Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Topp-10:
Mega-CD/32X-spel



Text: J.M. Komsa, G.W. Kong, 2019-09-18


Tiden går minsann. För snart ett år sedan var det snack om att få upp fler Sega-topplistor här på sidan och vi har då inte glömt det heller. Vi slår nu två flugor i en smäll med både Mega-CD och 32X. Att vi kombinerar Mega Drivens båda tillsatser på detta vis beror ju främst på att spelutbudet inte direkt var det bästa. För visst hade vi kunnat få ihop seperata topp-10-listor men då hade också drygt hälften av alla spelen på respektive lista varit sådana som vi egentligen inte gett mer än sådär en och en halv av fem poäng. Det här var alltså det enda sättet som vi med gott samvete kunnat gå i god för att samtliga spelen på listan som följer är värda vår egen skinande kvalitéstämpel. Den som ni ser här till höger. ^_^

Nä, men allvarligt. När Nintendo 64-topplistan först sammanställdes här på sidan var det också i form av en topp-10 och det släpptes faktiskt fler spel till den än vad det gjorde till Mega-CD och 32X tillsammans så... Fast tio år senare så utökade vi trots allt N64-listan till en topp-20 så vem vet... Om ytterligare tio år från nu kanske vi gör detsamma eller liknande för dessa två. För närvarande är vi dock nöjda med denna ihopslagna Mega-CD och 32X-lista som för övrigt blir blott den första av totalt tre Sega-spellistor som vi har planerade fram till årskiftet. Det här passar väl dessutom bara alldeles utmärkt nu med tanke på vad Sega haft på gång för den aktuella Mega Drive-minikonsolen, nämligen det sk "tornet" bestående av bl a just en liten Mega-CD och en pytteliten 32X som går att kombinera med mini-Megan. Ja, har ni sett?



Såklart är det bara dekorativa platstillbehör som inte tillför något till den faktiskt fungerande minikonsolen men ändå. Det är ändå en kul "throwback" till äldre, knasigare, tider. Kul grejer... Men nu ska vi vara lite allvarliga här, va? Som vanligt skriver vi utvecklare samt året då spelet i fråga släpptes i Europa om inte annat anges i parantes efter speltiteln. Och så ett par rader om det här med samma spel från andra format. Vid sammanställningen av konsolspeltopplistor har vi sedan länge haft som oskriven regel här på POPKORN att bara inte räkna med senare portningar från andra konsoler. Det är t ex därför varken Resident Evil: Code Veronica eller Resident Evil 4 kom med på PS2-listan, för att de spelen egentligen kom ut till DreamCast respektive GameCube. Och då var det alltså på de konsolernas topplistor som de spelen hamnade. Och av exakt samma anledning räknar vi nu inte med främst alla Mega-CD-versioner av tidigare vanliga Mega Drive-spel så som Ecco the Dolphin. Det finns dock enstaka speltitlar som är så pass annorlunda eller helt enkelt så pass mycket bättre till de här formaten att vi gör ett och annat undantag och har alltså med dem på listan. Vilka de är, det märker då ni som läser vidare. Stort tack för visat intresse!

===============================================================================================

10.

The Amazing Spider-Man vs. the Kingpin (Monkey Business, 1993)

Format: Sega/Mega-CD

|GWK & JMK

The Amazing Spider-Man vs. the Kingpin om man går efter titeln på omslaget eller bara Spider-Man vs Kingpin som det här spelet heter enligt titelskärmen bygger på Spider-Man vs the Kingpin, som också bara bara hette Spider-Man, som kom ut 1991 till Mega Drive. Inte att förväxlas med ett annat spel baserat på den animerade TV-serien som Acclaim släppte 1995 till både SNES och Mega Drive som också bara heter Spider-Man. Det första Mega Drive-spelet, det från 1991, var tydligen väldigt populärt på sin tid. Oss båda passerade det dock mer eller mindre obemärkt och med senare ögon, inte förblindade med nostalgi, ser man att det är lite väl primitivt. Det var heller inget som propagerades för direkt när Mega Drive-topplistorna sattes samman för sidans räkning åren 2007-2010. Denna förädlade version som 1993 kom ut till Mega-CD är däremot någonting helt annat.

