Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Topp-20 Topp-100:
NES-kassetter bit 7



Text: T.D. Gustafsson, M.D. Johansson, J.M. Komsa, G.W. Kong, '12-01-29
[Redigerat 2016-06-25]


Superkort om vad som hände. Vi hade hela denna NES-lista färdig... Del 7 och 8 var sammanställda, färdigställda och klara för att läggas upp på nätet i januari och februari förförförförra året då vad som blev känt som den stora kraschen inträffade. Mer om detta kan den som vill läsa i fakta för fan men summa summarum så strök våra helt färdiga återstående delar av NES topphundralistan med på kuppen den vintern och sedan har det pga diverse andra omständigheter tagit den tiden det tog att pussla ihop de bitarna vi hade kvar och göra om vad som än behövdes göras om.

Skåda nu den rekonstruerade, renoverade sjunde och nästsista delen av vår sedan länge påbörjade topphundralista över världens bästa NES-kassetter. Och varför efter såhär lång tid..? För att här gäller det jävlar anamma alltså, att inte ge upp utan att faktiskt fullföja det som man påbörjat. Det spelar heller ingen roll hur lång tid det tar för ja; det är verkligen bättre sent än aldrig och skam den som ger sig! SKAM. Vi som då hellre är stolta över att ha åstadkommit något istället för att gå och skämmas fattar vitsen med att ro det här i mål.


==========================================================================================

35)

DuckTales 1-2 (Capcom, 1990-1993)

|MDJ

Kvack kvack. Duck Tales, va? Både ettan och tvåan. Det är grejer det. Spelen var populära då, på den gamla goda tiden. Och som en sann kvacksalvare ska jag försöka få dig som läser det här att se dem som några ena stora klassiker nu för tiden med. Sedan kollar jag upp i ordboken vad kvacksalvare egentligen betyder och inser att hur gärna jag än vill skohorna in det ordet i en text om ANKLIV liksom så går det ju inte riktigt... Såvida jag inte gör en sådan där "metagrej" av det hela och på köpet passar på att fylla ut texten med en massa nonsens. Ja, det kör vi på. Nej, men allvarligt nu. De här spelen är bra, va? Det är lätt att man avfärdar dem som licensskitspel men tänk på att på den tiden så var Capcoms diverse Disney-licensspel i en klass för sig. Och Capcom gjorde då heller inga dåliga spel direkt. Snarare än de tre knattarna så styr du den gamle farbror Joakim i både det första och andra Duck Tales. Men knattarna är ändå med på ett hörn så det är lugnt. Och att spela som fabror Joakim är faktiskt roligare än det låter... Han kan använda sin käpp till hoppstylta och sånt, och i tvåan till ännu fler saker. Kontrollen är för övrigt densamma och överlag känns tvåan mest som typ en förfining av ettan, varför vi lät de båda spelen dela placering.

Ovan: Kvack kvack. Han är ju inte riktigt klok, den där farbror Joakim. Hans trogna käpp får förresten ännu fler användningsområden i tvåan. Ja, han har käppen som hemligt vapen eller nåt, va? Kul är det ju!


==========================================================================================

34)

Chip 'n Dale 1-2 (Capcom, 1991-1994)

|TDG

Capcom, de förbaskade sluga kräken... De verkade ha roffat åt sig rättigheterna till precis varenda populär Disney-serie från den tiden och pumpade ut nya licensspel på löpande band. En lustig liten detalj man kan nitpicka om är dock att samtliga av dessa Disney-spel är typ Mega Man med andra karaktärer. Allvarligt, alla spelen ser nästan likadana ut, med minimala skillnader. Okej, i TaleSpin flyger man ett plan, men så var det ganska ruttet också. Just det spelet var dock också undantaget som bekräftade regeln för i regel så var det verkligen inga dåliga lir Capcom bjöd oss på. Snarare tvärtom och Piff och Puff är då inga undantag. De charmiga små jordekorrarna gör sig riktigt bra som plattformshjältar och spelen har ett sådant hurtigt tempo, så munter musik och så tajt kontroll att man inte riktigt kan slita sig från dem, faktiskt.

Ovan: Här kommer Piff och puff motherfuckers! Tittar man noga märker man att poängen och hjärtana bytt plats från övre- till nedre vänstra delen av skärmen, men det är alltså bara hårfina skillnader de båda spelen emellan.


