Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Topp-25:
PlayStation2-spel/serier



Sammanställd av: SPPS, perioden juni-sept 2010

Text: Måns S Dahlgren, Thomas D Gustafsson, Magnus D Johansson, Jan M Komsa, Sebastian P Mars, 2010-11-24

Fredagen 24 november i nådens år 2000 släpptes Sony PlayStation2 i Sverige. En nästa generations monsterkonsol som sades vara så kraftfull att den kunde både simulera känslor samt användas till att styra Saddam Husseins missiler och ta över världen. Som vanligt fick vi i Europa vänta längst på denna framtidens spelkonsol. Amerikanerna fick Sonys nya kraftpaket under föregående månad och japanerna kunde lägga vantarna på PS2 redan i mars. Men nu var det alltså äntligen dags för oss i Sverige. Hypen och förväntningarna var enorma trots att spelutbudet till en början var minst sagt ljummet och det dröjde inte länge innan man i dagstidningar fick se bilder på japaner som grät av förtvivlan över att konsolen inte var allt det som de hoppades på. Men det som egentligen lockade allra mest i begynnelsen var ju konsolens inbyggda DVD-spelare. Den digitala revolutionen var nu äntligen ett faktum. Det vet Du som läser det här lika bra som jag. Hade det inte varit för PS2 så skulle det förmodligen dröja minst några år till innan världen gick vidare från gamla VHS- kassettband för hemmavideobruk. Detta ska Sony såklart ha cred för. Men som spelkonsol betraktat var PS2 trots allt inte det mest självklara valet år 2000.

Tittar vi i backspegeln såhär tio år senare vet vi dock att man inte behövde vänta så värst länge på de riktiga toppspelen som skulle bidra till att pusha konsolen till den mest sålda någonsin (nära 150 miljoner sålda exemplar). Spelen på vår topplista är var och ett en god anledning till att PS2 levde längre än något annat spelsystem... Det är också smått anmärkningsvärt att konsolen faktiskt fortfarande lever FFS! Nya spel kommer fortfarande år 2010 ut till formatet och nu inför julhandeln kan man på sina håll se just slimmade PS2-enheter som flyger av hyllorna. Ingen annan spelkonsol har då kunnat skylta med detsamma hela tio år efter dess release. Inte nog med att PS2 fullkomligen krossade allt motstånd som GameCube och Xbox hade att ge under förra generationen, men den konkurrerar rent av med Xbox 360, Wii och Sonys egna PS3 under den här generationen! ^_^
Med detta sagt och med tioårsdagen för den svenska releasen i åtanke presenterar POPKORN nu stolt vår egen topplista tillägnad den förra konsolgenerationens solklara segrare. Allting demokratiskt framröstad i samröre med medlemmarna i Sveriges populärkulturella och pedagogiska samfund (SPPS). Eftersom utbudet till konsolen är så pass omfattande valde vi att skriva ihop somliga spelserier till gemensamma placeringar. I de fall då vi har ansett att spelen i en serie inte alls är vidare jämbördiga har det däremot varit enskilda titlar som tagit placeringar. Men nog med försnack nu. Varsågoda, här är vår topp-25 bästa PS2-spel och spelserier. |MDJ

[Ovanligt att se förhandssnacket signerat? I vanliga fall gör vi nämligen inte så här på POPKORN, men i vanliga fall brukar också sådan text bestå av ett hopkok av flera olika skribenters inlägg. Eftersom det just den här gången bara var den där Dylan som skrev ihop ovanstående inledning och då det blev som så att han heller inte tilldelades någon specifik placering att skriva om men ju ändå var med att bidra med texten så är det väl självklart att vi låter det framgå, reds. anm.]


==========================================================================================

25.

