Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Topp-25:
Sega Master System-spel



Text: Jan M. Komsa, 2018-09-24

"Med NES, SNES och N64 i backspegeln kändes det på tiden att vi gick vidare från enbart Nintendo över till andra märken." Så skrev vi typ för tio år sedan iochmed den första Sega-speltopplistan som dök upp här på POPKORN. För visst vore det oerhört trist med BARA Nintendo? Sedan dess har vi dock till inte bara återkommit till NES, SNES och N64 men även ökat på med andra Nintendo-system. Vad gäller Sega däremot så... Jo, vi kom upp med en DreamCast-topplista och omvisiterade förvisso Mega Drive men det är allt. Personligen har jag velat fylla i luckorna sedan ett bra tag tillbaka och det mest passande är såklart att ta det från början med Segas egen 8-bitare, Master System!

Fram till september förra året proklamerade jag självbelåtet att jag var mer eller mindre färdig med en egen topp-20 bästa Sega Master System-spellista, 20 år efter den europeiska konsolreleasen och allt. Och ja, gott folk. Det stämmer bra att jag måtte ha haft totalt hjärnsläpp då. För 2017 var det ju inte 20 år sedan den europeiska releasen men faktiskt hela 30 år... TRETTIO ÅR ALLTSÅ! Duh!! Åh, så gammal man känner sig... Hur som helst... Så här dags förra året höll vi fortfarande på att återhämta oss efter det där inbrottet med allt vad det innebar, så det är tveksamt om jag hade hunnit med att fylla ut listan osv innan månadens slut. Så jag valde att avvakta.

Och det har jag alltså gjort fram till i år. Med ytterligare ett helt års fri speltid framför mig kunde jag spela om alla spelen, se över alla placeringarna och framförallt fylla ut listan från topp-20 till... Topp-30 eller -31? Nej, för någon måtta på "fyndigheterna" får det faktiskt vara. En topp-25 blev det alltså, i enighet med de båda tidigare Sega-topplistorna. Det exakta release-datumet för Master System i Sverige tycks förresten vara försvunnet ur mannaminne... Olika källor refererar till allt från bara året 1987 till det något mer specifika "hösten 1987" till det ännu mer specifika "september 1987". Tja, höstdagjämningen inträffade ju igår, 23 september. Så nu är det såväl september som höst hur man än vänder och vrider på det och dagens datum därmed det som vi kör på helt enkelt. Detta är alltså de topp-25 bästa spelkassetterna till Sega Master System. Från Alex Kidd till Wonder Boy och mer därtill.


==========================================================================================

25.

Zillion II: The Tri Formation (Sega, 1988)

Just när jag trodde att jag hade spelat allt av värde till Master System så kommer man till detta. Roligare och framför allt mycket tjusigare än det första Zillion. Snyggt och slickat. Välgjort. Ja, jag vet att ettan har sina fans av någon anledning och kalla mig ytlig men jag finner grafiken i det så obehaglig på något vis att jag inte alls vill spela vidare... Ettan var hur som helst ett äventyrsspel där spelaren fritt skulle utforska stället likt i Metroid medan tvåan här är ett mer fartfyllt sidoscrollat action-lir tydligt uppdelat i olika banor. Mellan kuta och skjuta-delarna, eller snarare smyga fram och skjuta men i ett raskt tempo är det i vilket fall, har utvecklarna på Sega dessutom tryckt in moment där man kör fram på en futuristisk moppe och skjuter så liret blir lite av ett shmup då. Dessutom förvandlas moppen till en flygande mini-mecha vilket ju är rätt kul.

Zillion-spelen är f.ö baserade på en animé från 1987, vars design på pistolen "Light Phaser" är densamma som på Segas egen ljuspistol till Master System, vilket ju också är en kul grej. Såklart är det även den sortens pistol huvudpersonen har i spelen med. För att förtydliga så är det här alltså inga ljuspistolspel. Man skjuter inte med ljuspistolen i något av Zillion-spelen. Pistolen som spelkaraktären bär på ser bara likadan ut som Master Systems ljuspicka. Det här var i alla fall en positiv liten överrasking. Jag var uppe i 24 lir till listan och övervägde då att, i brist på annat, ha med R-Type-porten också då jag råkade över Zillion II och genast föll för det. Jag hade tidigare alltså bara spelat det första Zillion och det var bara inget för mig så jag var farligt nära att förbise uppföljaren. Zillion II var verkligen det sista spelet jag testade inför listan, under ett slutgiltigt kontrollvarv från A-Z.


Stillbilder gör inte Zillion II rättvisa. Att köra fram på moppen är mer fartfyllt än vad det ser ut här! Pluspoäng för att man kan hänga sig ner för den och skjuta. Till fots kan man peppra på både ståendes och liggandes men man kan inte längre krypa fram och skjuta vilket man mao kunde i det första spelet.