==========================================================================================

33)

Teenage Mutant Hero Turtles (Ultra Konami, 1990)

|MDJ

Som jag berättade i mina gamla Turtles-texter (tuff) anlände den gröna Turtles-vågen till Sverige i augusti 1990 och hit nådde ninjasköldpaddorna faktiskt först som serietidning och NES-spel medan figurerna kom något senare. Nintendos dåvarande diktator Hiroshi Yamauchi hade vid denna tidpunkt förbjudit tredjepartstillverkare att släppa fler än tre speltitlar per år (och absolut inte till någon annan konsol heller!), allt i tarvligaste kontrollbehov av gamla östblocksproportioner. Däremot kom Konami undan genom att ge ut vissa spel under pseudonymen "Ultra". Teenage Mutant Hero Turtles var en av dessa titlar. Shredder kidnappar här allas vår favoritreporter för Channel 6 News, fröken April O'Neil... Fast henne räddar man redan efter den andra bossen och därefter följer fem banor till. Först ska det simmas i en damm för att detonera bomber, men när uppdraget är slutfört och sköldpaddorna kommer hem till kloaken är råttan Splinter kidnappad! Uppdragen avlöser varandra och mot slutet väntar självaste Teknodromen som boss! TMHT har fått oförtjänt mycket skit de senaste åren. Skälen för kritiken verkar mest röra sig om att det skulle vara för hög svårighetsgrad. Tja, visst bjuder spelet på en högre utmaning än något av de andra sköldpaddsspelen. Men vad är det att klaga på då spelkontrollen sitter som en smäck - förmågan att kontrollera hoppen i luften är alltid lika tacksam!

Detta första Turtles-spel till NES skiljer sig rent genremässigt från uppföljarna. Det här är ju snarare ett äventyrsspel och har mer kopplingar till t ex Zelda. Likt i Zelda II ändras vyn från fågelperspektiv då man är typ på "kartan" till det klassiska sidoscrollande actionperspektivet när man går ner i en kloak eller in i någon byggnad. Ibland måste man gå tillbaka till redan besökta platser för att hitta livsviktiga pizzor eller andra föremål och en karta i pausmenyn hjälper dig att hitta. Det är med sitt oväntade spelupplägget som TMHT hämtar flest pluspoäng då det ger – i alla fall illusionen av – ickelinjärt spelande. När som helst så kan man skifta karaktärer bland kvartetten Leonardo, Raphael, Michelangelo och Donatello och alla fyra har sin egen livmätare. Det gäller då att strategiskt spara på energin på de två starkaste (Leo och Don...) tills man kom fram till bossarna. Karaktärerna kan dö, men på vissa banor mirakulöst återfås ur fångenskap (och nej, vi fattar fortfarande inte logiken i det). Tummen upp för den tidsbegränsade labyrintbanan i dammen och ridturen i turtlebussen på nivå tre! Spelet har f.ö ena foten kvar i den svartvita originalserien så flera av fienden man möter kände fansen inte igen, men vi får iallafall fotsoldater, Bebop och Rocksteady för att nämna några. TMHT är imponerande nog den tredje mest sålda kassetten till NES i Sverige och enligt mig det bästa till Turltes-liret till konsolen!

Ovan: Motståndaren påminner så här i efterhand om snubben från gamla animén Appleseed. Till höger ser vi hur det ser ut där ute på kartan typ.


==========================================================================================

32)

The Legend of Zelda (Nintendo, 1987)

|MDJ

I somras fick det liksom fan vara nog. Jag insåg att det snart var 21 år sedan jag spelade The Legend of Zelda för första gången. Och ännu hade jag inte kommit förbi den där pissvåra sjunde grottan. Senaste försöket var säkert för åtta år sedan. Men nu så var det dags igen! Semestern var påbörjad... Tiden var på min sida... Jag blåste igång kassetten... För första gången någonsin satt jag igenom hela bakgrundshandlingen. Spelet öppnar bokstavligt som en teaterscen vars ridå går upp. Nu jävlar så. Här ska hackas buskas så det står härliga till! Links första äventyr är fett lätt episkt om man begrundar det. Världskartan var på sin tid gigantisk. Sparfunktion med batteriminnet var helt nytt och påvisade att detta spel varvade man INTE vid en och samma sittning. The Legend of Zelda var något helt nytt. Simpla pussel och hemligheter finns utplacerade med kirurgisk precision. Utforskarandan påverkade nästan alla RPG-liknande äventyrsspel som släpptes därefter. De omtalade grottorna håller än idag. Storyn är visserligen mest en axelryckning idag, men en viss Ganon - så jävla ballt att man inte hade en aning om hur slutbossen såg ut förrän man stod öga mot öga med svinet självt!

