Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Topp-20 Topp-100:
NES-kassetter bit 5



Text: Thomas D. Gustafsson, Magnus D. Johansson, Jan M. Komsa, 2011-12-31



Dylan tycker till. Vi inleder med det igen. Visst, det funkar. Och så kan vi ju ha som nyårslöfte att trycka fram mustigare inledningstexter fortsättningsvis. Eller att inte sacka efter så mycket med uppdateringarna överlag. Hälften av topplistan är i varje fall uppe, då är det väl ändå nedförsbacke framöver. Så då tar vi kälkarna fram... och handskarna på... och shit, alltså... Topp-100... Vad tänkte vi med egentligen? Groggy efter alla julbord och berusade på gammal glögg måste vi ha varit i mellandagarna för drygt ett år sedan då vi helt spontant satte igång det här stora lilla projektet.

Det var verkligen så från ena dagen till nästa; "Hey, vi kan la gör en topp-25 med, lägga till lite spel på vår gamla NES-topplista?" och snart blev det en topp-50 och sedan topp-100. Men kul har det ju varit mest hela tiden och typ lika givande hoppas vi ändå ha gjort det för var och en av er som läser det här. Och mer ska det bli så ha nu en god fortsättning på både topplistan och julefirandet och ett riktigt gott nytt år önskar alla vi från bakom kulisserna (eller i vårt fall från bakom datorskärmarna ^_^) på POPKORN!


==========================================================================================

60)

Ice Climber (Nintendo, 1986)

|MDJ

När Nintendo 8-bitars först släpptes på svenska marknaden i september 1986 var det inte med Super Mario Bros. ska ni veta. Nä, liret som istället var Bergsalas ansikte utåt och såldes ihop med konsolen hette Ice Climber. De två isklättrarna var då mer kända här i Sverige än i hemlandet Japan! Värt att nämnas är att Ice Climber tillhör vad som kom att kallas svarta serien, dvs de första NES-spelen som släpptes här som alla var förpackade i samma slags svarta fordral med titelnamnet i ljusblå färg. Idag är det nästan ett faktum att väldigt få spel i den sk svarta serien håller måttet. Spelupplägg och grafik känns föråldrat på helt fel sätt och få av dessa spel funkar vidare bra i multiplayerläge. Ice Climber är dock det stora undantaget på båda punkterna. Trots att det hör till de äldsta titlarna på listan är underhållningsvärdet intakt och upplägget gör det lika barnsligt enkelt som skoj för två st lirare att hugga tag i varsin handkontroll medan Nintendo tar oss vertikalt scrollandes upp och iväg på coola äventyr. Totalt finns 32 banor att bestiga... Inget hindrar dig dock från att välja den sista direkt på START-skärmen!

Som isklättrare använder ni knappast ishacka för det vore ju tokigt, utan självklart är det trähammare man har för att hacka (eller snarare hamra!) sig högre upp. För att sätta käppar i hjulen så kommer istroll, papegojor och om man drygar kvar på en våning; en isbjörn med solbrillor! Den översta halvan av bergen är lite av en bonusbana där man har 40 sekunder på sig att plocka grönsaker för extrapoäng och allra högst upp på toppen kan man, innan det är dags för nästa bana, hoppa upp och rycka en kondor i klorna vilket blott tjänar syftet att inuiten jublar i poängräknarskärmen. Spelet mjukstartar lite väl enkelt men ganska snart så har man att tampas med kvickt scrollande moln och rörliga golv som gör att man lätt trillar ner och förlorar ett liv. Grafiken är funktionsduglig som bäst, musiken bara snäppet bättre fast Ice Climber är ju från tiden när spel var spel och inget annat så viktigast är såklart kontrollen. Spelet som ovan nämnt bäst i tvåspelarläge men sammarbete är bara att glömma. Här ska det prejas upp till toppen och alla medel är tillåtna. Buskul!

