Den här månaden är det drygt ett år sedan som vi, folket på SPPS, sammanställde Sega Mega Drive-toppen för POPKORN:s räkning och fortfarande är det många som inte alls vill kännas vid Toki och dess placering på listan. Nu är det äntligen dags för framförallt Måns att få vedergällning, men inte alla låter Toki bli bespottad och som den tokiga apans främste förespråkare kommer den där Dylan kutandes till undsättning.
Dylan försvarar
En del videospel brukar kopplas till en speciell årstid. NES:ens Track & Field II symboliserar nog varma sommardagar för lika många som N64:ans Diddy Kong Racing är vinter och jul för andra. Smått melankoliska Toki: Going Ape Shit till Sega Mega Drive är för mig som en kulen höstnatt. Man kan urskilja en trend i svensk spelpress att döda mina älsklingar till Segas äldre konsoler. Titlar som en gång i tiden var större i vår del av världen än någon annanstans ska nu bespottas och ses på med "nyktra" ögon. Altered Beast är ett bra exempel på detta. Golden Axe med alla dess uppföljare är ett annat. Toki: Going Ape Shit är ett tredje.
Det finns flera anledningar till att detta lir fick sin placering på POPKORN:s Mega Drive-lista. Med små medel lyckades nu nerlagda TAD framställa detta lika stämningsfullt dunkelt som valfritt Mega Man-spel till NES. Den ödesmättade inledningen är direkt medryckande. En viril vilde i stuk med manligt heta He-Man förvandlas plötsligt till pösig primat av den elake trollkarlen och för att rädda sin prinsessa måste Söndags-Tarzan, skjutandes snorloskor med apkäften, ta sig igenom både skog och grotta. Banorna går i historiens tecken och du kommer att få kämpa mot dinosaurier och trilobiter i en varierande bandesign som skulle kunna vara hämtad direkt från Castlevania: The New Generation. Svårighetsgraden ligger där man kan förvänta sig från en plattformsshooter årgång 1991 och då är man tacksam för att spottsalvan kan uppgraderas i bästa "R-Type-style".
Fienderna är dessutom överraskande välritade och absolut inte att förglömma är Tokis killer-app soundtrack. Grovhackad bit-pop då den är som bäst på låtsas. Toki: Going Ape Shit hör definitivt till Mega Drive:ens finaste, missade guldstunder och är väl värd sin blygsamma placering på vår topp-20. Nu blev mitt försvar nästan i form av en kort recension men tillskillnad från titlar som Mega Man 9 och Final Fantasy VIII som man kan tänka sig vad vissa har emot så begriper jag bara inte vad någon kan ha emot arme Toki egentligen.
/Dylan M. Johansson, spottar med Toki
Ovan T.V: Toki: Going Ape Shit - En dunkel och stämningsfull guldstund som man bara inte får missa eller ett slentrianmässigt och långsamt spel som man helst förtränger? Och är det egentligen värt sin placering på vår Sega Mega Drive-topp?
Måns åklagar
Då kunskapen om vad som gör bra videospel var knapphändig som bäst under de tidigare årtiondena kunde spel som egentligen inte alls var något att hänga i granen få kultstatus bara det gjordes något lite, lite annorlunda. Toki: Going Ape Shit är ett sådant spel. Det är egentligen precis som så många andra actionspel från den här tiden där man bara ska skjuta ner allt som rör sig utan att själv träffas en enda gång, för då dör man... Den enda skillnaden är att istället för att spela som en robot eller kommandosoldat som ska rädda mänskligheten så spelar man som någon satans apa vars spot och andedräkt ska döda alla utdöda reptiler. Och det kallar de variation?
Problemet är att den här apan inte på något sätt eller vis är lika charmig som apor brukar vara i videospel. Istället är det här bara en ful, korkad jävla apa. Men den är i alla fall snyggare än de missfoster till bossar man möter längst vägen, som därtill bara blir fulare och fulare för varje nivå. Eftersom Toki är en apa vore det ju åtminstone logiskt om han rörde sig lika smidigt som en också? Men nej, såklart är han lika långsam som en sömngångare, vilket ju gör honom till spelvärldens lättaste måltavla för fienderna dessutom.
Om man inte fullkomligt älskar just denna typ av gamla skitspel har Toki: Going Ape Shit heller inget speciellt att erbjuda, förutom kanske en ful och seg apa, vilket ju ändå borde övertyga de flesta till att inte alls bry sig om det här spelet. Som ovan nämnt är det bara på grund av dess lite annorlunda design (loskande apa istället för skjutande stridspitt) som detta överhuvudtaget blev ihågkommet, men frågan är nog snarare hur många som inte vill förtränga eländet?
/Måns Dahlgren, spottar hellre på Toki
|
