Topp-10:
Game Gear-spel

Text: Jan M. Komsa, 2019-12-03


Här är den. Vad? Jo, den där tredje utlovade Sega-speltopplistan i ordningen för i år såklart! Och för ett år sedan idag knåpade jag ihop en Game Boy Advance-speltopplista... Men det var ju inte den första bärbara konsolen med både färgskärm och den här designen... Sega var faktiskt ett helt årtionde före med detta. En Game Gear hölls horisontellt med LCD-skärmen mellan styrkorset och knapparna likt GBA 2001, till skillnad från den vertikala Game Boy-designen med skärmen ovanför både korset och knapparna. Och även om den då inte var ens i närheten lika framgångsrik som Nintendos maskin hade Segas sk "spelpryl" ändå ett smått imponerande utbud roliga titlar. Här är tio av dem. Plus en.

===============================================================================================
	Bubblare: Mega Man (Freestyle, 1995 - NA)
	Det är ett Mega Man-spel till en Sega-konsol! Sådana är lätträknade. Innan Mega Man X3 och X4 som gavs ut till både PlayStation och Saturn under andra halvan av 90-talet var Mega Man i stort sett en Nintendo-exklusiv spelserie. Blott två stycken titlar släpptes till Segas tidigare konsoler. Och båda var något lite utöver det vanliga. Först ut hade vi Mega Man: The Wily Wars till Mega Drive från 1994 som året därpå släpptes i Europa. Och detta var en 16-bitars remake av Mega Man 1-3 från NES:en. Sedan kom det här spelet ut på Game Gear i Nordamerika. Och detta är... Ja, hur ska man nu beskriva det. Det är som en slags remix av Mega Man 4-5 från NES:en. Det är ingen ihopslagen remake och inte heller båda spelen i deras helhet i ett utan man har alltså plockat ut vissa delar ur fyran och femman och blandat dem till ett "nytt" spel med bara "Mega Man" till titel. Rent konkret, för dem som redan känner till sina gamla Mega Man-banor och bossar, består "Mega Man" till Game Gear av Stone Man och Napalm Man från femman, Bright Man från fyran samt Star Man från femman. Ja, bara fyra stycken att börja med alltså men tillkommer gör sedan även Wave Man från femman och Toad Man från fyran samt Quick Mans bana från tvåan udda nog. Men, ja. På sätt och vis fick Sega-spelare ändå sin beskärda del av NES-spelen med Mega Man delarna 1-5. Och sexan var ändå bara skit, så det var ingen större förlust. Jag diggar hur som helst det här spelet skarpt. Det är faktiskt ett av mina favoritspel i hela Mega Man-serien. Det kan bero på att här är flest banor tagna rakt ur Mega Man 5 och alla vet väl att det också är det bästa Mega Man-spelet till NES... ;p Nog för att det mindre bildformatet gör synfältet mer begränsat vilket kan vara knepigt på vissa ställen av banorna men det är inget som jag tycker förstör helhetsupplevelsen. Och av någon anledning är jag ändå duktigare i detta än jag brukar vara i Mega Man-spel. Det finns två svårighetsgrader, normal och svår, och jag kör förvisso bara på normal men ändå. Audiovisuellt är det här betydligt mer imponerande än de fjuttiga Game Boy-spelen med den "blå" bombaren som pumpades ut i handeln. Här är han för det första verkligen blå och grafiken är överlag riktigt snygg. Jävligt bra musik med såklart. Det här spelet släpptes alltså bara i Nordamerika men Game Gear är ju regionsfri så det ska inte vara några problem att direktimportera en kassett att spela på en svenskutgiven konsol. Grafiken är faktiskt ursnygg för något till en bärbar konsol från 90-talet. Kolla in detaljrikedomen!