Star Ocean: Till the End of Time (2004)

|TDG

Historien om hur utvecklarna tri-Ace bildades är typ en klassiker i spelvärlden. Jag tänker dra den teaser-korta versionen här och bara konstatera att det är ett företag som ända från början hade specialiserat sig på AAA-rollspel. Faktum är att de har inte gjort spel i någon annan genre och Star Ocean-serien är deras första och fortfarande största serie daterad 1996 till SNES. På PS2-fronten var de också först ut med Star Ocean ā Till the End of Time varefter de bidrog med ytterligare två andra RPG-titlar; Radiata Stories och Valkyrie Profile 2: Silmeria varav det sista var så nära att ta sig in på toppen att det väl förtjänar att omnämnas här, men till slut åkte det ändå ut till förmån för fortsättningen på deras klassiska rymdsaga. Star Ocean: Till the End of Time är del tre i serien och bjuder på intressant karaktärsdesign, en välskriven story med en viss twist under spelets andra halva, magisk musik och seriens typiska blandning av science fiction och fantasy-miljöer. Coolt, coolt. En vidareutveckling på skills-systemet från seriens andra del gjorde det hela dessutom något enklare och mer lättöverskådligt, i en tid då spelare började fråga mindre efter siffror och mer efter flyt och lättillgänglighet. Som något av en SO-nörd är jag hur som helst mest bara glad över att det här spelet kom med på listan. Den sista platsen är ju ändå det 25:e bästa spelet av dem alla till PS2 (och det finns många spel till konsolen) så det är då inget dåligt omdömde.


Introsekvensen ovan för osökt tankarna till Star Wars medan resten av spelet kör hårt på manga-stilen.


==========================================================================================

24.

TimeSplitters-trilogin (2000-2005)

|JMK

Glöm allt vad Killzone eller Hallå heter säger vi! De roligaste konsol-FPS:en från föregående generation stavas snarare TimeSplitters. Ironiskt nog har serien väl inte direkt åldrats med värdighet men inget kan ändra på att den har bjudit oss på mååånga minnesvärda dödsmatcher, skrattanfall och ångestfyllda skrik. Snubbarna bakom TS-serien, Free Radical Design, bestod av ett gäng avhoppare från Rare vilka tidigare arbetat med den odödliga klassikern GoldenEye och dess spirituella uppföljare Perfect Dark till Nintendo 64... Man skulle därmed i sin tur kunna se TS-spelen som spirituella efterföljare till Perfect Dark. Intrigen och estetiken är förvisso inte alls lika mörk eller seriös, snarare lättsam och komisk, dock på det där goda rara Rare-sättet som man känner igen. Och det är just denna lekfullhet som gjorde spelen så pass roliga också. Första banan i TimeSplitters2 är t ex en hyllning tillika parodi på första banan med dammen i just GoldenEye. Fast med zombier. Guld värt.

Charmen finns där och spelen är ju kanonkul i grund och botten. Att hoppa runt mellan olika tidsepoker är en riktig roligt spelidé som låter oss lirare panga loss med allt från vilda västerns revolvrar och bössor, 1920- och 30-talens Luger-pistoler och Tommy Gun-kulsprutor, nutidens vanliga automatkarbiner och framtidens futuristiska mojänger. Att kunna skapa egna banor är också ett uppskattat inslag. Dödsmatcherna och uppdragen runtomkring är trots allt det som har lett till flest spontana skrattattacker! Att jaga muterade ankor med hagelbössa i en gammal katedral eller meja ner mordiska pepparkaksgubbar med mini-gun runt en asiatisk restaurang eller att i rollen som en liten apa samla bananer medan man undviker zombier, är sannerligen sällsamma nöjen. Denna absurda humor parat med det utmärkande persongalleriet i TS-serien slår, faktiskt, det mesta. Spelen har en egen karaktär, något som alla grådaskiga Killzone och Hallå tråkigt nog saknar.


Mordiska pepparkaksgubbar och muterad ankjakt är bara några exempel på vad som gör TS till en vinnare.


==========================================================================================

23.

