Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Topp-25:
Sega Mega Drive-spel



Sammanställd av: SPPS, 2007-11-24 -> 2008-01-12

Text: Måns S Dahlgren, Thomas D Gustafsson, Magnus D Johansson, Jan M Komsa, Sebastian P Mars, 2008-03-16

(Omvisitation: 2010-05-01)

Vi går raskt vidare över till den övre delen av toppen! Innan vi går in på de prestigefyllda tio första placeringarna tar vi dock en snabb avstickare förbi en kuriosa extraplacering på listan... Bara i förbifarten passar vi nu gärna på att gå igenom ett visst spel som ingen av oss egentligen anser är bra nog att hamna med på topplistan i form av en riktig placering men som ändå förtjänar att nämnas här...


==========================================================================================

Kuriosa placering - Zero Wing (1991)

|MSD

Bland många av oss dö hårt-fans av shoot 'em up är Mega Drive en favoritkonsol med massor av sprängladdade spel i genren. Men... Då det är relativt få på SPPS och här på POPKORN som har ett brinnande intresse för den sortens spel så blev det nästan bara Zero Wing som till slut hamnade med på ett hörn till den här listan - och det är inte ens en riktig placering! Tack och lov för det må jag dock säga för ett jättebra spel, det är det verkligen inte. Att det skulle få äran att ens omnämnas i samma veva som de verkliga toppspelen är ju bara tack vare introsekvensen. Det är nämligen härifrån nätfenomenet "ALL YOUR BASE ARE BELONG TO US" och den tillhörande tuffa låten härstammar. Särskilt mycket mer finns inte att säga, bana 4 är i och för sig rätt så mysig, men hur kul kan ett halvdant sidoscrollat rymd-shoot 'em up vara egentligen om man då måste varva det hela tre gånger för att få fram ett riktigt slut? Inte i närheten tillräckligt kul för att förtjäna en riktig plats på listan, nej, nej, nej, men enligt de flesta här är det kul nog att få sig en kuriosa extraplacering i alla fall.


Zero Wing är egentligen ett väldigt ordinärt shoot 'em up men det är väl ändå värt att spela bara för att få ha upplevt dessa odödliga repliker själv, live, på riktigt så att säga... '-_-


==========================================================================================

10.

VectorMan (1995)

|JMK

Spel som VectorMan gör att man genast hajar varför Sega ansågs vara "tuffare" på sin tid... Vad vi har här är ett stabilt plattforms-shoot 'em up med välkommet kitschig story om elaka sk "orbotar" med storhetsvansinne och en ensam god orbot som ska rädda världen, imponerande grafik (väldigt snygga vatten- och ljuseffekter), tufft ljud, bra musik, häftiga bossar och intressanta bonusbanor. Spelar som en blandning mellan typ Mega Man X och Donkey Kong Country på SNES-fronten. Banutforskande blandas med frenetiskt avlossade skottsalvor på ett oerhört skickligt sätt och VectorMan kan också förvandlas till lite olika mojänger för att lättare ta sig fram. Men vad sjutton föreställer VectorMan för något kanske man undrar. En hi-tech streckgubbe säger jag.

Det ska medges att det är irriterande skitlätt att själv bli träffad och för den oerfarne spelaren kan det bli problematiskt bara att ta sig förbi första banan. De som ger upp här får blott en första liten anblick av vad VectorMan egentligen är för spel och kanske det är därför som titeln inte kom högre upp på listan. Vi som vet bättre har följt VectorMan både över- och under vattenytan, genom sargade snölandskap och under stjärnklara himlavalv och kan med spelaräran i behåll intyga vilket finurligt och roligt kraftpaket till spel den här streckgubben medverkar i. Framförallt inger VectorMan en väldigt skön spelkänsla. Det funkar hur smidigt som helst att både skjuta och dubbelhoppa/sväva. Pluspoäng för att man kan göra skada med strålarna i stövlarna när man svävar fram. Det är sådana detaljer som ger spelet det lilla extra. Sammanfattningsvis är VectorMan en väldigt actionladdad och mycket intensiv upplevelse. Samtidigt som allt skjuter på dig får man inte slöa och inte "inte våga" gå på. Banorna går på tid och slår timern noll förlorar du ett extraliv. Äkta videospel eller vad?