==========================================================================================

24.

Rastan (Taito, 1988)

Hmm... Det här påminner lite om Rygar. Eller snarare är det mer som Rygar möter Golden Axe. Liret börjar direkt med att man har ihjäl fiender med tvåhandssvärdet så att blodet sprutar. Rätt fräckt första intryck alltså. Genast tänker man att det kan vara något det här. Man kan hugga duckandes, göra uppåtstöt ståendes och en neråtstöt medan man hoppar. Få bättre vapen och rustning, klättra i rep, hugga fienden medan man håller i rep, svinga sig över avgrunder i bästa Tarzan-stil, glida nerför backar. En lite irriterande sak är att musiken, som f.ö är rätt bra den med, startar om varje gång man pausat spelat och kört igång igen. Och pausa gör man hyfsat ofta eftersom det är då menyn dyker upp där man ser vad för slags nya prylar man precis plockat på sig. Finns en knapp för hopp och en för attack. Hoppar gör man alltså med hoppknappen men om man trycker upp samtidigt som man hoppar blir hoppen mycket högre. Vilket väldigt snart blir nödvändigt att bemästra i diagonal riktining för att kunna ta sig vidare. Plötsligt blir det typ natt i spelet. Detta märker man genom att bilden blir mörkare... Ja, det må vara en simpel "effekt" men är ändock effektfullt. Spelet kan te sig lite väl enkelt till en början men ett begränsat antal continues gör att man får passa sig. Vet ni, det är såhär Rygar borde ha varit. Då vore det kanske inte så drygt. Rastan sparkar Rygars röv!


Rastans resa börjar i berglandskap och går genom skogar och träsk och är det där ett par blottade tuttar på den bevingade varelsen i bilden till höger som slank igenom den västerländska censuren?! Trevligt.


==========================================================================================

23.

Cloud Master (Opera House, 1989)

Ytterligare ett sidoscrollat shmup. Sådana finns det nämligen gott om till Master System... Dock är detta, uppfriskande nog, inget rymd-shmup! Nej, här spelar man appojke... Och genast tänker jag att det säkert är baserat på den där gamla "Färden till Västern" som typ allting inklusive Dragon Ball bygger på. Jag ser vidare in i det och jajamensan. Klart som korvspad att det är det. Man spelar hur som helst som den där appojken som far fram på sitt moln och pepprar saker i det feodala Japan. Eller Kina borde det väl vara om man nu ska vara petig då det är baserat på den där berömda romanen. Bra feodalt östklingande musik gör en i alla fall på gott humör och fastän det trots allt rör sig om just ännu ett shmup så funkar det här bra som omväxling från alla rymdditon får jag faktiskt medge. Och fastän man likt förbannat dör på en träff och ska samla power-ups och sånt så är det här spelet riktigt medryckande... Att en stor del av alla spelvärda titlar till Master System verkar vara just shmups är något som jag fick svälja bäst jag kunde. Det gick liksom inte att undvika att ge sig i kast med shmup efter shmup och verkligen ge varje spel en ärlig chans. Så när jag väl kom till Cloud Master kändes det som en sådan frisk fläkt från alla små rymdskepp att jag ögonblickligen skrev upp liret på listan. Med ett fet frågetecken efter försvisso... Men sedan spelade jag vidare på det och kom fram till att japp, appojken förtjänar allt att få vara med här. Pang på!


På varje bana möter man både små minibossar som anfaller en flygandes på sina egna magiska moln samt de stora bossarna i slutet. Anledningen till att jag valde bilder på minibossar här ovan är att striderna mot de stora bossarna alltid äger rum mot en helt enfärgad, oftast snorgrön, bakgrund. Alltid är det nåt.


==========================================================================================

22.

Buggy Run (SIMS, 1993)

Segas egen tagning på R.C. Pro-Am och Micro Machines. Funkar rätt så hyggligt. Om man gillar den här sortens racing. Jag är väl sådär inställd till det men om inte annat är det faktiskt roligare med lite mer omväxling framför ytterligare ett rymd-shmup i mängden. I valet mellan det här och just ytterligare något rymd-shmup, väljer jag alltså hellre att ha med detta på listan. Så, sorry R-Type! Det gick inte den vägen heller. Ju mer jag spelar Buggy Run, desto mera skoj har jag dessutom med detta brumm-brumm. Allteftersom har jag alltså fattat mer och mer tycke för liret och i det långa loppet passerar de här radiostyrda bilarna t o m tre av sina medtävlare här på listan... Buggy Run har en del spellägen att välja och vraka emellan. Singelspelare kan köra vanliga race mot tre stycken datorstyrda förare eller enstaka lopp vs en enda motståndare eller sk freerun vilket med andra ord kallas time trial.

