Topp-10:
Game Boy Color-spel

Den 23 november 1998, för exakt 20 år sedan alltså, släpptes Game Boy Color i Europa. Det var inte Nintendos första riktiga uppföljare till gamla Game Boy, för den äran går faktiskt tekniskt sett till Virtual Boy 1995, men det låtsas vi alla allra helst inte om... När Game Boy fyllde 20 år i vår del av världen hösten 2010 (jisses vad tiden går fort ;p) så knåpade jag hursomhelst ihop en topp-20 bästa spellista till den konsolen. Samma sak tänkte jag göra med GBC. Men det fick alltså bli en topp-10. Jag resonerade då som så att GB faktiskt fanns ute på marknaden från 1990-1999 medan GBC levde "bara" från 1998-2002, dvs drygt hälften så lång tid innan den då i sin tur fick lämna plats åt GBA. En topp-10 GBC-spel kändes därmed fullständigt logiskt... Efter förra veckans topp-55 amerikanska Amazing Spider-Man-omslag gör jag dessutom mycket hellre något kortare och mer sammanhängade listor i alla fall ett tag framöver.

Game Boy Color var både mindre och mer ergonomisk än den ursprungliga tegelstenen om än tjockare än Game Boy Pocket-modellen från 1996. Den drevs med bara två stycken AA-batterier tillskillnad från fyra som tidigare. Dess största nymodighet var som namnet på manicken förtäljer färgskärmen och fastän vi fortfarande inte fick någon bakgrundsbelysning till så tackade vi då och tog emot. Inte heller var varken pekskärm eller nätuppkoppling nåt man ens förväntade sig av en handhållen konsol då men livet var enklare på den tiden med... Det var fortfarande 1990-tal liksom. Idag då det alltså är hela 20 år sedan Sverigepremiären ska det såklart också uppmärksammas. Det verkar dessutom som att jag nu äntligen hunnit ifatt vår egen planering efter det där banditöverfallet från förförra året. Sådant som Sega Master System-topplistan eller Final Fantasy VII-återblicken skulle egentligen ha kommit upp redan under 2017 men fick pga de trista omständigheterna bakom kulisserna dröja till i år. Men med GBC-toppen här är vi alltså äntligen ifatt vilket självklart känns kul och också befriande att inte längre vara efter med grejer som var planerade att komma upp till specifika tillfällen. Härnäst väntar då bara roligare tider liksom så å POPKORN:s vägar presenteras härmed glatt en 10-i-topp bästa Game Boy Color-kassetter!

	==========================================================================================
10.	Pokémon Puzzle Challenge (Intelligent Systems, 2001)
	Pokemon de Panepon i Japan dvs Pokémon möter Panel de Pon. Tetris Attack alltså. Det här är mao ett spel i typ Tetris Attack-serien. Släpptes parallellt med Pokémon Puzzle League till Nintento 64:an, fast det spelet kom visst aldrig ut i hemlandet konstigt nog. Tetris Attack (eller Panel de Pon) är ju hur som helst alltid Tetris Attack (eller Panel de Pon, vad man än vill kalla det liksom '-_-) så jag har heller inga kval över att ha med detta på listan. Det är riktigt välgjort och roligt helt enkelt. Nu har jag inte direkt kollat upp saken men det ser i alla fall ut som att man körde på Pokémon Gold/Silver i synnerhet som tema. Kul, passar ju bra på GBC som ju var den "generationen" Pokémon. Många olika lägen finns det att sätta sig in i dessutom. Och mycket annat att se och pilla runt med. Trallvänlig musik med. När det gäller själva pusslandet är de här sk Tetris Attack-spelen egentligen inte alls som Tetris vilket väl inte är så konstigt heller då Tetris Attack bara var vad Nintendo stöpte om det japanska Panel de Pon till när det första spelet släpptes till SNES 1996. Nuförtiden kallas hela serien för "Puzzle League" i väst så man skippar alltså den påklistrade Tetris-kopplingen helt och det är väl bara lika bra det. Tetris går ju ut på att pussla ihop rader med block som faller ned från ovan. Tetris Attack eller Puzzle League/Challenge whatever är rätt annorlunda, ja. Här åker färdiga blockklippor rad för rad upp från marken, och man ska pussla ihop minst tre likadana block genom att horisontellt byta plats på två rutor. Och om man får ihop fler än tre block åt gången blir det kombo och lite extratid i belöning. ^_^
	==========================================================================================