Guitar Hero-serien (2006-2010)

|TDG

Instrumentbaserade spel var väl en grej sedan redan 1999 i och med Konamis Guitar Freaks, men dels fanns de bara i Japan och dels var man ju för helsike tvungen att lämna hemmets trygga vrå och ta sig till någon arkadhall för att jamma loss. Tänk om man blev nedslagen på vägen dit liksom? Räddningen för oss som dock hellre inte alls kryper fram från under våra stenar uppenbarade sig när Harmonix väl släppte sitt Guitar Hero i november månad i nådens år 2005. Då satte man verkligen något i rullning. Den coola kontrollen i form av en plastgitarr hade fler knappar än den till Guitar Freaks och några av historiens mest kända hårdrockare så som Black Sabbath, Motörhead, Jimi Hendrix och Judas Priest representerades alla med lagom lätt familjevänliga låtar... Då Guitar Hero II släpptes året därpå exploderade seriens popularitet tack vare bättre multiplayer, bättre kontroll och ännu fler härliga rocklåtar. Serien har kommit en lång väg sedan dess och utöver inkluderingen av både trummor och mikrofon har man givit fått till ett par artist-specifika releaser, en 80-talsversion och en spin-off i form av turntable-simulatorn DJ Hero och det allt på bara drygt fem år. Det är lätt att förstå framgångssagan. För den som vill leka rockstjärna finns det knappast ett bättre alternativ.


Kaxig stil mixat med en i grunden vanlig rytmisk spelmekanik = lekstuga för alla rockstjärnor på låtsas.


==========================================================================================

22.

Shin Megami Tensei: Persona 4 (2009)

|MSD

Det är väl ingen hemlighet att RPG-genren har blivit mer och mer story-orienterad för varje spelgeneration som går. Persona 4 tar steget ännu längre och liknar nästan mer en interaktiv animé-film eller bok där man läser mer om själva handlingen än vad man faktiskt får spela, men det är också det som är den stora behållningen med den här knäppa speltiteln till PS2. Stridssystemet är det gamla vanliga sten-sax-påse som vi har sett hundratals gånger redan där det finns olika element som är starka eller svaga mot varandra. Här finns också olika monster, färdigheter osv men det mest intressanta är ju egentligen just storyn.

Spelet handlar om en japansk skolpojke som har tvingats att flytta från storstaden till hans morbror i någon håla vid namn Inaba. Redan första skoldagen stiftar han bekantskap med Yosuke och Chie och de bestämmer sig att för kolla upp ryktet som går på skolan att man ska sätta på en tom kanal på TV:n under tolvslaget en regnig natt för att se sin sanna älskade. Istället visar det sig att personen som dyker upp i TV-rutan snart kommer fastna i en parallell dimension där deras "skugga" (personligheten som den människa försöker gömma från verkligheten) får ett eget liv. Tillsammans med sin nya vänner försöker vår hjälte att lösa myseriet varför dessa människor hamnar i denna märkliga värld.

Samtidigt som allt detta pågår har man chansen att leva som en japansk skolpojke, där ens förutsättningar i strid förbättras ju fler sociala kontakter man knyter (ja, på riktigt...) och ju mer man förbättrar relationerna till sina olika vänner (det är helt sant alltså...). Under tiden som man löser spelets stora mysterium kan man passa på att skaffa vänner genom skolans fotbollslag, träffa flera olika flickvänner likt en riktig player eller hjälpa sin kusin att förstå sin pappa (vilket vi inte ens ska gå närmare in på!). Man bör vara beredd på många timmars spelande i alla fall. Många timmar. För den redan frälsta rollspelaren som inte har något emot att lägga sitt sociala liv i verkligheten åt sidan i typ någon månad är Persona 4 ett utmärkt val.


Är det ett spel eller en interaktiv animé-film i japansk skolmiljö? Spelar det egentligen någon roll?


==========================================================================================

21.