Spelar man två kan man likaså välja mellan race mellan fyra stycken små bilar, och då är ju två av dessa datorstyrda, eller helt enkelt köra en mot en. Sedan finns det ett battle-läge, där bilarna ska köra in i varandra typ som radiobilarna på tivolin. Poängen med detta är att knuffa de andra bilarna utför kanterna på planen och detta kan man spela en eller två på men det är alltid fyra bilar som möts upp. Den grafiska stilen skiljer sig annars beroende på om man kör 1P eller 2P i själva racingdelen. Lägena för en spelare åt gången kör med isometrisk fusk 3D, alltmedan lägena för två spelare samtidigt är helt platta typ. Huvuddelen av spelet gäller ju racing mot tre stycken datorstyrda förare och där går man minsann in på sådant som däcken, motorn, fjädringen osv. Man tjänar ihop pengar och spenderar slantarna mellan loppen på att förbättra sin bils egenskaper mao. Och ens framgångar kan fortsättas på via lösenord.

På NES-fronten var folket faktiskt lagom bortskämda med den här sortens racingspel i och med Rares båda R.C. Pro-Am-lir 1988-1992 och däremellan Codemasters Micro Machines från 1991, så jag kan tänka mig att SMS-spelare på den tiden var mer än tacksamma att få ett alldeles eget alternativ i genren. Det är alltid roligare med helt egna spel framför portningar som kommer flera år senare. Buggy Run är dessutom såpass välgjort att... Ja, att det håller hela vägen!


Buggy Run är guppigt skoj. Notera dock skillnaden i perspektivet beroende på om man kör 1 eller 2 player.


==========================================================================================

21.

Astro Warrior (Sega, 1987)

Ett av de äldsta liren på listan. Släpptes ursprungligen 1986 men detta var i Japan och USA. Uppenbarligen kunde det ju inte ha kommit ut i Europa med innan själva konsolen släpptes här först året efter men jag hittar banne mig inga entydiga siffror på när vi fick hit spelet... Det blir inte lättare av att man i både Portugal och Brasilien haft en egen, smått omgjord, version under annan titel. Av vad jag har pusslat ihop släpptes den omgjorda versionen först i Portugal 1988 och därefter i Brasilien så sent som 1995 eller 1996. Men när den ordinarie versionen av Astro Warrior kom ut i de engelsktalande delarna av Europa, det vete fan. Själv undrar jag t o m om den första upplagan någonsin gjorde det. Den enda europeiska utgåvan av Astro Warrior med den titeln som jag har lyckats komma över är nämligen "kombokassetten" där även Pit Pot medföljer. Jänkarna fick en re-release av Astro Warrior ihop med Hang-On, medan vi fick patetiska Pit Pot på köpet... Så mycket som jag avskyr Pit Pot ville jag heller inte alls ha med det på listan, inte ens som något bihang till ett annat spel. Omslaget nedan är därför taget från en amerikansk utgåva, bara så ni vet. Men nog om allt det nu.*

Astro Warrior är en i den där stora mängden av rymd-shmups som finns ute till Master System. Men det är då åtminstone inte horisontellt, utan vertikalt scrollande minsann! Man förflytas alltså inte från vänster sida av skärmen till höger, utan skärmen scrollar uppifrån och ner. För att ge intrycket av att man flyger uppåt ā la framåt över bilden dvs. För mig så gör det faktiskt skillnad. Om jag ändå måste spela något tvådimensionellt i denna genre föredrar jag iallafall vertikala shmups alltså. Men lite kluven är jag allt till det här spelet. Grafiken finner jag t ex både relativt imponerande men samtidigt inte. Dels så är den ganska primitiv och spelets höga ålder märks verkligen men dels gillar jag ändå vad jag ser då det förmedlar en skönt avskalad estetik. Musiken är rätt så bra och framförallt är det både mer förlåtande utmaning jämfört med andra shmups i och med att det inte är lika lätt hänt att bli träffad men ändå inte på något sätt... Det kanske bara är en känsla. Att peppra växelvis på A och B inger hur som helst en rätt go' känsla medan man flyger fram i kosmos och nickar i takt till musiken, även om man saknar viss "elegans" från de lite nyare alternativen i genren.


*PS. Eftersom Astro Warrior/Pit Pot-kassetten tydligen kom ut 1987 och vi inte kan ha fått hit endast Astro Warrior innan det året kan man nog lugnt anta att vi antigen inte alls fick hit spelet utan Pit Pot eller att det måste ha kommit tidigare samma år. Inte för att det har något med bilderna ovan att göra...


==========================================================================================

20.

