|
|
|
|
|
|
==========================================================================================
|
20.
|
U.N. Squadron (Capcom, 1991)
| |JMK
|
|
|
Tight kontroll, fina animationer (à la animé-karaktärer ^_^) samt mycket att pilla runt med mellan uppdragen är lika med ett riktigt roligt spel. Men medan det förekom mycket livliga diskussioner och väldigt aktivt deltagande då det gällde genrer som action, äventyr och RPG så var engagemanget för shoot 'em up till SNES nästan obefintligt. De få med något intresse för genren räckte helt enkelt inte till för att U.N. Squadron skulle vinna gehör bland alla oss andra som var med och röstade fram toppen. Just därför tror jag att mer lättillgängliga spel som Battle Clash och Wild Guns samt mer kända varumärken som R-Type, Parodius och hopplöst föråldrade Star Wing ganska så obehindrat kunde placera sig på tronpallen. Dessa titlar fick trots allt stöd både bland fansen i genren och oss sk casual-spelare medan utmärka shooters som U.N. Squadron egentligen inte hade en chans såvida några bland de röstande inte "fuskade" och satte spelet i toppen av sina egna, respektive topp-5:or bara för att det skulle lyckas tränga sig in på den
färdiga listan. Vi var dock uppenbarligen hederliga och röstade ärligt hela bunten. Det räckte alltså inte till för att säkra U.N. Squadron en placering men som det nu visar sig varar ärlighet ändå längst. Detta är tiden för upprättelse och U.N. Squadron får äntligen den bit av uppmärsamhet som det sedan länge förtjänar.
|
|
|
==========================================================================================
|
19.
|
Another World (Delphine Software International, 1992)
| |MDJ
|
|
|
Få titlar känns så extremt datorspelmässiga som fransosen Eric Chahis Another World. Det blev kanske inte någon kommersiell dunder-och-brak-succé men det blev dock tidigt kultförklarat. Chahis vision ledde till ett helgjutet cinematiskt äventyr och jag tycker detta är jättebra alltså. Att det tidiga 90-talet innebar ett helt annat klimat för spelutveckling märks ju i och med att människan stod helt själv för både omslaget och hela grafikekvationen. Tekniska begränsningar fick denna SNES-version att skalas ned och naturligtvis lät moralens väktare på Nintendo censurera bort allt blod och spelets enda nakenscen. Man ville dessutom byta ut hela musikslingan innan Chahi slutligen satte ned foten, så någon måtta fick det ändå vara. Men trots SNES-versionens mindre prisvärda sidor så förblir Another World ett annorlunda och fantastiskt äventyr även till den här konsolen. Spelet kändes nästan som en film då det kom i början på 90-talet för sjutton!
|
|
|
==========================================================================================
|
18.
|
ActRaiser (Quintet, 1993)
| |JMK
|
|
|
Innan de under okända omständigheter försvann från videospelkartan, var Quintet flitiga med att utveckla nya rollspel åt Enix som i sin tur släppte dem t o m i Europa (hör och häpna). Inte mindre än fem originaltitlar samt en uppföljare pumpade man ut till SNES mellan 1990 och 1995 så i snitt ett nytt spel om året alltså. Gemensamt spelen emellan brukade vara ett liknande tema om gudomligheter samt återuppståndelse. Tunga grejer. ActRaiser var först ut i denna trevliga lilla samling (som också omfattade Soul Blazer, Illusion of Time och Terranigma) och man kan lugnt säga att det satte stommen för liren som komma skulle. Action blandas med byggsimulator på ett intressant sätt. Det är beroendeframkallande och framför allt roligare än den förenklade uppföljaren. I rollen som Gud är det din uppgift att dels hugga dig genom demonhorderna som hotar människorna, dels hjälpa folket att återuppbygga hela vida världen. Lycka till!
|
|
|
==========================================================================================
|
17.