===============================================================================================
10.	Power Strike II [GG Aleste II] (Compile, 1994)
	Ett spel med titeln Power Strike II kom ut 1993 till Master System. Och året efter fick vi hit ett spel med samma titel till Game Gear. Det mest självklara att tro vore därmed att detta inte var mer än en nedbantad version av det föregående Power Strike II. Men icke. Ja, båda är shmups utvecklade av Compile men nej, detta har ändå inget att göra med Power Strike II till Master System. Power Strike II till Game Gear heter egentligen GG Aleste II och är, som den titeln förtäljer, en uppföljare till det första GG Aleste som bara släpptes i Japan. Power Strike II till Master System var å andra sidan inget Aleste-spel utan en helt fristående uppföljare, som f.ö bara släpptes i Europa, till det första Power Strike till den konsolen som förvisso var det första Aleste-spelet i Japan. Det här är i vilket fall definitivt ett bra spel i genren i bärbart format men inte alls lika bra som det förra spelet till konsolen, det som inte släpptes utanför Japan alltså. Det känns liksom som att det är lättare att bli träffad här och skärmen scrollar "bara" vertikalt med rymdskeppet i riktning uppåt. Något som, om man har spelat den japanska föregångaren till samma format, känns som ett steg bakåt. Men nytt för den här delen är att man kan välja att börja med en av fyra olika specialvapen. Ändra såväl svårighet som hastighet kan man också göra. Power Strike II tillika GG Aleste II är på det stora hela kul nog och ändå det nästbästa shmup-spelet till konsolen. Det släpptes 1993 i Japan, året efter här i Europa och inte alls i Nordamerika. Detta är ett rymd-shmup helt enkelt. Bara flyg, skjut och spräng. Och undvik att själv bli träffad.
===============================================================================================
9.	Ax Battler: A Legend of Golden Axe (Aspect, 1991)
	Ännu en spin-off till gamla Golden Axe som är mer intressant än något av de ordinarie konsolspelen i serien. Och det här kom t o m ut samma år som Golden Axe Warrior till Master System. 1991 måste ha varit ett gott år för Golden Axe-fans med förkärlek för äventyr och rollspel. Det här känns å ena sidan som ett uråldrigt RPG. Det är nämligen ett sånt där spel där man inte ens kan prata med annat folk genom ett enkelt knapptryck utan måste först välja kommandot "TALA" i en meny. Och ute på världskartan kan det bli random encounters ungefär vart tredje steg man tar känns det som. Men då kommer å andra sidan twisten. För då skiftar spelet över till sidoscrollad svärdsvingaraction. Så... Golden Axe Warrior var som det första Legend of Zelda och detta är alltså som Zelda II. Fast tillskillnad från i Zelda II är det top-down-perspektiv även i byar och inte bara ute på världskartan. När man går in i grottor och dylika områden skiftar dock vyn över till sidoscrollat igen. Och då är det längre segment med tillhörande plattformselement. De vanliga slumpmässiga striderna ute på världskartan är annars bara pang på mot någon fiende, må det vara en amazon eller en annan barbar eller en riddare i rustning eller vad som helst. Det blir snabbt in och snabbt ut ur dessa strider i alla fall. Och jag gillar att spelet är tillräckligt fiffigt för att ta vara på terrängen man råkar stå på då strid nalkas. Råkar man befinna sig i ett gräsområde på världskartan när man stöter på någon fiende så äger striden också rum i ett gräsområde, är man i en skog på kartan äger striden rum i en skog, går man över en bro så blir det strid på den bron osv, osv. Detta må tyckas självfallet men enligt mig var det ändå inte illa att man bemödade sig med den sortens detaljer i ett bärbart spel från 1991. Dessutom är det en jävla massa byar och grottor på vägen till Death Adders borg. Kort och gott har vi här ett relativt snabbt hack 'n slash kombinerat med slött rollspelande. Vilken blanding! Jag gillar det åtminstone. Men så gillade jag faktiskt just Zelda II till NES också. T.v: Det var då mycket text de klämde in där. Nästan så allt inte får plats inom ramarna på skärmen. Och det är inte allt. Det bara fortsätter och fortsätter i sådär sex skärmar till innan titelskärmen. I mitten och till höger ser ni hur spelet är när man väl kommer igång. Vilket inte är helt tokigt.