Power Strike (Compile, 1988)

Lyckas med bedriften att visuellt både vara fjuttigt och fartfyllt på en och samma gång. Den svängiga musiken hjälper dock till att sätta tempot och stämingen. Faktiskt rätt så häftigt när man far fram och pepprar allt i sin väg, samlar power ups och avfyrar salva efter salva i just denna vertikala shmup-fest. Och så sprängs man helt plötsligt... Så far man fram igen och skjuter vilt i alla riktningar och samlar power ups och så sprängs man igen, osv, osv... Men ja, det här är inte helt tokigt alltså. Betydligt roligare än med många andra alternativ i genren har jag allt haft med detta. Power Strike släpptes för övrigt som "Aleste" i Japan och den titeln minns man ju från SNES-topplistan t ex. Alltid kul att i efterhand prova en tidigare del i en serie. Och ja, detta är också det första Aleste-spelet... Allt som allt är liret smått imponerande måste jag medge. Musiken är så pass bra att jag inte har något emot att bara låta titelskärmen vara igång i bakgrunden medan jag t ex skriver det här. Men svårt är det. Sin genre troget antagligen. Spelet börjar, en träff och man är död, tre träffar och spelet är över. Game over alltså. Ingen inlärningskurva. Oförlåtlig svårighetsgrad. Men ändå provar man om från början, igen och igen och igen... Och det i sig säger väl typ ändå något? Dessutom behöver man åtminstone inte börja om från början eller ens från tidigare på banan vid varenda träff utan får fortsätta direkt där man gick under fram tills att extraliven tar slut. Det gillar jag. Ett litet plus i min bok.


Om jag skulle beskriva detta rymd-shmup med ett ord... Harmoniskt. Tekniskt sett utspelar det sig inte i rymden visserligen men ändå. Och liret är alltså, liksom Astro Warrior, en vertikalt scrollande shooter.


==========================================================================================

19.

Submarine Attack (Sega, 1990)

Ännu ett sidoscrollat shmup... Men vänta lite, här styr man med ubåt istället för rymdskepp! Så om inte annat är det ju kul som omväxling bara av den anledningen. Och musiken är riktigt grym med. Ja, jag gillar då det här. Man kan avfyra torpeder rakt fram eller diagonalt uppåt och ställs inför inte bara andra utbåtar men både helikopterflyg och olika slags fartyg som promt försöker sänka en ovanifrån. Och undervattenminor får man minsann också passa sig för! Submarine Attack är ett svårt spel, eller så är det bara jag som har lite svårt för shmups, men jag tycker ändå att en såpass unik tagning på genren är värt att omnämna. Och när spelet desssutom är så här välgjort så är det t o m värt en plats på listan. Jag är ju ärligt talat inte direkt något stort fan av shmup-genren... Det kanske märks i mina texter. Eller snarare märks det alldeles säkert. Men jag försöker iallafall vara rättvis i mina bedömningar och ha ett öppet sinne för alla spel. Annars hade jag väl aldrig ens ha provat Submarine Attack och då vore den här listan lite, lite tråkigare. Det här är ett fint tillskott till toppen mao.


Ubåtsfilmer känns man ju till men ett ubåtsspel? Det var nytt för mig iallafall. Spelet tar för övrigt en vändning från det relativt realistiska och åt det övernaturliga och utomjordiska hållet allteftersom...


==========================================================================================

18.

Battle Out Run (Sega, 1989)

Okej, antar jag, om än bara för att jag tycker det är lagom rogivande att bara ratta bilen i full fart längst motorvägarna och musiken som kommer ur bilradion är rätt bra. Men vad exakt går spelet ut på? Hur skiljer detta sig från "vanliga" Out Run? Och var kommer Battle-delen in i bilden? Jo, det är nämligen meningen att man ska jaga ifatt specifika bilförare där ute på vägarna och preja dem. Det är allt. Själv är jag inte så jättetänd på den idén faktiskt. Tycker att alla de andra bilarna ser mest likadana ut och som ovan nämnt är även den största behållningen med spelet enligt mig att bara cruisa och chilla liksom... Och varför är det en massa ramper för bilarna att åka upp och utför på vägarna? Det är ju inte direkt realistiskt heller. Trams. Helt ärligt så är inte det här min favorittagning på Out Run. Hur många olika tagningar det finns? Tja, bara till Master System har vi även vanliga Out Run och Out Run 3D vilket för övrigt kan spelas i 2D med, och så har vi Out Run Europa som är något HELT annat. Och jämfört med alla dessa är själva bilkänslan i Battle Out Run trots allt mer närvarande. Mega Drive-versionen av vanliga Out Run är den jag egentligen tycker bäst om. Men det är ju såklart till Mega Drive. Till Master System håller jag typ till godo med Battle Out Run.


