Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Topp-10:
Game Boy Advance-spel



Text: Jan M. Komsa, 2018-12-03

Då det pratas 32-bitare så tänker nog de flesta på Sony PlayStation och Sega Saturn. Men har ni tänkt på att Game Boy Advance faktiskt också var 32-bit? Och det var inte ens Nintendos första 32-bitare i ordningen. För det var Virtual Boy. Med dess rödmonotona grafik och klumpiga 3D-glasögon som medförde risk för permanenta ögonskador... Virtual Boy floppade så hårt att Nintendo gick direkt tillbaka till deras ursprungliga Game Boy vilket förlängde dess liv med flera år. Men tids nog gick man ändå vidare. Åtminstone ett halvt steg framåt med Game Boy Color. Som visserligen var "ny" hårdvara men ändå kändes mest som en uppgradering på gamla vanliga Game Boy. Båda var t ex 8-bitskonsoler och inte nog med att GBC var bakåtkompatibel med de gamla GB-spelen men många, om inte de flesta, Color-spel gick dessutom att spela utan färg på originalkonsolen. Men så, ytterligare några år senare, kom Nintendo äntligen ut med en riktig-riktig tronföljare till Game Boy. År 2001 släpptes sålunda Game Boy Advance över hela världen.

Men vänta lite... År 2001? Det är vare sig tio eller tjugo eller tjugofem eller trettio år sedan. Eller något liknande. Stämmer bra. För allt behöver ju faktiskt inte kretsa kring jämna jubileum. Jag kände helt enkelt inte för att vänta i typ minst två och ett halvt år till med detta bara för sakens skull liksom. Att det nu i alla fall gått tio dagar sedan min GBC-topplista kom upp räcker väl gott och väl som "skäl" för mig att följa upp den där listan med den här. Så jag kör bara på! Och bara ett par saker till innan jag trycker gasen i botten... Först, eftersom spelutbudet till Advance var sådär tre gånger så omfattande som det till Color så var det också lite knepigare att hålla sig till endast en topp-10. Samtidigt ville jag bara göra en topp-10 och då de flesta liren utöver detta är uppföljare eller dylikt till andra GBA-spel löste jag saken genom att helt enkelt skriva upp dem som alternativ till de placeringarna. Och så för det andra, eftersom det här är en GBA-topplista så tittar jag bara på GBA-spel och alltså inga konverteringar från äldre NES- eller SNES-spel. Så inga NES-klassiker, inget Zelda III och inga Super Mario Advance-spel alltså.


==========================================================================================

10.

Castlevania: Circle of the Moon (Konami, 2001)

Alt. Castlevania: Harmony of Dissonance (Konami, 2002), Castlevania: Aria of Sorrow (Konami, 2003)

Det här är bara för häftigt alltså. Bra musik, smidig kontroll, ett spel att verkligen sätta tänderna i så att säga. Circle of the Moon är det första av tre Castlevania-lir till GBA och var faktiskt något av en nytänding för serien på sin tid. Vilket jag för övrigt tycker känns som helt nyligen men som ändå var för 17 år sedan för sjutton. Tiden flyger. Spelet är lika gammalt som själva formatet. Det var nämligen ett av release-titlarna till GBA och faktum är att mellan detta och Konami Crazy Racers så var det just Konami och inte Nintendo själva som bidrog med de mest intressanta spelen till konsolpremiären. Det bästa som "det stora N" hade att komma med var då Super Mario Advance, en remake av All-Stars-versionen av västerländska Super Mario Bros. 2 till NES. Tack, men nej tack liksom.

Smaka på den flammande piskan era odöda moderknullare! Level up! Det är vad jag snackar om. Ja, jag diggar verkligen det här... Även om jag i ärlighetens namn aldrig varit mycket av en Castlevania-kille. Har t ex bara ett av spelen i trilogin till NES och det är Simon's Quest, den minst urtypiskt "Castlevaniska" delen. Och hur välgjort Symphony of the Night än må vara så är det inte ett av de vare sig tio eller tjugo eller ens trettio bästa PlayStation-spelen enligt mig. På en PSX topp-50 hade jag placerat det. Jag har ju egentligen absolut ingenting emot Castlevania och kan hålla med om att spelen generellt är bra... Bara det att serien och jag aldrig riktigt klickat. Förutom i fallet med Castlevania II till gamla Game Boy konstigt nog. Faktum är att det är min personliga lilla favoritdel i serien. Och det därtill bara om man inte räknar med Kid Dracula till samma format från året efter.

