|
|
|
|
|
|
==========================================================================================
|
10.
|
Virtua Fighter 4 / Evolution (2002-2003)
| |MSD
|
|
|
Skillnaden mellan Virtua Fighter och andra fighting-serier är att det i många andra spel är lätt att tappa fokus på själva fighterna och att det istället blir typ mer intressant att kämpa sig igenom allt bara för att få se just någon karaktärs slutfilm. De datoranimerade kortfilmerna blir alltså anledningen till att överhuvudtaget spela spelen. Vill man ha en story i Virtua Fighter får man däremot läsa manualböcker för här är det just slagsmålen och inget annat som står i fokus. Här är det också minst lika viktigt att kunna använda olika moves vid rätt tillfälle som det är att lära sig knappkombinationer. Självklart finns även här möjligheten att typ "button masha" sig fram, men när man väl möter en erfaren spelare så slutar det garanterat med att man åker på en rejäl kontring och ett gott kok stryk!!
Virtua Fighter-spelen har aldrig prioriterat yta framför innehåll och del 4 tillsammans med uppdateringen Evolution är inga undantag. Inte för att de är fula på något sätt men den som mest är ute efter ögongodis som t ex gungande bröst eller spektakulära specialattacker som egentligen inte tillför någonting bör söka sig annorstädes. Vi som är ute efter världens bästa tredimensionella handgemäng i videospelform vet väl däremot att det är Virtua Fighter som gäller och inget annat.
Virtua Fighter 4-spelen introducerar fyra nya karaktärer till serien. Shaolin-munken Lei-Fei samt den långa kickboxarbruden Vanessa fick vi stifta bekantskap med redan i originalfyran och senare i Evolution tillkommer även kickboxarsnubben Brad och judokillen Goh. Alla gamla favoriter så som brottaren Wolf, Kinaflickan Pai, fyllegubben Shun eller det obligatoriska blonda bombnedslaget Sarah finns såklart på plats. Spelen kör vidare med seriens beprövade upplägg där vi har en knapp för slag, en för spark samt en för block och mot en jämbördig motståndare är man mer eller mindre fast. Och kast finns också med i ekvationen såklart... Evolution-versionen är förstås mycket mer polerad men många föredrar fortfarande orginalet som står stadigt kvar på egna ben, lika redo som alltid för än fler fighter så därför blev det en dubbelplacering. Det olika versionerna är på var sitt sätt lika bra båda två.
Matcherna är lika intensiva som alltid i VF-sammanhang. En del banor är dessutom riktigt snygga.
|
|
|
==========================================================================================
|
9.
|
Silent Hill 2 (2001)
| |TDG
|
|
|
Det finns många anledningar till att det här är ett av tidernas mest skrämmande spel och likaså ett av de absolut mest minnesvärda till den här konsolen... Först och främst är den karaktäristiska klaustrofobiskt kalla kårar krypande Silent Hill-känslan som Konami kunnigt etablerade redan i det första spelet kusligt närvarande genom hela den nya mardrömsfärden. Serien förändrade spelvärlden till det mer fördärvade hållet med dess skitiga och rostiga, äckliga och förvridna miljöer som passar min egen förtappade spelsjäl perfekt. Den dånande mekaniska musiken kan driva vem som helst till vanvett och passar också bra ihop med mig. Berättelsen utspelar sig i den allt annat än idylliska lilla småstadshålan "Silent Hill" där vår hjälte James letar efter sin döda hustru som på något sätt ändå lyckas skicka brev till honom... Det behandlar ämnen som djup ångest, kvinnoförakt, materialiserande av inre farhågor samt bemötandet av dessa (mina egna inre demoner hade jag dock aldrig vågat möta, var så säkra på det!). Detta är alltså en resa genom psykologins allra mörkaste områden. Parat ihop med en monsterdesign aldrig tidigare skådad, komplexa karaktärsporträtt och ett vida hyllat soundtrack av den numera sk spelkändisen Akira Yamaoka skapas ett oförglömlig scenario genom en av spelhistoriens mest ökända turistorter.
Många scener är läskigt störande. Bilden av James som tittar sig själv i spegeln sätter tonen direkt.
|
|
|
==========================================================================================
|
8.
|
Final Fantasy X (2002)
| |MSD
|
|
|
Det fanns en tid när Square ansågs vara Sonys absolut viktigaste sammarbetspartners. En uppsjö av högkvalitativa rollspel bidrog starkt till att PSone sålde som smör i solsken och Final Fantasy blev plötsligt en av de största spelserierna någonsin även här i väst... Förväntningarns var därför skyhöga på det första FF-spelet till Sonys nya PS2. Det skulle bli en titel som verkligen visade vad konsolen stod för och allt annat skulle blekna som värsta fisar i jämförelse. Det visade sig dock att fansen ställde sig skeptiska till flera av de nya inslagen. Ett kontroversiellt beslut var t ex att för första gången inte använda sig av den för genren traditionella världskartan, utan nu hängde hela världen ihop med olika passager som man vandrade igenom. De klassiska erfarenhetspoängen som hade följt med samtliga föregående delar var nu också utbytta mot ett helt nytt system med olika pjäser som man skulle förflytta på ett bräde, något som togs emot med blandade känslor.
