Format: NES
Utvecklare: Nintendo (1994)
Nu när den långa ihärdiga vintern äntligen dragit förbi vaknar vi på redaktionen så sakta ur vår dvala och börjar genast längta till koraller, paraplydrinkar, parasoller på badstranden... Några charterresor till soliga semesterparadis är det dock inte tal om för det har vi vare sig har tid eller kapital till att undvara så istället hoppar vi på första bästa digitalflyg till Coralcola- öarna och StarTropics från 199O. En förbisedd liten pärlsten till Nintendo 8-bit som enligt oss tre undertecknade vise män t o m är bättre än dess uppenbara förebild. Likheterna med det första The Legend of Zelda går inte att blunda för, bortsprunget från de traditionella fantasy-skogarna och doppat i tropiska badstränder då. Men för ett spel signerat Nintendo själva med vilket de alltså även lyckades överträffa sig själva passerade StarTropics märkligt obemärkt förbi och än mindre belyst är dess uppföljare till samma format.
När vi nu sitter i POPKORN:s resespelhörna och Janne påpekar att vi kan inte börja två stycken på raken med "Nu när" varpå Dylan börjar skrika och svära åt oss som om världen hade gått under bara för det men Thomas bemöter det i sin tur genom att kolugnt konstatera att det finns inga problem, bara lösningar att finna på upplevda problem samtidigt som han helt enkelt kastar om orden så att "Nu när vi" blir till "När vi nu" (och Jan Banan beslöt att skriva det föregående nu precis...) så är det just för att sätta tändarna i denna ananas som är Zoda's Revenge. Vad fan är då det för något kan man undra. Jo, Zoda's Revenge med undertiteln StarTropics II alltså!
Det är lite mysko i sig för den delen. I vanliga fall brukar den numrerade titeln stå överst och representera själva titelserien liksom. Som t ex "Terminator 2" med undertitel "Judgement Day" eller "Street Fighter II" med undertitel "The World Warrior" bara för att nämna några. I det här fallet har man dock kastat om ordningen. De gjorde samma sak med Wario Land: Super Mario Land 3, kastade om ordningen på titeln och undertiteln, och även det släpptes 1994 av Nintendo själva så vem vet, de kanske hade en "fas" eller något. Vem bryr sig om titeln på spelet förresten då den verkliga frågan är huruvida fruktköttet smakar lika bra den här gången som i den semesterhärliga föregångaren..? I första spelet räddade Seattle-bon Mike prinsessan från utomjordingar men nu har skurkarna alltså återvänt för hämnd (ljuva hämnd!!). Spelet inleds med ett meddelande från nämnda prinsessa som ber oss att knäcka ett jävla chiffer... Detta får oss att slungas genom tid och rum och en pixelkär tidsresa tar vid. Okej, tänker vi, tidsresor brukar vara kul så det är väl inget fel med det men betalade inte vi sista minuten för en solresa?
Ovan här ska det egentligen vara ett par häftiga/skojiga bilder med tillhörande fyndiga bildtexter.
I skrivande stund är vi dock på resande fot och har begränsade möjligheter till det här med bilder.
StarTropics II är mer tydligt delat i olika banor typ där man på varje bana ska hitta ett antal färgglada Tetris-block. Typ. Först ut är stenåldern med grottbjörnens folk. Därefter åker vi på nästa solsemesterstopp, den här gången till det urheta forna Egypten och tittar på pyramiderna. Där blir Mike ombedd att leverera en pizza(!) utan ansjovis(!!) till självaste Kleopatra(!!!). Föga imponerade åker vi raskt vidare till vilda västern och sedan sylvassa Transylvanien och ett viktorianskt England efter det. Vi får skaka hand med både Sherlock Holmes och Leonardo da Vinci som i sin tur tydligen fått hjärnsläpp och vill ändra frisyr på Mona Lisa. Vad i hela friden..? Lite känns det som att vi åker med ett av resebolagens guidade turer. Sevärdheter hit och dit, ok, fint men när får vi gå tillbaka till badstranden..? Vår guidade tur bjuder med andra ord på miljöer och moment som egentligen inte har ett jota med tropikerna att göra och var i självaste glödheta lavan är förresten vår jojo?!
Innehållet har alltså förändrats en hel del sedan sist även om själva inramningen fortfarande är densamma som i det första äventyret. I rollen som den smått ofrivilliga protagonisten Mike Jones traskar man runt på världskartan, pratar med bybor för tips och allmänt snack om väder och vind, går på grottvandring och har ihjäl fulingar som gärna färdas i flockar under tiden som man letar skattkistor på typiska Zelda-manér. En annan slående likhet med Hyrules grottor är att vi ibland måste slakta samtliga fiender på skärmen innan man kan gå vidare till nästa rum. Men varför det orginella valet av jojo som främsta vapen i föregångaren (vilket passade bra i StarTropics med den estetiken i åtanke tillskillnad från i Rygar där något dylikt bara såg dumt ut) har ersatts med något så fullkomligt ointressant som yxor kan man undra... Oss förbryllar det fortfarande.