Några nya Castlevania-spel till Game Boy Color bidde det dock inte, men så kom Konami alltså ut med Circle of the Moon ytterligare en konsolgeneration senare. Och wow alltså. Det kan ju bara inte förnekas hur mycket röv det här liret sparkar. Sidoscrollad action och utforskande är vad det hela handlar om. Med bara en nypa konsol-RPG. När man t ex ställs inför en fiende dyker det upp en textruta som talar om namnet på fulingen. Och då man får in en smäll så ser man direkt hur många poäng i skada den varit värd. För att inte ens tala om alla menyer med prylar och annat. Det är lika mycket menytraskande som traskande runt själva slottet liksom. Men ja, jag gillar det här. Vampyrjakten fortsätter alltså sedan i två uppföljare till samma format. Ett färskt Castlevania-äventyr om året pumpade Konami ut. Men ska man bara spela ett av dem får det ju bli det första.


Circle of the Moon minsann. Spana in den där runda fullmånen liksom. Jag kunde bara inte låta bli alltså.


==========================================================================================

9.

Boktai: The Sun is in Your Hand (Konami, 2004)

Alt. Boktai 2: Solar Boy Django (Konami, 2005)

Långt innan Pokémon Sol och Måne var en grej så hade Konami tydligen redan gjort en tagning på detta. Med vampyrer. Ja, jo, jag försöker vara sådär rolig för först hade vi Castlevania: Circle of the Moon från Konami... Och sedan kom Boktai: The Sun is in Your Hand från Konami. Och man spelar vampyrdräpare i båda liksom. Nästan som om de hörde samman. Typ såsom Pokémon Sol och Måne från drygt tolv år senare. Äsch, strunt samma. Ibland krystar jag bara till det alltså. Följde man Konamis diverse vampyrdräparspel till GBA fick man hur som helst faktiskt ett nytt sådant om året fr o m konsolpremiären och ända fram till året Nintendo DS tog över. Konami kom mao ut med ett nytt Castlevania till GBA om året under 2001-2003 och därefter de båda Boktai-spelen 2004-2005. Nästan som att den ena spelserien följde upp den andra alltså.

Boktai-serien fortsatte sedan 2006 med Lunar Knights till DS. Så man gjorde alltså verkligen en grej av "sol och måne-konceptet" inom en och samma serie t o m. Och detta åtminstone tio år innan Pokémon körde med den idén. Konami kunde i vilket fall sina grejer vad gäller dessa vampyrjakter i bärbart spelformat. Och då gillar jag alltså Boktai något mer än Castlevania. Spelet är ju grymt bara som det är liksom, som ett Castlevania möter Zelda och med en pistol som främsta vapen, men vad som verkligen gör det intressant är att kassetten är försedd med en riktig solsensor. Spelkassetten känner av om man är ute i dagsljus i verkligheten och det är just vad som laddar upp ens vapen. Man jagar ju vampyrer så det är väl klart att man drar nytta av solljus. För att vara tydlig: Vapnet i spelet drivs alltså av solenergi på riktigt. Det är ju helt briljant! Innovativt är bara förnamnet.

Så ja, Boktai är ju verkligen något unikt. Men det är inte bara gimmicken med solsensorn som höjer det över Castlevania. Själv föredrar jag även att kunna utforska de kusliga miljöerna mer "på riktigt" så att säga, som det isometriska perspektivet tillåter. Jag föredrar också upplägget med att smyga runt fienden likväl som att ränna runt och ha ihjäl allting i sikte. Men så är det ju självaste Hideo Kojima som var producenten. Boktai gör också en grej av att ha en inbyggd klocka i spelet. Likt Pokémon Guld och Silver till GBC. Så att man liksom ska lira på olika tider på dygnet för att få ut allt av spelet. Och likt med Pokémon Guld och Silver kan den där inbyggda klockan ställa till det i takt med att batteriminnet blir dåligt kan jag tänka mig... Jag har faktiskt själv inte råkat ut för några sådana missöden med just det här spelet men har fått veta från andra som har det. Så det är ju något att tänka på.


Solpistolen i spelet laddas naturligtvis upp med solljus. Det är ju solklart. Såklart. Ha! B) <-smiley


==========================================================================================

8.

Fire Emblem [The Blazing Blade] (Intelligent Systems, 2004)

Alt. Fire Emblem: The Sacred Stones (Intelligent Systems, 2005)

Släpptes som enbart "Fire Emblem" för oss västerlänningar men det här är i själva verket det sjunde spelet i serien; efter två delar till Famicom, ytterligare tre till Super Famicom och ett till GBA i Japan. Fire Emblem-serien består av japanska strategirollspel och det var väl just sådana titlar som de där borta i solnedgångens land menade att vi i väst var för dumma för att förstå oss på. Kanske främst tack vare hur poppis Fire Emblem-karaktärerna Marth och Roy visade sig vara i Super Smash Bros. Melee till kuben gav man dock serien en ärlig chans på engelska med den här delen i fråga. Vilket såklart blev en stor framgång som banade väg för så gott som alla kommande Fire Emblem-titlar att komma ut i både Nordamerika och Europa såväl som i Japan till GBA, GC, Wii, DS och 3DS. Och ett nytt spel i serien till Switch är i skrivande stund också på väg.