9.	Wario Land 3 (Nintendo, 2000)
	Wario Land 3 är faktiskt det fjärde spelet i serien. Mellan ettan 1994 och tvåan 1998, båda till original-Game Boy, kom nämligen Virtual Boy Wario Land ut till, ja, Virtual Boy 1995. Tvåan gjordes för övrigt om i GBC-version bara året efter det först släpptes och räknar man med färgversionen 1999 separat så är trean t o m det femte Wario Land-spelet allt som allt. Eftersom jag redan hade med tvåan på den gamla Game Boy-topplistan räknade jag i alla fall inte med det till denna lista utan gick direkt till trean. Warios tredje eller fjärde eller femte plattformseskapad är hur som helst både snyggt och välgjort. Fyndigt och helfestligt. Spelmässigt lite annorlunda och mycket ambitiöst. Visuellt slående och fantasieggande. Men... Varför känns kontrollen mer begränsad än tidigare? Varför kan man inte längre plocka upp fiender eller göra en rumpdunk? För att man längre fram i spelet först måste "lära sig" både det ena och andra... Såklart. Vilket jävla trams! Jag har alltid hatat sådant. Alltid. Och det är ju inte som att det tidigare var några specialförmågor direkt. Nej, det var bara några av Warios standard moves liksom. Wario Land 3 kör för övrigt vidare på tvåans shtick. De olika tillstånden Wario hamnar i, som att börja löpa amok med eld i baken snarare än att bara dö eller ta skada av en eldflamma, är ju smått komiska men kan också gå en på nerverna efter ett tag. Detta är dock ett bra plattformspel överlag och värt sin plats på listan.
	==========================================================================================
8.	Lufia: The Legend Returns (Neverland, 2001)
	Som spelserie betraktat har Lufia alltid varit relativt lite luftig med sådär 6-8 år mellan de olika delarna och detta är faktiskt en riktig observation som jag gjort jämfört med t ex Breath of Fire, Suikoden och framförallt Final Fantasy, och inte BARA något jag promt ville trycka in i texten eftersom "Lufia" och "luftig" låter lika (;p)... Till dags dato är det i alla fall allt som allt fem spel i serien, varav endast två släpptes formellt här i Europa; den andra delen till SNES och just detta till GBC. Och det är också just dessa två som jag själv är mest bekant med. Jag har varit svag för Lufia ända sedan jag först läste om tvåan i gamla Super PLAY runt 1996 om jag minns rätt. Tvåan är även lätt det bästa och tjusigaste spelet i serien vilket ju inte direkt är till det här spelets fördel får jag medge. För när man för första gången lirar Lufia till GBC känns detta som ett stort steg bakåt och det tar faktiskt en stund innan man liksom förlikar sig med att spelet tekniskt sett är underlägset dess föregångare. Allra mest påfallande är det under striderna som äger rum mot en helt vit bakgrund och överlag ser mindre imponerande ut än tidigare. Men konstigt vore ju annars... En GBC är trots allt ingen SNES. Från början var det dock tänkt att det tredje Lufia-spelet med undertiteln Ruin Chaser skulle släppas till PlayStation. Men utvecklingen lades ner och hela spelet gjordes om från grunden när serien hittade ett nytt hem på GBC... Ur askan från Lufia III: Ruin Chaser till PS steg alltså Lufia: The Legend Returns till GBC. Vilket å ena sidan var ljuvt, att vi överhuvudtaget fick en fortsättning i någon form, men å andra sidan bittert, att vi inte fick se serien vidareutvecklas på "nästa generationens" hårdvara... Så inledningsvis var det lite av en besvikelse. Jag som verkligen såg fram emot ett helt nytt Lufia till PS och så fick vi ett spel som var mer primitivt än de tidigare till SNES t o m. Men jag fortsatte ändå banka slemhögar som om hypnotiserad av den ljuva musiken i striderna och lika ljuva musiken på världskartan. Och helt plötsligt kunde jag verkligen digga detta. Jag gillar också att det hela fortfarande rör sig om en fortsättningsberättelse, om än med dryga hundra års mellanrum, snarare än från varandra helt fristående spel eller praktiskt taget rena rama reboots... Dessutom gillar jag dialogen samt det faktum att huvudkaraktären faktiskt har både karaktär och dialog. Så när allt kommer omkring är ju The Legend Returns smått episkt i sin egen rätt.