"Då och då dyker det en lastbil upp på vägarna..." tänkte jag skriva hänvisandes till en bild på just en lastbil som dyker upp. Men jag tyckte att lastbilsbilden såg så trist ut att jag bytte ut den mot en till lite "svängigare" bild. Att cruisa och chilla liksom. Det är iallafall vad jag får ut av det här spelet.


==========================================================================================

17.

Power Strike II (Compile, 1993)

Luftpirater anfaller! Det första Power Strike (nr 20 på listan för den som redan glömt eller bara skummar) var alltså en lokaliserad version av det japanska originalspelet Aleste. Blott ett år efter releasen 1988 kom den direkta uppföljaren Aleste 2. Men inte till Master System utan till hemdatorn MSX2. Och bara i Japan. Så vad sjutton är då detta? Jo, Power Strike II är helt enkelt en "egen" uppföljare till det första spelet som alltså egentligen inte har något att göra med Aleste-serien. Och som alltså släpptes till just Master System. Men inte alls i Japan. Ungefär såsom Snake's Revenge till NES var sin egen uppföljare till Metal Gear utanför Japan medan japanerna fick den riktiga uppföljaren Metal Gear 2: Solid Snake. Fast allting ändå utvecklades av Konami. Och likaså är även Power Strike II utvecklat av Compile, som alltså tidigare gjorde Aleste/Power Strike. Power Strike II utspelar sig tidigt 1930-tal i skyarna över vår egen jord då stackare som blivit av med jobben i den stora depressionens tid tvingats bli luftpirater... Man bara måste älska inramningen alltså. Det märks förresten att det har gått fem år mellan releaserna. Power Strike II är mycket snyggare och pampigare än det första spelet. Möjligheterna att spränga skiten ur fienden är fler och det är överlag en mycket tjusigare spelupplevelse. Fortfarande är det lite väl svårt tycker jag, som inte är något stort fan av genren alltså, men att man t ex kan ladda upp sina skottsalvor här är just en sådan sak som t o m en mer "casual" lirare som jag fattar att uppskatta.


Luftpirater, mellankrigstiden, Italien... Det kan bara inte vara en stor tillfällighet att Studio Ghiblis Porco Rosso kom ut året innan. Fina fucking rymdskepp till flygplan som de hade på 1930-talet förresten.


==========================================================================================

16.

Dynamite Düx (Sega, 1989)

Trippat. "Toki" story i grälla färger. Knogmackor ā la Battletoads. Plocka upp sten att kasta i skallen på... Varelser. Röda krokodiler med boxningshandskar i tunnelbanan! Hot dogs och gigantiska hamburgare. Ser gött ut. Häftiga skjutvapen och... vattenballonger? Som en knäpp dröm... Sneaky coola toner. Ankor med strålvapen och solglasögon. En arg guldstjärna! Vissa bossar upprepas. Vissa vanliga fiender vet jag i fan vad de ska föreställa egentligen. Pingvinkungen! Det där var mina random anteckningar från den senaste spelsessionen jag hade med Dynamite Düx. Eller de senaste två, tre spelsessionerna egentligen. I vanliga fall blir det 5-10 rader av anteckningar skrivet rakt av från papper till POPKORN (och ja, jag skriver fortfarande med penna på papper varefter jag "renskriver" texten på datamaskinen) vilket jag sedan "skriver ihop" till en sammanhängande text och passar då på att lägga till några rader med lite kul att veta eller något sånt. Med Dynamite Düx blev det lite... Annorlunda. Efter första sessionen hade jag bara skrivit upp ett ord nämligen. "Trippat."

Sedan gick det... Viss tid. Och jag hade under den tiden helt förträngt vad det här spelet egentligen var för något. Så satt jag där med bara "Trippat." att gå på. Då spelar det ingen roll hur flitigt man kan fylla ut en text. Man behöver fler än ett ord att jobba med liksom! Alltså fick jag sätta mig ned med spelet på nytt. Jag började lira och genast kom allt åter, just fan, det var ju DET HÄR konstiga ena... Jag spelade vidare och kom rätt så långt in men kom också av mig. Det blev inga nya arbetsanteckningar. Inte ett ord. Ok, tänkte jag, tredje gången gillt... Och den här gången satt GW med och höll mig sällskap. Det var under den här uppesittarkvällen som jag åtminstone fick ihop det första stycken här ovan. Från "Toki" till "Pingvinkungen!" alltså. Ett mer totalt tankespritt tokspel än detta får man leta efter. En typ av fiender är t ex dessa skelögda, oranga, hundbrevbärare som ser ut att vara beväpnade med sådana där slags granatkastare som man hade under andra världskriget... Liksom... WTF..? Liret går egentligen bara ut på att gå runt och slåss/skjuta men inramningen är helt crazy.