|
Gemfire (Koei, 1992 i USA)
| |JMK
|
|
|
Gemfire är ett sällsamt krigsstrategispel i medeltida fantasy-miljö. Handlingen är ganska så bred där mytiska inslag vad gäller hemska drakar blandas friskt med mystiska intriger kring krigslist och politik... Man lyckas t o m få både ekonomiska- och diplomatiska frågor med i smeten för sjutton! Striderna är turbaserade, dock bra intensiva. Det gäller att väga jämnt mellan snabba framryckningar och starkt försvar. Att bygga skydd mot fienden mitt under en pågående strid kan t ex vara en god idé. Striden är över först när vissa villkor uppfylls, t ex att alla fiender är besegrade eller att fiendens bas är fångad och
spelaren har en rad olika trupper till sitt förfogande så som bågskyttar, riddare samt magiker. Gemfire släpptes också till en rad format på sin tid av det
nischade företaget Koei som nu är bäst kända för Dynasty Warriors-serien. Tyvärr hittade titeln aldrig till Europa (inte till något format...) och är idag sannerligen en förbisedd juvel.
|
|
|
==========================================================================================
|
16.
|
Flashback (Delphine Software, 1993)
| |TDG
|
|
|
Flashback, en science fiction film noir i spelformat samt ett
väldigt underhållande äventyr i subgenren cyberpunk som också håller sig till den gamla hederliga trial-and-error-skolan. Denna härliga kultklassiker fanns ute till inte mindre än typ ett dussin olika spelsystem. Ett dussin! Själv hade jag Amiga-versionen som barn och blev då aldrig klok på det, men jag vågar påstå att SNES-utgåvan är att föredra tack vare spelvärldens näst bästa handkontroll. Flashback står sig än idag som ett spelvärldens främsta äventyrsdeckare. Ditt uppdrag är att luska ut din egen identitet. Ja, huvudkaraktären har minnesförlust alltså. Just ja, man ska också stoppa en invasion av arga utomjordingar. Det får man komma ihåg med. Grafiken här är helt underbar och min personliga favoritmiljö är faktiskt den allra första banan som med sina lummiga ljusgröna träd får en att vilja stanna upp en stund och bara beundra.
|
|
|
==========================================================================================
|
15.
|
Nosferatu (Seta Corporation, 1995 i USA)
| |TDG
|
|
|
Kombinerar man det klassiska Prince of Persia från 1989 med valfritt Castlevania-spel så får man fram en lystert dyster plattformspusslare där en hel del vampyrsmisk självklart väntar. Uppdraget är att rädda sin käresta från mörkrets furste (se titel), så man har inte mycket till val annat än att dra på sig kung fu-sandalerna och sparka sönder allt jävla skit som kommer i ens väg. Riktigt kniviga pusselmoment varvas med mörka, läbbiga mijöer samt redigt häftiga bosstrider... Genom att samla på sig kristaller av diverse färger ökar man sitt liv medan alla slagkombinationer blir starkare och ser betydligt tuffare ut. Nämnde jag att det hela även går på tid? Det är i princip vad det hela går ut på i alla fall, vilket är mer än tillräckligt adekvat för den här sortens äventyr. Och ja, på jakten efter Nosferatu får man såklart klå upp diverse andra odöda sattyg med. Allt jävla skit alltså. Allt!
|
|
|
==========================================================================================
|
14.
|
Bahamut Lagoon (Square, 1996 i Japan)
| |JCF
|
|
|
Året innan Square visar långfinger åt Nintendo och släpper supersuccén Final Fantasy VII till PlayStation så ger de ändå ut Bahamut Lagoon till SNES, ännu ett i raden rollspel som aldrig får någon release utanför Japan. I en värld kallad Orelus existerar så kallade laguner, dvs öliknande fritt svävande landmassor. Granbelos kejsardöme har tagit över hela Orelus och så börjar det långa äventyret tillsammans med drakar och hjältens nyformade motståndsstyrka. Striderna är turbaserade och man kan välja att antingen gå in i närstrid eller anfalla från distans med t ex magier. Det allra tuffaste med striderna är dock att omgivningen går att påverka då man t ex kan frysa vatten till is eller sätta eld på skog. Bahamut Lagoon har tack vare en trogen skara RPG-fans aldrig fallit i glömska. Det är inte svårt att förstå varför. Några av de snyggaste sekvenserna som skådats i ett SNES-spel varvas med taktiska strider - Ja, tack. Med en skål curry till så man orkar hålla sig uppe hela natten och spela.