	==========================================================================================
7.	Metal Gear Solid (Metal Gear: Ghost Babel) (Konami, Tose, 2000)
	Vad sjutton var grejen med att ta titlar från PlayStation och banta ned dem att få plats på GBC-kassetter i början av 2000-talet? Vi har ju det tidigare här på listan nämnda Lufia III som alltså påbörjades till PS, lades ner och gjordes om till GBC och så har vi t ex Capcoms Resident Evil med dess bedrövliga Gaiden till GBC från 2001 samt Konamis Metal Gear Solid i GBC-version från 2000... Fast Konami lyckades åtminstone mycket bättre än ärkerivalerna på Capcom med sitt spel. Även om det förmodligen i själva verket var Tose som "spökutvecklade" spelet åt dem. Själva namnet på spelet är också missvisande då detta ju inte är någon slags GBC-remake av liret som släpptes med samma titel till PS utan i själva verket en alternativ uppföljare till det ursprungliga Metal Gear från 80-talet. "Metal Gear Solid" till GBC har mao egentligen ingenting med Metal Gear SOLID-serien att göra! Från början skulle det heta Metal Gear: Ghost Babel vilket är vad det i slutändan också fick heta i Japan åtminstone... Men såklart ville man rida på vågen av Metal Gear SOLID-namnet medan PS-spelet ännu var det senaste heta här och därför fick GBC-spelet alltså felaktigt heta MGS i vår del av världen. MGS till GBC... Vänta lite nu! Ghost Babel = GB så MGGB står ju för Metal Gear: Ghost Babel såväl som Metal Gear till Game Boy. Ha! Där var de allt lite fyndiga. Kom jag, lite pinsamt kanske, just på. Men såklart pajade man det genom att kalla spelet Metal Gear Solid i väst. Ja, jag stör mig på sånt skit verkligen. MGS till GBC bygger hursomhelst vidare på de gamla spelen i serien men plockar bl a vissa rent spelmekaniska element från MGS till PS. Man får också återse Mei Ling fån MGS. Eller tja, en inkarnation av henne i alla fall... Spelen har som sagt egentligen inget med varandra att göra men en del saker "återanvänds" helt enkelt. Ungefär så som Judi Denchs karaktär "M" från Bond-filmerna med Pierce Brosnan återanvändes i den nya kontinuiteten med Daniel Craig fastän det uppenbarligen inte kan ha varit samma M som hängde med från Die Another Day till Casino Royal. Jag måste erkänna att det känns smått löjligt att spela det här spelet, men den här seriösa handlingen och tunga dialogen, till det här lilla formatet. Men låt gå. Det är medryckande. Kontrollen är suverän. Nästan i klass med PS-spelet... Man kan krypa, pressa sig med ryggen mot väggar o.d och då både knacka för att lura till sig patrullerande vakter samt scrolla skärmen en bit i motsats riktning och på så sätt liksom kika framåt för bättre överblick. GBC-enheten har ju få knappar så start används också som en actionknapp. Och Codec-mojängen är på plats. Man ska undvika kameror, och kan t o m kliva in där bak på lastbilar, så som i NES-spelet! Vilket lite lustigt nog faktiskt är vad som sålde mig på spelet. Att man kunde kliva in där bak på lastbilar alltså. På det stora hela är detta en överraskande välgjord och underhållande tagning på Metal Gear med knäppa bossar och allt vad det innebär.
	==========================================================================================
6.	Mario Tennis (Camelot, 2001)
	Efter Nintendos egenutvecklade "Mario's Tennis" till Virtual Boy i mitten på 1990-talet och parallellt med Mario Tennis till Nintendo 64 år 2000 utvecklade Camelot ett spel med samma titel till GBC. Fast där Mario Tennis till N64 var ett renondlad tennisspel är Mario Tennis till GBC mycket mer än så. Faktum är att detta är något så ovanligt som ett tennisrollspel! När man inte spelar matcher kan man på äkta rollspelsfasoner vandra omkring på tennisskolan där ens karaktär blivit antagen för att prata med andra studenter i kafeterian, träna olika tekniker på gymmet, hämta sin rumskompis som man kan spela dubbelmatcher med eller bara gå tillbaka till studenthemmet för att vila upp sig. Och sedan åker man t o m till Svampriket! Ens spelkaraktär samt rumskompisen har varsin statusmeny och samlar erfrenhetspoäng för att förbättra utvalda förmågor, t ex smashar eller servar. Och även själva racketen levlas upp. Hur skoj som helst. Spelet ses ur fågelperspektiv då man vandrar runt och centralperspektiv i själva matcherna vilket fungerar riktigt bra. Kontrollen är densamma som i N64-spelet och flytet kommer faktiskt bra nära den stationära förlagan. Som pricken över i:et kan man med en transfer pack även koppla ihop de båda Mario Tennis-liren för att då låsa upp nya banor, eller skicka karaktärer från endera spel till den andra versionen. T ex kan man skicka över de nya karaktärerna från GBC- till N64-spelet där man kan lira med- och levla upp dem i 3D!