Spidde rör sig som Spidde, dvs mycket snabbare och smidigare än i Mega Drive-originalet. Grafik, ljud och musik är också mycket behagligare för både ögon och öron här, med sk "riktig" amerikansk rockmusik på soundtracket. De nya tecknade mellansekvenserna må vara på snudd till obehagliga men är ändå tekniskt sett imponerande för sin tid, med riktiga röstskådespelare och allt. En funktion som saknas från Mega Drive-spelet är möjligheten att leka frilansfotograf åt Daily Bugle så man får pengar till nätvätska. Fast det gör å andra sidan hela spelet ännu lite smidigare. Mega-CD-liret är mindre linjärt upplagt än Mega Drive-förlagan, mer som ett open world-spel, och innehåller fler segment, mer att göra och fler olika sätt att banka skiten ur motståndare. Monkey Business portade inte bara spelet från Megan till Mega-CD. De gjorde för sjutton om hela spelet från grunden! Vilket är varför vi inte har några som helst problem med att ha med detta på listan.


Mega-CD-tagningen på Spider-Man är fyllt med tecknade mellansekvenser och handlar för övrigt inte så mycket om att gå och slå folk på gatan som att klättra på väggar och tak såväl ute som från insidan.

===============================================================================================

9.

Star Wars Arcade (Sega, 1994)

Format: 32X

|JMK

Nä, det här är inte om en port av Ataris klassiska Star Wars-arkadspel från 1983 utan faktiskt av Segas eget arkadspel med liknande spelupplägg som de släppte tio år senare. Och året därefter kom 32X-versionen. Det var t o m en av release-titlarna till prylen. Vad vi har här är kort och gott en tredimensionell rymdskjutare med Star Wars-tema. Man flyger en X-wing eller Y-wing och ska skjuta ner rymdimperiets styrkor med laserstrålar och sk protontorpeder. Särskilt fartfyllt kan jag väl inte påstå att det är och faktum är att hade det inte varit för Star Wars-licensen så hade jag nog inte bemödat mig med liret. Men nu är inramningen faktiskt så pass tilldragande att man sitter där och myser medan man jagar "TIE Fighters" genom rymden och plötsligt finner sig flyga rakt emot en samling enorma "Imperial Star Destroyers" i fjärran... Ett spel i äkta Star Wars-anda, det här. Musiken bidrar såklart också till att sätta stämningen.

Spelkontrollen är lite konstig. Man sänker farten med A, ökar farten med B och skjuter laserstrålar med C. Och för att avfyra torpederna måste man trycka in B och C samtidigt. Kunde de inte ha löst detta bättre? Varför inte ha en knapp för boost, en för laser och en för torpeder och låta en trycka säg ner och boostknappen samtidigt för att bromsa in? Spelet är dock kompatibelt med 6-knapparskontrollerna som kom ut till Megan året innan och spelar man med en sådan så är torpederna, tacksamt nog, förlagda till en egen knapp. Sedan kan man såklart ändra perspektiv från utifrån till inifrån cockpiten och den som verkligen vill känna sig som en av rebellerna på plats ute i rymden väljer då självklart förstapersonsperspektivet. Vidare kan man spela två i co-op också! Vi testade detta där jag var piloten och GW var skytten och det funkar väl ganska hyfsat. Kul att det finns ett sådant läge med som alternativ i alla fall. Ett litet plus i kanten liksom.


Star Wars Arcade går ut på att flyga runt i rymden i den tredje dimensionen och skjuta fiender.

===============================================================================================

8.