Ovan: I tvåspelarläget styrs Popo i blå anorak med kontroll ett och Nana i rosa med kontroll två. I det japanska Famicom-originalet var några av fienderna som de dänger i huvudet med hammaren söta små sälar.


==========================================================================================

59)

TMNT II: The Arcade Game (Konami, 1991)

|MDJ

När det första Turltes-spelet kom till NES hade ninjasköldpaddorna ännu inte etablerats som fenomen. Mycket i spelet kändes inte igen vare sig från TV-serien eller leksakerna. När det blev dags för uppföljaren bestämde Konami sig att porta sitt tidigare fristående arkadspel baserat på TV-serien och stämpla det som del två i vad som nu blev deras nya spelserie med Turtles. TMHT II: The Arcade Game var ett råbarkat beat 'em-up med noll plattformsdrag. Shredder har tagit Splinter och April O'Neil tillfånga så det är bara att välja mellan Leo, Mike, Raph och Don och ge sig ut på New Yorks gator för att ninjasparka ner fotsoldater. Nu kunde man dessutom verkligen välja sin egen favorit med gott samvete för tillskillnad från i föregångaren är alla fyra sköldpaddorna jämnstarka. Spelet var även omtalat på sin tid för att saker i bakgrunden, som enorma bowlingklot, billboards och amerikanska jättebilar, kunde komma till anfall vilket 1991 kändes väldigt överväldigande.

TMHT II var också väldigt tidigt ute med sin produktplacering, för nog står det Pizza Hut på skyltarna här och var... NES-kassetten figurerade ju förståeligt nog länge på de svenska uthyrningslistorna men muterade sköldpaddor till ninjor åsido har spelet ändå sina brister. Specialattacken som utförs genom att trycka A+B samtidigt vill t ex inte alltid fungera och banorna är lite väl långa, så pass att man ofta hinner tröttna innan bosstriden... Bossarna är läckert designade, men själva striderna saknar någon finess och de kan alla besegras med samma strategi. Och varför kan man inte spela fyra samtidigt när tillbehör som NES Satellit ändå bara väntade på att få fler kompatibla spel? En hel del tillkortakommanden alltså men den lyckade Turtles-atmosfären och ett stabilt tvåspelarläge väger upp till plats 59.

Ovan: NES-versionen är rikare än arkadförlagan. Banan där man ska ha sönder väderkontrollatorn var inte med i arkadversionen t ex. Där möter vi Shredders skönaste bossmutant, snövargen Tora. April har tur att ha Turtles som vänner.


==========================================================================================

58)

Battletoads (Rare, 1993)

|TDG

Ah, Battletoads till NES. Allas nemesis. Men fortfarande så omtyckt. Utvecklat av de en gång så kärt omtalade, sedan så hätskt förtalade gossarna på Rare för att rivalisera med ett visst gäng muterande sköldpaddor på spelfronten. Battletoads har blivit smått beryktat genom åren på grund av dess tokiga svårighetsgrad och då pratar vi inte om sånt som absurt hårdnackade fiender eller att man dör på en enda träff. Nej, Battletoads faller snarare på sin idiotiska bandesign med väldigt utsträckta hopp, fallgropar som är för jävla svåra att upptäcka i tid och det idiotiska valet, i ett spel designat kring teamwork för två spelare, att man kan- och ofta råkar skada varandra. Oförlåtande speldesign av den här sorten är DET största problemet med detta frustrerande jävla hjärnfuck till spelfan. Står man två stycken och bankar på samma fiende, då är det nästan säkert att minst en av spelarna får en känga rakt upp i nyllet av den andra.