Men ja, detta är alltså det första Fire Emblem-spelet att släppas i väst och det andra av totalt tre delar i serien till GBA. Dessvärre gick vi ju ändå miste om det första GBA-spelet men man får väl taga vad man hava liksom. Då det var det första spelet i serien någonsin att släppas utanför Japan skippade man undertiteln i väst men rakt översatt från japanska borde det vara "The Blazing Blade". Detta är faktiskt också en prequel till det direkt föregående spelet till samma format, som alltså bara släpptes i Japan; Fire Emblem: The Binding Blade. Och Fire Emblem: The Sacred Stones från året därefter avrundar typ GBA-trilogin. Även om det spelet i sin tur är fristående från de föregående... Därmed spelar det väl egentligen heller ingen roll vilket av dessa som man "borde" börja med, men jag väljer ändå The Blazing Blade.

Den unga tösen Lyn är typ den första av tre huvudpersoner i spelet men egentligen spelar man faktiskt som sig själv, i egenskap av en taktiker åt nämnda dam plus det följe som följer... Man ser alltså aldrig karaktären som man själv ska representera i spelet. Det är som att Lyn och de andra vänder sig till och pratar direkt med spelaren själv. Och i början av ett helt nytt spel väljer man då själv inte bara sitt eget namn men även kön och månaden man föddes. I grund och botten är det här alltså ett ganska så typiskt japanskt strategi-RPG till konsol som ju även har den fördelen att det råkar vara en bärbar konsol, och det praktiskt taget en jämförbar med SNES:en. Att kunna kura ihop i sängen och myslira lite av den här sortens spel innan man somnar är ju verkligen det nästbästa man kan göra i mörkret liksom. Kul grejer.


Vår tuffa hjältinna möter banditer ute på slätterna. De som tidigare spelat strategi-RPG känner igen sig.


==========================================================================================

7.

Metroid Fusion (Nintendo, 2002)

Alt. Metroid: Zero Mission (Nintendo, 2004)

Jag nämnde tidigare att jag aldrig varit mycket av en Castlevania-kille... Faktum är att jag heller aldrig varit någon stor Metroid-lirare. Jag antar att jag helt enkelt inte är mycket för hela grejen med "Metroidvania" dvs det upplägget som dessa två spelserier uppenbarligen gett upphov till. Även om jag faktiskt tycker att det där Dead Cells från tidigare i år ser ganska så intressant ut. Och jag såklart får medge när ett spel i endera serie är såpass bra att det förtjänar att hamna med på en topplista för formatet i fråga. När det gäller Metroid så har jag dock inte ens originalet till NES. Anledningen är att just det spelet tycker jag helt ärligt talat inte är speciellt bra. Jag missade liret när det begav sig och i mina ögon har det inte åldrats väl alls så då känner jag heller inget behov av att ha ett exemplar i samlingen bara för sakens skull. Jag samlar inte på alla spel nämligen... Jag samlar bara på de spelen som jag själv tycker är något att ha.

Och sedan har vi då Metroid II och likt Castlevania II till gamla Game Boy är det något att ha enligt min mening. Så det har jag alltså. Och tycker mycket bra om. Och återigen likt med Castlevania II till GB kanske konstigt nog. Men så är det. Och sedan har vi de följande två stationära delarna och de har jag också. Även om den enda anledningen till att jag äger ett ex av Prime är för att det medföljde min svarta kub. Seperat hade jag nog inte köpt det mao. Parallellt med Metroid Prime till GC släpptes även Metroid Fusion till GBA och detta gillar jag faktiskt. Så jag antar att jag helt enkelt föredrar såväl Castlevania som Metroid-spelen på bärbara konsoler av någon anledning? Huh. Jag har nog aldrig riktigt tänkt på det men så verkar ju onekligen vara fallet. Och nu sitter jag här och undrar vad det kan bero på. Nåja, och nu raskt över till spelens kronologiska ordning!