Shining Force CD (Sonic! Software Planning, 1995)

Format: Sega/Mega-CD

|JMK

Shining Force CD är egentligen också ett halvt undantag från vår egen regel att skippa spel som mer eller mindre förts över rakt av från någon annan konsol. Det är egentligen ingen direkt portning men det är en sammanslagen remake av Shining Force Gaiden och Shining Force Gadien II som båda tidigare kom ut till Game Gear. Det första Gaiden-liret släpptes dock aldrig utanför Japan. Inte ens dryga 20 år senare då Gaiden II kom ut på Virtual Console över hela världen. För då kom Gaiden I ut på 3DS Virtual Console bara i Japan. Shining Force CD är alltså den enda officiella vägen för den som själv vill ta del av vad som ägde rum i Gaiden I. Dessutom är spelet mer än bara än remake av de båda Game Gear Gaiden-titlarna. Shining Force CD är uppdelat i fyra sk "böcker" varav de två första är de omgjorda versionerna av Gaiden I-II. De två senare består däremot av helt nytt material exklusivt för CD-spelet och fortsätter på storyn från Game Gear-delarna.

Shining Force CD är texttungt. Det är en himla massa dialog i spelet och inte mycket mellan det och de taktiska striderna. Den som föredrar traditionella japanska rollspel med öppna världskartor, städer och grottor framför mer linjära strategibaserade lir lär ju inte tycka bättre om denna del av genren efter att ha spelat det här. Det är snarare något för redan frälsta fans av de "vanliga" Shining Force-spelen till Mega Drive. Men även bland fansen går detta inte hem hos alla. Den största biffen folk verkar ha med det här är att spelupplägget är avskalat sedan Shining Force II. Man kan t ex inte längre fritt utforska städer. Jag tycker dock att lite överseende får man faktiskt ha då spelen kom från början ut till GAME GEAR varifrån vissa begränsningar hängde med över till den här versionen. Annars är det ganska stämningsfull storytelling, med både fade outs och voice-over i textform som bidrar till en engagerande berättelse. Allt som allt finns här dessutom mycket innehåll att grotta ner och gotta sig i.


Grafiken har förbättrats rejält från Game Gear-spelen och spelupplägget är typiskt för strategi-RPG.

===============================================================================================

7.

Knuckles' Chaotix (Sega, 1995)

Format: 32X

|GWK & JMK

Ingen av oss hade spelat det här innan. Men det är ju ett plattformspel i Sonic-serien. Från den tiden då de spelen fortfarande var bra liksom. Så vi bara antog att det bergis skulle visa sig vara det bästa 32X-liret... Vilket är varför vi klistrade dit Knuckles illröda feja på thumben till den här listan. Men icke... Detta lämnar mycket att önska. Man kan försöka använda sig av båda figurerna på skärmen till att pussla sig fram genom banorna som det är tänkt, så att den ena kastar upp den andra eller håller tillbaka den andra för att bygga upp farten så man kommer vidare, men spelkontrollen känns allt annat än intuitiv och det blir mest bara jobbigt. Speciellt när man spelar två samtidigt, och alltså har kontrollen över varsin av de båda karaktärna på skärmen, går det ju inte att samordna något med sin medspelare om man knappt vet vad man själv gör hälften av tiden. Eller så kan man strunta i det mesta och gena med Knuckles eller den lilla bikaraktären och på så sätt helt kringgå större delen av banorna som är byggda med samspel i åtanke.

Men vad som verkligen drev oss tokiga till en början var att vi fick inte tvåspelarläget att funka annat än i practice. Det tog sin tid innan vi löste det. Okej, första banan kan man tydligen inte spela två. När man klarat första banan som singelspelare, då ska man gå till exit, vilket sparar spelet och tar en tillbaka till titelskärmen. Därefter väljer man samma fil igen och då, FÖRST DÅ, kan man välja att spela två st samtidigt... Det här spelet är egentligen inte dåligt. Bara det att det känns som att Sega missade målet med gummibandgrejen och det är just det jävla påhittet som de dumt nog lät hela spelet centrera kring. Att försöka klara banorna "på rätt sätt" känns omständigt, men att spela "fult" känns som att snabbspola förbi hela banor... Om man däremot kan hitta ett sätt någonstans däremellan kan man faktiskt sitta och ha hyfsat kul med detta lir. Grafiken är härligt flummig. Färgerna, musiken, ja, allt passar liksom ihop på något konstigt sätt och alla de nya karaktärerna som introduceras gör sig bra i Sonics värld.


