Topp-10-20:
Nintendo 64-kassetter

Sammanställd av: SPPS, 2007-10-12 -> 2008-03-01

Text: Måns S Dahlgren, Joakim C Fryland, Thomas D Gustafsson, Magnus D Johansson, Jan M Komsa, Sebastian P Mars

Omvisiterad och utökad av: POPKORN-redaktionen, 2018-03-01

Text: J Robin Andersson, Jan M Komsa, G W Kong, Totaka N Talisa


Ett evenemang med en Nintendo 64-topplista som mål kändes helt rätt i tiden denna hösten... Dels då det 2007 passande nog gått tio år sedan konsolen släpptes i Sverige men kanske främst för att tillställningen kom att äga rum i efterdyningarna av våra SNES-topplistor. När vi väl hade avklarat både NES och SNES var ju ändå den gamla goda N64:an det nästa logiska steget i ordningen. Nu är också efterarbetet med listan äntligen färdigt så med pompa och ståt presenterar vi den lika bitars blygsamma som slutgiltiga Nintendo sextiofyra-tio-i-toppen - om än ej på tioårsdagen exakt (ja, vi är väl medvetna om hur lämpligt det vore men vi missade tillfället helt enkelt) så i alla fall på denna årsdag i fråga för konsolens svenska premiär.

Precis som tidigare hade samtliga medlemmar i SPPS rätt att både nominera- samt rösta fram spel till topplistan. De följande tio tungviktarna utgör alltså grädden på moset i N64:ans spelutbud. Vem vet, om ytterligare tio år kanske vi kan göra en kompletterande topp-20 och till dess kanske vi dessutom har lärt oss att tima det hela lite bättre så att vi inte missar 20-årsdagen med. ;p

	==========================================================================================
10.	Super Smash Bros. (HAL, 1999)	[-4 placeringar]	|TDG
	Hela själva poängen med Super Smash Bros. framgår egentligen mer av prefixen i dess japanska originaltitel; "Nintendo All-Stars", för det är precis vad det handlar om. Här återser vi några av de största stjärnorna bland alla våra Nintendo-favoriter. Välj mellan Samus Aran, Fox McCloud, Captain Falcon, Donkey Kong, Link, Kirby, Yoshi, Pikachu, fucking Jigglypuff, Ness a.k.a. killen från Earthbound samt den där feta rörmokaren och hans bror, som får slåss mot varandra à la alla mot alla i en slags knäpp blandning mellan fightning- och partyspel. Detta första spel i serien kan i och för sig kännas lite väl kort och primitivt när man har fått prova på den, på alla sätt, förbättrade uppföljaren Super Smash Bros. Melee till GameCube men är fortfarande en vinnare med den urgamla N64:ans mått mätt, om än mest för oss inbitna nostalgiker och retrofanatiker, och detta till stor del tack vare de olika påskäggen utöver alla igenkännbara figurer, bakgrunder och föremål. SSB no. 1 är ännu värt ett par matcher. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Fast ytterligare ett årtionde senare flyttar vi trots allt ned det första Smash-spelet med fyra placeringar, från sjätte till tionde plats, vilket i sin tur knuffar de fyra liren som tidigare låg bakom ett vardera steg högre upp på listan... Den första delen i Smash-serien står sig helt enkelt så slätt jämfört med alla de senare upplagorna att vi nu inte längre kan stå för att spelet hade riktigt SÅ pass hög placering. Men vi behåller iallafall det på topp-10. Måhända mestadels av nostalgiska skäl... Men ändå! /Reds. anm.
	==========================================================================================
9.	Perfect Dark (Rare, 2000)	[+1 placering]	|JCF
	Det var Rare som gav spelvärlden GoldenEye. Det var inte tack vare någon dammig licens som spelet i fråga blev så bra. Det var Rares förtjänst. När de inte fick behålla licensen att göra en officiell uppföljare så gjorde Rare en egen. Perfect Dark är den fristående andliga uppföljaren till GoldenEye och det var Rare som drog det längsta strået. Spelversionerna av efterföljande Bond-filmer så som Tomorrow Never Dies eller The World Is Not Enough är det väl knappast någon som kommer ihåg med glädje, än mindre någon som fortfarande spelar numera. Ett par uppdrag eller dödsmatcher i Perfect Dark däremot tackar vi än ej nej till. Spelet är nästan lika roligt nu som år 2000, även om det har fått ta mycket kritik för att det slöar ner under vissa partier... Grafiken var helt enkelt lite väl snygg för att hålla jämna steg med skärmuppdateringen, som en äldre kollega beskrev det: "Spelet är egentligen för snyggt för 64:an, därför hackar det." Perfect Dark krävde t o m utökat minne i form av ett sk "expansion pack" för att man skulle få tillgång till mer än 35% av spelet däribland själva enspelarläget. Flerspelarläget är dock det som har hållit ut längst genom åren. Läget låter upp till fyra mänskliga spelare kämpa mot- eller i lag med upp till åtta stycken datorstyrda spelare, sk "botar" här. Spelmöjligheterna och inställningarna är många och några av de mest klassiska flerspelarbanorna från GoldenEye har fått följa med, även om Facility smålustigt bytte namn till Felicity! Botarna kan också ställas in att ha individuella kampstilar, olika ansikten mm och nog bidrar det till hållbarheten att kunna spränga bort flinet på en feg fiende med samma anlete som Shigeru Miyamoto.