Efter fyra jättelånga spelsessioner stod jag plötsligt där. För första gången mot Ganon... Drygt 21 år efter första gången jag såg den guldfärgade kassett som var The Legend of Zelda till Nintendo 8-bit. Rummet går i ljusgråa toner och Ganon är ett rött fördömt ilsket svin. Men något är fel. Inga av mina attacker gör skada. Link snurrar runt och trillar och dör... Jag är död. Tydligen behövde jag hitta en silverpil för att ha en chans mot min nemesis. Men jävla retrospel, varför hade du inte hintat om detta tidigare?! Eller gjorde du det..? Kan det vara jag som är så kass helt enkelt..? Ja, hur som helst, sist vi listade NES-spel, då hamnade The Legend of Zelda blott som alternativ till StarTropics, va? Mest bara för att vi gärna ville ha båda Zeldorna med på toppen och det var så ettan fick chansen liksom. För helt ärligt, topptjugomaterial är The Legend of Zelda inte... Det har inte åldrats väl nog! Så är det bara. Och topptrettiomaterial är det heller inte riktigt. Men topptrettiotvå då? Jovars! På topptrettiotvå platsar det garanterat! ;)

Ovan: Den allra första legenden om Zelda med hjälten Link i huvudrollen är förvisso fult som stryk idag men också fortfarande skoj att spela igenom. Det som tagit mest stryk med tidens tand och allt det där är dock när man är ute i vida världen. Inuti grottorna ser det dock inte helt tokigt ut än idag.


==========================================================================================

31)

Gun.Smoke (Capcom, 1989)

|JMK

Pang! Pang! Bang! Du är död!! Hej och välkomna till Capcoms eget pang pang i vilda västern! Spelet inleder med en lika bitars stilmässigt smått imponerande som innehållsmässigt mycket ostig filmsekvens, som förtäljer hur den tuffe ensamme snabbskjutaren tillika huvudpersonen kommer in i stan med solnedgången i ryggen en blåsig eftermiddag och för att göra räkningen lika kort som den här bakgrundshistorien med alla banditer som förpestar livet för det goda folket i lilla Hicksville. Sedan är det verkligen pang på rödbetan alltså! Spelet startar, skrämen scrollar uppifrån och ned så att man går rakt fram hela tiden, banditerna dyker upp till höger och vänster och försöker skjuta ner en från fönsterna eller bara gåendes ned för gatan som om de ägde stan och då får man ju vara först med att peppra fulingarna fulla med bly! Hela spelet är ju om man tänker efter är ett vertikalt scrollande shoot 'em up med ett rymdskepp i förklädnad till cowboy... Men det funkar för oss! Faktum är att Gun.Smoke är en sådan där gammal goding som vi i föreningen ofta kunde sätta oss ned med och turas om att bara panga på i några timmar åt gången. Och jo då, nog sjutton för skjutandet tankarna till GTA-spelen från 1990-talet såhär i efterhand så där kan man väl säga att Capcom må ha varit långt före sin tid dessutom... Man går förvisso framåt hela tiden men rör sig ändå runt på skärmen och pepprar, pepprar, pepprar, mejar ner skurkarna, plockar upp en hagelbrakare och bara fortsätter peppra liksom! Pang på!

Ovan: Vilda.Västern (Fuck.Yeah). Introsekvensen till Gun.Smoke är hur som helst både tekniskt ganska så imponerande och lyriskt ganska så skrattretande men det funkar. Spelmässigt känns det som en långt före sin tid vilda västern-version av de första GTA-spelen. Det funkar också för oss.


==========================================================================================

30)

Destiny of an Emperor I-II (Capcom, 1990-1991 i am-jap)

|MDJ

Vad gör ett bra japanskt konsolrollspelarspel? Vacker musik? En massa spelbara karaktärer? Oändligt med speltimmar? Välkomna till Destiny of an Emperor I & II. I slutet på 1980-talet och början på 90-talet fanns det bra många utvecklare som ville ta del av framgångarna med Squares och Enix RPG-serier. Ett av Capcoms mer anmärkningsvärda utmanare var just det här, Destiny of an Emperor, ett gediget litet strategi-RPG baserad på en manga i sin tur baserad på det kinesiska 1300-talsverket Romansen om de tre kungadömena. "Although we were born on different days, we hope to die in the same hour of the same day of the same year. On our very souls, we pledge that this will be true". Så poetiskt svär Liu Bei med vapenbröderna Zhang Fei och Guan Yu. De har fått nog av ett land i krig och beslutar att bygga upp en armé och hjälpa den döende kejsaren att åter bringa fred. Kejsaren saknar arvingar, men fattar tycke för Liu Bei. Zhang Fei Guan Yu ger sig ut för att hitta de största krigarna i hela Kina, de fem tigergeneralerna.