Upplägget med det osynliga sk gummibandet som fjättrar spelkaraktärerna vid varandra är spelets stora gimmick och ett jävla bestyr att bli riktigt klok på. Men en guldring i kanten för innovationen! ^_~

===============================================================================================

6.

Kolibri (Novotrade, 1995)

Format: 32X

|JMK

Kolibri, som jag redan skrivit om nu i år så därför tar jag mig friheten att klippa och klistra in från den texten, är som en korsning mellan Fantasy Zone och Ecco the Dolphin. Vilket inte är så konstigt heller då Novotrade ligger bakom just Ecco-spelen till både Mega Drive och Mega-CD. Kolibri börjar precis lika harmoniskt och harmlöst som Ecco, med vår djurvän till titelkaraktär som bara lattjar runt med sina kamrater ute i det fria, när det plötsligt händer något som inte är av denna värld... Rätt som det är förvandlas spelet till en sidoscrollad shooter och man tas inte bara från ena sidan av skärmen till den andra för här får man, likt i Fantasy Zone, oftast flyga runt i vilken riktning man vill och här är det inte bara åt höger och vänster utan även upp och ner. Också likt i Fantasy Zone finns det banor där man ska hitta och peppra sönder vissa fiender för att kunna komma vidare. Sedan det finns också mer traditionella "scroll-banor" där skärmen mao scrollar av sig själv och man får hänga med i bilden med livet i behåll.

Den lilla fågelns resa går genom hyfsat många olika miljöer som diverse öppna landskap, dunkla grottor och övergivna tempelruiner som tagna ur Donkey Kong Country och nog är det fina bakgrunder alltid men själva spelgrafiken känns emellanåt en smula plottrig. Kolibrin smälter liksom in i bakgrunden och det är inte alltid lätt att urskilja allt som försiggår på skärmen samtidigt... Inte minst skademätaren, i form av upp till fyra stycken ännu mindre kolibrier som flyger runt ens egen kolibri, som f.ö är dold tills man tar stryk eller får liv. Musiken hjälper dock också till att dra in en. Här finns ett par minst sagt ljuva låtar som låter som tagna rakt ur ett riktigt härligt japanskt konsol-RPG. Kolibri är långt ifrån perfekt och blev heller inte ens i närheten en lika stor sensation som spelen med delfinen Ecco. Men det är en ganska unik titel och också ett av de mer minnesvärda exklusiva titlarna till 32X-formatet. Ett lagom annorlunda och inte helt linjärt shmup som flörtar med äventyrsgenren. Lugnt värt ett par spelkvällar.


Kolibri handlar om en liten kolibri som ger sig ut för att rädda världen genom att spränga sig fram.

===============================================================================================

5.

Lunar: The Silver Star (Studio Alex & Game Arts, 1993 - am)

Format: Sega/Mega-CD

|JMK

Ett kultförklarat japanskt konsol-RPG. Förmodligen mest eftertraktat i form av Lunar: Silver Star Story Complete till PlayStation men det är alltså här som spelet har sitt ursprung. Lunar kom ut till Mega-CD i Japan 1992 och Sega-CD i Amerika 1993 men till Europa hittade det aldrig. Typiskt nog. Själva spelet är egentligen också ett ganska typiskt J-RPG från den här tiden. Någonting som dock verkligen utmärker Lunar är den läckra presentationen. Här ser man fina animerade sekvenser. Även om det mestadels är stillbilder i rörelse typ känns det ändå som en äkta animé man sitter och tittar på... Och såklart är det ju CD-kvalité på musiken. Med lyrik som faktiskt går att urskilja! "Fighting... Through the darkness..." Fuck yeah. Knappt har man hunnit börja spela på riktigt förrän en röst ropar ut "Alex! Aleex!" och sedan fortsätter prata med en! Man kör vidare och plötsligt skiftar spelet från det traditionella top-down-perspektivet till ännu en animerad sekvens komplett med röstskådespelare. Tänk på att det här kom ut INNAN t ex Final Fantay V i Japan. För sin tid var detta imponerande utav bara helvete!