Prince of Persia-trilogin (2003-2005)

|TDG

Jordan Mechner skapade Prince of Persia år 1989 - och på många sätt revolutionerades dåtidens spelklimat. Avancerade animationer, snabba svärdsdueller och hisnande hopp var bara några av ingredienserna som fångade fans. Efter en sorligt bortglömd uppföljare och ett alldeles vedervärdigt första försök till 3D på PC och DC togs serien över av Kanada-baserade Ubisoft Montreal (som senare skapade det egna Assassin's Creed), och de förvandlade också denna titel till den framgångssaga som det är idag. Den nya sagan om prinsen från Persien består av den matiné-osande först delen med undertiteln The Sands of Time och de följande mörkare äventyren Warrior Within och The Two Thrones. Spelen som numera kollektivt kallas Sands of Time-trilogin, kretsar alla kring "The Dagger of Time", en artefakt med kraften att kontrollera tiden, och prinsens försök att fly undan sitt förutbestämda öde... Sands of Time-trilogin introducerade flera element som välkomnades varmt av hela spelvärlden. Mest anmärkningsvärt var prinsens fungerande akrobatiska rörelseschema i de tre dimensionerna... Att springa på väggar, volta över fiender och svinga sig mellan stolpar kändes väldigt tillfredsställande när allting faktiskt klaffade så bra som det gjorde. Hela konceptet förfinades igenom hela PS2-trilogin till dess slutliga perfektion.


Svindlande akrobatik varvat med snabba blixtattacker från teamet som senare gjorde Assassin's Creed.


==========================================================================================

20.

ICO (2002)

|TDG

Det första spelet som Fumito Ueda själv skapade till PS2 är en upplevelse utan dess like. Det handlar inte så mycket om miljön, som dock på alla sätt och vis imponerar med dess lika storslagna som ödsliga omgivningar. Inte heller om ljudet och musiken, som knappt hörs men som kanske just därför berör på så många plan ändå. Det handlar om hur en ynka liten pojke desperat håller en främmande flickas hand och hur han räddar henne utan att egentligen veta vare sig vem hon är, var de är eller vilka hot de står inför för den delen. Pojken antas ha en förbannelse över sig och förvisas till ett enormt palats där han stöter på flickan Yorda som visar sig ha magiska krafter. Tillsammans flyr de och får på vägen slåss mot mystiska skuggvarelser, lösa kniviga pussel och ta sig förbi många storslagna vyer innan äventyrets slut. ICO var och förblir en triumf i minimalistisk speldesign och trots att det aldrig blev någon större framgång rent försäljningsmässigt så hyllas det faktiskt än idag av såväl fans som kritiker. Om det är något spel som kan sägas vara Sonys eget svar på legenden om Zelda, så är det ju detta.


Den enorma borgen där man irrar runt och ser efter flickan i ICO är lika ödslig som den är vacker.


==========================================================================================

19.

We Love Katamari (2006)

|JMK

Det enda sk "casual-spelet" på vår lista som spelas med blott en traditionell handkontroll. Lyckades slå ut bl a EyeToy-serien från toppen. Men om det är något som EyeToy-konceptet är bevis på så är det att man tröttnar rätt så snabbt på det där med att stå och vifta framför TV:n likt en tok och att mer konkreta kontrollmetoder ÄR att föredra i längden. Konkret är allt också i Katamari-spelen. Mycket konkret. Både vad gäller kontrollmetod och spelupplägg, vilka dessutom verkligen går hand i hand. Rulla bara bollen. Använd styrspakarna till detta och rulla bara bollen över diverse prylar tills den blir större och större och större osv. Genialt eller fullständigt galet spelkoncept? Tja, gränsen däremellan sägs ju vara hårfin. Katamari-serien har hur som helst blivit en jättehit och nya delar dyker upp på alla möjliga slags format, inklusive Xbox 360 och mobiltelefoner. Det allra första spelet i denna serie, Katamari Damacy till PS2, släpptes dessvärre aldrig i Europa men vi håller mer än gärna till godo med den lika absurda som tilltalande första uppföljaren. Vi älskar Katamari!


Estetiken i Katamari-liren är att dö för alternativt att dö av. Som med så mkt annat är gränsen hårfin.


==========================================================================================

18.