===============================================================================================
8.	Columns (Sega, 1991)
	Nintendo hade Tetris. Sega hade Columns. Tetris är bättre. Men för pusselspelentusiasten så är Segas alternativ faktiskt inte så tokigt. Det finns två spellägen och tre låtar att välja mellan. Den förvalda låten är dock den enda som är något bra. En dyster och melankolisk melodi. De andra två låtarna är käckare men irriterande slöa. Röd, blå, gul, grön och grå färger är det på blocken. När man spelar med block. Förvalda är juvelerna. Andra alternativ är de sk färgerna i en kortlek, dvs hjärter, ruter, spader och klöver och då man har fem olika pluppar att pussla ihop och inte fyra lade de till en stjärna också. Sedan har vi sidorna av en tärning från en till fem prickar och slutligen... Olika frukter och bär. Låt se, där finns en banan, körsbär, vindruvor tror jag och jag vet i fan vad de sista två ska föreställa egentligen. Okej, ett litet plus i kanten för, öh... Innovationen antar jag? Men jag tycker då att allt annat än vanliga "tråkiga" fyrkanter är för plottrigt att spela med. Speciellt de förvalda juvelerna har jag besvär med att urskilja. Välj mellan Easy, Normal och Hard svårighetsgrad. Level från 0 till 9. Level ökar hastigheten. Vilken ökas på allteftersom ändå, även om man början från noll. En kul detalj är att tittar man på bakgrundsgrafiken så börjar spelet "på dagen" och fortsätter sedan nattetid. Och ärligt talat lade jag inte ens märke till detta förrän jag skulle välja ut några bilder. Para ihop samma slags juveler eller färgblock eller vad som helst är vad spelet går ut på i alla fall. Minst tre av samma, vågrätt, lodrätt eller diagonalt får väck dem. Och såklart kan man göra kombinationer också. Kolumner syftar alltså inte på att man ska bygga sådana utan blott på att blocken som faller ner alltid gör det i form av dessa tre pluppar höga pelare. Men jag försökte ändå få till några skyhöga kolumner, bara för att göra bilderna nedan lite mer intressanta liksom. Tycker jag lyckades ganska bra på sista bilden, den med natthimlen. Sedan kommer vi till det andra spelläget som kallas "Flash". Vad detta går ut på är att röja undan ett visst block på nedersta raden som typ blinkar. Och här kan man välja höjd också, dvs hur många rader fyllda med block som man vill börja liret med. Minst två, högst nio. En lagom kul utfyllnad av originalspelet. Columns är ett helt okej pusselspel. Det klår inte Tetris, inte på långa vägar, men är åtminstone det bästa alternativet i genren till Game Gear. Egentligen ska "kolumnerna" som faller ned bestå av olika juveler men själv föredrar jag blocken.
===============================================================================================
7.	Defenders of Oasis (Sega, 1992)
	Hm... Har det här något att göra med The Story of Thor, tro? Det var den första tanken som slog mig i alla fall. För inte nog med att båda var Sega-exklusiva och man spelar i rollen som prins i gammal mellanösterländsk omgivning både här och där men det kallades dessutom Beyond Oasis i Nordamerika. Och det låter ju onekligen som något man sådär lite fyndigt skulle kalla en uppföljare. Men icke. Möjligen gjorde marknadsföringsnissarna en liten fuling som ändrade titeln på Story of Thor till Beyond Oasis för den amerikanska marknaden för att det då lagom subtilt skulle anspela på Defenders of Oasis men det är olika utvecklare som gjorde spelen, genren är inte direkt densamma och storyn hör inte alls samman. Det här var för övrigt i sin tur känt som Shadam Crusader i Japan. Utöver att båda har "Oasis" i de amerikanska titlarna och en liknande Tusen och en natt-aktig inramning så hör spelen inte samman. Defenders of Oasis är ett gammalt hederligt textbaserat japanskt konsolrollspel i lite annorluda miljö. Det är mao inget action-RPG som Mega Drive-spelet från några år senare. Båda genrerna trogna så är det ju top-down-perspektiv som gäller när man traskar runt i byar, grottor och så men här tillkommer slumpmässiga strider och då slår spelet om till förstapersonsperspektiv likt i Phantasy Star. Upp till fyra stycken karaktärer kan man sedan ha i sitt följe. En persisk prins som genast för tankarna till Prince of Persia, en ande i lampan som får en att tänka på Aladdin, en sjöfarare som Sinbad och en tjuv som man såklart kopplar samman med Ali Baba och de fyrtio rövarna. Med dagens mått mätt ser spelet lite primitivt ut i striderna men för ett bärbart lir från tidigt 90-tal så är det väldigt läckra mellansekvenser och godkänd RPG-grafik annars. Den östklingande musiken är också trivsam. Ett lagom stämningsfullt äventyr. Lagom fängslande story med. Pluspoäng för att prinsen inte är en i raden av stumma huvudpersoner. Presentationen i det här spelet är riktigt imponerande. Själva spelgrafiken är också relativt snygg.