	==========================================================================================
5.	Pokémon Gold/Silver Version (Game Freak, 2001)
	Den andra generationens Pokémon-spel. Likt tidigare och senare spel i den "riktiga" serien, dvs inga spinoffs, släpptes det här i två versioner där en del fickmonster var tillgängliga i den ena versionen men ej den andra. Själv köpte jag mig en silverkassett. Det kändes bara coolare på något sätt. Och det här var faktiskt mitt favoritspel i Pokémon-serien en gång i tiden. Ända tills jag upptäckte att hela min sparfil hade raderats pga det kassa batteriet. Den inbyggda klockan är ju verkligen både plus och minus alltså. Det var en sådan där liten innovation som verkligen gjorde det här spelet så mycket häftigare än det första Pokémon... Tiden gick hela tiden nämligen. Även när spelet var avstängt. Så att om man lirade på dagen i verkliga livet så var det dag i spelet också. Och lirade man på natten så var det såklart natt i spelet också. Och vissa monster var bara ute om dagarna medan andra var bara ute om nätterna. Spelet följde t o m veckodagarna! Det finns t ex en färja i spelet som bara åker vissa dagar i veckan. Nu minns jag inte exakt vilka, men tisdagar och torsdagar t ex. Så om man vill åka med den färjan i spelet, då måste det alltså vara på en tisdag eller torsdag i verkligheten. Det här var sååå coolt tyckte jag då. Inte minst för att jag hade lagt undan spelet till när vi skulle ut och resa den sommaren och vi råkade faktiskt vara på en färja just den dagen i veckan då jag hamnade på en färja i spelet med. Det kunde inte bli bättre! Problemet är bara det att spelet sparar med batteriminne och den inbyggda klockan utnyttjar just det batteriet... Vilket medför att batteritiden förkortas avsevärt. Klockan kör helt enkelt slut på batteriet så att batteriet dör så att hela ens sparfil försvinner! Inte kul. Man kan ju själv byta ut batteriet i kassetten såklart men det får ju liksom inte sparfilen tillbaka direkt. Man får ju ändå börja om från början. Hur vanligt det är att batteriet dör i just det här spelet? Supervanligt. Andra spel har inte det här problemet. Nog händer det att batterier dör även i andra kassetter men jag har ärligt talat bara råkat ut för något sådant med det här spelet. Mitt första Pokémon, en röd kassett, håller t ex fortfarande med ett par år extra på nacken t o m. Det är alltså den där klockan, den som också gör Pokémon guld och silver så bra, som ställer till det. Att spelet ändå skulle vara med på topp-10 var ju självklart... Fast just pga batteriproblemet visste jag ej om jag skulle ha det högt i topp, typ bland topp-3, eller längst bak i ordningen, på plats 10 alltså. För det är allt en avgörande brist att den inbyggda klockan suger musten ur det lilla batteriet vilket då raderar ens sparfil och att man får fucking byta ut batteriet om man nån gång skulle vilja börja om på äventyret. Och självklart finns det nu andra sätt att spela Pokémon guld och silver på där man alltså slipper den här problematiken... Men nu bedömer jag ju heller inte hur spelet är på emulator eller 3DS utan hur det är som GBC-spel, på en GBC-maskin alltså. Och av den anledningen kunde jag tänka mig att bumpa ned spelet från vad som annars vore en för mig självklar förstaplats. Till slut mötte jag mig själv i mitten, därav femteplatsen.