Devil May Cry 3: Dante's Awakening (2005)

|MSD

Det första Devil May Cry kom ut i en tid när det snackades mycket om att ett spel skulle ta minst ca 20 timmar att klara för annars uppfattades det som kort, och ställde detta faktum rakt mot väggen. Capcoms planerade Resident Evil 4 gjordes om till ett mer actionbetonat spel med halvdemoniska Dante da bad-ass i huvudrollen... Beväpnad med såväl ett enormt svärd som två puffror, en kombination som aldrig förr hade varit så hård. Hela DMC-serien är nämnvärd med dess många coola svärdstekniker och hårda boss-fighter främst i åtanke och det märks ju tydligt att andra serier som nya Ninja Gaiden eller God of War har hämtat mycket inspiration just från Dantes monsterslakter. Ettan och tvån går alltså heller inte av för hackor. Trean är dock den i särklass bästa delen till PS2:an. Kronologisk sett är det faktiskt den första delen i ordningen och kanske den mest intressanta när det kommer till storyn, men även vad gäller den smidigare kontrollen och de olika teknikerna som här är betydligt fler. Åren har när allt kommer omkring inte varit värst nådiga mot framförallt det första spelet i serien, men trean håller ännu måttet att platsa på vår lista som en riktig skön actionrökare.


Kaxig, vithårig, toppless, fötterna på bordet, äter pizza, har puffra och svärd. Vinnande kombination.


==========================================================================================

17.

Suikoden V (2006)

|JMK

Världens bästa rollspelsserie heter Suikoden. Delarna I-II till den första PlayStation är idag eftertraktade klassiker samt ypperliga exempel på innehåll framför yta. Den omfattande storyn står i en klass för sig och går för en gångs skull i J-RPG-sammanhang inte ut på att rädda världen från någon urtida ondska efter att som en föräldralös pojkspoling ha vaknat upp i sin säng och under dagen varit tvungen att lämna hembyn av någon anledning blablabla utan är mer jordnära och belägen på lokal nivå, i olika delar av samma värld från spel till spel och fokuserar på regionala inbördes- eller gränskrig och politiska intriger. Det är en frisk fläkt mot de flesta andra spel i genren verkligen.

Seriens mest utmärkande inslag har däremot alltid varit de hela 108 "spelbara karaktärna" i varje del. Eller spelbara och spelbara, det är möjligt att rekrytera så många individuella karaktärer till sin armé i alla fall och ha dem stationerade i stora slott som man använder som högkvarter och bygger ut allteftersom. Av dessa 108 karaktärer i varje del är de flesta spelbara på riktigt i strider, medan andra har sådana funktioner som slottets kock, läkare, vapensmed eller diverse butiksägare... Konami hade en otroligt uppskattad rollspelsserie på uppgång med Suikoden. Detta slarvade man sedan bort när serien skulle över till PS2 och 3D. Trots vissa bara konstiga spelmässiga beslut var dock även Suikoden III ett gediget rollspel men dessvärre släpptes det aldrig här i Europa (själv såg jag till att skaffa en amerikansk PS2-konsol främst för just det spelets skull, så mycket gillade jag Suikoden I-II). Sedan kom Suikoden IV seglandes och var seriens riktiga lågvattenmärke med många av de karaktäristiska inslagen som bortspolade.

Renässansen kom dock i form av Suikoden V, en slags prequeel till händelserna i del II, med den rätta Suikoden-känslan och spelmekaniken intakt och med en del nya uppskattade inslag i framförallt striderna som nu utkämpades smidigare än någonsin tidigare. Handlingen kretsade här kring hovets och politikernas maktkamp i drottningdömet Falena, och spelaren hade åter kontrollen över sex stycken karaktärer per sällskap (den här gången plus reserver med) i de traditionella RPG-striderna medan de strategibaserade fältslagen utspelade sig nu i realtid och man fick styra trupper på land såväl som till sjöss, samtidigt. Suikoden-seriens rykte har fått sig ett par törn efter framför allt del IV och halvsyskonspelet Suikoden Tactics men faktum är att Suikoden V är lätt ett av de bästa, och säkerligen mest förbisedda, rollspelen till PS2. Missa det inte om du är det minsta intresserad av säregna japanska rollspel!