Det sägs att VectorMan gjordes "bara" för att Sega skulle ha något att sätta upp mot ovan nämnda Donkey Kong Country, men egentligen är det ganska nedvärderande mot ett så pass bra spel att antyda att det inte skulle vara mer än en efterapning... VectorMan står, springer, hoppar och svävar fram helt för egen räkning. Han gör det med stil och han gör det jäkligt bra också.


Smidig kontroll och tjusiga effekter är vad som slår en först i denna actionfyllda plattformsskjutare.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Alt.

VectorMan 2 (1996, am)

|JMK

Jag hade faktiskt ingen aning om att de hade gjort en uppföljare till VectorMan förrän jag såg att ett spel med titeln VectorMan 2 ingick i Sega Mega Drive Collection till PS2:an. Hm... VectorMan 2 släpptes tydligen endast i USA år 1996 (då Mega Drive f.ö redan var uträknad), så det är egentligen inte undra på att gemene spelare aldrig hörde talas om titeln då det begav sig. Hur som helst är spelet är faktum och ett ytterst trevligt sådant dessutom. VectorMan 2 tar vid där ettan slutade fast istället för att kämpa mot onda "orbotar" ställs man inför diverse kryp och slemmiga maskar.

Grafiken är otroligt snygg och miljöerna är möjligen ännu mer stämningsfulla än i ettan... Banor så som "Dirty Job" och "I Can Dig" förmedlar härliga Super Mario Bros. 2-vibbar, fast VectorMan hellre spränger sig fram än gräver runt i det underjordiska plattformslandskapet. Mina personliga favoritbanor är mysigt påtända "Recycle or Die" och "Bad Eggs" så det är ju lite synd att man inte får se mer av samma slags miljöer när andra banor upprepas både en och fler gånger. Faktum är att det är just den här ojämnheten som gör VectorMan 2 till ett mindre roligt spel än sin föregångare. Bossarna är heller inte lika minnesvärda och det är lite surt att man har plockat bort de obligatoriska bonusbanorna. Buu!! Förstå mig rätt nu, VectorMan 2 är fortfarande ett jäkligt bra spel. Det är det faktiskt. Det är bara mindre bra än det suveräna första VectorMan.


Här var det fullt ös och otroligt snygg grafik för sin tid. Dessvärre släpptes del två inte i Europa på den tiden.


==========================================================================================

9.

Ecco the Dolphin (1993)

|JMK

Det är en helt vanlig dag i världshavet då delfinen Ecco lattjar med sina delfinspolare. De simmar runt och leker, pratar och utmanar varandra hur högt ovanför vattenytan de kan hoppa när en underlig virvel plötsligt uppenbarar sig och suger en stor del av havet helt tomt på liv, så när som på Ecco själv. Ecco beger sig raskt vidare till andra delar av havet och börjar efterforska. Nu är det upp till Ecco att rädda sina vänner och lösa mysteriet med de gåtfulla krafterna. Det första som någonsin slog mig med Ecco the Dolphin är att det är mäkta stämningsfullt, så som bara riktigt mysiga undervattenbanor kan vara men här handlar det alltså om ett helt spel under vattenytan. En uppskattad effekt är att det blir mörkare och känns liksom kyligare ju längre ned mot havsbotten man kommer. Brr... Det andra som slog mig var hur väldigt intressant spelkontroll det har. Det är en minst sagt unik känsla att styra Ecco.

Havet är till synes oändligt och självklart kan Ecco när helst tillfälle ges hoppa upp över vattenytan, vilket faktiskt är ett måste för att kunna ta sig förbi de klippor där det inte finns några undervattentunnlar. Det inger en oerhörd frihetskänsla att kunna utforska havet tillsammans med Ecco, samtidigt som det ska medges att han även är nog så svårkontrollerad. Därmed är det en i sanning häftig känsla när man till slut lika smidigt som elegant klarar av att till fullo kontrollera Ecco både under vatten samt under hans akrobatiska luftfärder (Ecco kan även slå frammåtvolter i luften och nog får man sig en liten kick när man först upptäckter detta och kommer på hur man gör).