Men du kan hitta betydligt fler generaler än så, t ex genom att stjäla motståndsgeneraler. Ditt sällskap är begränsat till sju; fem aktiva generaler, en reserv och en strateg. Alla generaler har en viss strategisk kunskap eller kommer kanske med ett högt antal soldater och kan värva fler krigare genom att levla. Striderna dröjer lite mellan sig, men varje drabbning känns tung och intensiv. Själva striderna kan utkämpas i ett supersnabbt autoläge eller ett annat där man själv lägger ut taktiken. Byggnader och städer har bred estetisk variation och då varje figur har sina egna sprites i statusskärmen så blir ett av spelets främsta nöjen att sitta och myspyssla ihop de fränaste grupperingarna. Till spelets baksida hör att föremål är löjligt dyra och att kontrollen är långsam. Ljudeffekterna är sparsamma, men den kinaklingande musiken är käck. Destiny of an Emperor är på det stora hela en högst oväntat RPG-pärla för dig med intresse för det historiska. Liret släpptes inte i Europa men fanns åtminstone tillgängligt på engelska i Amerika. Än mer dessvärre släpptes del II, som vi finner vara minst lika bra, inte alls utanför Japan. T_T

Ovan: Sökandet efter generaler känns äkta måste-fånga-alla à la i Pokémon fast dryga halvårtiondet tidigare. Systemet gör att antalet spelbara karaktärer var rekordhögt för sin tid, 150 stycken totalt – och detta likaså dryga halvårtiondet innan första Suikoden!


==========================================================================================

29)

Jackie Chan's Action Kung Fu (Hudson, 1991)

|MDJ

Tjing-tjong-fjong! Jackie Chan's Action Kung Fu alltså. Det är lätt hänt att vara skeptisk av bara namnet. Såvida man inte rådiggade Hong Kong-rullar 1991, var Jackie Chan dessutom fortfarande relativt okänd i vår del av världen. Hur som helst, vad som händer efter START-knappen har tryckts ned, är att Jackies tvillingsyster eller om det är hans flickvän eller bara någon random kinaprinsessa har blivit kidnappad av en onding. Att hela spelet utspelas i Kina råder det förresten typ ingen tvekan om. Grafiken lyckas verkligen fånga känslan av att vara Kina, det säger jag. Vidare bjuder grafiken på stora tjusiga karaktärer och ibland undrar man om inte spelet håller på att krascha NES:en, så fint är det allt. Visselvänliga må-bra-melodier ackompanjerar den fina grafiken.

Under spelsessionerna satt vi och verkligen försökte hitta nåt att nitpicka på med spelet. Vi misslyckades. Överraskande nog visade sig Jackie Chan's Action Kung Fu vara en finslipad hybrid mellan plattform och beat 'em up. Ett lir som inte kommer med något nytt men som gör allting rätt. Aldrig någonsin ifrågasätter man bandesignen, har du fått spel över beror det enbart på dina bristande reflexer. Kontrollen är solid, utmaningen väl avvägd och du får en asload av continues.

Banorna är hyfsat varierade och bossarna känns fett otippade. Bäst minns man spindelstriden i fritt fall och den episka molncyklonen. Emellanåt hittar man nya föremål genom minispel, vilka består av allt möjligt från att hoppa på moln i följd till att slå sönder projektiler som kan vara rätt så roligt. Jackie Chans självbetitlade sparka rövröj är i våra ögon en av de mest förbisedda actionliren i NES:ens historia. Spelet är mycket bra. Det tycker jag. Så är det alltså. På redigt.

Ovan: Jackie Chan liksom. Lite lustigt hur huvudrollen ser både arg och fokuserad ut så fort han rör sig. Stannar du till får du dock snart se den glada/förvånade Jackie Chan så som man bäst känner igen honom. Men spana bara in den där bossen och den där spöklika fiendetypen! Wow alltså!


==========================================================================================

28)

Adventure Island II (Hudson, 1992)

|JMK

När vi sammanställde den gamla 20-i-topplistan över bästa NES-spel mot slutet av 2006 så satte vi Hudsons Adventure Island II som alternativ till Capcoms Little Nemo. Vi resonerade då som så att Adventure Island II så tydligt delar flera inslag med lille Nemos äventyr, så som olika gulliga djur vilka hjälper till på banorna med speciella förmågor och så. Det är visserligen inte lika snyggt eller tekniskt kompetent som Little Nemo the Dream Master men kan ändå vara värt en närmare titt. Det har mystiska kopplingar till Segas Wonder Boy men här spelar man som en knubbig liten grottman till tonerna av glada tropiska musikslingor. Charmigt som tusan och överraskar faktiskt med ett smått innovativt spelsystem där man kan välja att spara undan föremål eller djurvänner mellan banorna, vilket uppmuntrar till lite strategi för de minsta. Notera dock att det faktiskt bara är andra delen i den här serien som är något att ha. Ignorera bara resten. Verkligen. Men råkar du komma över tvåan är det ju ett bra alternativ till Capcoms spel och så här i efterhand tycker vi t o m att det är tillräckligt bra för att förtjäna en alldeles egen placering här på listan.