Det första Metroid från 1986 i Japan, 1988 här i Europa, är även det som utspelar sig först. Enkelt nog. Sedan har vi Metroid II och Super Metroid. Och fram till dess utspelade sig allt i den ordningen. Under lång tid var det en trilogi. Sedan kom dock Metroid Prime, som i sin tur fick en jävla massa typ "egna" uppföljare. Alla Metroid Prime-spelen utspelar sig i alla fall mellan det första och andra Metroid. Och i samband med det första Metroid Prime hade vi ju just Metroid Fusion som då i sin tur utspelar sig efter Super Metroid. Och till sist kom också Team Ninjas (av alla möjliga) mer ökända Other M... Sannerligen ett "annat" Metroid än vad fans var vana vid eller ville ha och som i vilket fall utspelar sig mellan Super Metroid och Metroid Fusion. Det här är mao fortfarande det sista spelet i kronologin. Och det gillar jag med. Jag gillar då man faktiskt fortsätter vidare i en sammanhängande berättelse snarare än bara går tillbaka till innan eller mittemellan tidigare utkomna delar i serien så det så!

En sak till, såhär på tal om att gå tillbaka i storyn, får väl nämnas, nämligen att Nintendo faktiskt gjorde en remake av det första Metroid som de sedan gav ut till GBA med undertiteln Zero Mission. För den som gillar sådant. Lite coolt är det trots allt, att man kan spela det allra första samt det allra sista spelet i kronologin på GBA. Både början och slutet alltså. Alfa och Omega. Själv föredrar jag nu Fusion men skrev ändå upp Zero Mission som alternativ.


Släng er i väggen Ripley och Ridley och allt vad ni heter. Det är hon, Samus som sparkar allas rövar!


==========================================================================================

6.

Final Fantasy Tactics Advance (Square, 2003)

Det första Final Fantasy Tactics är alltså en spin-off i strategirollspelsgenren till de typ vanliga Final Fantasy-spelen och släpptes 1997 till PlayStation i Japan, 1998 i Nordamerika. Till Europa hittade det ju inte, men en klasskompis hade den amerikanska utgåvan så jag fick ändå chansen att spela det då det begav sig och jag tyckte det var riktigt imponerande då på 90-talet. Faktum är att det var just ett av de spelen som övertygade mig om att det var värt att investera i Multi-X och allt vad det hette på den tiden så att jag också kunde importera NTSC-spel från USA. Så när Tactics Advance kom ut till GBA runt fem år senare var det liksom en no brainer för mig. Det här var den första uppföljaren till Final Fantasy Tactics och jag gillade Final Fantasy Tactics sedan åratal tillbaka så det var väl klart att jag även skulle ha Tactics Advance. Jag minns att det var dessutom lite av en big deal när detta var på väg. Det var nämligen det första Square-spelet till en Nintendo-konsol sedan 1996, då Square gick ifrån Nintendo. Och som det visade sig var det även det nästsista spelet som Square någonsin producerade innan man gick ihop med de tidigare ärkerivalerna Enix och blev Square Enix.

Square åter på Nintendos format och därefter ihop med Enix? Snacka om paradigmskifte liksom. Året var 2003 och detta var en speciell period i mitt liv. Jag var ungkarl och bodde själv. Och jag kunde leva en hel vecka på kranvatten och en burk jordnötssmör. Vissa dagar i veckan slutade jag sent, i synnerhet onsdagar om jag minns rätt slutade jag nio på kvällen och var hemma först fram mot tiotiden. Jag hade en tvåa och i mitt sovrum stod en säng i ena hörnet och ett par flyttlådor i det andra. Och jag brukade spela Final Fantasy Tactics Advance när jag lade mig för natten. Man kom hem i höstmörkret, då lagom utmattad, slängde sig i sängen, sträckte sig efter en GBA SP-modell och sträckspelade Final Fantasy Tactics Advance ända in på småtimmarna. Härliga tider. Och jag spelade verkligen skiten ur det här spelet. Alla mina stationära spelkonsoler hade jag på annat håll på den tiden. Detta var då vi i vad som sedan utvecklades till POPKORN anordnade öppna evenemang och hade en egen föreningslokal för dessa och jag lät helt enkelt mina stationära konsoler stå i lokalen ett par år. Förutom PS2:an då vilken jag nog mest använde som DVD-spelare. GBA var i alla fall vad jag lirade mest på där hemma i ungkarlslyan. Och allra mysigast hade jag det då med Final Fantasy Tactics Advance.