	==========================================================================================
8.	F-Zero X (Nintendo, 1998)	[+1 placering]	|JMK
	Med dess avskalade blockiga grafik till förmån för 60 bilder per sekund och 30 svävare på skärmen samtidigt blev F-Zero X bl a omtalat som ett tydligt fall av sk neo-retro. Ett nytt spel som prioriterade fart resp. kontroll framför en glänsande yta (tänka sig) och nog gick det fort alltid och nog var det toppen och nog håller det än idag. Där andra spel i genren till 64:an, såsom Wipeout 64, Extreme G eller Star Wars Episode I Racer, har åldrats betydligt förblir F-Zero X samma avskalade men samtidigt fartfyllda spelupplevelse. F-Zero X har gått från att endast kännas som retro till att faktiskt ha hunnit bli retro med dess spelkänsla fortfarande intakt. Denna nygamla svävarklassiker är därmed väl värd sin plats på toppen. Lagom kuriosa: Spelet skulle från början heta "F-Zero 64" och alltså vara ytterligare ett i mängden titlar till konsolen med den ökända gimmick-suffixen. Detta ändrades dock just med motiveringen att man kunde väl för sjutton inte ha med "64" i slutet på varendaste titel... Ett annat spel som lyckades rädda sig undan "tråksuffixen 64" vid samma tid var Yoshi's Story som från början alltså skulle bli Yoshi's Island 64.
	==========================================================================================
7.	Diddy Kong Racing (Rare, 1997)	[-2 placeringar]	|JMK
	Efter den bittra besvikelsen som var Mario Kart 64 kom den minst sagt positiva överraskningen som var Diddy Kong Racing!! Allas favoritapa från Donkey Kong Country-spelen i sitt första helt självständiga spel som blandade äventyrsinslag á Super Mario 64 med röjracing á Mario Kart 64, dock utan det sistnämndas slöhet samt datorfusk? Delikat. Med rättvis körkänsla, varierande banor, hela vida världar att utforska, olika sorters fordon att ratta; gokart, svävare samt flygplan, väldiga bossar att möta och möjlighet att lira två stycken spelare semi-samtidigt i äventyrsdelen håller sig Diddy Kong Racing än idag som det absolut bästa kart-spelet sedan det allra första Super Mario Kart till SNES. Slöa, buggiga samt inte bara lite fräckt fuskiga Mario Kart 64 kom aldrig ens i närheten. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - En annan sak med Diddy Kong Racing är att det är så VÄLDIGT omfattande. Vilket, för all del, kan vara något positivt. Man får ju mycket att göra innan spelet är avklarat. Baksidan av myntet är dock att det även blir rätt omständigt... Det är mao inte alls lika lätt att bara plocka upp kontrollerna igen efter X antal år och lira lite "casual" tillskillnad från t ex Mario Tennis och Wace Rave 64 som båda hamnade efter DKR på listan för tio år sedan. Så vid närmare eftertanke sätter vi nu de andra nyssnämnda liren FÖRE och då hamnar alltså Rares spel två steg bakåt på listan. /Reds. anm.