Passande nog ackompanjeras Ecco the Dolphin av riktigt ljuv musik som i högsta grad bidrar till den mystiska atmosfär som omger hela äventyret. Det är verkligen behagliga melodier, rena terapin för öronen och det blir bara bättre ju längre in i spelet man kommer. Ecco the Dolphin är för övrigt ett ganska klurigt spel. Det är inte alltid självklart vart man ska i de olika undervattenpassagerna men som tur är kan Ecco kommunicera med andra delfiner och diverse havsliv med hjälp av ekolokalisering (dvs "sonar") och därmed få goda tips och råd, meningslösa fraser som tagna ur valfritt gammalt RPG eller kryptiska ledtrådar om vart han ska hän eller vad han måste göra för att kunna komma vidare. All havsliv är inte till hjälp dock. Nej, här vimlar det av både djur och odjur. Fienderna blir såklart bara tuffare ju längre man kommer och att ta kål på t ex hajar är inte det lättaste. Ecco kan skydda sig genom att stöta med nosen men de är stryktåliga de där hajarna. Och de bits också...

Att kämpa mot havsströmmar, besöka sjunkna försvunna städer och förhistoriska hav, undvika jättebläckfiskar, slåss mot tigerhajar - det finns helt enkelt så mycket gott man vill att hela spelvärlden ska känna till om Eccos fantastiska äventyr. Och många banor finns det att utforska. Det här är ett gediget sidoscrollat äventyrsspel som verkligen utmärker sig och har en självklar placering på vår fina topplista.


Följ med på ett sällsamt vackert och rogivande äventyr under vattnet tillsammans med delfinen Ecco.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Alt.

Ecco: The Tides of Time (1994)

|JMK

Denna direkta uppföljare till Eccos första havsäventyr bjuder på minst lika ljuv musik och faktiskt ännu snyggare grafik med bl a häftiga fusk-3D-effekter där Ecco får möjlighet att simma "inåt" skärmen. Men samtidigt som de naturliga havsmiljöerna är nog så vackra blir de konstgjorda motstyckena (skumma framtidsstrukturer och dylikt) nästan för mycket... Sådant återfanns visserligen även i det första Ecco-spelet men inte alls i samma utsträckning. Det är lite svårt att beskriva men Ecco: The Tides of Time känns även något mer action-orienterat än sin föregångare. Tempot är liksom uppskruvat och det är inte fullt lika rogivande att utforska haven med Ecco i denna uppföljare... På grund av alla konstigheter känns konceptet heller inte så självklart som det gjorde i det första Ecco the Dolphin. Ecco: The Tides of Time är fortfarande ett bra spel, men vi som röstade var rörande överens om att originalet trots allt är att föredra.


Trots att det bara skiljer ett år mellan dem är grafiken i tvåan om möjligt ännu snyggare än i det första spelet.


==========================================================================================

8.

LandStalker: The Treasures of King Nole (1993)

|MSD

Alla var överens om att Sonic blev Segas svar på Mario, men vad för spel som kunde fylla Links roll till Mega Drive var inte alls lika självklart. Med perspektiv på eran kan man konstatera att det finns visserligen en hel del äventyrspel till maskinen men faktiskt bara ett värdigt alternativ. LandStalker. På många sätt påminner upplägget om spel ā Secret of Mana samt just Zelda, men istället för att använda föremål för att lösa pussel bygger LandStalker mer på att man ska hoppa på rätt plats och trycka på rätt knappar och så är det såklart mycket mer handling än i Zelda-spelen.