Detta var dessutom den första delen där man använde sig av röstskådespelare vilket också medförde blandade reaktioner.
En av de mer uppskattade innovationerna var dock att man väl i strid när som helst kunde byta ut en stridande karaktär mot en annan i sällskapet, något som gav betydligt bättre flyt mot tidigare delar. Detta gillades alltså, trots att Square därmed också gjorde sig av med det klassiska ATB-systemet som introducerades i del IV. Eftersom olika fiender var svaga mot olika typer av attacker gjorde det att man byggde upp samtliga karaktärer och tack vare att man alltså kunde byta ut de stridande mitt under varje strid gick själva levlandet smidigare med så då gick det trots allt hem i stugorna. Det nya level up-systemet gav faktiskt väldigt stor frihet att anpassa karaktärerna helt efter eget tycke och förblir förmodligen spelets starkaste kort... För sällan har ju såväl levlandet som striderna i vad som på det hela taget är ett textbaserat japanskt konsol-RPG varit så här väldigt uppskattade.
Med facit i hand kan man dessutom bitterljuvt konstatera att Final Fantasy X verkligen var den slutgiltiga fantasin, som i det sista riktiga FF-spelet... Det var det sista FF-spelet som Square gjorde innan man (tyvärr så illa tvunget) sålde ut sig och blev Square Enix och innan den oförskämda mjölkningen av serien började. Rent spelmässigt men även stilmässigt var det en logisk fortsättning på åttan (del tio skulle från början faktiskt ha varit nio, medan del nio i själva verket var ett sk "Gaiden" dvs en spinn-off!) där karaktärsdesignen Tetsuya Nomura körde vidare på samma spår och åstadkom ännu vildare modekreationer. Allt som allt är Final Fantasy X ett oerhört snyggt och underhållande konsolrollspel med massor av sidoberättelser och ett omfattande minispel uppbyggt kring en slags undervattensvariant på handboll att fördjupa sig i... Och som vanligt även mycket stämningsfull musik såklart! Det är inte ovanligt att lägga ner över 100 timmar på det, vilket i sig vittnar om spelets storhet. Och som pricken över i:et är väl Auron en av de hårdaste karaktärerna någonsin!
Auron är en av de hårdaste karaktärerna någonsin i ett FF-spel. Och ja, det är sprit han har i kannan.
|
|
|
==========================================================================================
|
7.
|
Beyond Good & Evil (2003)
| |MSD
|
|
|
Beyond Good & Evil hypades stort inför dess release men har underligt nog ändå förbisetts av spelare världen över. Faktum är att ett av den förra konsolgenerationens mest förträffliga speltitlar bara föll i glömska och kunde snart hittas i reabackarna. Kanske berodde det på att huvudpersonen är en vanlig tjej och inte någon utvikt bimbo eller macho mördarmaskin? Spelhjältinnan i Beyond Good & Evil heter Jade och är en driven journalist. Hon är inställd på att få fram sanningen och hela sanningen bakom gruvplaneten Hillys många försvinnanden. Hennes två viktigaste verktyg är en stav som hon använder som vapen och en kamera som hon använder till att fotografera bevisen som kan behövas. Spelet påminner en del om Zelda med mycket pussel och gåtor som måste lösas samt stunder då det är bättre att bara smyga förbi istället för att rusa rakt på fienden. Den franke producenten Michel Ancel som annars är mest känd för Rayman-plattformspelen har med sitt Beyond Good & Evil knåpat ihop ett riktigt stämningsfullt och mångfacetterat äventyr vars story behandlar lite mer mogna teman än vad många spelare kanske är vana vid. Oss övertygar det med tjusig grafik, bra röstskådespel, smidiga spelmoment och många kul inslag, t ex en sådan sak som att Jade även kan frilansa som fotograf. Janne är helt salig för då kan han leka att han är Spindelmannen. Om du hör till dem som ännu inte gett det här en chans så bör du passa på nu med detsamma.
Jade är en spelhjältinna att räkna med. Beväpnad med endast en brinnande gren tvekar hon inte en sekund på att ge sig i kast med vidriga monster. BGE är ett atmosfärtungt och sannerligen unikt sci-fi-äventyr med mycket hjärta.
|
|
|
==========================================================================================
|
6.