Ett av Suikoden-serien mest utmärkande drag är de 108 olika karaktärerna per spel... Utöver sedvanliga RPG-strider och strategiska fältslag kan man f.ö även utkämpa dueller i en slags utstuderad variant av sten-sax-påse.


==========================================================================================

16.

Odin Sphere (2008)

|TDG

Odin Sphere släpptes sent in i PS2:ans livscykel och är ett sådant där spel man lätt missar, men oss tog det sig inte förbi minsann utan snarare tog det oss alla med storm! Spelet är gjort helt i 2D och det ironiska är att det ser såväl tekniskt som estetiskt flera gånger bättre ut än många andra samtida speltitlar. Berättandet sker i form av en liten flicka som hittar en gammal bok på vinden och läser upp historierna om fem olika hjältar och hur deras öden till slut sammanlänkas till en grande finale. Den nordiska mytologin för lätt tankarna till tri-Aces Valkyrie Profile på samma tema, men där Valkyrie Profile bjuder på mer klassiska stridsscener så levererar Odin Sphere ett mycket mer fritt och öppet upplägg. Lägg även till mycket imponerande röstskådespeleri och ett mycket stämningsfullt soundtrack och du har ett sällsamt förbisett guldkorn i PS2:ans spelbibliotek att ta dig en närmare titt på.


Utvecklarna Vanillaware har trots sin korta meritförteckning redan gjort sig kända för att göra snuskigt snygga sidoscrollande tvådimensionella spel. Deras senaste alster är Muramasa: The Demon Blade till Wii.


==========================================================================================

15.

Gran Turismo 4 (2005)

|TDG

När Gran Turismo kom inkörandes till "PSX" för över tio år sedan förändrade det racinggenren för alltid. Sony hade för uttalad avsikt att producera världens bästa bilspel - en verklig körsimulator - och tvärtemot vad alla skeptiker trodde så lyckades man. Från den tiden har genren inte varit sig lik. Nu dög det inte längre med bara ett par stycken olika bilar och banor att välja mellan. GT introducerade hundratals verkliga bilmodeller som körentusiasten i oss alla kunde typ mecka på, tvätta och t o m välja och vraka bland en massa olika fälgar till... Och det var inte bara innehållet som imponerade, körkänslan var på topp den också. Efter en uppföljare till PS som innehöll i princip mer av allt och en tredje del till PS2 som förvisso kändes helt overkligt snygg och läcker på sin tid men som trist nog också drog ned antalet bilmodeller från över 600 till under 200 stycken var det så dags för del 4.

GT4 togs dock inte emot med lika mycket kärlek som dess föregångare. Här började folk gnälla istället. GT-serien hade nu fått konkurens av Forza Motorsport på Xbox-fronten och allt fler började störa sig på att bilarna i Sonys serie ännu ändå inte gick sönder om man kraschade dem! Må så vara men faktum är att GT4 där man finslipat i princip allt från tidigare delar, inklusive antalet bilmodeller som nu översteg hela 700 stycken (jämfört med Forza Motorsports fjuttiga ca 200...) var och fortfarande ÄR den bästa versionen av Sonys Gran Turismo. Det är fortfarande oerhört innehållsrikt, läckert och underbart roligt att köra, vem bryr sig att bilarna inte kan kraschas sönder (folk är ena hycklare för ingen klagar på att karaktärerna i fighting-spel inte får blåmärken eller brutna armar t ex) och i väntan på GT5 som faktiskt ska släppas nu idag, den 24:e november, kör vi mer än gärna ett par varv till i fyran.


Bilporr. Fem år efter release är GT4 fortfarande lika snyggt att titta på som det är roligt att köra.


==========================================================================================

14.