Storyn börjar rätt simpelt med hjälten som söker efter en skatt men ett tag in i äventyret lär man sig älska de olika karaktärerna och miljöerna. Grottorna kan även vara allt från de typiska mörka berghålorna fulla av monster till gigantiska skogslabyrinter. Ofta stöter man på problem som först verkar vara helt omöjliga, men så plötsligt uppenbarar sig lösningen! Gåtorna igenom spelet är rätt så varierande vilket också gör att det aldrig blir enformigt. Under äventyrets gång hittar man bättre utrustning varav svärden, med sina individuellt unika egenskaper, är nog de mest intressanta. LandStalker må kanske vara något av en oslipad diamant till maskinen men rekommenderas ändå varmt till alla äventyrspelare.


LandStalker spelas ur ett isometriskt perspektiv vilket var rätt så häftigt i början på 90-talet. Scenen till höger var för övrigt censurerad i väst. Det var en vanlig företeelse på 90-talet att rollspel råkade ut för detta när de skulle släppas utanför Japan och det var inte alls lika häftigt som den isometriska vyn.


==========================================================================================

7.

Shinobi III: Return of the Ninja Master (1993)

|SPM

Ninjor brukar som bekant vara hårda som flinta och automatiskt coola med sina kastknivar (kunais), Katana-svärd och mystiska trolldomar. Här i Shinobi III: Return of the Ninja Master från 1993, i Japan mer känt som Super Shinobi II som faktiskt är det sjunde spelet i serien (man bara måste älska japanernas sinne för kontinuitet) och faktiskt även det bästa, plöjer man igenom fiendeninjor som smör och detta just genom att antingen kasta knivar, hugga med svärd eller använda sig av läckra ninjutsus.

Tack vare ett smidigt koncept för det hela klarar man av allt detta med endast tre knappar till sitt förfogande. På avstånd från en fiende kastar man, är man nära hugger man. Smidigt och enkelt så som anstår en riktig ninja. Allt som allt bjuder Shinobi III på ett kvickt spelupplägg, en väl balanserad svårighetsgrad, varierande spelmoment (där man får bl a rida häst och till Jannes stora glädje även åka jetski mellan varven!) och mycket, mycket action längst vägen. Snyggt är det också.


Shinobi III lyckas med en väldigt viktig detalj. Det får en att känna sig som en riktig ninja!


==========================================================================================

6A

Sonic 3 (1994)

|MDJ

Idag kan det te sig underligt att det fanns en tid då man faktiskt fick vänta åratal på ett nytt spel med den blå igelkotten som fortfarande kändes påhittig och spännande. År 1994 var det i alla fall tredje gången gillt för en nu helt omritad Sonic att rädda skogens alla små stackars uteliggardjur. Återigen skulle man springa kvickt som vinden och plinga jordnöts-ringar, den här gången innan genomruttne Dr Robotnik färdigställde sitt andra fortus omega; The Death Egg. Alltid där runt hörnet att göra vardagen sur för dig fanns Knuckles the Echidna i sitt första spelframträdande, i en roll inte helt olik den som den lika röde Proto Man levererade i Mega Man 3 för den som nu bryr sig om det skitspelet.

I jämförelse med sina föregångare är Sonic 3 ett steg mer mödosamt att sätta sig in i för de ofrälsta. Det är två banor gånger sex världar och bonusronder i fejk-3D precis som tidigare fast med plattformsdesign långt mer komplex än i föregångarna vilket förvisso även innebär gediget sprakande grafik frampressat ur 16-bitskonsolen, men i detsamma är det som helhet svårare att slöspela för den som inte kört igenom t ex Sonic 2. Men efter att ha bemästrat spelets alla möjliga former av hissar, studsmojänger och jättekatapulter kommer man ju att vilja utforska varenda liten pixelkvadrat här. En guldring i kanten till Sonic Team för det genomarbetade tvåspelarläget och för sparmöjligheter (som var på tiden också!) och det inte bara på en- men hela sex sparfiler.