|
|
|
==========================================================================================
|
13.
|
Blackhawk (Blizzard, 1995)
| |MDJ
|
|
|
Ångpunkosande Blackhawk ger oss storyn om Kyle Vlaros, en slags Conan i sci-fi-tappning som ska hämnas en skummis och återta sin kungatron. Grafik och ljud hålls på en anspråkslös men funktionell nivå och överlag känns denna actionpusslare som en kaxigare version av tidigare nämnda Another World. Yup. Du ränner runt för att hitta rätt föremål att komma vidare med och klättrar upp och ned över hela stället alltmedan konsten att tima avsatshopp sätts på digra prövningar. Det läggs dessutom större tyngd på att gömma sig i skuggorna än att konfrontera fienden men den välpumpade hunken Kyles iskalla förmåga att skjuta bakåt utan att vända sig om säger mycket om spelets hårda attityd. Den som är för tuff för Prince of Persia har mycket att hämta här. Blackhawk, som apropå inget heter Blackthorn utanför Europa, är ett mörkt lir.
|
|
|
==========================================================================================
|
12.
|
Soul Blazer (Quintet, 1994)
| |TDG
|
|
|
Jag vill minnas att jag läste någonstans att Soul Blazer ingår i Quintet och Enixs omtalade "skapelsetrilogi" tillsammans med Illusion of Time och Terranigma. Det är inte alls svårt att förstå varför spelen kallas så, med tanke på att alla titlar (även ActRaiser för den delen) berör samma tema. Du är ute på ett grandiost äventyr. Till en början kan det tyckas ynkligt men något går fruktansvärt fel och det blir upp till dig att återuppliva hela vida världen. Inga smågrejor här, inte. Grafiken är lite primitiv så det kan kännas lite stelt till en början men när du väl satt dig in i- och tagit del av den imponerande storyn märker du att det här är ett spel som inte bör förbises. Det är lätt att komma in i och väldigt välgjort, helt enkelt. Även om Quintets rollspel släpptes i Europa fick vi oftast vänta 2-3 år efter japanerna och jänkarna på dem. Många missade därmed de här spelen. Det kan man ta igen nu.
|
|
|
==========================================================================================
|
11.
|
Stunt Race FX (Nintendo, 1994)
| |JMK
|
|
|
Nintendos andra 3D-experiment är betydligt roligare än jungfruresan Star Wing. Stunt Race FX bjuder på både skämtsamma inslag och tuff men rättvis bilåkning. Svängarna är skarpa, så man får växla mellan att tumma på bromsen och boosten samtidigt som gasen är i botten mest hela tiden. Många idéer i Stunt Race FX återanvänds dessutom flitigt i kommande racingspel från Nintendo. Fallande klippblock som hotar ens framfart på Choco Mountain i Mario Kart 64 eller den tjocka dimman som tunnar ut efter varje varv ute på Drake Lake i Wave Race 64 såg man ju t ex först i Sunset Valley respektive King's Forest här i Stunt Race FX. Allra bäst är dock de stjärnbelysta nattbanorna längst motorvägarna - och ja, grafiken må förvisso tyckas vara väldigt grovhuggen nu i vår tid men är faktiskt relativt snygg för sin tid får man ändå allt medge. Det här är dock mer än bara uppvisning av ny grafik. Själva racingen är toppen. Det är kul på riktigt. För både en och två spelare!!
|
|
|
==========================================================================================
|
10.
|
Lost Vikings (Silicon & Synapse, 1993)
| |MDJ
|
|
|
Den utomjordiska ledaren TOMATOR(!) håller tre nordbor fångar ombord sitt rymdskepp för att sedan ha dem som attraktioner på sitt rymdzoo. Lost Vikings är titeln för alla er som gillar strategi/pussel plus sidoscrollad plattform. För att få sjöfararna tillbaka till deras egen tid och plats måste man skifta mellan dem och dra nytta av deras olika egenskaper. Erik kan hoppa och springa, Baleog har förmågan att strida medan Olaf kan försvara sig med skölden - och man kan bara röra en åt gången. Detta smått unika upplägg tar ju sin tid att komma in i men det är just där som spelglädjen gror. Genom 35 banor med djungel, pyramider och allt däremellan täcker man bergis en stor del av SNES:ens hela färgpanel. Lost Vikings är smart, snyggt samt väldigt annorlunda. Det gäller att få de tre vikingarna att arbeta som ett lag, annars kan det gå illa. Det är minsann mäkta maxat!!!