	==========================================================================================
6.	Mario Tennis (Camelot, 2000)	[+1 placering]	|JMK
	Ett av de roligaste spelen för flera deltagare till 64:an, i synnerhet med samtliga fyra kontrolluttag i bruk. Komiskt nog så är Mario Tennis inget renodlat sk "partyspel" där fokus har skiftat från kontroll och spelidé till spex och ploj (host Mario Kart 64 host Mario Party). Nej, här handlar det faktiskt om renodlad tennisunderhållning och det nästan förvånansvärt balanserat och realistiskt som sådant. Vad som på ytan kan framstå som blott ytterligare en flummig spinoff-produkt utan eget existensberättigande är alltså mao i grund och botten ett välpolerat, genuint tennisspel. Kontrollen är så tight man kan önska sig, ljudet är superbt och mervärdet över all förväntan... Att klara turneringen med samtliga karaktärer ur Marios värld, låsa upp än fler gömda karaktärer och olika spelplaner med allt från Super Mario Bros- till Donkey Kong Country-motiv och musik är, ja; väldigt, väldigt skoj helt enkelt. Sedan att spela mot varandra, allra helst dubbelmatcher två mot två, är trots- eller kanske just tack vare den seriösa kärnan ren och skär partyunderhållning. Game, set och match!
	==========================================================================================
5.	Wave Race 64 (Nintendo, 1997)	[+3 placeringar]	|JMK
	Ett par månader innan Wave Race 64 släpptes i Sverige hade jag oturen att provspela Jet Rider till PlayStation, även det ett vattenbaserat racingspel. Det sög... Hårt... Därmed var det inte utan förbehåll som jag gav Wave Race 64 en chans, om än endast i väntan på Mario Kart 64. Hade det inte varit för speltorkan på 64-fronten våren 1997 kanske jag aldrig skulle vågat ta den chansen, men nu hade jag såväl varvat som klarat- och hunnit tröttna på Super Mario 64 medan rörmokarens nya gokarteskapad (som var nästa tippade favorit) fortfarande låg ett par månader längre fram i tiden och jag höll ärligt talat på att få abstinensbesvär utan några nya spel till min purfärska fina Nintendo 64-bitare. Turok: Dinosaur Hunter hade jag tidigare hyrt och tyckte visserligen bra om, men det krävde ett dyrt minneskort för att kunna spara data och jag hade inte nog med sparade veckopengar att ha råd med både ett nytt spel och tillbehör därtill. Shadows of the Empire hade jag också spelat och tyckte väl att det var okej men inte tillräckligt bra för att motivera ett köp, Pilotwings 64 förstod jag mig typ inte på alls och de båda fotbollsspelen som fanns ute ville jag inte ens veta av (tråkiga sportspel har aldrig riktigt varit min grej). Sedan fanns det inga fler spel ute. Det var allt liksom. Förutom - ja, just det - Wave Race 64. Motorsport tyckte jag bra om och det var ju trots allt Nintendo själva som hade gett ut detta också... Men det hemska minnet av Jet Rider till PS hemsökte fortfarande mitt medvetande! Jag minns ack så väl hur skeptisk jag var då jag till slut knallade iväg till "Lekcenter" och bad att få testa Wave Race 64 för första gången. Jag minns också hur snabbt alla farhågor visade sig vara omotiverade, nästan genast tyckte jag om det här. Det blev ett köp direkt på plats. De följande vårveckorna blev minst sagt minnesvärda. Solen sken och himlen var blå och vad det var skönt att sitta hemma och spela Wave Race 64 då. Kompisar brukade följa med mig hem efter skolan bara för att få vara med och spela. VS-läget hade vi visserligen ingen nytta av då jag enbart hade en kontroll (och kanske lika bra det, för VS-läget är faktiskt ganska sunkigt, något jag upptäckte lååångt senare) men att turas om och klara turneringarna eller utmana varandra på tid gjorde vi ofta. Det låter alldeles säkert som en urvattnad klyscha men Wave Race 64 är inte som vilket annat racingsspel som helst. Det är då inte bara för syns skull som man åker på vatten, det känns verkligen. Vattnet skvalpar, man hör havsbrus samt fiskmåsar i bakgrunden och när som helst kan vågorna slunga en rakt upp i luften och tappar man kontrollen ramlar man av sin Jetski och landar med ett stort plask. Dessutom är banorna förvånansvärt varierande för att alltid utspela sig på vatten. Det kan då röra sig om en helt stilla och spegelblank vattenyta i en dimmig söttvattensjö där dimman faktiskt lättar allt eftersom, rena stormvädret runtomkring en oljeplattform eller skillnader i vattennivå efter varje varv runt en solig strand. De farligaste vågorna får man kämpa hårt med och skulle man förlora eller bara vara vårdslös, då kastas man som redan nämnt av fordonet och med ett plask rakt ned i vattnet. Spelkänslan är utomordentlig och jag är nog (förhoppningsvis?) inte den enda som har spelat Wave Race 64 så mycket att jag vid ett tillfälle faktiskt blev sjösjuk på riktigt då spelet stängdes av. Det kändes som att jag fortfarande var ute på havet och svajade. Helt otroligt. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Wave Race 64 skulle redan ha hamnat ett steg högre upp på listan efter att vi flyttade ner Super Smash Bros. till tionde plats. Därefter skulle det ha hamnat ytterligare ett steg högre upp då vi även flyttade ned Diddy Kong Racing. Men vid en direkt jämförelse med Mario Tennis nu tio år senare måste vi erkänna att Nintendos våghalsiga racingtitel faktiskt håller bättre än det med och därmed hamnar Wave Race 64 alltså hela tre placeringar högre upp! /Reds. anm.