Ovan: Hudsons Adventure Island II är mysigt och trevligt och skäms inte för att låna friskt från både det ena och andra. Byt ut den kepsbeklädde knubbisen till hjälte mot en annan kepsbeklädd knubbis till hjälte, Mario, och draken mot en svamppojke och den andra skärmen till höger hade lika gärna kunnat komma direkt från Super Mario Bros. 3 vilket släpptes flera år tidigare i Japan. Master Higgins heter hjälten i Hudsons spel förresten. Vilket får mig att tänka på Higgins i Magnum som jag direkt associerar till Hawaii vilket för tankarna åter till Adventure Island II och myskänslan är total.


==========================================================================================

27)

Castlevania III alt. Castlevania (Konami, 1992-1988)

|TDG

Man tycker lite synd om familjen Belmont. Att jämnt och ständigt (ok, en gång vart hundrade år men ändå) behöva gå och piska Dracula måste kännas drygt som fan. Att storvampyren själv sedan verkade återuppstå lika ofta som bromsspår i kalsongerna allteftersom serien hade sin gång blir bara förvirrande... Men en positiv sak är att det har uppstått många extremt bra spel tack vare att Dracman inte vill förbli död, och seriens födelse på 8-bitsmaskinen var inget undantag. Däremot skulle det dröja till del III innan Konami nådde perfektion med det upplägget, där man förutom möjlighet att rekrytera partners inte längre var bunden till en enda väg till mål, utan här och var ställdes inför ett val av två vägar. Detta gav det hela större återspelningsvärde då man som äkta vampyrdräpande äventyrare så klart ville utforska varenda liten del av spelvärlden.

Som alternativ till Castlevania III har vi dock ändå det första spelet i serien så här följer några rader om det med. För att vara ett "spel ett" så är Castlevania allt annat än blygsamt, särskilt om man tar i åtanke hur mycket som har hängt med i resten av serien... Låtar, fiender, bossar, miljöer... Allting talar för att det första Castlevania gjorde ett ordentligt avstamp i videospelvärlden. Det är dessutom ett av de där spelen som man kan ta och sätta sig med än idag och känna att det faktiskt har åldrats med rätt så god värdighet. Musiken är fortfarande medryckande, det ser inte helt och hållet ut som skit som malts genom en pixelformad köttkvarn, och svårighetsgraden är på topp, men känns ändå rättvis. På sina håll i alla fall.

Ovan: Castlevania I och III. Eller om det var först III och sedan I. Ja, som dag och natt är de då inte!


==========================================================================================

26)

Castlevania II: Simon's Quest (Konami, 1990)

|MDJ

Nä, nu jävlar så börjar jag följa Jannes exempel från föregående bit av topplistan, och gör det ännu lite lättare för mig själv genom att utgå från mina egna förgångna julars andetag, eller hur fan han nu uttryckte det, när jag nu skriver om spel som jag ändå redan täckt för den gamla topp-20:an... Det andra spelet i NES-trilogin om vampyrdräparfamiljen Belmont är vad det handlar om här i alla fall. Då drabbades gamle Simon av en av Draculas förbannelser efter att ha haft ihjäl denne i första delen och så börjar också den vilda jakten på delar av grevens kropp (inklusive hans tand och nagel!) utspridda i slott land och rike runt. För att häva förbannelsen ska Simon samla ihop och bränna upp vad som återstår av greven.

Spelet är utan uppdelade banor utan ger en istället en mer omfattande värld att utforska och återbesöka. Likt så många andra tvåor till konsolen så skiljde sig även Simon's Quest mycket från sin föregångare. Här skulle man då t ex samtala med folk i städerna för diverse levnadsråd och samla ihop pengar för att kunna uppgradera sina vapen. Det som sitter allra starkast kvar sedan barndomen (förutom den döbra musiken!) är dock "dag och natt-fenomenet" där tiden på dygnet ständigt ändrades. Nattetid hade stadsborna gått och lagt sig och Simon mötte mer slitstarka fiender, medan vissa tillbehör betedde sig annorlunda än på dagen... Detta medförde ovanligt kul variation på den gamla gråa 8bitstiden och är smått charmigt än idag skall tilläggas.