	==========================================================================================
4.	Tetris DX (Nintendo, 1999)
	Så var vi här igen... Fucking Tetris alltså. Fucking Tetris ska man skriva om än en gång. När jag nu körde igång Tetris DX på nytt, efter jag vet inte hur många år sedan jag spelade det senast, hittade jag "ASSHOLE!" som ett gammalt entry. Och det måste ju ha varit jag som skrev in det där en gång i tiden. Oh, boy. När man pausar dyker det förresten upp en liten pausruta där det står "PAUSE" med ett rött hjärta efter. Det är kärlek det. Och det är just sådant som jag lägger märke till nu när jag redan skrivit om två andra riktiga Tetris-spel och försöker hitta något nytt att nämna. För Tetris är ju alltid Tetris. Och det här är ett vanligt Tetris-spel fast i färg. Den här versionen har inte lika bäst musik som Tetris till gamla GB dock. Och de där rörliga rutiga bakgrunderna kunde jag ha varit utan ärligt talat. Men Tetris är ju ändå alltid Tetris. Så även om det mer basic originalet är att föredra är den här versionen ändå ett bra pussellir. Maratonläget är oändligt. Klassiskt Tetris. Ultra går på tid. Hur många rader kan man få innan tiden rinner ut liksom. Finns ett läge som man kan typ varva. 40Lines heter det. Klara 40 rader och njut av fyrverkerierna liksom. Och så till slut Vs. Com. Som är som om man hade mött en andra spelare antar jag. Fast här ser man inte hur datorn spelar. Nåja. Förr i världen körde jag bara maraton men nu fastnade jag mer för klara 40 rader-läget. Mitt första försök tog strax över 5 minuter och jag tänkte direkt att det här var ju perfekt. Ett perfekt sitta och lira ett par minuter åt gången-läge. T ex om man har säg sju till tio minuter innan man måste börja gå för att hinna med spårvagnen. Vad ska man göra under den tiden liksom? Kolla telefonen? Börja läsa en tidning? Bara sitta och glo? Eller köra ett ca 5-minuterlir Tetris? Mm, just det! Andra försöket fixade jag det på strax under 5 minuter. Och sedan 4:39, 4:26, 4:09. Och nu siktar jag såklart på att fixa 40 rader på under 4 minuter. Och inser att Tetris DX banne mig är ett av de spelen som jag lirat mest och mest för skojs skull nu medan jag pusslat ihop hela denna lista. Och då är det väl självklart att det blir en hög placering för den här Tetris-varianten också.
	==========================================================================================
2-3. The Legend of Zelda: Oracle of Seasons & Oracle of Ages (Capcom, Flagship, 2001)
	På typ delad plats har vi typ Capcoms båda Zelda-spel till GBC. Eftersom de båda spelen hör ihop som i att det är två delar av samma övergripande berättelse och man sedan t o m länkar (eller typ "linkar" då det är Zelda, hoho!) spelen med varandra för att få fram det riktiga slutet och allt. Men det handlar trots allt om två olika spel, så de får ändå uppta varsin placering såklart. Förvirrande..? Den närmare jämförelsen jag kan komma på såhär på rak arm är om man hade gjort en topplista över Quentin Tarantino-filmer där Kill Bill volym 1 och 2 hamnat på en gemensam placering, eftersom det är typ en enda lång film egentligen, men ändå upptagit 2/10 placeringar på listan, eftersom det samtidigt också är som två olika filmer. Hajar ni logiken..? Det är som tvillingar typ. Tvåäggstvillingar. Samma... Fast ändå olika. Och då menar jag märkbart olika. Inte bara olika på insidan men ganska så olika på utsidan med. Men ändå samma. För man liksom märker de slående likheterna mellan dem båda. Så det är verkligen syskonspel alltså. Och det är typ Capcom som gjort spelen åt Nintendo. Egentligen var det ju utvecklarna på Flagship men detta var ändå en studio inom Capcom, så folk brukar bara säga att det var Capcom liksom. Och det var ju också något ovanligt på den tiden. Att Nintendo lät någon annan än de själva utveckla nya Zelda-spel liksom. Visst, vi hade ju de där tre Zelda-spelen till Philips CD-i men det var ändå en abnormitet av oerhörda proportioner. Att det där hände var ungefär lika vanligt som att bli träffad i skallen av en meteorit. En sorts freak accident. Så visst lät det helt overkligt att Nintendo skulle låta något annat företag få hantera Zelda igen. Även ett såpass ansett sådant som Capcom. Och det för att utveckla nya Game Boy-spel i serien..? Ja, ja, Game Boy Color, whatever. Det hela var mest bara skumt tyckte man. Tre stycken spel skulle Capcom stå för från början. Och alla tre skulle kunna länkas (eller "linkas" ;p) med varandra. Dock fick de det