|
|
|
==========================================================================================
|
9.
|
Captain Commando (Capcom, 1995 i USA)
| |JMK
|
|
|
Efter att ha spelat mig mätt på både arkadkabinetten samt den raka konverteringen till PS2, kan jag lugnt konstatera att det här är ett av mina favoritspel där man spöar upp ligister på gatan. Inramningen är läcker, ninjan kan klyva fiender på mitten så att blodet sprutar och det är ju typ hur fräckt som helst att både kunna plocka upp allehanda vapen samt sätta sig bakom spakarna till en badass mecha och röja upp. Mindre kul då, att SNES-versionen var så pass stympad... Captain Commando till SNES är fulare, låter sämre och såklart har man pga moralkärringarna hos Nintendo censurerat bort allt blod. Men det är trots allt bara ytliga bakslag. Spelkänslan, tillhyggena och den hippa attityden är intakta så trots snedstegen är det fortfarande ett av de roligare spelen i genren. Och själva spelhjälten Captain Commando var förresten Capcoms egen maskot ett tag, vilket onekligen är lite kul i sig.
|
|
|
==========================================================================================
|
8.
|
Hebereke’s Popoon (SunSoft, 1994)
| |TDG
|
|
|
Plocka karaktärerna från NES-klassikern Ufouria och sätt dem i ett Tetris-liknande pusselspel för en riktigt färgglad, underhållande samt övermysig titel som du kommer på dig själv att sitta i timmar med. Här gäller det att vara riktigt kvick i skallen och para ihop färgerna likt en apa på steroider. Men akta dig om motståndaren lyckas med combo-attacker! Då faller det ner straffblock på dina klumpar för att hindra din framfart. I story-läget går du på en världskarta och möter olika filurer från Ufouria medan du försöker att ta dig hem från denna underliga värld. Där Hebereke’s Popoon verkligen lyser är dock när du pusslar mot en kamrat. Allt går i blixtens fart och du kan gotta dig i skadeglädje då straffblocken trillar ner på din fd vän. Muahaha, jag gillar att göra vänner till ovänner! Trots det överjapanska stuket finns Hebereke's Popoon förresten faktiskt utgivet i Europa, dock inte i USA. Där ser man.
|
|
|
==========================================================================================
|
7.
|
Knights of the Round (Capcom, 1994)
| |TDG
|
|
|
Capcom har gjort drösvis med förbisedda toppspel till SNES:en och Knight of the Round är bara ett av dem. Alla känner vi väl till sagan om kung Arthur och hans Excalibur. Men jag tror inte att alls lika många känner till ett av den här konsolens hetaste arkadrökare som är baserad (nåja...) på kungens eskapader. Vi har Arthur à la all-round i egen hög person här, Lancelot den klenkvicke och Percival den slöstarke. Upplägget är i princip som i alla andra arkadlir av den här typen. Man går från vänster till höger och hugger ner allt i sin väg, men här "levlar" man även i bästa RPG-stuk längst vägen i takt med det ändras karaktärernas vapen och utseende. Det här är ett sånt spel där saker händer hela tiden och skärmen aldrig står stilla men man tycker ändå sig alltid ha koll på läget. Spelkontrollen funkar bra och utmaningen rättvis. Riddare har aldrig varit såhär tuffa. Själv hade jag ju aldrig någonsin kunnat vara en riddare på riktigt. Jag är vare sig tapper eller osjälvisk. Eller
rättvis... Eller hederlig... Listan kan göras lång. Men vad fan, vi lever inte på medeltiden heller så vem bryr sig liksom. Ibland, bara ibland, kan jag dock önska innerst inne att jag ändå vore allt det där. Tapper. Osjälvisk. En rättvisans förkämpe. Ridderlig med andra ord! Då är det bra med spel som Knights of the Round till hands. Då kan jag åtminstone låtsas vara riddare!
|
|
|
==========================================================================================
|
6.