===============================================================================================
6.	Sonic the Hedgehog: Triple Trouble [Sonic & Tails 2] (Aspect, 1994)
	Ja, jag ville såklart ha in ett Sonic-spel på listan och då jag inte räknar med direkta portningar av Master System-spel så är det här det bästa alternativet. Och apropå det... Varför skulle jag vilja spela nedbantade portningar av Master System-spelen när jag med en Master System Converter kan spela originalkassetterna av samma spel på en Game Gear? Game Gear-versionerna av Sonic 1-2 och Sonic Chaos är ju totalt överflödiga! Jag kan väl fatta vitsen med portningar av vissa Mega Drive-spel, som Ristar och Gunstar Heroes, men nämnda Sonic-spel till Game Gear är inga portingar av spel till Megan utan till Mastern. Och man kan ju redan spela Master System-spel på Game Gear! En Master Gear Converter som låter en göra detta släpptes t o m innan alla dessa Game Gear-versioner av Sonic-spelen till Mastern. Varför skulle någon då välja dessa? Det är då fan inte vettigt någonstans! Ok, till saken. Eftersom man kunde välja mellan att spela med antigen Sonic eller Tails redan i det typ föregående spelet så kanske man tror att trippel i titeln hänvisar till att man här kunde köra med Knuckles också? Speciellt med tanke på att han även är med på omslaget och det här spelet släpptes parallellt med Sonic & Knuckles till Mega Drive där man kunde spela som honom? Men nej, såklart syftar titeln bara på att det är tre typer; Knuckles, Robotnik och någon ny hipp karaktär, som är ute efter kaossmaragderna den här gången. Likt i Sonic Chaos kan man välja mellan Sonic och Tails i alla fall. Och man kan flyga med Tails här med. Det här är faktiskt inte det enda originalplattformspelet med Sonic till Game Gear. Två år senare kom även Sonic Blast. Men Triple Trouble är lätt det roligare alternativet alltså. Och roligare än det slöa Tails Adventure är det också. Välj mellan Sonic och Tails och kör. Den som har spelat något Sonic-spel tidigare känner igen sig. Sonic Chaos som först släpptes till Master System och sedan portades till Game Gear hette för övrigt Sonic & Tails i Japan och detta som alltså är ett originallir till Game Gear blev då Sonic & Tails 2.
===============================================================================================
5.	GG Aleste (Compile, 1991 - JP)
	Det första Aleste-spelet till Game Gear och enligt mig är det också det bättre spelet. På första banan scrollar skärmen inte bara rakt uppifrån och ner och heller inte från höger till vänster men på diagonalen! Upp och snett vänster. På Game Gear. Inte illa. Förvisso går upplägget över till att bara scrolla vertikallt nästan hela tiden redan från andra banan men diagonalscrollen är ändå ett fräckt sätt att inleda hela liret på. För i tvåan scrollar det bara vertikallt alltså. Tvåan har istället bonusbanor där det ser ut som att man åker inåt skärmen, som jag nog kunde ha nämnt i texten kring det spelet nu när jag tänker efter, men det känns ändå ganska begränsat och faktiskt inte lika häftigt som det att ettan kunde scrolla åt både höger och vänster på de vanliga banorna på sina ställen. Dessutom tycker jag bättre om omgivningarna här i ettan. GG Aleste är fartfyllt men det blir då aldrig för mycket skit på skärmen på samma gång. Det är alltid överskådligt alltså. Om man blir träffad och sprängd i bitar så börjar man inte bara direkt från stället som man blev nedskjuten på snarare än från början på banan men man får, likt i tvåan visserligen, t o m behålla ens power-up! Hur fett som helst! Ja, tack liksom. Jag har kul med det här spelet. Oväntat kul med tanke på att jag, som nämnt vid tidigare tillfällen här på sidan, inte ens är något stort fan av denna genre. Dessutom är det redan i introsekvensen mycket mer imponerande än del II konstigt nog. Det är t o m fler banor här än i tvåan! Allt som allt så är detta, som ovan nämnt, det bättre spelet helt enkelt. GG Aleste släpptes alltså inte utanför Japan men om man vill spela det på en konsol från Europa är det bara att importera själva spelkassetten. Det första GG Aleste bjuder på en väldigt tjusig liten inledningssekvens. Sedan är det bara pang på!