Grand Theft Auto III-trilogin (2001-2004)

|SPM

Att leka rövare är kul. Det skulle vi nog alla tycka även om få någonsin skulle kunna tänka sig att leva ut dylika våldsfantasier i vår vardag. Tur då att det finns våldsamma TV-spel att fördärvas av och här har vi tre alldeles särskilda exempel på virtuella jävla liv där lirare får ränna runt på gator och torg, langa knark, peppra folk fulla med bly och framför allt annat att stjäla bilar. Vad som började som del tre i serien blev en hel trilogi i sig där varje spel utspelar sig i en ny stad samt med en ny huvudperson. GTAIII utspelar sig i Liberty City baserat på New York i spelets samtid dvs början på 2000-talet, GTA: Vice City är istället baserat på Miami och tar oss tillbaka till det glada 80-talet (Miami Vice någon?) medan GTA: San Andreas utspelar sig på 90-talet och förenar hela tre stycken städer, baserade på San Fransisco, Los Angeles och Las Vegas, i vad som blev till en hel delstat med omnejd och byhålor och grejer.

Där det första GTAIII körde sin egen grej med diverse knäppa radioprogram som spelaren själv kunde byta mellan i bilarna är Vice City och San Andreas proppade med riktig musik från 80- och 90-talen. Bara en sådan sak. Samtliga delar i vad som alltså kan kallas GTAIII-trilogin har lovordats runt om i spelvärlden och nog hajar vi då läget med detta. Det fria upplägget erbjuder möjligheter att göra lite vad som helst som man har lust med. Oavsett om man vill hänga med i de allt underhållande skildringarna av den undre världen och göra fler uppdrag eller om man bara vill cruisa runt i Vice City nattetid med radion på högsta volym, kapa en golfbil och nära köra över några stackars fotgängare, hoppa fallskärm eller slå ner gamla kärringar med basebollträ och ta deras pensionspengar, så kan man ägna sig åt det i veckor.


GTA = grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel. Att stjäla bilar är enkelt. Man bara rycker upp dörren och slänger ut föraren. Det är inte lika lätt i verkligheten för det är skillnad på spel och verklighet. ;p


==========================================================================================

13.

Dancing Stage-serien (2003-2007)

|TDG

Att röra på sig samtidigt som man har spelar är något som vi ingrodda spelnördar sittandes i våra dystra källarvåningar och liknande sådana där stereotyper länge fått höra att göra. I dagens spelmiljö finns påhitt som Wii Fit, PlayStation Move och Kinect att tvingas ställa upp på, fysiskt ställa sig upp för att kunna spela och sedan förväntas ta ställning till... Tja, min ställning i den här frågan är att allt det där mest känns som påtvingade trendiga gimmickar. Och det är varken ren och skär underhållning eller någon bra workout man får... Men redan för tio år sedan fanns en uppsjö av spel att röra sig med hela kroppen till, med tillhörande specialkontrollmetoder som hjälpte oss att skaka loss ordentligt samtidigt som det hela faktiskt kändes lika naturligt som roligt. Det var inte bara ploj utan också skoj! Vi pratar såklart om dansspelen. Dancing Stage-serien (känd som Dance Dance Revolution i Japan och Amerika) har varit i frontlinjen för den här musikspelgenren ändå sedan dess begynnelse i arkadhallarna mot slutet av 1990-talet. Oräkneliga titlar har kommit ut med lika många olika musikstilar av vilka det borde finnas NÅGOT som tilltalar vem som helst. Till PS2 såg vi nya delar pumpas ut under drygt en femårsperiod i mitten på 2000-talet då vi kunde dansa till allt från Pet Shop Boys och heltokig Tokyo-pop till värsta Disney-familjerave med både Kim Possible och Hannah Montana!! Oh, baby, baby...


Följ bara rytmen genom att trampa rätt på dansmattan som pluggas in istället för handkontrollen!


==========================================================================================

12.

Rogue Galaxy (2007)

|SPM

Rogue Galaxy är ännu ett schyst rollspel som släpptes såpass sent in i konsolens livstid att många lyckades med konststycket att antigen förbise eller försumma det totalt. Här antar du rollen som äventyrslysten ynglig strandsatt på en ökenplanet med drömmar att en vacker dag få fara ut i världsrymden (Luke Skywalker säger tjena). Den dagen kommer såklart när spelet börjar och man av misstag hamnar ombord på ett rymdpiratskepp... Stora, vackert cel-shadade världar (speciellt då skogsplaneten!) samt massor med utrustning, prylar och funktioner att pilla runt med gör detta till ett mycket givande rogivande spel för alla givna rollspelare. Under stridernas gång kan man springa runt fritt och anfalla men såklart också bli anfallen så det gäller att vara på alerten. Dina medspelare är datorstyrda men man kan när som helst ropa specifika order åt dem. Rogue Galaxy är inte något vanligt RPG. Den lyckade blandningen matiné-äventyr med science fiction respektive japanskt konsol-RPG med väldigt fritt upplägg gör det till ett av den förra generationens mest intressanta titlar i genren.