	==========================================================================================
4.	Lylat Wars (Nintendo, 1997)		|MDJ
	Uppföljaren till den överskattade SNES-titeln Star Wing är i princip "bara" en vanlig, men i detsamma direkt lättillgänglig sk rymd-shooter. Lylat Wars (Star Fox 64 i övriga världen) var först ut med att stödja Nintendos tillsats "Rumble Pak" som fick handkontrollen att vibrera vilket i sin tur gjorde tjejerna glada och Janne åksjuk. Det är faktiskt sant, båda fallen. Liknande goda vibrationer må hur som helsts vara standard idag men var faktiskt innovativt för hemmabruk för tio år sedan. Ville man ha en mer omskakande spelupplevelse på den tiden fick man väl uppsöka närmaste arkadhall! Det som utmärkte sig främst då det begav sig var dock de genommysiga dialogerna (eller snarare kommentarerna) stridspiloterna emellan. Detta vid sidan om den alldeles uppenbara grafikskillnaden föregångaren och efterföljaren emellan gjorde Lylat Wars till en så mycket skönare spelupplevelse sedan originalet till SNES. Egentligen var det här mer som en remake än en direkt uppföljare förresten. Storyn förblev i princip densamma och även här tog man alltså i rollen som räven Fox McCloud befälet över en rymdstridspilotstyrka, även bestående av haren Peppy, falken Falco samt gröngölinggrodan Slippy som man helst ville slippa behöva höra, för att rädda galaxen från apdemonen Andross kigshär. Gick ett uppdrag åt skogen eller speciella direktiv inte följdes kunde krigsstigen genom solsystemet fortsätta längst en lättare rut men hela kampanjen borde definitivt köras om och om igen längst alla möjliga vägar, såklart även den svåraste. Det är där vattenbanan gör sig påmind med sin rakt igenom spännande atmosfär. Det som sitter kvar allra längst i minnet är de genomarbetade banorna med sin kraftigt varierande natur och tillvägagångssätt. Den som ger det här en chans kommer inte att ha några problem med att erkänna att Lylat Wars hör till Nintendo 64:ans absoluta toppskikt.
	==========================================================================================
3.	GoldenEye (Rare, 1997)	[-1 placering]	|MSD
	Även om det faktiskt spelades mer Perfect Dark under Nintendo 64-evenemanget så var det ändå ingen som förvånades över hur mycket högre dess andliga föregångare GoldenEye kom på listan. Det är svårt att beskriva för dem som inte hade turen att vara med under 32/64-bitseran hur grymt det egentligen är... Bra FPS som TV-spel existerade knappt, och någon multiplayer för oss som hellre sitter i TV-soffan än framför datorn och lirar var det inte ens tal om innan GoldenEye. Även fast det fanns tungviktare så som Quake och Doom på andra plattformar var LAN inte alls lika vardagligt som det har blivit idag så att smyga runt hörn och skjuta ner sin kompis var för många gamla gamers en helt ny spelupplevelse. GoldenEye innehöll såklart mycket även för singelspelare och de tre olika svårighetsgraderna var ingen barnlek. Och faktum är att spelet håller än idag. Det brukar vara ett av de mest populära grenarna varje år vi har speltunering och den träffsäkra estetiken och bandesignen har gjort att det vida överlevt sin efterföljare. När många spel i genren glöms bort kommer GoldenEye alltid att förbli ett minne kärt och aldrig bli för gammalt att spelas om. Vilket paradoxalt nog var precis varför det var Perfect Dark som spelades mest under evenemanget... För medan det var åratal sedan som någon hade spelat Perfect Dark senast, så hade vi aldrig riktigt slutat spela GoldenEye. Det håller fortfarande, år efter år.