Sonic 3 var rent tekniskt sett var det snyggaste spelet i serien dittills med dess detaljerade och mer naturliga omgivningar på banorna medan bonusbanorna gjorde sitt yttersta för att framstå som framtid med pseudo-3D och rutnätiga landskap. Likt Rambo III var det även på tok för coolt för att ha en längre, fullständig titel.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

6B

Sonic & Knuckles (1994)

[delad placering]

|MDJ

Första gången man talade om konsolkrig på fullaste allvar var ju faktiskt under 16-bitseran då SNES-brigaden hade tagit upp kampen mot den hårdnackade styrkan av Mega Drive-kassetter. 1994 års Sonic & Knuckes visade dessutom att Sega alltjämt hade ett flertal ess att spela ut. Titeln som fokuserade på den hårdnackade Knuckles gick i samma spår som Sonic 3 men ännu mer trippat sett till själva spelatmosfären. Till skillnad från vanliga Mega Drive-kassetter så hade detta dessutom en connector-försedd skåra på ovansidan där locket öppnades i syfte att länka liret med en annan spelkassett och på så sätt låsa upp spännande hemligheter.

Marknadsföringen inriktades framförallt på att Sonic & Knuckles skulle kombineras med Sonic 3. Då och endast då kunde man välja att lira antigen som världens snabbaste igelkott eller som världens argaste myrpiggsvin i Sonic 3 (och ja, Tails är ju också med såklart). Uppmärksamma läsare märker förresten kanske att vi inte har Sonic & Knuckles som alternativ till trean men snarare som en delad placering ihop med trean och det beror såklart på att respektive titel utgör vardera halva av vad som egentligen skulle vara ett och samma spel! Sonic & Knuckles är alltså den andra halvan av Sonic 3. Spelet kunde dock även kopplas ihop med flera andra spel till Mega Drive för att hosta nytt liv i lir som man redan hade kört igenom - och det inte bara i Sonic-serien! Tyvärr hann användningen av detta kassettkombineringsknep inte riktigt göra några andra vässentliga intryck då releasen av "Sonys grå" lade mark under sina fötter och tvingade Sega att återigen satsa större med sin nästkommande konsol Saturn.


Titta bara på den här titelskrämen och tänk att så här fint polerad förväntades nästa generations grafik att bli. Att spela med Knuckles the Echidna hade för övrigt sina fördelar gentemot Sonic. T ex kunde Knuckles använda sina hårda knogar till att klättra på väggar och på så sätt ta sig till platser som låg oåtkomliga för stackars Sonic.


===========================================================================================

5.

Phantasy Star IV: The End of the Millenium (1995)

|MSD

Om man jämför med antalet bra rollspel som släpptes till SNES, då har Mega Drive ett ganska så klent utbud. Å andra sidan var Sega inga snikna jävlar utan de släppte faktiskt rollspel även här hos oss i Europa till skillnad från Nintendo som då tydligen trodde att vi var för dumma i huvudet för den här genren. Och när man pratar om rollspel till Mega Drive är det framförallt Phantasy Star-spelen som kommer på tal. Vad som skiljer spelserien från mängden är att alla delar utspelar sig i mer science fiction-artade miljöer istället för de typiska fantasy-aktiga miljöerna som många rollspelare är mer vana vid. Själv är jag ju ett extremt stort fan av den här serien och vill gärna beskriva spel för spel mer utförligt i en längre artikel någon gång. Men just nu nöjer mig med att konstatera att Phantasy Star IV är ett spel i samma klass som Chrono Trigger och vilket Final Fantasy som helst (på riktigt).

Handlingsmässigt har del fyra allt man kan kräva; minnesvärda karaktärer, intressanta sk "plot twists" och tragedier och ruttna skurkar. Har man spelat de tidigare delarna i serien märker man dessutom hur väl förankrad fyran är i hela den bakomliggande kontinuiteten, samt hur passande sagan om planeterna i solsystemet Algol slutligen fullbordas. Om Sega någonsin gör ett riktigt Phantasy Star V (för det enda som Phantasy Star Online-serien har gemensamt med de äldre spelen är namnen på magierna och lite sånt samt den ultimata ondskan "Dark Force") så kommer de nog få extremt svårt att leva upp till fyran. Och blir det ingen mer del i den klassiska serien efter Phantasy Star IV med den i så fall likaså väldigt passande undertiteln The End of the Millenium så kan vi åtminstone slå fast att sagan slutade när den var på topp.


