyrda bilar sköt missiler och lade ut oljefläckar på banan för att sabotera för varandra... Och så finns det de som säger att Rares Diddy Kong Racing var en kopia på Mario Kart-konceptet. Det var ju snarare Super Mario Kart som var en kopia på hela idén bakom R.C. Pro-Am. Originalspelet varvar trivsam stämning med en ganska så unik körkänsla och roliga finesser à la klibbiga hjul. Kul. Precis som är fallet med Cobra Triangle är också R.C. Pro-Am ganska enkelt att komma över på nätet... Eftersom det är en mer känd titel kan det däremot vara något dyrare. Men det är lätt värt de extra slantarna.
|
|
|
Alternativ till R.C. Pro-Am = R.C. Pro-Am II (1993)
|
|
|
|
|
Fem år efter det första spelet släppte Rare R.C. Pro-Am II som på många plan förbättrade hela konceptet. Bl a var finesserna fler och banorna hade rustats upp med gupp och höjder. Däremot saknade del två en del av charmen som gjorde ettan, varför vi på SPPS och Halmstad spelförening fortfarande föredrar originalet. Tvåan plockar dock statuspoäng genom att vara så förbannat sällsynt. Hösten 2006 gick det för upp mot ETT TUSEN svenska riksdaler på Tradera, och det var då det enda exemplaret som vi hade sett uppe på ett bra tag.
|
|
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………
|
16.
|
Ice Hockey (1988)
|
| |JMK
|
|
|
Inte direkt jätteskoj för den ensamma spelaren, dock desto roligare för flera. Ice Hockey var det sena 1980-talets motsvarighet till typ dagens partyspel...
Det var ett bordshockey inne i TV:n! Välj mellan sex olika lag, baserade på några av dåtidens största hockeynationer (vilket är något av en historielektion idag); USA, Kanada, Sverige, Polen, Sovjetunionen samt Tjeckoslovakien. Därefter väljer man sina fyra stycken spelare i något av lagen. Lite få må så tyckas, men det spelar faktiskt ingen roll när man väl kommit in i matchen. Du kan i alla fall välja mellan tjocka, jättesmala eller normalstora spelare och deras respektive egenskaper baseras på detta.
|
|
|
|
De tjocka spelarna gör bra backar men värdelösa anfallare medan smala spelare blir snabba anfallare men däckar ihop vid minsta tackling och de normalstora spelarna är då såklart allsidiga... Det är ett väldigt enkelt koncept som i och med det blir väldigt roligt också. Förutsatt att du har samlat ihop några kompisar att spela mot vill säga. En varning dock. Räkna med att få Nintendo-tumme efter några matcher. Spelet är lätt att få tag på och du kan räkna med att bara behöva ge runt hundralappen för det.
|
|
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………
|
15.
|
Tecmo Cup (1990)
|
| |JMK
|
|
|
Det bästa fotbollspelet i världen. Du har bollen och springer mot mål när tre backar ställer sig i vägen för dig! Vad sjutton gör du?! Enkelt, du fintar motspelaren nummer ett och försöker passa tillbaka bollen förbi motspelarna nummer två och tre... Men nej! Motståndare nummer tre lyckades nudda vid bollen!! Erh, ja... Tecmo Cup är helt enkelt ett textbaserat strategispel på temat... fot... boll. Därtill också ett dramatikdrivet textbaserat strategispel på temat fotboll. Matcherna spelas upp i form av korta animationer, allt medan du gör dina val i textmenyer under matchernas gång och ja, det är faktiskt mycket roligare än det låter.
|
|
|
|
"Vad f... Det är ju precis som Captain Subasa!" kanske du tänker. Ja, Tecmo Cup är faktiskt den västerländska adaptionen av just Captain Subasa och det är utvecklarna på Tecmo som står för samtliga dessa spel. Kul är det i vilket fall, och inte bara för fotbollspelare. Har du minsta förkärlek för strategi eller lagsport överhuvudtaget så är Tecmo Cup givet. Spelet brukar inte sälja för några kopiösa summor pengar, däremot kan det vara ganska så ovanligt på auktionssidorna. Om du någon gång ser det på Tradera rekommenderar vi att du passar på och lägger ett bud.
|
|
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………
|
14.
|
Little Nemo the Dream Master (1991)
|
| |MDJ
|
|
|
I Little Nemo baserat på Winsor McCayls fantastiska serie med samma namn (publicerad i The New York Herald mellan 1905-1914!) drar vi iväg på äventyr i Drömriket, en helt sagolik plats som här i Capcoms iscensättning överträffar såväl deras egen blå kassakossas Mega Mans värld som snudd på även McCayls tecknade verk. Ja, sannerligen - mer avancerade, psykedeliska miljöer än de i Dream Master återfinns inte någon annanstans på NES. Under återspelningen blev jag på flera plan fascinerad av de dåtida rävarnas på Capcom strävan att ständigt våga satsa nytt och förändra annars givna spelsätt. Spelet är ju som rena drömmen alltså!