Det kan tyckas som petitesser men många bäckar små blir att den där tropiska palmatmosfären från originalet är som borta med tidvattnet och Zoda's Revenge känns betydligt mer som den Zelda-klon det första liret stämplades som men i slutändan ändå undvek att bara vara. Även vad gäller ljud och musik har den soldränkta söderhavskänslan hamnat på vilovägar. Där originalet ljöd av lika ljuva som livliga hula-hula-toner går tvåan mer på slentrian. Det är bara blip-blop liksom.
Som vi tidigare antydde får ni kära läsare hålla till godo med bilder ur manualboken och därmed bildtext därtill. Då vi är ute och reser har vi helt enkelt inte allt till hands och bagaget låter alltid vänta på sig.
StarTropics II eller Zoda's Revenge (vad man än ska kalla det kort sagt, vi verkar då inte vara överrens om den saken) bjuder dock på kreativa bossmöten och vår hjälte kan nu äntligen skjuta diagonalt i alla 8-bitars riktningar och styra sina hopp i luften! Spelkontrollen känns alltså friare från föregångaren, som en frisk fläkt faktiskt, även om något av trubbigheten trots allt sitter kvar sedan sist... Båda delarna i denna tropiska tripp tillskrivs Genya Takeda, en av Nintendos mindre omtalade spelmakare som bl a var med och gjorde Punch- Out!! och Pilotwings 64 och oddsen var egentligen emot denna serie redan från start. Spelen kokades ihop som lättsmälta alternativ för västerländska lirare som antogs vara för obegåvade för "riktiga" japanska äventyr som just Zelda. Jobbet gick därmed till en mindre beryktad häxdoktor medan de på andra sidan söderhavet inte hade några som helst avsikter att sälja in titeln på det stora hela blå. Trots att det hör till Nintendos egna varumärken och produktioner släpptes första StarTropics inte ens i hemlandet Japan medan StarTropics II, som för att hälla saltvatten i såren, enbart gavs ut i Nordamerika när det begav sig vilket för övrigt var precis i slutet av 8-bitarens livscykel... Det var, på riktigt, det sista eller nästsista spelet som Nintendo själva producerade till NES innan de helt övergav skeppet till förmån för Super NES:en. Är det då undra på att ingen brydde sig om Zodas hämnd och Mikes fortsatta äventyr slutade med ett ljummet mottagande?
Att liren knappast föreföll vara någon hög prioritering på huvudkontoret är mao ingen underdrift och del två känns i synnerhet som ett mer oengagerat hopkok och inte någon Piña Colada direkt... Egentligen framställdes alltså bägge spelen som simpla parenteser men titta bara under ytan så ser man hur omfattande dessa sjunkna byggen egentligen är. Det är hyfsat gedigna hantverk som gömmer sig någonstans där i djupet snarare än blott vilka hafsverk som helst. Att del två då framstår som mer oengagerat uppbyggt får dock även ses i perspektivet med Nintendos höga mått mätt... Gubbarna på Nintendo måste ha varit ståtligt fulla av sig själva förresten, så mycket potential som de bara spolade bort. Tänk bara vad som kunde ha varit om man satsade seriöst på serien och följde upp NES-bitarna med ett färgsprakande tropiskt övernaturligt äventyr till SNES runt 1995. Tänk bara hur maffigt det kunde ha varit. Ja, tänk om. Tänk om man åtminstone satsat helhjärtat på denna uppföljare för den delen, då denna alltså inte riktigt kan mäta sig med det första spelet... StarTropics var ett mycket bättre spel år 199O än Zoda's Revenge var år 1994. Där originalet trots allt charmade shortsen av oss med sin färgstarka och egna karaktär lägger sig uppföljaren mer som ett oinspirerat dussinäventyr, försvinnande i havet av alla halvmesyrer på NES:en. Ibland slår det allt om och blir då tidvis rätt trivsamt men helt plötsligt slår det slint och den trivsamma stämningen försvinner som om med tidvattnet. Det är nästan så man blir sjösjuk så mycket som det svänger fram och tillbaka. Och där det första StarTropics ändå kunde ha blivit en riktig spelklassiker under rätt förutsättningar tack vare dess fyndiga upplägg och förföriska söderhavsvibbar, så smakar tvåan ungefär lika exotiskt som en avslagen Fanta.
PS. Zoda's Revenge: StarTropics II finns att köpa hem för er uppkopplade till Virtual Console.
Betyg? Ska ni ha ett sånt också? Tja, vi kan väl säga två burkar Fanta Exotic av fem möjliga. Okej alltså.
|