Phantasy Star IV utspelar sig drygt 1000 år efter del två, därav undertiteln "The End of the Millennium" egentligen. Kopplingarna till just Phantasy Star II är dessutom många och handlingen förs fram genom uttrycksfulla stillastående animerade sekvenser.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Alt.

Phantasy Star II (1989)

|MSD

Det är näst intill omöjligt att sätta ord på storheten bakom Phantasy Star II utan att också spoliera mycket av handlingen. Eftersom spelet släpptes så tidigt som 1989 (heja 80-talet!) är den visserligen ganska lösryckt och det kan dröja flera grottor innan något alls händer, men de saker som väl inträffar förändrar inte bara detta enda äventyr utan även hela serien drastiskt. Om del fyra är det bästa spelet i serien så är då Phantasy Star II den viktigaste kuggen i dess universums allomfattande hjul... Även om det idag ser ganska primitivt ut var Phantasy Star II rent visuellt dessutom en titel som då visade hur rollspel kunde se ut på en 16-bitars konsol. Spelbarheten är såklart mer förlegad än i efterföljande Phantasy Star IV... Det är bl a skitlätt hänt att gå vilse så därför följde det med en guidebok till spelet som bestod av kartor för samtliga grottor och det är just sådant som snuvar spelet på en proper placering på listan drygt 20 år senare... Charmen i Phantasy Star II låg dock i karaktärerna, hållbarheten och den generella stämningen i spelet. Jag är glad att det i alla fall kom med överhuvudtaget, även om det blev "bara" som alternativ.


Phantasy Star II inleds med att huvudpersonen återberättar om en återkommande mardröm om en flicka med en slående likhet till Alis från det allra första spelet i serien. Sedan bär det av ut i vida världen.


==========================================================================================

4.

Comix Zone (1995)

[-1]

|TDG

Här är ett udda spel... Ett slags plattformsfightinglir som utspelas inuti en serietidning! Just det, ni läste rätt, spelet utspelar sig inuti en serietidning i typ amerikansk stil... Man tar sig fram serieruta för serieruta, utkämpar strider med diverse monster som skurken ibland ritar dit för hand och dialogerna är i form av pratbubblor med det lika typiska typ serietidningstypsnittet. Hur fräckt är inte det? Vissa rutor som är lite halvtrasiga på ena sidan kan man till och med slå fienderna rätt igenom så att de åker vidare till nästa ruta. Man kan också göra sådant som att riva loss en bit av tidningsidan och vika ihop den till ett förödande pappersplan som man kastar på motståndare.

Allt det här gick verkligen hem hos oss lirande skribenter i föreningen så vi var inte sena med att utropa spelet till ett av de tre främsta evah på Mega Drive-fronten. Det visade sig finnas en tradig hake dock som vi blev plågsamt mer och mer varse om sedan dess... Nämligen att Comix Zone har en svårighetsgrad tagen käpprätt från helvetet!!! Med endast ett enda liv (och märk väl att det är ganska lätt att dö här) måste man ta sig genom hela spelet, något som vi ansträngde oss med i timmar gång efter gång. Till slut åker för fan fuskkoderna fram och som tur är finns det en odödlighetskod men sådant ska ju verkligen inte behövas alltså! Faktum är att spelets absurt oförlåtande svårighetsgrad är den enda anledningen till att vi nu vid närmare eftertanke sänker det med en placering... Men Comix Zone är ett väldigt unikt och framförallt riktigt roligt spel ändå. Svårighetsgraden från helvetet till trots.


Känslan av att verkligen vara inuti en serietidning lyckades man bra med. Häftigt är bara förnamnet.


==========================================================================================

3.