===============================================================================================
4.	Shining Force [Gaiden II]: The Sword of Hajya (Sonic! Software Planning, 1994 - NA)
	Strategi-RPG passar bra på bärbara konsoler och redan på 90-talet fanns titlar som det bedårande Crystal Warriors och pampiga Shining Force till Game Gear. Shining Force-spelen är väl som mest ihågkomna i gamla Mega Drive-kretsar och såväl ettan som tvåan kom såklart med när Sega Mega Drive-toppen sammanställdes här på sidan för över tio år sedan. The Sword of Hajya är ett sk Gaiden-spel och praktiskt taget en interquel till den ordinarie serien på Megan. Kronologiskt sett utspelar detta sig mellan det första Shining Force (som förvisso inte var det första spelet i Shining-serien men ändå den första delen i kronologin) och Shining Force II som kom ut samma år som just det här. Och detta var inte det enda Shining Force Gaiden-spelet till Game Gear och varken det första eller sista heller... Då det första Shining Force Gaiden dock inte släpptes utanför Japan strök de Gaiden II ur titeln på uppföljaren när denna väl kom ut i väst. För det man inte vet har man inte ont av och på så sätt slapp fans i väst känna sig besvikna över att ha missat ett spel. Hit till Europa kom det här inte överhuvudtaget men bärbara spel var som tidigare nämnt såklart regionsfria på den tiden så det var ju bara att importera ett engelsköversatt exemplar från Amerika. Det här är hur som helst ett relativt väldigt imponerande spel. Och så som jag nämnde för några månader finns det ihop med ettan, den som alltså inte släpptes utanför Japan, som en remake till Sega/Mega-CD i form av Shining Force CD och även om det inte är lika lätt att direktimportera då det formatet inte var regionsfritt så släpptes det spelet åtminstone på engelska i Amerika. Jag hade dock tur som faktiskt spelade detta till Game Gear först. Då kunde jag bli lite häpen över hur mycket snyggare de gjorde grafiken i remaken. Hade jag dock spelat den först och sedan detta så hade jag bergis bara rynkat på näsan hur mycket mer primitivt originalspelet ser ut i jämförelse. Finns det då någon mening med Game Gear-originalet när det finns en tekniskt sett bättre upplaga av spelet till ett annat format? Tja, det var faktiskt först. Det släpptes ett år före den snyggare hemkonsolversionen. Och det är ändå till en bärbar konsol. Och för ett spel till en bärbar konsol från första halvan av 90-talet är det ett gediget litet hantverk. Detta ändrar inte Sega/Mega CD-versionen på. Ett år efter att Shining Force CD släpptes i Japan kom så det tredje Gaiden-spelet till Game Gear. Och det stannade också i Japan. Storymässigt hade trean dock inget direkt med de föregående två Gaiden-spelen att göra. Alla tre Gaiden-spelen släpptes via Virtual Console till 3DS mellan 2013-2014. Men bara i Japan såklart. Dock släpptes åtminstone The Sword of Hayja även i Nordamerika och ja, faktiskt även Europa 2013. Andra och tredje bilden från vänster är hur spelet ser ut på Game Gear kontra remaken till Mega CD. För att jag gärna ville visa de båda versionerna sida vid sida och tog detta tillfälle i akt.