Att man sedan delar på continues gör inte saken bättre. Den enas misstag blir den andras förlust och frustration. Strunt. Men trots sina brister är det en hel del som Battletoads gör det bra med. Riktigt bra. Irriterande bra, med tanke på bristerna. Grafiken är något av det läckraste som 8-bitaren kom att prestera, musiken från bana till bana är riktigt schyst (notera även den klämkäcka pausrytmen!) och själva spelkontrollen sitter gott. Battletoads har fördömt god spelkänsla. Det känns ju så skönt att spela! Det är de förrädiskt designade banorna och det med röven genomtänkta tvåspelarupplägget som står i vägen för ett lyckorus likt inget annat. Men nu är spelet trots allt så pass bra att det har sin självklara plats på NES-topplistan. Och skurkinnan, Dark Queen, är riktigt het också.

Ovan: Jättenävar och kängor parade med varierande spelmoment är helkul men inte när det är som upplagt för att man ska råka slå ihjäl varandra. Lyckas man komma så långt som till svävarhojarna ska man vara redo att sitta uppe hela natten, annars är det lika bra att stänga av. Battletoads handlar om att härda ut eller lägga ner, det finns inget däremellan.


==========================================================================================

57)

Metal Storm (Irem, 1991 i am)

|JMK

Metal Storm släpptes inte i Sverige dessvärre. Typiskt ju. Här snackar vi hård mecha-action med en rätt intressant twist. Anti-grav typ. Man kan när som helst med blott ett knapptryck skifta gravitationen så att upp blir ner och ner blir upp. Detta är mer än bara en gimmick för det görs så bra alltså och är så väl integrerat i bandesignen att ja, jag vet inte vad. Förmågan används inte lite när som, här och där, mest bara för sakens skull. Åh, nej, nej, nej. Den används precis hela tiden för att man ska kunna ta sig vidare. Banorna kräver det. Eller för att man lättare ska kunna spränga skiten ur fienden.

Ganska snart sitter knycket i och man växlar kvickt mellan upp och ner samtidigt som man skjuter sönder kanoner och fiendeskvadroner i fuckin' luften, mellan upp och ner. Fuckin' Matrix är det... Fast med mechas! Ni vet de mechas som de hade i tredje Matrix-filmen? Tänk er sådana mechas fast i själva fuckin' Matrix-cyberrymdvärlden. Och den föreställningen har varit manifesterad redan innan vi ens kunde ha den. Metal Storm. Var spelet före sin tid? Nej. Spelet var och förblir fuckin' unikt. Det är lätt en tung action-tripp som heta duga. Ingen bana är den andra lik heller... Och bossarna går heller inte av för hackor. Och man vill bara fortsätta lira tills man lirat skiten ur skiten. Det är redigt bra skit det här.

Ovan: Metal Storm tar oss på en lika bitars intensiv som snurrig nöjestripp. Här ska det peppras helvilt runt omkring sig samtidigt som man klurar ut den smidigaste (eller bara kaxigaste) vägen genom banan och sedan raskt vidare till nästa.


==========================================================================================

56)

Conquest of the Crystal Palace (Quest, 1990 i am)

|MDJ

Här kommer en riktig underground-titel till plattformare som utspelas i det gamla Japan då bushido och samurajfrisyrer var det rätta stuket. Efter att du tryckt på START så dyker det upp en sådan där gullig akitahund typ Silver Fang. Hunden berättar att du en gång var prins av Kristallpalatset men att en ond jävel har tagit över tronen. Det är hög tid att återta regin och mäkla fred i landet. Vovven har snott med sig tre kristaller och ber dig välja... En ger dig längre livmätare, en gör att du hoppar bättre och en ger dig starkare vapen.

Under detta sidoscrollande äventyr kan du totalt få fyra attacker, två summonmagier där den lilla jycken gör ett gästspel, förmågan att skjuta eldklot och givetvis har du ju en katana som kan uppgraderas till att skjuta laservågor. Bitpopen är av skön, rå natur, komponerad av samma musikala talang som satte tonerna till Musashi no Bouken. Svärdsvinget låter för övrigt fantastiskt. Utvecklarna Quest målar upp en fantastisk detaljerad bakgrund med - synd bara att den är så enformig. De gråa bergen är riktigt granna, men tråkiga i längden. Samma känga går till fienderna som gärna hade kunnat vara mer varierande. Ofta återkommer här samma monster igen i annan färgskala. Hade helheten varit mer finslipad, hade vi gärna gett Conqest of the Crystal Palace en ännu högre placering.