Gunstar Heroes (1993)

[+1]

|SPM

Något spel med mer ös än i Treasures Gunstar Heroes från 1993 går väl knappast att hitta till Mega Drive... Vi snackar sidoscrollad plattform/action/shoot 'em up som det verkligen ryker om alltså. Med många olika kombinationer av vapen som du själv får välja fritt från är det då bara att hitta din personliga favorit att peppra ihjäl fienderna med. Målsökande knivar, eldkastare, laser och automatkarbin är de fyra grundläggande varianterna. Allt går att mixa och trixa med precis hur man vill för att på så sätt få fram upp till hela 14 stycken unika kombinerade vapen. Dessutom kan man ingå närstrid med fienden... Treasures eget Alien Soldier från 1995 som den där Dylan skrev om längre ned på listan kan ju sägas vara en mer "seriös" vidareutveckling av konceptet men det saknar även Gunstar Heroes enorma charmfaktor.

Upplägget är annars även här väldigt rakt på sak. Vi har ett antal banor skall avklaras och vid varje banas slut väntar en stor, stygg boss på att få sina fiskar varma och som pricken över i:et kan dela du glädjen och rensa skärm efter skärm på fiender samtidigt som polaren, en högst uppskattad funktion som vi förresten saknade i Alien Soldier tyvärr... Gunstar Heroes är alltså helt klart ett av de allra bästa och läckraste spelen till Sega Mega Drive. Långt efter att vår ursprungliga topp-20 var sammanställd satt vi fortfarande och spelade igenom Gunstar Heroes i "co-op" vid ett flertal tillfällen och vi kan nu i efterhand enigt medge att det definitivt rör sig om topp-3-material.


Explosionerna bara haglar i detta spel. Kort sagt ska så mycket som möjligt sprängas i luften samtidigt.


==========================================================================================

2.

Ristar (1995)

|TDG

Tänk Sonic the Hedgehog fast med en stjärna som inte springer rakt igenom banor och fulingar utan svingar sig fram i fästen och lite allt möjligt i helt overkligt trivsamma miljöer och likaså greppar tag i fienden och skallar ihjäl dem. Då har man precis föreställt sig Ristar. Den stigande stjärnan (Ristar = Rising Star alltså!). Likheterna i bandesign och spelkänsla är annars många med just Sonic-spelen, men så är Ristar också utvecklat av Sonic Team så att man finner liknelser med den blå igelkottens äventyr är inte är så konstigt egentligen samt snarare bara positivt dessutom.

Trots att det är större betoning på pussel och utforskande än i Sonics spel är Ristar ändå ett raskt plattformsspel och skyltar dessutom med lika genomtänkta som väldetaljerade banor samt genommysig musik och väldigt roliga bossar. Kanske var det just det här som fick flera av oss att falla för denna blanka lilla stjärna fastän vi aldrig hade sett honom i ett eget spel förut (och aldrig skulle få göra det igen visade det sig...). Eller så var det för att Ristar själv är så tuff i sitt för sin tid både innovativa och riktigt roliga spel.


Grejen med Ristar var hans starka tänjbara armar och såklart användes detta på diverse "innovativa" sätt (ungefär som Yoshis tunga i Mario-spelen). Guldstjärna i kanten för estetiken och atmosfären i spelet!


==========================================================================================

1.

Sonic the Hedgehog 2 (1992)

|JMK

Efter några om och men var de flesta rörande överens om att Sonic the Hedgehog 2 är det bästa spelet i den bästa spelserien till Sega Mega Drive. Med mestadels bara två banor per värld är det ett ännu mer fartfyllt spel än sin föregångare och möjligheten att spela tillsammans med en kamrat som den tvåsvansade räven Tails ger ytterligare pluspoäng i kanten... Även om tvåspelarmöjligheten ärligt talat inte är någon höjdare i sig så var det ändå något som man bara kunde drömma om i Mario-spelen. Att då faktiskt kunna spela samtidigt och dela banorna med en kamrat ingav en viss wow-känsla och än idag får man lov att medge charmen med detta. Vidare så var det ju i tvåan som man för första gången kunde låta Sonic "ladda upp sig" och fara iväg som en kanonkula. För att inte tala om Super Sonic... Kort sagt var Sonic 2 spelet som definierade både spelserien och karaktären.