Sedan följde Final Fantasy Tactics: The War of the Lions till PSP 2007 och samma år i Japan, men året därpå i Nordamerika och Europa kom Final Fantasy Tactics A2: Grimoire of the Rift ut till Nintendo DS. Och det är till dags dato hela serien. Såvida man inte räknar med andra titlar som också utspelar sig i Ivalice, dvs samma fiktiva värld som introducerades i första Final Fantasy Tactics, som Vagrant Story och Final Fantasy XII-spelen. Av alla dessa titlar har jag dock roligast minnen av Tactics Advance. Och det beror ju alldeles säkert på att jag blir extra nostalgisk när jag tänker tillbaka på det här spelet eftersom jag spelade det så intensivt från början till slut just mitt under den här speciella tiden för mig personligen. De sena timmarna, höstmörket, den ännu mörkare lägenheten då man kom hem sent på kvällen och inte minst den där burken med jordnötssmör som jag hade i skafferiet, allt detta kopplar jag ju samman med att krypa till kojs och myslira Tactics Advance... Ett uppdragsbaserat upplägg passade mig jättebra och jag tycker också bra om det något mer direkta tillvägagångssättet i striderna. Olikt i Fire Emblem, där man väljer utifrån kartan och sedan ser en kort sekvens som visar fighten och sedan skiftar till kartan igen, händer allt direkt på skärmen liksom.

Tactics Advance är förresten även spelet där Viera-rasen gör sitt allra första framträdande. Kaninflickorna alltså... Vilka jag kan tänka mig att framförallt Fran från Final Fantasy XII har gjort ganska så populära. Och det finns ju tydligen manliga Vieras med men saken är den att de med kaninöron som har medverkat i egenskap av spelbara karaktärer i FF-spel har varit uteslutande töser. Såklart. Såklart att de har varit det. Mumsfilibabba liksom. ;p


Det finns olika sorters uppdrag att få men vanligast är det att ens egen trupp prisjägare ska spöa skiten ur ett antal motståndare. Striderna äger rum på dessa platåer ur ett isometriskt perspektiv. Kul är det!


==========================================================================================

5.

Mario & Luigi: Superstar Saga (AlphaDream, 2003)

Det enda Mario-spelet med på listan (spoiler typ..?) och det är inget plattformspel. Ja, vad sägs om det liksom. Det här var det tredje Mario-rollspelet evah, efter Super Mario RPG till SNES:en 1996 och Paper Mario till N64:an år 2000, men den första delen i just Mario & Luigi-rollspelsspin-offserien som tydligen går parallellt med Paper Mario-rollspelsspin-offserien. Så så är det. Superstar Saga följdes upp två år senare av Partners in Time till DS:en vilket jag tidigare bl a har grävt fram ur spelkistan här på POPKORN. Känns som en evighet sedan... Däremellan hann hur som helst också Paper Mario: The Thousand-Year Door komma ut till kuben, men då begrep man liksom inte att Nintendo hade två stycken Mario-rollspelserier i rullning. Då Superstar Saga var på gång antog väl de flesta bara att det var ett nytt Mario-RPG, efter Paper Mario. Och när The Thousand-Year Door var på G till GC var det inte konstigare än att Nintendo lät vilka de än hade att utveckla spelet åt dem gå tillbaka till papperstilen. Likt Square pendlade fram och tillbaka mellan fyra fasta spelfigurer med jobb utifrån kristaller och helt andra upplägg i vartannat FF-spel från första t o m det sjätte. Men till slut stod det väl trots allt klart att vad som började med Super Mario RPG hade vidareutvecklats i två olika riktningar. Kuriosa nog korsade dock de båda serierna varandra igen i och med 2015 års Mario & Lugi: Paper Jam till 3DS:en.

Likt i det senare Partners in Time, som jag alltså täckte tidigare här på sidan, så styr man Mario med Luigi i släptåg. Eller tvärtom. Vardera superbrorsa har sin hoppknapp. Mario med A och Lugi med B. Så man styr liksom båda samtidigt medan man ränner omkring utanför striderna som i sin tur är tur och ordnings-baserade men ändå interaktiva även när det typ inte är ens egen tur. Rätt tajmat kan man nämligen inte bara undvika vissa fiendeattacker genom att helt enkelt hoppa över dem men även kontra-attackera! Och en del angrepp kan man slå man tillbaka direkt. Booyah! Dessutom får man vara på sin vakt redan innan en strid sätter igång. Man ser fienden redan på typ "ränna runt-skärmen" och om man istället för att t ex bara springa in i någon i sann Mario-anda hoppar på denna, då inleder man striden med att utdela skada direkt. Helfestligt. Här sitter man minsann inte och endast pepprar planlöst på bekräfta-knappen för att ta sig förbi fighterna. Här får man liksom verkligen hänga med i svängarna. Att kolla in alla rollspeltypiska undermenyer är också hur kul som helst här. Mario är då t ex "utrustad" med "Work Pants", närmare bestämt hans blå hängselbyxor... Att sedan bara gå runt och se vad alla karaktärer har att säga känns trevligt, mysigt och sannerligen supercharmigt. Cackletta och Fawful är underbart skruvande nya tillskott till skurkar och gamle Bowser är såklart med i intrigerna han också. Det här spelet fullkomligt dryper av charm alltså.