Ovan: Jodå, Japankänslan är intakt. Monsterna som du dräpt tappar pengar, ett spelfenomen som aldrig ifrågasatts. Stålarna kan du använda för att handla i affären där lilltösen Kim jobbar. Mums.


==========================================================================================

55)

Track & Field II (Konami, 1989)

|MDJ

Vissa videospel känns av någon anledning mer sommar än andra. Konamis Track & Field II är ett sådant. Sommarlovet 1990 lyste solen lika starkt som man minns att den alltid gjorde på den tiden. Jag satt inne med en polare i hans lilla stuga på stranden och bekantade mig med Track & Field II. Här är en kort topp-5 vad jag helst av allt minns från vår spelsession... 1) Den episka introfilmen på flygplatsen. 2) Hur snygg man tyckte att in-game-grafiken var, främst pga de ENORMA spelfigurerna. Närmare verkligheten än så trodde man ju inte videospel någonsin kunde komma! 3) Hur varken jag eller min polare begrep någonting av att göra trick i simhopp eller hur man lyckades med trestegshopp. 4) Att han blev alldeles genomsvettig av att hamra på A-knappen i 400 meter häck. 5) Att det blev en jäkligt bra videospelsommar.

Ovan: Den japanska titeln är kuriosa Konamik Sports in Seoul... Sommar-OS gick ju av stapeln i Sydkorea samma år som spelets släpptes i Japan, 1988. Därför är det koreanska påhittet taekwondo med i spelet.


==========================================================================================

54)

Blue Shadow (Natsume, 1991)

|TDG

Blue Shadow, även känt som Shadow of the Ninja, är en sidoscrollad hugga-plöja-plattformare där man själv eller med en kamrat (multiplayer-retro-fantaster hör upp) banar sin väg genom fiender i rollerna av den astuffe Lord Hayate och kvinnliga ninjan Lady Kaede i detta lagom utmanande men för den sakens skull inte vansinnigt svåra äventyr. Spelar man i sin ensamhet väljer man fritt någon av de respektive blå skuggorna att hugga ihjäl fulingar med. Riktigt bra grafik, spana bara in oväderseffekterna redan på första banan för fan, ihop med smidiga karaktärersanimationer, imponerande musik och så en mycket följsam kontroll gör Blue Shadow till ett spel man gärna sitter med från början till slut. Det ni.

Ovan: Redan på första banan möts man av läckra vädereffekter och får prova på ninjornas vighet. Och vad är bättre än en ninja? Två ninjor såklart!! Ninja, ninja, hai, hai!!


==========================================================================================

53)

Power Blade 1-2 (Natsume, 1991-1992)

|JMK

"Vad är det här för spel, aldrig hört talas om." säger jag. Folk ruskar på huvudena. Power Blade-spelen har helt gått mig om intet. Det första spelet är ett sådant som (tydligen, har jag fått höra i efterhand av dem som kom ihåg titeln) ansågs rätt bra och faktiskt var rätt populärt i vissa kretsar på sin tid... Det är också ett sådant spel som (återigen tydligen) fastän det var bra och poppis helt sonika glömdes bort när dess korta tid i rampljuset väl hade passerat. Det är ett sådant där spel som, trots att det ju var bättre än många av dess likar, ändå inte gick till spelhistorien som ett i raden självklara titlar till 8-bitaren. Det blev inte alls ihågkommet utan försvann bara från kartan då det hade gjort sitt. Del II följdes inte upp och serien föll i glömska. Det här är alltså sådana spel som folk behöver bli påminda om och först då kan komma ihåg med glädje – "Ja, just det Power Blade ja, Jocke hade det, man kunde hyra det, omslaget känner jag igen och det såg man ibland i Nintendo-magasinet..." Inte förbisett på sin tid, nej tvärtom (tydligen) uppskattat på sin tid. Då fick serien den uppskattning spelen förtjänar. Dock förbisett efter sin tid. Det hör inte direkt till spelen man ser och hör nämnas om och om i retrosammanhang till NES.