|
|
|
|
Som lille Nemo iklädd pyjamas och med godispåse på ryggen åtager du dig Drömprinsessans uppgift att följa med och för evigt sänglägga the Nightmare King! Godiset kastar man på de fantasifulla fienderna i spelets åtta nivåer. De flesta kreatur förstenas ett par sekunder, medan andra (t ex grodan, eremitkrabban, grävlingen, gorillan, getingen med flera) sövs ner och man insveper sig figurens skinn och egenskaper, alternativt att man får sig en ridtur på ryggen. Detta för att ha minsta chans att kunna hitta de X antal nycklarna på varje nivå som krävs för att komma vidare till nästa bana osv osv. Denna LSD-tripp till plattformsspel kompletteras med skön bitpop under en tid då Capcom gjorde detta bättre än någon annan. Spelet är vanligt på Tradera och tycks inte vara speciellt eftertraktat heller... Du kan lugnt få ett exemplar för mellan en och två hundralappar.
|
|
Alternativ till Little Nemo = Adventure Island II (1992)
|
| |JMK
|
|
|
Delar flera inslag med lille Nemos äventyr, t ex olika gulliga djur som hjälper till på banorna med speciella förmågor och så. Det är visserligen inte lika snyggt eller tekniskt kompetent som Dream Master men kan ändå vara värt en närmare titt. Har mystiska kopplingar till Segas Wonder Boy men här spelar du som en knubbig liten grottman till tonerna av glada tropiska musikslingor. Charmigt som tusan och överraskar faktiskt med ett smått innovativt spelsystem där man kan välja att spara undan föremål eller djurvänner mellan banorna, vilket uppmuntrar till lite strategi för de minsta.
Notera att det faktiskt bara är andra delen i den här serien som är något att ha. Ignorera bara resten. Men råkar du komma över tvåan är det ett bra alternativ till Capcoms spel.
|
|
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………
|
13.
|
Teenage Mutant Hero Turtles (1990)
|
| |MDJ
|
|
|
Augusti år 1990 anlände den gröna Turtles-vågen till Sverige och hit nådde tonårsmutantninjasköldpaddorna faktiskt först som serietidning och Nintendo 8bitspel, medan figurerna kom veckorna därpå. Nintendos diktator Hiroshi Yamauchi hade vid denna tidpunkt förbjudit samtliga tredjeparttillverkare att släppa fler än tre speltitlar per år (och så absolut inte till någon annan konsol heller!), allt i tarvligaste kontrollbehov av gamla östblocksproportioner. Dock kom Konami undan genom att ge ut vissa spel under pseudonymen "Ultra". Teenage Mutant Hero Turtles var en av dessa titlar. Och ja; det hette alltså "Hero" Turtles i Europa eftersom ordet ninja var typ bannlyst här då.
|
|
|
|
Några spelminnen från barndomen i vilket fall: TMHT var coolare än allting annat, det var direkt skitsvårt, Michelangelo var värdelös och man kände inte igen några av fienderna från vare sig TV-serien eller serietidningen. Så här i efterhand är det väl uppenbart att spelet främst levde på att det innehöll våra älskade mutantpaddor och förutom det lämnar en hel del kvar att önska. Värt att notera är dock att detta första Turtles-spel skiljer sig rent genremässigt från uppföljarna till NES och diverse andra spelformat. Det här är snarare ett äventyrsspel och har i sig mer kopplingar till t ex Zelda. Likt i Zelda II ändras vyn från fågelperspektiv då man är på "kartan" till det klassiska sidoscrollande actionperspektivet då man går ner i en kloak eller in i någon byggnad. Ibland måste man gå tillbaka till redan besökta platser när man hittat de rätta grunkorna att använda och det är just i och med det här spelupplägget som TMHT hämtar flest pluspoäng.
Vidare så kunde man när som helst under spelets gång skifta karaktärer bland kvartetten Leonardo, Raphael, Michelangelo och Donatello och här gällde det att strategiskt spara på energin på de två starkaste (Leo och Don...) tills man kom fram till bossarna. Karaktärerna kunde dö, men på vissa banor mirakulöst återfås ur fångenskap (WTF?!). Tummen upp för den tidsbegränsade labyrintbanan i dammen samt ridturen i Turtles-bussen på nivå tre! TMHT är vanligt på auktioner och i andrahandshandeln och likt de allra flesta bra NES-spel idag går det loss på en 100-200 kronor.
|
|
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………
|
12.