Sagan börjar med att prinsessan Flugsvamp blir bestulen på sin röst. Rörmokare to the rescue liksom!


==========================================================================================

4.

Wario Land 4 (Nintendo, 2001)

Oh yeah! Wario kan åter plocka upp fiender att kasta samt göra en rumpdunk redan från start. Liksom han kunde i det allra första samt andra Wario Land till tegelstenen. Det gillar jag. Utöver detta tillkommer en massa andra förmågor. Man greppar lätt spelkontrollen och hur man kommer vidare. Fett lätt bättre än Wario Land 3 och Wario är åter dödlig här! Wario Land 2-3 gick ju i en annan riktning med de olika tillstånden, eller kanske rättare sagt reaktionerna mot sådant som händer Wario, och odödligheten upptill men jag föredrar då det här upplägget. Dessutom är ju minispelen knasbolltokiga verkligen. Som en sorts föregångare till Wario Ware vågar jag allt påstå. Det bästa Wario Land-spelet sedan ettan undertitel Super Mario Land 3. Wario är åter i toppform, fiendena är hur fräna som helst och musiken riktigt stämningsfull! Gosse, vilket toppenlir det här visade sig vara alltså! Och jag som var ganska så likgiltigt inställd till Wario Land-serien efter tvåan och trean. Nog för att det trots allt var bra spel, det var de faktiskt, bara det att jag tyckte att de inte alls kom i närheten av ettan.

Den här delen däremot... Wow alltså. "Tillstånden" är ju med här också. Så som zombie-Wario, fast i en luftbubbla under vatten-Wario, osv, osv... Men nu blandar man alltså detta med att Wario ändå kan ta stryk på gammalt hederligt vis. Inget en eller två till tre träffar och du är död-tjofräs här dock. Istället en skademätare med hjärtbitar ā la Zelda. Funkar kanoners. Häftiga spöken och andra sattyg. Ett bett från en vampyrfladermus förvandlar Wario till just en sådan och man kan verkligen flyga då med. Så sabla bra! Spökvärlden är ju rysligt läbbig. Den tropiska paradisövärlden är å andra sidan för härlig. T o m sång med i bakgrundsmusiken! Vilken nytändning. Och det bara året efter trean kom ut till GBC. Wow alltså. Wario Land 4 kan mycket väl vara det bästa spelet i serien. Själv är jag måhända lite väl nostalgisk över det allra första Wario Land, som alltså också var det tredje Super Mario Land, för att ändå inte tycka bättre om det spelet i slutändan, men då hamnar fyran åtminstone som en god tvåa. Det här lyckades nissarna på Nintendo nästan skrämmande bra med alltså. Länge leve Wario!


Bossarna i Wario Land 4 är större och mycket fräckare än i föregående spel och gör verkligen ett intryck. Annat, som t ex zombie-Wario, känner man förvisso igen från tidigare men det ser också fräckare ut här.


==========================================================================================

3.

The Legend of Zelda: The Minish Cap (Capcom, Flagship, 2004)

Flagship som företag finns faktiskt inte längre. Bara helt apropå... År 2007 bestämde Capcom för att lägga ner den tidigare "oberoende" utvecklarstudion samt flytta över alla anställda till det egna moderföretaget. Nåja. Det var väl att ingen miste jobbet åtminstone. Detta var hsh Flagships, eller Capcoms, tredje och sista Zelda-spel, efter de båda Oracle-titlarna som tre år tidigare släpptes till GBC. Från början var det ju meningen att de skulle få göra tre Zelda-spel redan till GBC så det är allt kul att de fick göra ett tredje spel överhuvudtaget innan Nintendo tog tillbaka serien så att säga. Och nej, The Minish Cap har ingenting direkt gemensamt med Oracle of Seasons & Ages. Det här är helt enkelt ett nytt och mer eller mindre fristående spel i Zelda-serien. Med ännu en ny inkarnation av Link och en ny Zelda och allt det där. Faktum är att detta känns ännu mer fristående än vad Oracle-spelen gjorde i och med att typ typsnittet är helt nytt. Seasons och Ages körde bara vidare på exakt samma mall från Zelda IV, men The Minish Cap byggde de upp helt från grunden och det märks verkligen.