Med risk för att detta blir långdraget, och det ironiskt nog att spelet jag från början hade minst att säga om ser ut att bli det jag i slutändan skriver mest om, men en grej till vill jag allt tillägga. Nämligen att producenten bakom Dynamite Düx är ingen mindre än Segas egen gamla trotjänare Yu Suzuki. Samma Yu Suzuki som tidigare designade spel som Hang-On, Out Run och Space Harrier. Och som senare har titlar som Virtua Fighter, Daytona USA och framförallt Shenmue på meritlistan. Och som just nu är högaktuell med det kommande Shenmue III (tänk att det spelet verkligen blir av förresten). Vad exakt rökte han på när de gjorde Dynamite Düx?


Nog sjutton är det KFC:s egen Colonel Sanders som står i bakgrunden där? Det här liret är helt rubbat.


==========================================================================================

15.

Penguin Land (Sega, 1988)

Typ som Toki Tori från in på 2000-talet fast med en pingvin istället för kyckling som hjälte i dramat. Även som en sorts bakvänd, eller snarare upp-och-ner-vänd, tagning på Ice Climber. Där klättrade man ju uppåt på banorna, här tar man sig nedåt istället. Jag spelar gärna lite hjärngympa när det är så kul och charmigt som detta. För också tankarna till Kickle Cubicle. Ett "kyligt pusselspel" dvs. Pussel såsom i att man får stanna upp och tänka sig för hur man bäst går tillväga, inte som typ Tetris där man bokstavligt talat lägger pusselbitar. Det här liret är liksom en sådan där mix mellan pussel- och plattformspel. I rollen som rymdpingvin (just det, pingvinerna i det här spelet är från yttre rymden också) ska man lotsa ägg nedför de kluriga banorna utan att vare sig låta äggen gå sönder eller själv duka under. Vilket är knepigare än man först tror. Det finns både fällor och fiender som ställer till det på vägen och såklart spräcks äggen om de faller från för höga höjder också.

Som pingvin kan man både hoppa och använda näbben till att hacka sönder isblock invid en men inte de man själv står på, så man får verkligen tänka ett par steg i förväg snarare än bara hacka på måfå. Kommer man hela vägen ner välbehållen med ett lika välbehållet ägg väntar ens rymdpingvinpolare för att ta emot ägget och så bär det av till nästa nivå... Många nivåer är det dessutom. Den käcka och lätt beroendeframkallande musiken gör att man fastnar för spelet lika självfallet som man kan fastna i det. Som pricket över i:et finns det också en "editor" där man kan designa sina egna banor och t o m spara upp till 15 stycken. Något som jag inte blev riktigt klok på från början. Fick läsa i instruktionsboken hur sjutton man sedan kommer åt att faktiskt spela de egengjorda banorna. Och svaret..? Save och load-räknaren ska stå på samma siffra, sedan trycker man på knapp nr 2. Att bygga egna banor funkar hur som helst bra och är såklart extra skoj när man är flera. Ett riktigt trevligt spel det här.


Rymdpingviner? Japp. Spelet heter t o m "Thump Thump Penguin Land: Great Outer Space Adventure" i Japan.


==========================================================================================

14.

Fantasy Zone (Sega, 1987)

Ett av de äldsta spelen på listan, vid sidan om Astro Warrior. Släpptes likaså 1986 på andra håll i världen men hit kom det ju först ihop med själva konsolsläppet året efter. Vår hjälte i den här knäppa sagan heter Opa-Opa och är ett självmedvetet levande rymdskepp. Med vingar. Och fötter. Som en liten futuristisk färgglad RoboCop-duva typ. Innan Sonic the Hedgehog och t o m innan Alex Kidd och Wonder Boy så hade Sega lille Opa-Opa som en slags företagsmaskot. Fantazy Zone debuterade från första början i arkadhallarna och Opa-Opa har sedan dess i sann maskotanda haft små gästframträdanden här och var i andra Sega-produktioner, bl a i form av dussinfiender i det på denna lista tidigare placerade Zillion II! Fantasy Zone är iallafall förvisso ytterligare ett rymd-shmup men verkligen inte ett i mängden. Detta är alltså unikt. Och då syftar jag inte bara på den visuella sockersöta stilen...

Ja, det är sidoscrollat men skärmen scrollar inte automatiskt nonstop så att man flyger från vänster sida till höger hela tiden tills banan tar slut. Nej, här finns det ingen ände på banorna nämligen och man flyger helt fritt fram och tillbaka, från vänster till höger eller från höger till vänster! Skärmen scrollar bara bitvis för att liksom hinna ikapp Opa-Opa. Som för övrigt får fötter och promenerar fram om man ställer honom längst ned. Poängen med Fantasy Zone är att skjuta eller bomba sönder alla större, stationära fiender, sk baser. Det är alltså fritt fram i vilket riktning man vill och när alla baser på en bana är sprängda så möter man en stor stygg boss och far sedan vidare till nästa fantasifulla bana. På det stora hela känns det inte ens som ett shmup man spelar men mer som kuta och skjuta typ. Så för mig som alltså inte är så tänd på sedvanliga shmups passar det här som handen i handsken.