All dialog förmedlas såklart inte genom riktiga röster, det mesta är trots allt genom textrutor, men ändå. För övrigt är jag alltid fan av karaktärsportätt vid textrutorna och så är det fin musik också. Menysystemet är överskådligt och överlag är Lunar nästan ovanligt användarvänligt för att vara ett så pass gammalt spel i den här genren. Det är heller inte alls lika oförlåtande som gamla Final Fantasy- eller Phantasy Star-spel där man måste passa sig för att inte åka på storstryk innan ens karaktärer hunnit levla upp och utrustas med bättre grejer. Det gillar jag. Lunar: Silver Star Story Complete, som var en remake, kom ut 1996 till PS i Japan och 1999 släpptes denna även i Nordamerika. Eftersom det finns fler goda anledningar, inte minst just på J-RPG-fronten, att skaffa sig möjlighet att spela amerikanska PS-spel (själv hade jag först en multi-X men en bit in på 2000-talet skaffade jag en amerikansk PS2-enhet), såsom Parasite Eve, Xenogears, Chrono Cross, Legend of Mana och Final Fantasy Tactics, är det ju knappast klandervärt om man väljer att hoppa originalet till Sega-CD till förmån för PS-versionen.


Lunar: The Silver Star är ett ganska så typiskt japanskt konsol-RPG i en atypiskt tjusig inramning.

===============================================================================================

4.

Lunar: Eternal Blue (Studio Alex & Game Arts, 1995 - am)

Format: Sega/Mega-CD

|JMK

Det andra Lunar-spelet, som kom ut till Mega-CD i Japan 1994 och Sega-CD i Amerika 1995 men återigen inte alls i Europa, börjar betydligt mer stämningsfullt än sin föregångare. Animationerna är mycket mer flytande än tidigare. Det känns inte alls som stillbilder i rörelse längre. Det här ÄR animé helt enkelt. Spelet börjar precis som en långfilm. Inte olikt något som självaste Studio Ghiblis Laputa: Castle in the Sky. När jag satt igenom den här inledningen för första gången, en bra bit nu in på 10-talet faktiskt, blev jag inte bara lite hänförd. Det här känns nämligen storslaget. Episkt. Med både pampig och riktigt ljuv musik över förtexterna samt ett fängslande bildspel. Och jag hade inte alls haft något emot att se hela spelet i form av en enda lång animé-film. Mycket blått med. De menade fan allvar med titeln. Det är mycket blått i spelet alltså... Klarblå himmel, väldiga hav, blåa byggnadsfasader, blåhåriga brudar mm. Jag har nog aldrig varit med om ett blåare spel än detta. Visuellt är det annars ett mer färgsprakande äventyr än ettan.

Det är också ett mycket mer filmiskt narrativ här. Helt plötsligt bryter t ex hjälten, Hiro ('-_-), fjärde väggen och börjar berätta om sig själv och sin kamrat för den som sitter och spelar. Överlag är Eternal Blue dessutom mycket mer finslipat än det förra spelet. T ex ser man nu i kartmenyn vad alla prylar är till för och likaså ser man i stridsmenyn vad exakt all magi gör för något. En märkbart fräschare spelupplevelse än föregångaren alltså. Ett mer välpolerat rollspel. Överraskande fartfyllt för att vara ett gammalt J-RPG också. Att customiza hur figurerna ska agera automatiskt i striderna funkar också bra. Det är bra flyt i det här spelet. Hela spelet känns även mer levande än ettan. Grafiken är mycket mer detaljerad. När man är i husen t ex, då är det liksom lite stökigt. Det känns som att folk verkligen kan leva i den här världen helt enkelt. Likt med Silver Star gjordes det även en remake på Lunar: Eternal Blue till PlayStation, kallad Lunar 2: Eternal Blue Complete, som kom ut i Japan 1999 och Nordamerika år 2000.