|
Super Bomberman 4 (Produce!, 1996 i Japan)
| |JMK
|
|
|
Byråkrati. Det är därför Super Bomberman 4 inte kom med någonstans på SNES-toppen förra året. Det ligger nämligen till som så att spelet inte ens släpptes utanför Japan. Därför fick det inte vara med i omröstningen av bästa pussel & strategi utan förpassades till kategorin för bästa japanska import och eftersom det överlag finns bättre alternativ bland Japanexklusiva SNES-titlar (framförallt i RPG-genren) så kom det inte med på listan där heller. Allt medan det förvisso klassiska men ändå sämre första spelet i serien, i godan ro kunde komma med på 5-i-topp bästa pussel/strategispel. Tiden är som tidigare nämnt inne för upprättelse dock. Supermysiga japanska vibbar (lyssna bara på soundtracket!), diversa djurvänner till
tjänst och nya roliga möjligheter att sätta dit vänner och ovänner i battle mode så de smäller av, befäster Super Bomberman 4 som en klar favorit. Det här är den finaste delen i hela Hudsons Bomberman-serie. Tvärtemot vad det för övrigt står på titelskärmen är det däremot inte alls Hudson utan utvecklarna på Produce! som ska ha beröm för produktionen. Rätt ska vara rätt!
|
|
|
==========================================================================================
|
5.
|
The Firemen (Human Entertaiment, 1994)
| |TDG
|
|
|
Skyskrapan brinner! Flera människor är kvar där inne! Vem ringer du? Inte Ghostbusters i alla fall. Här är det brandmännen som står i fokus och din uppgift blir att som brandmannen Pete lösa den brännande situationen. Många faror väntar, t ex brinnande övervakningsrobotar och exploderande gasrör. Man möter till och med bosseldar... Inte "eldbossar" med andra ord utan bosseldar. Utrustad med en trogen vattenslang, några vattenbomber och dina hjätemodiga kollegor är saken säkert biff i tid till frukost. The Firemen är ett roligt och udda äventyr med bra kontroll, rykande stämning och allt stor utmaning. För vi kan väl alla gissa vilken förrädisk fiende elden kan vara. Inte ens jag kommer ju i närheten! I det här spelet får vi det bekräftat, ibland känns det som att hur mycket vatten som än går åt så sprider sig bara branden ännu mer! Men det gäller att inte ge upp! Folk räknar med en! Precis som i fallet med Capcoms riddarspel så ger även detta mig chansen att spela en hjälteroll som jag aldrig hade vågat i verkliga livet! Inget av spelen hör heller till samtiden. Knasigt nog utspelar sig detta år 2010, dvs "i framtiden". Det kanske förklarar robotarna och vattenbomberna.
|
|
|
==========================================================================================
|
4.
|
Street Fighter Alpha 2 (Capcom, 1996)
| |JMK
|
|
|
Det ligger till så här: Street Fighter Alpha-serien av vilken del två är den enda att släppas till SNES utspelar sig innan Street Fighter II, därav Alpha-suffixen - Zero i Japan. Logiskt. Däremot utspelar det sig ändå efter det allra första Street Fighter (japp, det finns faktiskt något med den titeln) och då är det inte längre lika logiskt att kalla det Alpha eller Zero. Mer korrekt vore väl något i stil med Post Unus, men hur coolt hade det varit å andra sidan så ja, en kan ju förstå det logiska i det ologiska. Hursomhelst kan man här välja och vraka mellan inte färre än 15 olika kämpar från Street Fighter (originalspelet!), Street Fighter II, Final Fight och såklart de nykomlingar som då debuterade i själva Street Fighter Alpha-serien. Den stora frågan är dock huruvida vi som spelare kan få typ för mycket utav Street Fighter. Svaret får bli "Tja..." eftersom detta ju inte kom med på vår topp-5
fightinglir till SNES. Hur bra ytterligare ett Street Fighter-spel i mängden än må vara i sin egen rätt så kan man alltså bli mätt på serien - så pass mätt att man bara inte orkar med ännu en portion. Detta var den enkla anledningen till att vi avstod från Street Fighter Alpha 2 i fjol men det är ju fortfarande en härlig fighter med skönt flyt i matcherna vilket medför en solklar placering här bland våra utslagna favoriter.