Ovan: Simon says "Die motherfuckers!" men vad det i slutändan handlar om är konfrontationen med Dracula.


==========================================================================================

25)

Chaos World (Natsume, 1991 i jap)

|JMK

"Vad fan är det här?" tänker säkert vissa vid blotta åsynen av titeln. "Chaos World" låter väl som något generiskt amerikanskt actionspel men nä, det är faktiskt ett typiskt japanskt rollspel av framtida Harvest Moon-makarna Natsume - som f.ö har både ett och annat spel med på vår topp-100 har jag märkt. Om man bara kommer förbi den WTF-ingjutande titelskärmen så gör Chaos World ett starkt första intryck med bra musik och för sin tid faktiskt väldigt fin grafik. Det är stämningsfullt helt enkelt och det blir inte sämre ju längre in i spelet man kommer... Det är då framförallt musiken som fortsätter kamma hem poäng. Den är faktiskt riktigt medryckande. Natsume lyckas verkligen träffa de rätta medeltida melodierna.

För övrigt är det ett sedvanligt traskande runt byar utspridda på världskartan som gäller, och ja, just det, huvudpersonen kan vara tjej med, det glömde jag nästan! Man tänker liksom inte på det ens. Ett visst mandomsprov måste man dock klara av innan kungen låter en vandra vidare ut i vida världen att söka ära och berömelse - och så rädda prinsessan ja, det med. Och ärligt talat, sämre start på första dagen i ett japanskt RPG har man ju haft. Det stora mandomsprovet består förresten av någon slumpmässig slemhög som man ska banka, som stupar på ett slag så... Ja, whatever, bara jag kommer ut ur det här byn snart liksom. Kungen blir mäkta impad i alla fall och belönar en med 100 guldmynt och en åsna. Sedan bär det av! Och det känns verkligen att detta är början på ett stort äventyr.

Striderna är menybaserade i gamla hederliga tur-och-ordningrundor, inga aktiva tidsbataljer här inte. Man ser figurerna på nedre skärmhalvan, själva textmenyerna på övre och allt mot kolsvart bakgrund, så just det känns ju lite trist. Själva upplägget känns lite väl onödigt krångligt jämfört med framförallt Final Fantasy och dess rakt på sak-filosofi men man har i alla fall all tid i världen på sig att navigera runt i menyerna innan det blir fiendens tur igen och musiken i fighterna är också bra så, låt gå för det liksom. Detta sammanfattar typ kärnan med hur det här spelet är egentligen. Det är inte perfekt, men dock så pass välgjort att man med en lätt axelryckning kan ha överseende med någon enstaka liten tveksamhet här eller där. Helhetsintrycket överväldigar. Pluspoäng för att man ser åsnan följa efter en på världskartan förresten.

Ovan: Titelskärmen till Chaos World dyker inte bara upp där på skärmen. Åh, nej. I vad som måste medges vara ganska gulligt trollar den där karln fram spelets titel från mitten och utåt, två bokstäver åt gången och en rätt så god stund senare har äntligen hela "Chaos World" uppenbarat sig. För övrigt är det ganska så mysig dock typisk japansk RPG-grafik i spelet.


==========================================================================================

24)

Final Fantasy II (jap) alt. Final Fantasy III (jap) (Square, 1988-1990)

|TDG

Här har vi en annan mycket välbekant historia att berätta. Ett litet företag som då hette Square var nära att gå i konkurs när Hironobu Sakaguchi lade sina sista krafter i ett spel som han ironiskt döpte till "Final Fantasy" i tron att det skulle bli hans sista. Historien hade sin gång och idag, 25 år senare finns det så tokmycket Final Fantasy-prylar, filmer och spel att man inte vet var man ska börja och vår tids Square-Enix är ju ett av världens mäktigaste och rikaste spelföretag. Trots att Final Fantasy, hur som helst, lånade generöst från dåtida rivalernas Enix Dragon Quest så tillförde liret tillräckligt med unikt material för att kunna stå på egna ben och lamslå spelmarknaden under slutet av 1980-talet. Varenda del i serien adderade sedan någon liten detalj för att särskilja det från tidigare del och lyckades på så vis hålla sig friskt. Att delarna i sig sedan var helt fristående historier utan någon koppling till varandra gjorde det dessutom enklare för spelare att hoppa in var som helst i serien utan att känna att man har missat något. Vilket i synnerhet gäller oss stackars Europabor som fick vänta många långa år innan vi fick spela någon annan del än VII-IX. Åtminstone utan att bryta en och annan liten lag genom emulering vad gäller femman till SNES och så just tvåan och trean till NES...