Man kan fara höger, höger... Man kan fara vänster, vänster... Med Opa-Opa och bomba och skjuta och bomba.


==========================================================================================

13.

Fantasy Zone II: The Tears of Opa-Opa (Sega, 1988)

Galenskaperna fortsätter i denna direkta uppföljare - Fantazy Zone II: The Tears of Opa-Opa. Spelet är minst lika lika delar knasigt som sockersött rent stilmässigt som dess föregångare så vadan en sådan dramatisk undertitel må man undra? För att bli klok på detta måste man gå närmare in på storyn bakom de båda spelen. Och det finns en sådan, ja. Det finns faktiskt en hel del av den varför jag inte alls tog upp saken i fråga om det första spelet. Okej, är ni redo? Rymdår 6216 kollapsade det interplanetariska valutasystemet vilket ledde till att alla planeter blev helt panikslagna. Enligt rymdgillets officiella utredning leder någon planeten Menons styrkor och använder dem för att stjäla "utvärldsvalutor" från andra planeter och med dessa medel bygga en jättefästning i Fantasy Zone, vilket alltså är var spelen utspelar sig. Hjälten Opa-Opa beger sig hur som helst till Fantasy Zone för att sätta stopp för skurkarnas "ambitiösa" planer. Och detta var storyn för det första spelet.

Vidare in i Fantasy Zone II och det här är egentligen en massa "spoilers" men vem bryr sig. Det är nu rymdår 6226. Och vi får nu veta att med anledning av emotionell stress till följd av ett krig i hans barndom så utvecklade Opa-Opa delad personlighet, något som bara hans far var varse om, och denna blev till två seperata varelser; hjälten vi känner till samt skurken som låg bakom hela intrigen i båda Fantasy Zone-spelen tydligen. Så pga det faderliga bandet mellan Opa-Opas far, som agerade skurken i det första spelet, och även den onda versionen av Opa-Opa hade hans far typ inget val än att anta rollen som fiendens ledare. Så rörd av detta efter den vågade segern mot sin dubbelgångare i slutet av det andra spelet blir Opa-Opa att han fäller tårar. Därav undertiteln. Wow. Bara... Wow. Jag kan ärligt talat inte avgöra med säkerhet huruvida de verkligen var seriösa med allt det här eller om hela den gravallvarliga handlingen i de här söta små nonsensspelen var ett stort skämt i sig.

Vi snackar om levande rymdskepp här. Med vingar och kycklingben... Bara en sådan sak som att det bevingade lilla rymdskeppet har en pappa är liksom komiskt. Kontrasten mellan storyn och precis allt annat är liksom så stor att det måste ju vara på skämt. Men samtidigt... Man vet aldrig riktigt med japanerna alltså. Det finns trots allt en möjlighet att man menade allvar med storyn... Nåväl. Fastän det inte skiljer så lång tid mellan spelen i vår egen verklighet är grafiken i vilket fall märkbart mycket bättre i Fantasy Zone II. Nytt för del II är även att varje bana är uppdelad i flera egna zoner som man warpar mellan och först när man har sprängt alla baser i alla zoner på en bana kan man warpa vidare till bossen för banan. ^_^


Man kan fara vänster, vänster... Man kan fara höger, höger... Det här med enfärgade bakgrunder när man möter bossar var då inget unikt för Cloud Master förresten. Faktiskt är det inte alls ovanligt i denna genre... Måhända för att man lättare ska kunna urskilja projektilerna och koncentera sig på bossfighten?


==========================================================================================

12.

Space Harrier (Sega, 1987)

Ha, jag gillar Space Harrier!! Genialt enkelt arkadupplägg, extremt tilltalande videospels-estetik med rutiga landskap, bisarra fienden och grov bitpop som främsta kännetecken - allt man behöver ju! Jag vet inte om det är för att Space Harrier II till Mega Drive var ett av de första liren jag körde till den konsolen men ja, jag gillar det här. Bakgrundsstoryn till Space Harrier är typ 4-5 textfyllda spelskärmar lång och helt urflippad alltså. Allt som man egentligen behöver veta är att Space Harrier ska rädda dagen med hjälp av sina övermänskliga förmågor genom att fara fram och peppra sönder allt som kommer emot en. I princip exakt som i just det tredje spelet i serien, Space Harrier II, som jag skrev om till Mega Drive-toppen för drygt tio år sedan. Jisses, vad tiden flyger.