Lunar: Eternal Blue är ett mycket finare spel än sin föregångare och känns stundtals som en film.

===============================================================================================

3.

Space Harrier (Rutubo Games, 1994)

Format: 32X

|JMK

Welcome to the Fantasy Zone. Get ready! Space Harrier är då en äkta videospelklassiker. Det är en sk rälsskjutare där man far fram "in i skärmen", undviker diverse hinder och bara pepprar allt i sikte. 18 banor i rutnätiga landskap med ett coolt soundtrack till. Vad mer kan man begära? Skjuter man träden sprängs de. Alla hinder kan man dock inte spränga bort. Enorma stenpelare får man t ex passa sig för och sicksacka runt. Snabbt går det. Riktigt snabbt. Och riktigt cool känner man sig då man oskadd klarar sig förbi. Boss väntar i slutet på varje nivå. Några power-ups finnes dock icke. Det är bara att peppra på med pickan som Harrier bär på med vars hjälp han är luftburen mest hela tiden. Det här var för sin tid den bästa hemversionen av det första Space Harrier. Arkadspelet kom nästan tio år tidigare. Master System-porten gjorde det inte direkt rättvisa. Redan till Saturn kom dock Space Harrier åter som del av Sega Ages. Det var mao inte många år, två till tre, som detta var den definitiva hemversionen av Space Harrier. Och till kuben och PS2:an kom liret ut igen i nyversion.

Space Harrier II till Mega Drive var ett spel som jag föll för direkt då jag spelade det för första gången. Det bara klickade liksom. Och hur mycket primitivare Space Harrier till Master System än var jämfört med både tvåan till Megan och den här versionen av ettan till 32X så gillar jag t o m det spelet med. Men jag har spelat min beskärda del av senare Sega Ages-versioner också och detta är ytterligare ett Space Harrier i mängden för mig. Jag tycker ju om Space Harrier men lite känns det också som att Sega övermättat marknaden men den ena upplagan efter den andra av samma jävla spel. För i princip är det ju samma gamla Space Harrier som innan. Men det är ju så förbannat avväpnande kul, så skönt avslappande liksom. Att bara låta sig svepas med. Bara glida med men själv behöva hänga med i svängarna. Och skjuta, skjuta, skjuta. Grundläggande, fundamentalt är det. Hela spelupplevelsen alltså. Och det finns faktiskt inga bättre spel att ha till 32X. Med det totala spelutbudet så fattigt som det dessutom är till den här manicken är det ju bara att gilla läget och hänga med gamle Harrier för en vända till runt Fantasy Zone.


Det bästa spelet till 32X är inte direkt någon ny spelupplevelse. Den som har börjat tröttna lite på Space Harrier kan ju roa sig med att lyssna på musiken i optionsmenyn. Pluspoäng för bakgrundsbilden.

===============================================================================================

2.

Snatcher (Konami, 1994)

Format: Sega/Mega-CD

|JMK

Hideo Kojimas kultförklarade cyberpunk-spelklassiker, som friskt och ohämmat lånar en hel del från framför allt Ridley Scotts Blade Runner men även James Camerons Terminator, släpptes 1988 på hemdatorer i Japan. Först i slutet av 1994, hela sex år senare alltså, kom spelet äntligen till väst i och med Mega-CD-konverteringen. Snatcher är egentligen inte lika mycket spel som en interaktiv berättelse. Och som sådan är det ju riktigt bra. Men det gäller faktiskt att veta och vara med på vad sjutton det är man ger sig in i... De som t ex tyckte att Metal Gear Solid 2 från några år senare bestod av för mycket text och för lite aktivt spel kommer garanterat inte att uppskatta vad Snatcher är för något. Snatcher är alltså inget actionspel. Det är ett textäventyr med bilder och musik till. Det kan förvisso spelas delvis med ljuspistol med men en sådan har jag inte till Megan. Nu när jag tänker efter hade det heller inte gjort någon skillnad även om jag hade haft en (Menacer kallades den förresten, och såg jävligt fräck ut) för den hade ju ändå inte fungerat på en ny skärm och vi har inte längre några gamla tjock-TV-apparater här. Nåja.