Lite "Men hallå där"-känsla får man. Spelen är bra. Vassa. Lätta att sätta sig in i, roliga att bemästra. Konrollen är bra. Receptiv. Rörelsechemat väl anpassat till banarkitekturen. Att förflyta sig från punkt A till B, hoppa över stup eller undvika fiender och andra faror hindras aldrig av trög kontroll eller tröttsamt trial and error-skit. Sidoscrollat action är vad det hela handlar om. I framtiden. Det var vanligt då, kanske vanligare då än nu, att spelutvecklare ville ha något för att skilja sin häftige spelhjälte från mängden. Någon form av gimmick eller manick helt enkelt... Samus Aran och Mega Man hade sina armkanoner, vampyrjägarna i familjen Belmont sina läderpiskor, Rygar hade sin magiska jojo och han den där killen i Bionic Commando sin mekaniska arm etc, etc...

Hjälten i Power Blade sportar... sin Power Blade. Vilket bara är ett häftigare namn på hans bumerang. Med denna slashar man snabbt och smidigt sönder patrasket som står i ens väg. Det säger bara slash. Så exploderar fienden. Hopp, hopp, kast, slash, boom, bang och glöm inte ta power-up:en innan du scrollar vidare till nästa skärm. Power Blade nr 1 påminner en hel del om Strider, what with the futuristisk sovjet-miljö and the hoppande and the slashande. Det är bra grejer. Del II känns mer egen, mer framtid à la familjen Jetson å det visuella. Kanske detta är lite avtändande för vissa, kanske för att det inte riktigt är så folk som blir påminda om Power Blade vill tycka sig minnas Power Blade men personligen, och tänk nu att det här kommer från en som inte spelat vare sig ettan eller tvåan då det begav sig, tycker jag att del II egentligen bara är mer av detsamma och därmed precis lika roligt.

Ovan: Skurken ovan till vänster får sig snart en läxa i videospelens logik då en bumerang i skallen på en dussinfiende naturligtvis leder till hans omedelbara explosion. Boven ovan till höger borde också passa sig. Grejen med bumeranger är ju att de kan träffa dig även på tillbakavägen. Fienden med sina gevär är chanslösa mot vår hjälte med bumerang!


==========================================================================================

52)

Adventure of Lolo 1-3 (HAL, 1991-1992)

|JMK

Pusselspel-mania! Det gäller dock att hänga med i svängarna och inte bli avtänd efter den påtända inledningen till denna trippade tripp till hjärngymnastik inramat flummigt gulliga figurer och en riktig äventyrshistoria upp till... Yada, yada, yada och så går man runt på världskartan och väljer, ja i princip vilken värld man vill göra va, gå in i trädstammen och du är i den världen osv... På varje värld har man sedan X antal kluriga banor att klura ut hur man tar sig vidare till nästa bana. Tänk lite som Lemmings. Tänk lite som Fångarna på Fortet. Perspektivet är ovanifrån, som Zelda, men här kan man inte förlita sig på snabba svärdshugg att ta sig vidare, nej här är det de små grå som ska sättas i arbete från början till slut.