Det märks också att det är några andra än Nintendo själva som har utvecklat spelet. Har man lirat tillräckligt många Zelda-spel så känner man liksom av de små skillnaderna. Att knuffa krukor var t ex aldrig en grej innan Oracle-liren. Att knuffa nästan allting annat, jovisst, men inte just krukor. Att man dessutom inte kan göra svärdsnurrattacken från början... WTF?! Detta är väl inget som gör Capcom-spelen sämre direkt... Bara lite annorlunda alltså. En del trial and error medan man navigerar mellan fiendehorder känns dessutom som någonting rakt ur Mega Man. Sedan om det är något positivt eller ej behöver vi ju inte gå närmare in på här... På det stora hela är detta dock ett väldigt roligt spel. Med framförallt överraskande roliga grottor! Jag trodde verkligen inte att jag skulle gilla det här spelet så mycket som jag gör så där ser man. Gimmicken med den här delen är Minish-mössan som hojtar och hjälper till med tips och annat likt Navi i Ocarina of Time. Och istället för att växla mellan en mörkervärld och en ljus värld, eller framtid och dåtid, så skiftar man här mellan en stor liten Link och lilleputten Link. Det funkar. Allt som allt gillar jag nog Oracle-spelen något bättre än det här. Men The Minish Cap bjuder också på väldigt bra underhållning.


Link som liten och liten. Ha! Och det var bara det pyttelilla som jag hade att tillägga. Haha!


==========================================================================================

2.

Wario Ware, Inc: Minigame Mania (Nintendo, 2003)

Alt. Wario Ware: Twisted! (Nintendo & Intelligent Systems, 2005)

Jag har gillat Wario som spelantihjälte ända sedan Wario Land och Wario Blast till den gamla Game Boy-apparaten. Och när Wario Ware: Touched! kom ut till Nintendo DS lite mer än tio år senare var jag inte sen att utropa det till ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna i alla kategorier. På fullaste allvar alltså! Det här är det första spelet i Wario Ware-serien och likt i det senare Touched, som jag för övrigt alltså också täckte tidigare här på sidan, handlar detta om fullständigt skogstokiga minispel där man oftast bara har några få sekunder på sig att haja läget och fixa biffen. Det kan röra sig om allt från hot dog-bilar för Wario att hoppa över till att peta i näsan. Spritt språngande galet skoj! Mycket lätt att komma in i men svårt att sluta och sjukt intensivt. Det går kvickt framåt. Skulle man totalfaila blir det game over på sådär 20 sekunder men då trycker man bara på att prova igen, igen och igen.

Timing är allt. Man har som sagt bara sekunder på sig att begripa vad nästa galna minispel i ordningen går ut på och styra eller trycka sig förbi i rätt tid innan tiden i sig rinner ut. Hjärnan hinner liksom inte alltid registrera vad som precis händer i tid. STRESS. Men på ett bra sätt. Bra stress. Vilket rus! Allra bäst tycker jag ju om minispelen baserade på riktiga gamla spel och leksaker från Nintendo. Att känna igen alla gamla spel är hur kul som helst i sig liksom och därtill en härlig liten retrotripp. Donkey Kong, Super Mario Bros, Duck Hunt, The Legend of Zelda, F-Zero och flugsmällarspelet från Mario Paint... Ja, t o m Mario Clash från Virtual Boy är med här! Kanoners! Ju mer obskyrt desto roligare är det ju när man själv känner igen det! Och såklart skruvas dessutom tempot upp allteftersom! Detta är bara perfekt för GBA. Ett perfekt spelkoncept för konsolen.

Jag nämnde Wario Ware: Touched! innan men Minigame Mania följdes först upp av en GC-version och en direkt uppföljare till GBA; Twisted! Den delen släpptes förvisso inte i Europa men då det är GBA-spel vi snackar om gör det liksom ingen skillnad. Kassetterna är ju regionsfria. Även om blotta tanken på Twisted! mest gör mig snurrig, för det spelet har nämligen inbyggd rörelsesensor och skakfunktion vilket irriterande nog frammanar åksjuka hos mig, skrev jag i alla fall upp det som alternativ (för er som pallar med det. '-_-).


WTF? Det är F-Zero! Från Super Nintendo-tiden! Och är det där? Det är det. Mario Clash. Från Virtual Boy.


==========================================================================================

1.

Advance Wars (Intelligent Systems, 2002)

Alt. Advance Wars 2: Black Hole Rising (Intelligent Systems, 2003)

Det bästa GBA-spelet och så är det bara. Skumt och dumt nog spelade jag inte Advance Wars då på den tiden det var nytt. Skumt, eftersom jag ju inte alls skyr undan från strategispel och Final Fantasy Tactics Advance var t o m ett av mina favoritspel till just samma format just under den här tiden. Och dumt, eftersom som det alltså visade sig så tycker jag nu att detta är det bästa liret till konsolen. Så hur åh, hur, kunde jag då "missa" det här spelet innan? Sedan dess har jag dock hört så mycket positivt om Advance Wars att jag var bara tvungen att skaffa det till slut. Av någon anledning var jag ändå rädd att jag inte skulle tycka om det. Men au contraire, detta visade sig vara riktigt, riktigt skoj. Och det får mig faktiskt att tänka tillbaka på Mario Paint till SNES:en av alla saker... Det är nämligen så att man i det "spelet" som alltså är ett ritprogram, typ Paint med Mario, kan skapa sina egna små stämplar och spara en rad av dessa så jag och en kompis utnyttjade denna funktion till att rita olika slags soldater, stridsvagnar, helikoptrar o.d i pixelformat, varpå vi ritade en karta på den "stora" skärmen där vi sedan helt enkelt lekte krig mot varandra med våra respektive arméer. Jag gillar alltså sånt här... Så var har det här spelet varit i halva mitt liv liksom?!