|
Battletoads (1993)
|
| |JMK
|
|
|
Kort sammanfattat är detta ett Teenage Mutant Hero Turtles-spel där du spelar med grodpaddor istället för sköldpaddor. Det är dessutom mycket bättre än något av spelen i sköldpaddsserien. Battletoads är hårdare, elakare och grymmare. Här ska du kämpa dig igenom horder av fiender, slita av armar och ben på dina motståndare och plocka sedan med dig fiendens lemmar till att banka ihjäl deras vänner med. Och självklart kan du dela slakten ihop med en stridskamrat. Battletoads är kort och gott döbra... Det är att dö för även i dubbel bemärkelse då det är svårt som fan men man vill ändå spela vidare för sin vana trogen gjorde Rare dessutom ett bra jobb med att variera upplägget.
|
|
|
|
Redan på andra banan är de sidoscrollande slagsmålen utbytta mot en vertikalt scrollande bana där grodpaddorna hissas ner med rep och under tiden kan svinga ihjäl ondsinta kråkor varpå fågelnäbbarna sedan används som sablar mot andra fiender! Och vidare in på bana tre, då åker stridspaddorna svävarhojar i underjorden! Allt detta till ett högst stämningsfullt soundtrack. Det är bara att konstatera att Battletoads är skiten. Spelet må vara svårt att klara men är åtminstone hyfsat enkelt att komma över för en billig peng så tveka inte ens!
|
|
Alternativ till Battletoads = Teenage Mutant Hero Turtles II: The Arcade Game (1991)
|
|
|
|
Som namnet avslöjar är det här baserat på arkadspelet och är inte mer avancerat än att man tar sig fram genom sidoscrollade banor och slår ihjäl fotsoldater längst vägen. En höjdare på sin tid som fortfarande framkallar ljuva känslor hos alla oss nostalgiker. Lite synd att det är så pass enformigt i längden bara. Lätt att få tag på är det dock och säljes dessutom för växelpengar men det är nog också den enda vettiga anledningen tillatt välja Turtles II framför Battletoads.
|
|
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………
|
11.
|
Super Mario Bros. 2 (1989)
|
| |MDJ
|
|
|
De flesta av er läsare känner antagligen redan till den besynnerliga uppkomsten av denna västerländska uppföljare till Super Mario Bros. Att Nintendo of America ansåg att Miyamotos uppföljare var alldeles för svårt samt snarlik det första SMB. Att man då bestämde att utgå från ett helt annat spel (Doki Doki Panic!) och ersätta de spelbara karaktärerna där med Mario, Luigi, Toad och Prinsessan... Att detta förklarar den nya spelbarheten, de underliga fienderna, frånvaron av Bowser och Koji Kondos musik, samt att Miyamotos egen uppföljare var i stort sett helt okänd för oss fram till 1993 då spelet fanns med i pimpad version på samlingskassetten Super Mario All-Stars till SNES med undertiteln "The Lost Levels".
|
|
|
|
Det verkar som om Nintendo of America redan då det begav sig insåg att spelet skulle skilja sig från kommande delar i Super Mario-serien och gjorde sålunda en "Dallas". Efter att ha klarat hela västerländska SMB2 får vi se en nyvaken rörmokare som i sann såpoperaanda inser att han bara drömt det hela. Det som antagligen skiljde sig mest från första SMB, förutom detta att äventyret i fråga inleds med att man nu fick välja vilken av de fyra ovannämnda karaktärerna man ville spela som, var att man inte längre stampade ihjäl sina fiender. Man skulle nu istället ställa sig på dem, plocka upp dem och sedan genom att kasta iväg dem ha ihjäl en annan angripare. På varje bana möttes du av en boss, oftast ett rosa drakskrälle som sköt iväg ägg. Hade man samlat på sig mynt var det därefter dags att spela lite enarmad bandit innan nästa nivå, en chans att samla på sig extraliv.
Med alla dess avvikelser från del ett var det många som vägrade erkänna det som ett riktigt Mario-spel, däribland undertecknad. En annan företeelse som jag vägrade gå med på som barn var ju att prinsessan Flugsvamp var den mest användbara av karaktärerna. Med sin tacksamma svävarförmåga lyckades hon onekligen hålla en vid liv fler gånger än de andra... Med tiden kom denna version av SMB2 att bli en del av den legitima Mario-världen trots allt, då bland annat flera av fienderna blev välkomna stammisar i kommande spel i serien. Och idag spelar vi trots allt gärna om "vårt eget" SMB2 med ett leende på läpparna. Lite kuriosa: Vårt västerländska SMB2 släpptes på den japanska marknaden först i september 1992, då med titeln Super Mario USA. Minsann.
SMB2-kassetten till NES finns hsh ute i överflöd och är väl inte direkt eftertraktat och borde alltså gå att få tag på ganska billigt. Spelet ingår ju annars i SNES-samlingen Super Mario All-Stars och finns även konventerat till GBA under titeln Super Mario Advance.
|
|
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………
|