	==========================================================================================
2.	The Legend of Zelda: Ocarina of Time (Nintendo, 1998)	[-1 placering]	|SPM
	Väntan på vad som skulle bli Nintendos bästa spel dittills var på sätt och vis ännu längre än väntan på själva konsolen med Super Mario 64 i spetsen med tanke på hur många år som hade förflutit sedan man sist såg till Link i ett nytt stationärt äventyr. Längtan bland spelare växte sig bara större och när Ocarina of Time tids nog släpptes över hela världen julen 1998, då var det som en skänk från ovan inslaget i guldpapper... The Legend of Zelda: Ocarina of Time levde likaså upp till alla höga förväntningar och trollband spelvärlden med helt enastående grafik och en kontroll som på riktigt revolutionerade styrningen i tredimensionella spel... Musiken var också legendarisk. Grottorna var alla unika och knepiga. Zelda-seriens övergång in i den tredje dimensionen lyckades verkligen i alla bemärkelser. Från allra första början benämnt som "Zelda V" och senare i folkmun mer känt som "Zelda 64" och med tiden då det även kom ett andra Zelda-spel till Nintendo 64:an äntligen mer korrekt kallat "Zelda Ocarina of Time" eller bara "Ocarina of Time" - Ja, kärt barn har många namn. The Legend of Zelda: Ocarina of Time förblir ett av världens bästa spel någonsin i alla fall... Utsidan må åldras alltmer och mer märkbart men magin utstrålar fortfarande från under ytan. Det är ett episkt äventyr som ryms i den lilla grå kassetten. Vare sig det gäller fiske, att slå ner slemklumpar eller rida på Epona och jaga spöken med pil och båge känner man att detta är ett Zelda-spel värdigt legenden. De första stegen i "Kokiri Forest" förblir ett av mina starkaste spelminnen tills den dag jag blir ett med andarna i min egen himmels Hyrule.
	==========================================================================================
1.	Super Mario 64 (Nintendo, 1997)	[+2 placeringar]	|MDJ
	Minns ni premiärparollen "You snooze, you lose" från den våren? Även om jag hade provspelat Nintendo 64:ans uttalade, utlovade flaggspel inne på Lekcenter ett par dagar innan min bästa vän Jan fick hem både spelet och konsolen skall det erkännas att jag fortfarande var nervös huruvida Super Mario 64 skulle leva upp till mina högt ställda förväntningar. Sju minuter. Längre tid tog det ej innan jag med en sann Nintendo-fanboys övertygelse glatt konstaterade att spelet levde upp till vilka höga förhoppningar någon än hade kunnat tänkas ha. Jag hade redan tagit mina första staplande analoga steg i ett Svamprike i tre dimensioner... Nu fick jag dessutom chansen att fånga den första av 120 stjärnor utan att begripa speciellt mycket av vad som egentligen hände, utan allena genom att ha råkat trippelhoppa. Underbart. Utan att någonsin ifrågasätta logiken bakom bandesignen fortsatte jag på mitt Nintendo-rus genom en brokig skara banor då jag pratade med rosa bombpluttar, åkte rutschkana med en blå jättepingvin, gick in i osynliga väggar, förkunnade min Nintendo-fanatism så som om jag var berusad på riktigt, skrämdes även på riktigt av det läskigaste spökhuset i Marios historia, tampades med en gigantisk ål, försökte verkligen lära mig klockan, åkte med flygande mattor och stod så småningom återigen mano a mano med självaste Kung Bowser Koopa i den troligtvis mest intensiva samt episka slutstrid någonsin i ett Super Mario-spel. Det här var verkligen ingen lek. Visionärerna på Nintendo höll vad de lovade med deras "Project Reality" så många år tidigare. Den långa väntan var värt det. Just då var Super Mario 64 världens bästa spel... - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - ..och efter ytterligare tio år kan vi nu tveklöst fastställa att detta ÄR det bästa spelet till Nintendo 64:an, alla kategorier. Nintendos eget debutspel till formatet är också den enda 64-titeln som vi på redaktionen de här senaste åren helt på måfå har samlats kring och spelat om från början till slut eller spontant kunnat köra igång och bara lira lite för skojs skull då och då. Som det i särklass mest hållbara spelet till formatet och det som med drygt 20 år i backspegeln har åldrats allra bäst var det väl självklart att vi flyttade upp titeln, från tredje- till förstaplats. Och Super Mario Galaxy eller Odyssey i all ära men helt ärligt är Super Mario 64 fortfarande det bästa 3D-spelet i serien. /Reds. anm.
	==========================================================================================
< < Återvänd till föregående sida och plats 20-11