===============================================================================================
3.	Pengo (Sega, 1991)
	Ännu ett kul Sega-pusselspel med en pingvin i huvudrollen. Och det förra jag syftar på är såklart Penguin Land till Master System. Fast egentligen var Pengo först. Arkadspelet gavs ut redan 1982 och portades sedan till både Commodore 64 och olika Atari-mackapärer. Och så in på 90-talet släpptes Pengo alltså även till Game Gear. Vilket såklart för oss till den här versionen av spelet och jag säger då det... Detta passar verkligen på det bärbara formatet. Och Columns må vara det bästa "typiska" pusselspelet till konsolen, med vilket jag menar ett sådant spel där man lägger pusselbitar som ska passa ihop med varandra, men Pengo är banne mig det roligare klurigare spelet. Liksom Penguin Land är det alltså inget renodlat pussellir utan något av ett... Actionpusselspel. Eller nåt. Det här är i vilket fall riktigt skoj. Man kommer supersnabbt in i spelupplägget och blir lika snabbt märkbart bättre. Vilket flyt man får till! Bara bam, bam, boom liksom. Vad man ska göra är att traska runt i de labyrintliknande gångarna mellan isblocken och mosa de sk "snöbina" genom att knuffa nämnda isblock rakt i riktning mot dem. Ha ihjäl alla fiender på skärmen för att komma vidare till nästa skärm. Och så håller man på och pusslar. Undviker att komma i direkt kontakt med fienden, tänker framåt, avvaktar och agerar. Missar man med för många isblock, då rensar man ju spelplanen och ju färre block det är kvar desto svårare blir det både att undvika fiendena och ha ihjäl dem. Kul spel. Äkta sånt där bara plocka upp och spela. Lätt att begripa men svårt att slita sig ifrån det sedan. Helt klart topp-3 till konsolen. Radar man upp alla tre diamantblocken jämte varandra får man bonuspoäng. Över 60 nivåer finns det. 64 närmare bestämt. Sparfunktion eller lösenordsystem finns inte. Däremot en fuskkod för att välja bana. Håll in 1 och 2 och upp samtidigt och tryck sedan start för att kunna fortsätta därifrån man sist var. Så fort spelet startar ges man all nödvändig information. Mosa snöbina. Med bilder på vad som är vad.
===============================================================================================
2.	Crystal Warriors (Sega, 1992)
	Crytal Warriors var ett av mina första spel till Game Gear då jag köpte på mig konsolen strax in på 10-talet och det har förblivit ett av mina favoritspel till formatet. Ett oväntat välgjort litet strategi-RPG. Jag har tidigare skrivit en framgrävt text om det här där jag efterlyste att Sega borde släppa spelet ånyo, genom Virtual Console eller vad som helst. Och kan ni fatta? De gjorde det också. Det dröjde några år till men de gjorde verkligen det! Sega släppte banne mig det på nytt 2013 via Virtual Console till Nintendo 3DS. Royal Stone, den ännu tjusigare uppföljaren som bara kom ut till Game Gear i Japan då det begav sig, passade dock Sega dessvärre inte på att översätta och släppa igen. Nåväl. Och jag har heller inte med tvåan här på listan, nej. Och det är inte det att jag inte räknar med japanska spel, för det gör jag ju då GG Aleste tog femteplatsen här ovan, men då är det också bara sånt som man lika gärna utan bekymmer kan spela på originalhårdvaran. Som just ett shmup. Texttunga roll- och strategispel däremot... Nej. Men nu ska det här handla om Crystal Warriors. Det är visserligen inte lika snyggt som uppföljaren, speciellt i striderna, men för ett spel som ursprungligen kom ut så tidigt som 1991 till ett bärbart format ser det verkligen inte dåligt ut. Och den gråtrista bakgrunden under stridernas gång var Crystal Warriors heller inte ensamt om. Likadant var det t ex i Defenders of Oasis. Animationerna är i alla fall fina. Det här var långt före vad man såg på Game Boy. Striderna i Pokémon såg t ex mycket mer primitiva ut och det spelet kom ut flera år efter Crystal Warriors. En kul grej med det här är att utöver fiender som anfaller, gubbar alltså, så kan man hamna i strid med kringströvande monster på världskartan. Och dessa kan man tämja för att sedan låta dem slåss för en i andra strider! Detta var mao som Pokémon långt innan Pokémon! Som vanligt var Sega före sin tid alltså. Det är också kul att man kan gå runt fritt i byarna då många andra spel i strategirollspelgenren hellre begränsar en till att bläddra i menyer då. Ens karaktärer har tre sprites per skalle. De pyttesmå ur fågelperspektiv på kartan, de något större i profil under stridernas gång samt de ännu större och rätt så imponerande söta karaktärsporträtten.