Final Fantasy II är faktiskt det enda spelet i NES-serien som har en annan bakgrundsstory än den gamla typiska "fyra pojkar ska hitta kristallerna". Här handlar det istället om ett härsket kejsardöme som håller världen i ett järngrepp - och vidare om en rebellstyrka som försöker störta förtrycket men misslyckas gång på gång. Det är en fin historia om kärlek, tragedi och svek. Karaktärerna i FFII var heller inte bara några pojkar som man själv gav namn och klass åt, utan de hade alla allt sina helt egna öden och berättelser att förtälja. Möjligheten att välja klasser fanns alltså inte alls med i FFII. Ytterligare en unik aspekt av spelet var att det heller inte fanns något traditionellt level up-system, utan man ökade istället sina statuspoäng genom att utföra olika kommandon i stridens hetta. För att t ex öka en karaktärs färdighet med svärd eller båge var det vapnen som skulle användas mycket i strider och för att öka säg hälsopäng eller stryktålighet skulle man utstå att låta fienden (eller ens egna kamrater!) klå upp en. Efter det här spelet övergavs dock detta innovativa och engagerande system och återsågs aldrig mer i ett Final Fantasy. Om spelets grafik finns det inte så mycket att säga... Då detta släpptes redan 1988 var det en liten, om ens någon, roll grafiken spelande i ett rollspel. Musiken var i alla fall allt annat än en besvikelse. Nobuo Uematsu började här visa vad han verkligen gick för och levererade flera minnesvärda stycken.

Som alternativ till tvåan har vi det slutgiltiga Final Fantasyt på NES:en, och även det ett mästerverk. Det må inte hålla samma höga nivå på storyn som del två, vilket är den främsta anledningen till att vi gillar tvåan mer, men det har ändå ett relativt välskrivet manus... Var Final Fantasy III verkligen glänser är dock i dess enorma mångfald i hela klassystemet. Square gick tillbaka till grunderna vad gäller levlandet (döda fiender => erfarenhetspoäng) och storyn ("pojkar hittar magiska kristaller") och definierade därmed vad som (på gott och ont får man väl medge!) kom att vara det "rätta" Final Fantasy-konceptet i många år framåt. Fyra unga pojkar trillar en dag ner i en grotta där de hittar en mystisk kristall som ger dem oanade krafter, och där börjar deras långa resa och kamp att rädda världen från ondskan som hotar under ytan. Som ovan nämnt är det i klassystemet som det här spelet glänser. Man har nu fler valmöjligheter och inte mindre än 22 olika sk "jobb" att sysselsätta sig med. Dessa utökas sedan i takt med att man hittar ännu fler kristaller under sitt äventyr. Man har även möjligheten att byta mellan jobb när helst man vill, vilket banar väg för oändliga gruppkombinationer och olika utmaningar. Försök till exempel att klara spelet med fyra White Mages... FFIII släpptes redan 1990 så det är fortfarande bara mediokert vad gäller grafiken men det är ändå relativt imponerande för att vara till NES och en klar förbättring sedan tvåan. Musiken är också något av det bästa som någonsin har hörts i ett NES-spel.

Ovan: Final Fantasy II kontra Final Fantasy III. Den grafiska skillnaden är liten men tittar man noga är trean allt lite, lite finare. Tvåan har dock betydligt mer intressant handling och det är ju trots allt insidan som räknas mest.


==========================================================================================

23)

Super Spy Hunter (Sunsoft, 1993)

|MDJ

Sunsoft kändes alltid som Nintendos egen Pepsi. Lite vassare, lite råare, lite ballare. Så när Sunsoft gjorde typ bil- och flygspel kunde man ge sig tusan på att det skulle vara mer än att bara tuta, gasa och svänga. Mina damer och herrar, här är Super Spy Hunter. Snacket går att terroristen med det något trötta namnet "X" håller på att sätta ihop en jättebomb. FN har gjort flera försök att få något gjort åt saken men misslyckats. Nu beslutar de att sätta sin bästa agent på uppdraget. Då inte ens hon lyckas sätta käppar i hjulet för Mr. X lägger sig CIA i genom att skicka iväg någon gröngöling bakom ratten till typ en Bond-bil. Gasen i botten!