Snatcher handlar i mångt och mycket om att välja rätt textrad för att föra handlingen vidare. Det är inget spel där man har direkt kontroll över sin karaktär utan man väljer i en meny om man vill gå framåt eller bakåt eller vad. Storyn är egentligen inte öppen utan ger bara illusionen av frihet. Tidigt i spelet hamnar man t ex på en mordplats och ges en massa valmöjligheter men kan bara fortsätta om man väljer allt man "ska" göra. Skjuta fritt ur förstapersonsperspektiv får man dock med eller utan en riktig ljuspistol till hands. Men spelar man med handkontroll så kan man inte styra siktet helt fritt utan det blir antigen rakt fram eller i någon av de åtta digitala riktningarna med styrkorset som gäller. Snatcher är kanske inte allt jag någonsin hoppades på att det skulle vara... Fast det är ändå välgjort som fan. Tempomässigt är det raka motsatsen till Space Harrier och jag gillar båda nästan lika mycket. Snatcher släpptes även till både PlayStation och Saturn i början på 1996. Men såklart bara i Japan. Det här är alltså den enda officiella engelskspråkiga utgåvan av Kojimas andra stora skapelse jämte Metal Gear.


Cyberpunk-dystopi? Bitch, please! Snarare utopi! Vem hade inte vela leva där? Cyberpunk 2077 nästa!

===============================================================================================

1.

Sonic CD (Sega, 1993)

Format: Sega/Mega-CD

|JMK

Sonic Gems Collection som kom ut 2005 till både GameCube och PS2 bestod först och främst av Sonic R, Sonic the Fighters samt Sonic CD. Eller Sonic the Hedgehog CD som det heter enligt titelskärmen. Eller Sonic CD the Hedgehog. Det var just då jag verkligen fattade tycke för Sonic-spelen iallafall. Ja, bättre sent än aldrig eller hur? Jag hade såklart spelat de gamla Sonic-spelen tidigare. Vid den här tiden hade jag t o m köpt min egen Mega Drive sedan några år bakåt. Men de första Sonic-spelen jag någonsin klarade, inte bara spelade alltså men spelade färdigt från början till slut, var faktiskt Sonic Rush från 2005 till Nintendo DS och Sonic CD via Gems Collection från samma år till PS2:an. Så det kommer alltid att kännas lite speciellt för mig... Musiken i Sonic CD är också något speciellt och värt att nämna apropå det är att spelet har två olika soundtracks. Ett för Japan och Europa till Mega-CD samt ett helt annat för Nordamerika till Sega-CD. PS2-porten hade dock det amerikanska soundtracket av någon anledning och då det var det jag först spelade så är det också det jag nu föredrar, det jag tycker känns mest rätt. Och det är för övrigt ännu en anledning till att skaffa alla de här spelen till Sega-CD framför Mega-CD om man nu tvunget vill uppleva dem på den ursprungliga hårdvaran och allt det där. För dels släpptes inte något av Lunar-spelen här i Europa och dels tycker jag att den amerikanska versionen av Sonic CD är att föredra. Men om det bara gäller Sonic duger ju PS2-versionen lika bra. Faktiskt är den t o m bättre, då den tecknade filmen i spelet inte är avskalad i PS2-version.