inte att fungera med hela tre sammanlänkade spel... Så man strök ett och det kvarstående resultatet blev de båda Zelda: Oracle-spelen. Detta är heller inte alls som med Pokémon guld och silver förresten... För guld och silver är i grund och botten exakt samma spel. Seasons och Ages utspelar sig däremot i olika världar, med olika grottor, olika bossar osv. Och grejen är den att man kan spela igenom vilket som först och sedan typ fortsätta äventyret in på det andra spelet. Det finns ingen bestämd ordning alltså. Här finns det då gott om mervärde att få ut ur de båda kassetterna. Hela fyra varv kan man ju köra. Först Ages och sedan Seasons som fortsättning men efteråt kan man ju börja om från början igen och då köra Season först och sedan Ages som fortsättning. Ages kör för övrigt sin egen variation på att tidsresa fram och tillbaka. Ungefär som i Ocarina of Time men här åker man inte framåt i tiden och sedan bak igen utan bakåt i tiden och fram igen... Vilket kanske inte låter särskilt originellt till följd av just OoT men det funkar. Själv tycker jag däremot snäppet mer om vad som utmärker Seasons, nämligen att spelet skiftar mellan de fyra årstiderna. Om inte annat så gör det äventyrandet visuellt lite roligare tycker jag... Då buskarna t ex byts ut mot lövhögar på hösten... Charmigt och jag gillar färgerna. Annars gillar jag dock ändå Ages lite mer då den delen går mer på gåtorna medan Seasons satsar mer på svärdsvingandet. Så jag pendlar liksom fram och tillbaka. Och allt som allt gillar jag båda ungefär lika mycket. Spelen är tillräckligt trogna sina legendariska förlagor för att kännas som tvättäkta Zelda-äventyr men samtidigt märks det hur annorlunda de är. Och som en slags fortsättning på Link's Awakening, sett till själva upplägget alltså, funkar de kanon. Man har hur roligt som helst med att utforska hela kartorna. Och lämna ingen buske orörd!
	==========================================================================================
1.	The Legend of Zelda: Link's Awakening DX (Nintendo, 1999)
	Och det i särklass bästa GBC-spelet är inget mindre än... En gammal färgmonoton GB-titel i deluxe-version. Och egentligen kan man väl ifrågasätta huruvida jag ens borde räkna med det här. För jag hade redan originalversionen av Zelda IV med på den första Game Boy-topplistan och Wario Land II som ju också släpptes i färgversion till GBC räknade jag då inte med här. Men nu blir det såhär. Det säger jag bara... För Zelda IV i färg gör så mycket skillnad att det är värt en plats här på GBC-toppen också! Det här spelet är så pass bra och det blir så pass mycket bättre i fullfärg att det är väl självklart att jag har med det på denna lista. Inför den här listan satt jag lite med Zelda IV till vanliga GB och direkt efter körde jag igång Zelda IV DX till GBC och gosse vilken skillnad det gjorde. Nog för att Zelda IV redan från början var ett så bra spel att det funkade utan färg. Men att återse ön Koholint i all dess färgsprakande glans är allt en spelupplevelse i sin egen rätt... Och jag kunde ju inte lika gärna ha med färgversionen på den gamla grönmonotona GB-toppen så detta ÄR platsen att placera spelet på en konsoltopplista alltså. Sedan tillkommer väl frågan om Zelda IV som egentligen är från 1993 verkligen är bättre än de båda Zelda-spelen som utvecklades specifikt för GBC åtta år senare. Och ja, det är det verkligen. Hur mycket jag än gillar de båda Oracle-spelen så är ju Capcom, eller Flagship, trots allt inte Nintendo själva. De kom bra nära men ingen gör ju det bättre än Nintendo... Dessutom finns det ju en baksida med att behöva skaffa och spela igenom två spel för att få den fullständiga upplevelsen. Oracle-spelen är alltså ett set. Det ena spelet är egentligen inte helt komplett utan det andra. Zelda IV är däremot ett fullständigt äventyr. Men ja, även denna kommer med. Dels för att färgerna verkligen gör så stor skillnad men framförallt för att det heller inte bara är en färgversion då Nintendo har lagt till ytterligare en hel grotta, unik för spelet i färg. Och så lite annat smått och gott, som hela fotogrejen. Det var hur som helst det här spelet som jag ville ha en GBC för. En sådan fick jag julen 1998. Ihop med Harvest Moon. Zelda IV DX hade nämligen inte hunnit släppas i Europa än. I början på det följande året fanns det dock ute och jag fick det till min födelsedag. Bäst GBC-spel evah alltså. Så det så!
	==========================================================================================