Hur klarar jag DEN banan så jag får nyckeln och kommer vidare? Där har vi två eldsprutande grönsaker på vardera sida om stigen... Men om jag knuffar dessa stenblock till att blockera flammorna... Men jag behöver ett stenblock senare att hålla nere den dära knappen i golvet! Men det kanske räcker att bara blockera den ena eldsprutaren för då kan jag ju ta mig förbi om jag går runt bakom den andra och då har jag stenbumlingen med mig. Och så håller man på. Bana efter bana, spel efter spel. Är du en sån som gillade veckans kluring i skolan? Har du inget emot lite pussel och strategi som omväxling till all jävla längdhopp mellan svävande plattformar och annat som finns i överflöd på spelkonsol? Inget emot knäppa berättelser och knäpp estetik därtill? Då är Adventure of Lolo något för dig också. Inte att förväxlas med hon prinsessan från salladsriket.

Ovan: Åååh, titta vilka söta små dödskallar... Och aaah, en mysig liten världskarta i ett pusselspel? Ja, tack.


==========================================================================================

51)

Sweet Home (Capcom, 1989)

|TDG

Förutsatt att man inte har bott under en gravsten i en grotta på havets botten de senaste 15 åren så känner man väl till Resident Evil. Spelet som väl kickstartade en hel genre som tidigare bara lätt experimenterats med. Survival horror innebär att man med minimala medel (läs: ammunition och hälsa!) ska överleva ett katastrofartat och förhoppningsvis skrämmande scenario. Japan-exklusiva Sweet Home har ofta kallats en slags andlig föregångare till just Resident Evil, och detta märks snabbt i och med de uppenbara likheterna; en grupp människor kommer till någon slags herrgård långt ut skogen, den nu klassiska "öppna-dörren-sekvensen" och så klart, hotet från de odöda. Och ja, det är ju Capcom som ligger bakom det här lilla mästerverket med.

Frågan huruvida Sweet Home faktiskt är survival horror eller inte kan ses som så att även om inslagen och likheterna är tydliga och många i antal kan vi med facit i hand konstatera att Sweet Home i allra högsta grad är ett RPG av den gamla skolan... Erfarenhetspoäng, levlar, flera karaktärer med unika förmågor, episka bossar och lätt pusslande här och där. Ska vi kalla det ett skräck-RPG då? Ja, det tycker jag. För att vara ett NES-spel med så är Sweet Home riktigt blodigt och fyllt till bredden med halvruttnade kroppar som pratar med dig, med text skriven i blod osv. Och tänka sig, va? Att Sweet Home till NES är baserat på en japansk skräckfilm med samma namn!! Filmen Sweet Home släpptes samma år, och spelet är närapå identiskt sett till story och karaktärer. Filmskådisarnas ansikten användes till och med för att representera deras motsvarigheter i liret. Och trots den inte allför skrytsamma placeringen är Sweet Home enligt undertecknad ett av NES:ens absoluta toppspel.

Ovan: Mord, våld och skräck. Sweet Home är förskräckligt bra. Och nära läskigt nog att man skiter blod!


==========================================================================================

| <--- Tillbaka till bit 4 | Toppensidan | Fortsätt till bit 6 ---> |

Till arkivet!
Allehanda topplistor
Multipopulärkulturella
Mångpopulärkulturella

Videospeltopplistor
Konsolspecifika toppar
|- Topp-20 NES-kassetter
|- Topp-100 NES-spelen…
|--- NES-spel bit 1
|--- NES-spel bit 2
|--- NES-spel bit 3
|--- NES-spel bit 4
|--- NES-spel bit 5
|--- NES-spel bit 6
|--- NES-spel bit 7
|--- NES-spel bit 8
|- Topp-16 SNES-spel etc
|- Topp-20 SNES-tillskott
|- Topp-100 SNES-spel...
|- Topp-20 Nintendo 64-lir
|- Topp-20 Game Boy-lir
|- Topp-10 DS-spel/idéer
|
|- Topp-25 Sega MD-spel

|- Topp-25 Sega DC-spel
|- Topp-25 Sony PS2-spel
|- Topp-25 Sony PS3-spel
|- Topp-25 Xbox 360-spel
|- Topp-50 XB360/PS3...
|
Random spellistor

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.