Med dess pixelperfekta estetik, sköna ljudspår och enkla spelkontroll är Sonic 2 ett härligt typexempel på hur äkta videospel ska ses, höras och kännas. Men framförallt är det en titel som bäst sammanfattar kärnan i Mega Drive-utbudet. Det är svårbemästrat och det sjuder över av attityd. Shigeru Miyamoto måste ha varit hög på svamp när han sade att Sonic var "en bra Mario-kopia" för inte nog med att karaktärerna är som dag och natt, deras respektive titlar spelas dessutom helt olika... Som gammal Nintendo-räv var det inte helt utan besvär som jag bekantade mig med den blå igelkotten iochmed hans första två spel. Det gick sakta i början, för när jag sprang i överljudshastighet resulterade det oftast i en för snabb död istället. Problemet var att jag försökte springa innan jag ens hade lärt mig att gå. Med små babysteg tvingades jag således att utforska min omgivning och bemästra kontrollen. Numera klarar jag faktiskt också av att rusa rakt igenom flera av banorna men fortfarande känns det ovant att kunna springa utan att behöva hålla in en extra knapp.

Sonic-spelen är inte perfekta och Sonic 2 är inget undantag... Några av de mest frustrerande sakerna man kan råka ut för är när Sonic hamnar under vatten eller kläms till döds mellan två rörliga plattformar, klossar eller whatnot... Det vore enkelt att skylla på bristfällig spelmekanik eller otillräcklig bandesign jämfört med Nintendos spel då men sanningen är den att det helt enkelt handlar om två helt olika sätt att spela. Sonic och Mario tillhör helt skilda plattformskolor, så en liknelse dem emellan tyder egentligen på inget annat än brist på bra omdöme. Medan Mario handlar om reflexer och precisionshopp med tid att andas samt ta det lugnt mellan varven så handlar Sonic snarare om fart, attityd och ständig kontroll över situationen = Banan är inte slut förrän Sonic passerat mållinjen, varje snedsteg kan ställa till det för dig och du bör alltid vara på din vakt. Det är precis denna intensitet som gör Sonic-spelen i allmänhet och Sonic 2 i synnerhet till en så pass rolig spelupplevelse.


Det gäller att ständigt hålla tempot uppe och samtidigt vara på sin vakt. Ett enda snedsteg kan kosta livet så tid att hämta andan får man först när mållinjen är passerad. Detsamma gäller i bonusbanorna då man rusar inåt skärmen.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Alt.

Sonic the Hedgehog (1991)

|JMK

Det första (numera klassiska!) Sonic the Hedghehog är ett sannerligen värdigt alternativ till dess mer folkkära arvtagare. Kontrollen är förvisso inte lika tight och banorna är mindre intensiva men för övrigt är det fortfarande samma fröjd att styra Sonic genom loopar, snäva tunnlar och flipperlandskap samt smått psykedeliska bonusbanor. Den allra första gången som jag äntligen lyckades ta en kaossmaragd förblir ett videospelminne för livet. Trots att jag annars faktiskt gillar både Knuckles och Tails känns det ganska befriande att Sonics första framträdande är en solodebut dessutom. Här är det Sonic och ingen annan som får glänsa.


Rutnätiga landskap for life. Notera även de psykedeliska bonusbanorna. Videospel när det är som bäst. ;p


==========================================================================================

< < Återvänd till föregående sida och plats 25-11

| Till toppen av sidan |

Till arkivet!
Allehanda topplistor
Multipopulärkulturella
Mångpopulärkulturella

Videospeltopplistor
Konsolspecifika toppar
|- Topp-20 NES-kassetter
|- Topp-100 NES-spelen…
|- Topp-16 SNES-spel etc
|- Topp-20 SNES-tillskott
|- Topp-100 SNES-spel...
|- Topp-20 Nintendo 64-lir
|- Topp-20 Game Boy-lir
|- Topp-10 DS-spel/idéer
|
|- Topp-25 Sega MD-spel

|--- Mega Drive del 1
|--- Mega Drive del 2
|- Topp-25 Sega DC-spel
|- Topp-25 Sony PS2-spel
|- Topp-25 Sony PS3-spel
|- Topp-25 Xbox 360-spel
|- Topp-50 XB360/PS3...
|
Random spellistor

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.