Super Spy Hunter bjuder på snabbt vertikalt scrollande banor, kryddat med såväl bosstrider som skjutarförmågan och kan enkelt beskrivas som en rymd-shooter som utspelas på planeten Jorden. Fordonets kanoner hjälps åt att ta ner så väl markburna som luftburna fiender. Wow. Uppgraderingar får du från snälla röda lastbilar. Du bestämmer själv vilken uppgradering du vill ha: Bättre skjutjärn, snabbare skott eller typ starkare pansar, något som gick igen i flera av Sunsofts titlar. Blåa lastbilar skjuter du på för att få ett sekundärt vapen eller extraliv. Sedan får man flyga också! Det roliga bara fortsätter högt upp i det blå alltså.

Ovan: Öppnar vi manualen finner där att året är 2525... Jaså..? Värst vad bilindustrin stått stilla de senaste 500 åren! Enda klagomålet är hur som helst att bossfighterna är för långa och dör du i stridens hetta, måste du göra om hela banan. Vi japanbugar dock åt Sunsofts obegränsade-continues-standard.


==========================================================================================

22)

Blaster Master (Sunsoft, 1991)

|JMK

Inte att förväxlas med Master Blaster i Mad Max bortom Thunderdome från 1985... Nä, det här ju tvärtom Blaster Master från 1991, även känt som ännu ett i raden av prisade Sunsoft-spel till NES. Den minst sagt löjeväckande korta handlingen bakom att någon pojkspoling ger sig ut på värsta korståget i high tech mundering går jag inte ens in på. Musiken är i alla fall direkt cool när vi kastas rätt in i spelet och tuffar fram i en urgullig liten futuristisk stridsvagn. Då rör det sig om typ ett sidoscrollat plattform-shoot 'em up med en pytteliten spelfigur som kan hoppa in och ur sin lilla tank och med dess hjälp blåsa bort fiender i alla riktningar och stridsvagnen kan t o m skutta runt mellan plattformar där på banorna. Sedan byter spelet helt plötligt upplägg och perspektiv och blir såsom ett actionorienterat äventyrsspel som känns ungefär som en slags blanding mellan Bomberman och Zelda. Stora fina sprites är det. Bra flyt och ännu bättre musik ju längre in man kommer. Grymma bossar med.

Ovan: Sidoscrollad lilleputt spelupplägg blandas med actionäventyrande i fågelperspektiv à la Zelda!


==========================================================================================

21)

Probotector I-II (Konami, 1990-1992)

|TDG

Probotector (a.k.a Contra) är en närapå perfekt representation av vad en actionplattformare skall vara. Man springer från vänster till höger (med undantaget för de där satans "gå-in-i-skärmen-banorna") och man skjuter utav bara helvete alltså. Man skjuter när man hoppar, man skjuter när man duckar, och man kan styra i vilken riktning mördarstrålen skall gå åt. Att man sedan själv dör av bara en träff är bara ett bra tillfälle att bevisa för en själv ens egen skicklighet och reflexer. Fucking-A! Och trots att man lär ju dö om och om igen, så är det extremt tillfredställande att lyckas undvika den där kaskaden av kulor som viner mot en för att sedan med ett välplacerat skott avsluta fiendeskitens liv. Vi på POPKORN har tidigare ojat och jämrat oss över att serien inte fick förbli Probotector här i Europa, för de generiska, tradiga soldatbiffarna enligt mall 1A har ju trots allt inget att sätta emot våra stenhårda, iskalla och jävligt häftiga animé-mech-robotar som röjde och plöjde så det stod härliga till på den gamla goda NES-tiden.

Ovan: Contra our asses! Vi har då alltid föredragit de europeiska versionerna som är Probotector!


==========================================================================================

| <--- Tillbaka till bit 6 | Toppensidan | Fortsätt till bit 8 ---> |

Till arkivet!
Allehanda topplistor
Multipopulärkulturella
Mångpopulärkulturella

Videospeltopplistor
Konsolspecifika toppar
|- Topp-20 NES-kassetter
|- Topp-100 NES-spelen…
|--- NES-spel bit 1
|--- NES-spel bit 2
|--- NES-spel bit 3
|--- NES-spel bit 4
|--- NES-spel bit 5
|--- NES-spel bit 6
|--- NES-spel bit 7
|--- NES-spel bit 8
|- Topp-16 SNES-spel etc
|- Topp-20 SNES-tillskott
|- Topp-100 SNES-spel...
|- Topp-10 Nintendo 64-lir
|- Topp-20 Game Boy-lir
|- Topp-10 DS-spel/idéer
|
|- Topp-25 Sega MD-spel

|- Topp-25 Sega DC-spel
|- Topp-25 Sony PS2-spel
|
Random spellistor

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.