|
|
|
==========================================================================================
|
3.
|
SkyBlazer (Ukiyotei, 1994)
| |TDG
|
|
|
Ett lysande och vackert plattformsäventyr med mycket fartfylld action sammanfattar kort och gott detta toppspel. Här kämpar man sig igenom en varierad värld väl uppbyggd med klassiska sidoscrollade banor såväl som Mode 7-flygningar och roterande torn mellan vilka du går över en världskarta i jakten på det kidnappade fruntimret den här spelomgången i ordningen. Tja, varför inte när spelet också kan skylta med synnerligen välgjorda bossar, tajt kontroll med tillhörande smidigt stridssystem och ett mycket passande soundtrack helt klart inspirerat av länderna långt bort i Orienten... SkyBlazer lånar friskt inspirationer från både hinduisk och assyrisk mytologi och resultatet blir mycket, mycket bra. Detta är verkligen ett av de mest förbisedda spelen till SNES och verkligen värt speltimmarna för dig som är vis nog att ge det en chans. Grafiken, mystiken, kontrollen, utmaningen... Allt är på topp i SkyBlazer. Missa det inte!
|
|
|
==========================================================================================
|
2.
|
Mega Man X (Capcom, 1994)
| |MDJ
|
|
|
Capcoms främste ikon lät inte vänta på sig till 16-bitaren och även om många hellre ser den blå bombaren som exklusiv för 8 bitar går det väl ändå inte att förbise Mega Man X-serien... Med tanke på de hårfina skillnaderna i delarna 1-6 till NES är det hatten av för att man på Capcom vågade rubba så här pass mycket på konceptet... De både tog bort Dr Wily och gav oss en spelhjälte som inte var exakt samma gamla Mega Man längre. "X" är den första roboten med bedömningsförmåga och konsekvenserna av ordningen som du väljer att spela bossarna i jakten på ärkefienden Sigma är mer betydande än någonsin då hela delar av banorna kan förändras. X har även fått flera nya förmågor sedan NES-förfadern, där vägghoppet är det mest tacksamma. Varför man fortfarande inte kan ducka förblir dock en gåta. Det släpptes två st uppföljare till Mega Man X, inte Mega Man Y och Z men X2 och X3 ('-_-), under SNES:ens livscykel men den första delen är fortfarande vår favorit. Mega Man X ter sig som en av de främsta plattform-skjutarna av sin tid, vi introduceras till kollegan Zero i röd rustning och bossarna är mer varierade än i tidigare MM-spel. T o m jag som föredrar NES-delarna får ju medge detta.
|
|
|
==========================================================================================
|
1.
|
Super Probotector: Alien Rebels (Konami, 1992)
| |MDJ
|
|
|
Intensiv sidoscrollad actionfest i postapokalyptisk storstadsmiljö med fina specialeffekter och en ökänd andra bana i Mode 7. Det ska samlas power-ups, det ska klättras, skjutas och göras volter, allt detta med en så gott som klanderfri spelkontroll... Probotector hör till de spelserier som skulle komma att blomma ut till något helt fantastiskt under 16-bitseran. Konami gjorde allt, inte minst bossarna, större och bättre än i de plottriga föregångarna. Som de flesta kanske redan vet blev originalversionen omstöpt och supersoldaterna Jimbo och Scully utbytta mot hårda robotar i Europa. Vad som sällan lyfts fram är att man just därför hellre spelar EU-versionen, för sedan när är några Arnold-typer tuffare än organiska mechs med kaninöron? Mm, precis. Det är alltså Contra-spelen som länge gjordes om till Probotector här i Europa och det blev nästan som helt andra spel där de slentrianmässiga stridspittarna modell G.I. Joe byttes ut mot iskalla cyborger som tagna ur Masamune Shirows AppleSeed. Just Super Probotector var förresten som redan tidigare nämnt bara ett enda poäng ifrån att ta sig in på vår topp-5 bästa actionspel till SNES här om året... Inget annat spel var så nära att komma med på något hörn som detta. Då ska det väl självklart toppa våra utslagna favoriter!
|
|
|
==========================================================================================
|