Sonic CD är ett traditionellt tvådimensionellt Sonic-spel med tjusiga specialeffekter och en intressant twist. Varje bana är uppdelad i fyra olika tidsepoker. Man börjar i samtiden och runt om på banorna finns skyltar utspridda som talar om ifall det är vägen till dåtid eller framtid, och då gäller det att kuta förbi och hålla farten hög för att tidsresa. Ungefär så som i Tillbaka till framtiden där det gäller att få upp farten på bilen till 88 amerikanska mil i timmen. Beroende på om man haft sönder Dr. Robotniks domedagsmackapär i det förflutna blir framtiden sedan antigen en bra eller dålig sådan. Tidslinjen delas alltså i två. Varje bana har mao en dåtid, en samtid samt en bra eller dålig framtid. Vill man klara spelet och ha en bra framtid får man utforska banorna mer än i andra Sonic-spel från den här generationen. Man kan också fara fram och tillbaka i tiden flera gånger från en och samma bana. Från samtiden kan man ta sig antigen framåt eller bakåt i tiden. Från framtiden kan man endast åka bakåt men då tas man inte bara tillbaka till samtiden utan hela vägen till dåtiden. Och därifrån kan man återvända till samtiden igen. Man börjar alltså i samtiden, åker in i den dåliga framtiden, åker sedan bakåt till dåtiden för att rädda denna framtid varpå man åker framåt till samtiden och därifrån framåt igen till den nu förhoppningsvis bra framtiden. Gör detta i de båda första akterna för att skapa en bra framtid i hela zonen, närmare bestämt den tredje akten som agerar bossfight. Och det är inte riktigt lika snurrigt när man själv sitter framför spelet med kontrollen i hand.

För att få det bra slutet på hela spelet ska man få fram alla bra framtider. Sedan finns det tidsstenar att samla på sig också. Det här spelets motsvarighet till kaossmaragder. Lyckas man samla på sig alla dessa får man ett bonusslut som slutbonus. Specialbanor, där man finner tidsstenarna, äntras om man passerar linjen med minst 50 guldringar och därpå hoppar in i den stora ringen i slutet av banan. Det finns sju spelvärldar, eller zoner, varav varje består av två banor och en bossbana. Och varje bana finns som ovan nämnt i hela fyra varianter; samtid, dåtid, dålig framtid och bra framtid, medan varje bossbana finns i en av två varianter beroende på om man fått fram den bra framtiden på de båda föregående banorna eller ej; dålig framtid eller bra framtid. Sju världar med två banor per värld är ju 14 banor totalt gånger fyra olika varianter = 56 variationer. Sju bossbanor gånger två olika varianter blir 14. Alla variationer på de vanliga banorna plus alla bossbanvariationer blir totalt 70 olika. Här finns det gott om återspelvärde. Kontrollen är som vanligt. Styr Sonic med styrkorset och hoppa med vilken som helst av de tre ABC-knapparna. Sonics spin dash är såklart också intakt. Sonic har dock även en helt ny förmåga här. Genom att hålla in upp och trycka på en knapp börjar Sonic rusa fram ståendes på stället, redo att släppa loss. Fördel: Snabbare speedboost än med en spin dash. Nackdel: Man tar inte kål på fiender med denna. Däremot kan man kombinera de båda förmågorna. Först komma iväg med den snabbare farten och i bara farten rulla ihop Sonic till en boll. Det är redigt bra grejer det här. Första spelet med både Amy Rose och Metal Sonic dessutom.


Trouble makes you running faster. Sonic Boom, Sonic Boom, Sonic Boom. Save the planet from disaster.

===============================================================================================

| Till toppen av sidan |

Till arkivet!
Allehanda topplistor
Multipopulärkulturella
Mångpopulärkulturella

Videospeltopplistor
Konsolspecifika toppar
|- Topp-20 NES-kassetter
|- Topp-100 NES-spelen…
|- Topp-16 SNES-spel etc
|- Topp-20 SNES-tillskott
|- Topp-100 SNES-spel...
|- Topp-20 Nintendo 64-lir
|- Topp-20 GameCube-lir
|- Topp-20 Wii-spel
|- Topp-10 WiiWare-spel
|- Topp-20 Game Boy-lir
|- Topp-10 GBC-spel
|- Topp-10 GBA-spel
|- Topp-10 DS-spel/idéer
|
|- Topp-25 Sega MS-spel

|- Topp-25 Sega MD-spel
|- Topp-10 SMCD/32X-spel
|- Topp-25 Sega DC-spel
|- Topp-25 Sega DC… (JP)
|- Topp-25 Sony PS2-spel
|- Topp-25 Sony PS3-spel
|- Topp-25 Xbox 360-spel
|- Topp-50 XB360/PS3...
|
Random spellistor

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.