===============================================================================================
1.	[The GG] Shinobi II: The Silent Fury (Sega, 1992)
	Något man direkt märker av i Shinobi II till Game Gear är så skönt flyt det är i spelet. Bra kontroll och bandesign, som bäddat för riktigt cool ninja-action, hai, hai!! Riktigt cool musik är det med. Det är inget lätt spel. Att man mer än gärna fortsätter trots en och annan game over-skärm vittnar dock om spelets mervärde. Spelupplägget är egentligen exakt detsamma som i det första Shinobi till den här konsolen. Skillnaden är att här har man åtminstone en chans! Där dör man ju direkt. Här får man chansen att orientera sig, utforska banorna och t o m komma fram till bossarna innan svårighetsgraden börjar märkas av på redigt. Shinobi II tar helt enkelt alla idéer från det första spelet och gör något bra av det. Det är fortfarande ett svårt spel men så mycket roligare än ettan. Visst är det inte det mest fartfyllda liret i världen. Men det är kul att gå runt och leka ninja. Egentligen spelar man inte som en enda ninja men som ett helt femmannalag. Man börjar som den röda ninjan och en efter en räddar man sina kamrater; den blå, gula, rosa och gröna ninjan. Fattas bara att den svarta ninjan var en i gänget så vore det ju precis som Power Rangers. Det här med olikfärgade ninjor är bevisligen ett träffsäkert koncept för kids och oss med barnasinnet i behåll. Titta bara på Lego Ninjago! Som sig bör har de olika ninjorna alla olika vapen och förmågor. En kan t ex dubbelhoppa, en annan kan krypa i taket osv. Min favorit är såklart den blåa ninjan som använder sin kusari-gama, en slags änterhake på kedja, inte bara till att ta kål på fienderna men även för att svinga sig mellan plattformar. Och såklart är den blåa ninjan min favorit. Likaså den blåa rangern i Power Rangers och Leonardo i Turtles dessförinnan. Blå tycks vara min färg. Så är det bara. Utöver de vanliga förmågorna har alla ninjorna sina egna extra speciella förmågor som att teleportera eller lysa upp mörka områden på banan. Och den blåa ninjans superduperspecialare är en hel jävla tornado. Hur coolt är inte det? Likt i Mega Man får man från början välja själv i vilken ordning man vill ta sig an de fyra tillgängliga banorna. Olikt i Mega Man räcker det dock inte bara att man tar sig levande genom en bana och bankar bossen i slutet. Här gäller det att man också hittar alla stulna elementkristaller och det finns en gömd någonstans på varje bana. Här är haken dock. När man börjar spelet finns det områden som man inte kommer åt med enbart den röda ninjan. Det gäller alltså att man återbesöker vissa banor efter att ha räddat de kamrater man behöver för att kunna ta sig vidare till tidigare oåtkomliga områden. Utöver kristallerna finns det även power-ups att finna som fyller ut ens livspluppar. Något som kan behövas. Man behöver inte vara rädd för att missa något dock. Varje bana kan nämligen spelas om hur många gånger som helst. När man räddat alla fyra ninjor och hittat varje kristall som varit gömd på vardera en av de fyra första banorna får man tillgång till den femte och sista nivån för den röda ninjans kristall. Genom pausmenyn skiftar man snabbt och enkelt mellan ninjorna för att göra processen kort med skurkarna. Fin presentation, snygg spelgrafik och coola "specialeffekter". Det här är ett imponerande hantverk.
===============================================================================================