Tillskillnad från just Final Fantasy Tactics Advance som också har inslag av konsolrollspel är Advance Wars renodlad strategi men man ska heller inte låta sig avskräckas av det för så lättillgängligt som Intelligent Systems har gjort spelet kan nog vem som helst sätta sig in upplägget. Tretton träningsuppdrag håller ens hand innnan den riktiga kampanjen kör igång så det här är mao inte bara något för ett redan inbitet fan av strategispel. Nintendo ville väl bredda marknaden med Advance Wars och satsningen lönade sig också. Man lyckades ju verkligen skapa ett nytt framgångsrikt varumärke. Eller nytt och nytt... Nytt med just den titeln samt nytt för oss i väst rättare sagt... För precis som Fire Emblem så hör även Advance Wars till en av Intelligent Systems äldre spelserier daterad ända tillbaka till Famicom-tiden i Japan. Faktum är att det första Fire Emblem t o m bygger på det första sk "Wars-spelet". Så det var den här serien som kom först. Redan 1988 släppte de Famicom Wars till just Famicom. Därefter fortsatte serien med titlar som Super Famicom Wars och flertalet Game Boy Wars. Allt bara i Japan såklart. Och återigen precis som med Fire Emblem är det här i själva verket det sjunde spelet i serien men det första att släppas i väst. Så Nintendo bröt barriärer i och med GBA.

Advance Wars fick en direkt uppföljare till GBA som jag också har hunnit spela vid det här laget och har med som alternativ här men ärligt talat tycker jag bättre om presentationen i det första spelet. Men visst, har man spelat sig mätt på ettan och vill ha mer av det goda så har man ju alltid tvåan att fortsätta vidare på. Underligt nog så släpptes inte något av dessa spel som utvecklats i Japan i en serie som dittills varit exklusiv för Japan i landet i fråga förrän åratal senare och då på en samlingskassett som "Game Boy Wars Advance 1+2".


Advance Wars är riktigt kul att spela och har en skön stil. Här leker man verkligen virtuellt krig.


==========================================================================================


Det var det! Och det blev ju i praktiken bara ett spel per serie då det passade bäst för blott en tio-i-topp. Vilket alltså är vad jag föredrog att göra. Annars hade jag väl haft med alla tre GBA-delarna av Castlevania, båda Boktai, båda västerländska upplagorna av Fire Emblem-spelen och båda Advance Wars och så vore vi uppe i en topp-15. Lägg sedan till Metroid: Zero Mission, Lufia: The Ruins of Lore, Mario Power Tennis samt Mario vs Donkey och/eller King of Swing... Alternativt något nytt Harvest Moon eller Pokémon till sista och eventuellt nästsista platsen. Och då hade vi haft en hel topp-20. Vilket faktiskt var frestande. För fastän GBA fanns ute på marknaden ungefär lika länge som GBC var spelutbudet ändå så mycket större. Men jag lyckades alltså hålla mig till förmån för en mer kompakt topp-10-lista som ju passar bra in mellan GBC och Nintendo DS-listorna, båda topp-10:or. Så för både enkelhetens och enhetlighetens skull om inte annat. ^_^

| Till toppen av sidan |

Till arkivet!
Allehanda topplistor
Multipopulärkulturella
Mångpopulärkulturella

Videospeltopplistor
Konsolspecifika toppar
|- Topp-20 NES-kassetter
|- Topp-100 NES-spelen…
|- Topp-16 SNES-spel etc
|- Topp-20 SNES-tillskott
|- Topp-100 SNES-spel...
|- Topp-20 Nintendo 64-lir
|- Topp-20 Game Boy-lir
|- Topp-10 GBC-spel
|- Topp-10 GBA-spel
|- Topp-10 DS-spel/idéer
|
|- Topp-25 Sega MS-spel

|- Topp-25 Sega MD-spel
|- Topp-25 Sega DC-spel
|- Topp-25 Sony PS2-spel
|- Topp-25 Sony PS3-spel
|- Topp-25 Xbox 360-spel
|- Topp-50 XB360/PS3...
|
Random spellistor

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.