Det gör också Harrier med hjälp av efterbrännaren i sin stora fina rymdkanon som han bär på. Spelet är alltså en sk rälsskjutare som flyger "in i bilden" hela tiden och man kan förvisso låta sin rymdspelhjälte kuta fram på markplan genom att helt enkelt ha honom längst ner men oftast är man ju luftburen. Ungefär som i de ovanstående Fantasy Zone-spelen, som för övrigt tydligen utspelar sig i samma universum som Space Harrier. Och precis som i typ tvåan med... Och ja, Space Harrier II är faktiskt det tredje spelet i serien. Mellan ettan och tvåan kom nämligen Space Harrier 3-D med. Som kräver 3D-glasögon. Fuck that shit. Men Space Harrier II till Megan är trots allt det bästa alternativet. Ettan till Mastern håller inte riktigt emot tidens tand helt på egna meriter. Men fuck it för jag gillar Space Harrier i vilket fall!!


Säg hej till Space Harrier gott folk! Måhända är jag lite väl subjektiv med lirets placering med tanke på hur mycket jag personligen gillar uppföljaren till Mega Drive men ja, här har ni spelet i alla fall.


==========================================================================================

11.

Phantasy Star (Sega, 1988)

Riktigt intressant tidigt j-rollspel till konsol som t o m släpptes i Sverige hör och häpna. Kul med en hjältinna i huvudrollen (den rosa kjolen till trots!) i ett så pass gammalt spel, intressant setting i sci fi-miljö i kontrast till de sedvanliga fantasy-miljöerna (återigen något av en ovanlighet i ett så pass gammalt japanskt konsolrollspel) och riktigt intressant med de olika perspektiven. Tredjepersonsperspektiv ā den klassiska fågelvyn på världskartan och i städerna samt förstapersonsperspektiv i grottor och under strider. Atmosfären plockar också pluspoäng. Känns lite som en matiné-animé, typ AppleSeed från 80-talet. Mycket mysigt. Alla de trevliga bitarna till trots är det dock ändå inget som jag helhjärtat rekommenderar annat än som kuriosa spelhistorieundervisning. Detta första Phantasy Star-lir är helt enkelt alltför föråldrat för att tas utan förbehåll nuförtiden... Det är inte lika föråldrat som de äldsta FF- eller Dragon Warrior-spelen men är ändå betydligt mer ålderstiget än vad jag vill kunna klassa som fullt gångbart än idag och därför hamnar det alltså utanför 10-i-toppen.

Största problemet är det tröga levlandet... Erfarenhetspoängen tar en och en halv evighet på sig att trilla in, mynten likaså, och därmed måste man stå och levla på stället, springa in till stan och hela och därefter stå och levla på stället igen osv bokstavligt talat i TIMMAR innan man ens kan ta sig från första byn till den andra... Och råkar man ta ett par steg fel på världskartan och hamna i ett gräsområde där starkare fiender håller hus - ja, då dör man ju på fläcken. FFS liksom... Palla med sådan bullshit nuförtiden alltså. Synd på ett trots allt så här välgjort och omfattande spel... För den som inte har något emot det tokigt tröga levlandet, som visserligen var en del av genren på den tiden, väntar ett riktigt fängslande sci fi-äventyr men för de som detta levlande är en deal breaker för spelar det ju ingen roll hur bra precis allt annat är... Själv hamnar jag någonstans i mitten därav spelets placering på listan. Jag tycker att storyn, miljöerna och karaktärerna väger upp för så pass mycket av vad som för övrigt drar ner spelupplägget att liret är värt sin plats här. Dvs 11:e platsen.


Efter att ha yrat runt i irrgångar kommer Alis och hennes sällskap äntligen ut på världskartan bara för att springa rakt på en fiendeskorpion! Genast ändras alltså perspektivet igen till förstapersons. Attack!


==========================================================================================

Fortsätt till nästa sida och 10-i-toppen > >

| Till toppen av sidan |

Till arkivet!
Allehanda topplistor
Multipopulärkulturella
Mångpopulärkulturella

Videospeltopplistor
Konsolspecifika toppar
|- Topp-20 NES-kassetter
|- Topp-100 NES-spelen…
|- Topp-16 SNES-spel etc
|- Topp-20 SNES-tillskott
|- Topp-100 SNES-spel...
|- Topp-20 Nintendo 64-lir
|- Topp-20 Game Boy-lir
|- Topp-10 GBC-spel
|- Topp-10 GBA-spel
|- Topp-10 DS-spel/idéer
|
|- Topp-25 Sega MS-spel

|--- Master System del 1
|--- Master System del 2
|- Topp-25 Sega MD-spel
|- Topp-25 Sega DC-spel
|- Topp-25 Sony PS2-spel
|- Topp-25 Sony PS3-spel
|- Topp-25 Xbox 360-spel
|- Topp-50 XB360/PS3...
|
Random spellistor

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.