Rogue Galaxy är ett av de snyggaste spelen till PS2 och blandningen matiné med sci fi är bra mysig.


==========================================================================================

11.

SoulCalibur II (2003)

|MSD

Soul Blade var vid sidan av Tekken-serien ett av de mest populära fighting-spelen till PSone. Uppföljaren, SoulCalibur till DreamCast, var ett av de mest kritikerhyllade spelen någonsin (och för övrigt väldigt nära att kamma hem förstaplatsen på vår egen DreamCast-topplista). Förväntningarna på uppföljare nr två var därmed enorma och den här gången beslöt sig Namco att släppa titeln till tre olika format, där varje konsol fick sin egen exklusiva karaktär. GameCube-ägarna fick Nintendos egen svärdsvingare Link från Zelda-äventyren(!), Xbox-ägarna fick istället Todd McFlares extrema seriehjälte Spawn och till PS2 såg vi... gamle Heihachi från Tekken-spelen?! WTF?! Snacka om snuvning!

Nåja, bortsett från att PS2-versionen hade den minst spännande exklusiva karaktären som de någonsin hade kunnat komma på (ja, faktum är att då var t o m Yoshimitsus debut i DC-spelet både mycket roligare och mycket mer passande) så skiljde det i slutändan inte alls mycket dessa olika versioner emellan. PS2-ägare som rynkade på näsan åt stackars Heihachi kunde i alla fall trösta sig med att man spelade med den bäst utformade handkontrollen för genren (Xbox-kontrollen var gigantiskt stor medan den udda placeringen av knappar på GC-kontrollen gjorde den allt annat än smidig i fighting-sammanhang så tji fick de).

SoulCalibur II blev det bäst säljande spelet i serien och introducerade flera nya, sedermera mycket populära, karaktärer till sagan. Nästan alla krigare från föregångaren var tillbaka och hade den här gången fått sällskap av sparkkungen Yun-Seung, den orientala tösen Talim, fäktaren Raphael och Sophitias lillasyster Cassandra. Dessutom har man öst på med en massa olika spellägen. Det allra bästa med SoulCalibur II var och förblir att det kräver ingen lång träningstid för att lära sig att uppskatta spelet. Man behöver bara köra en omgång med sina polare och har kul direkt. Dessutom är det mycket bättre balanserat och håller också längre än del III som släpptes exklusivt till PS2 några år senare. Därför har vi heller inte med trean på listan. Tvåan är helt enkelt så märkbart mycket bättre.


Likt SC till DC var även detta ofattbart snyggt på sin tid och vi återsåg gamla favoriter som samurajen Mitsurugi och... Heihachi från Tekken-serien? Nåja. Men både snyggt och kul att spela var det iallafall.


==========================================================================================

Fortsätt till nästa sida och 10-i-toppen > >

| Till toppen av sidan |

Till arkivet!
Allehanda topplistor
Multipopulärkulturella
Mångpopulärkulturella

Videospeltopplistor
Konsolspecifika toppar
|- Topp-20 NES-kassetter
|- Topp-100 NES-spelen…
|- Topp-16 SNES-spel etc
|- Topp-20 SNES-tillskott
|- Topp-10 Nintendo 64-lir
|- Topp-20 Game Boy-lir
|- Topp-10 DS-spel/idéer
|
|- Topp-25 Sega MD-spel

|- Topp-25 Sega DC-spel
|- Topp-25 Sony PS2-spel
|--- PS2-spel del 1
|--- PS2-spel del 2
|
Random spellistor

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.