|
Buzz!-serien (2005-2009)
| |JMK
|
|
|
Snacka om den i särklass mest otippade placeringen på toppen! Tja, Buzz!-serien är förvisso vädligt populär i "casual-spelsammanhang" och vi anade att den förmodligen skulle ta sig in någonstans på listan men att se det på topp-10 var faktiskt lite av ett WTF?-ögonblick även för oss som var med och röstade fram topplistan. Men att Buzz! hamnade så här högt upp beror ju då uppenbarligen på att det finns tillräckligt många som går i god för detta med tillräckligt höga placeringar på sina egna listor. Uppenbarligen är den här serien alltså just såpass omtyckt, och den som någon gång spelat ett par omgångar i sällskap av ett gäng goda vänner kan säkert begripa det. För Buzz! är ju hur kul som helst egentligen. Ett slags Jeopardy, komplett med tillhörande buzzar, dvs speciella dosor med stora fina knappar att trycka på när man tror sig ha svaren. Först ut i serien var Music Quiz där dina kunskaper om just musik sattes på spel. Frågesportens olika kategorier varierade på ett bra sätt och hur kalaskul är det inte att svara på frågan vilken låt det är som spelas? Buzz! Music Quiz innehöll riktiga låtar från olika årtionden och visade sig därmed passa både pojkar och flickor i alla åldrar. Allt eftersom började man att ge ut fler och fler olika Buzz!-delar. Vissa av det mer generellt allmänbildande stuket med verkligen blandade frågor, andra mer specialinriktade som t ex Buzz! Hollywood Quiz med fokus på såklart filmfrågor! Hur kul som helst även detta. Speciellt om man, som jag, verkligen är filmintresserad. Buzz! är riktigt roligt att spela, så enkelt är det. Det gäller bara att man klarar av att släppa det där löjligt pretentiösa "hardcore"-tänket så fattar man att ja, det här ÄR topplistematerial.
Programledaren i Buzz! heter själv Buzz och är roligare än den där Dylan. Till höger ser vi buzzarna.
|
|
|
==========================================================================================
|
5.
|
God of War I-II (2005-2007)
| |SPM
|
|
|
Kratos har varit med om det mesta i sitt våldsamma liv. När krigsguden Ares lurade honom att mörda sin fru och barn svor Kratos att hämnas för allt vad hans magrutor är värda och hans ursinne kunde inte stillas förrän gudarna själva låg döda vid hans fötter. Här har vi verkligen att göra med en arg spartan, kapten och sedermera krigets gud själv som skövlar allt i sin väg, allt i hämndens och vredens namn. Slaktandet av det antika Greklands olika mytologiska varelser är vad som är den stora förtjusningen med dessa actionäventyr. Och då snackar vi inte bara tröttsamt knapphamrande utan tvärtom så krävs det en hel del finess för att tukta de horder av fiender, inklusive monster och inte minst de enorma bossar som alla är dumstridiga nog att stå i spartanens väg. God of War I-II pressade, rent tekniskt, verkligen musten ur den gamla PS2:an. Mer episka spel och med större och till synes friare omgivningar, fetare bosstrider och ohejdbart ös överlag finner man inte någon annanstans utom möjligtvis i God of War III till PS3. Glöm Nicolas Cage alltså. Kratos är den riktiga "Lord of War" från 2005.
GoW-spelen är hårt regisserade och innehåller många inslag som vi känner igen från grekisk mytologi. Tempot är på topp, storyn medryckande, striderna brutala och spelkontrollen oerhört följsam.
|
|
|
==========================================================================================
|
4.
|
Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty / Substance (2002-2003)
| |SPM
|
|
|
Metal Gear Solid 2 satte kontroversiellt nog självaste Solid Snake (som likt sin namne Snake Plissken har blivit så pass kultförklarad att han inte behöver någon närmare introduktion) på avbytarbänken och lät oss spela med en ny helt karaktär vid namn Raiden och alla var liksom "Say whaaat?!" under vad som måste sägas ha varit en märklig period i spelvärlden. Det var någon speljournalist som skrev om detta i antigen en artikel eller recension varpå värsta skitstormen väntade... Hur kunde han "spoila" "hela spelet" "för alla" liksom..? För att då inte snacka om det faktum i sig att Snake blev utbytt. Det fanns för fan folk ville bojkotta spelet! Vi sanna Metal Gear-fantaster ser såklart helheten och poängen med allt detta. Dessutom vår käre gamle Snake fortfarande spelbar han med på sina ställen.
Som vanligt i Metal Gear-spelen kretsar handlingen kring den gående superstridstanken som kallas just "Metal Gear" och så politiska och militära intriger såklart och ett gäng bovar som ska neutraliseras, men den här gången alltså av gröngölingen Raiden. Och som sig bör är spelet fullkomligen fullproppat med diverse händelseutvecklingar och massvis med dialog och minnesvärda bossfighter och allt det där. Som bäst är dock de finurliga spelmoment där man inte bara springer och skjuter på allt som rör sig men faktiskt måste smyga sig fram, i tysthet röja fienden ur vägen och den här gången t o m göra av med kropparna för att undgå upptäckt... Som spel betraktat är det även lättare att komma in i och ta till sig än följande del i serien till samma format. Metal Gear Solid 2 är kort sagt ett lysande stycke spelhistoria och för en ännu mer komplett spelupplevelse så rekommenderas special edition-versionen med undertiteln Substance istället för Sons of Liberty.
Man hör på hans namn, Solid Snake, att han är en bad ass och bang! Du är död utan att ha hunnit blinka.
|
|
|
==========================================================================================
|
3.
|
Ôkami (2007)
| |SPM
|
|
|
Ta ett stycke papper med pensel och bläck. Tillsätt ett rejält stänk Zelda-faktor, rör om i en japansk mytologisk kittel och sätt igång lite gammaldags japansk folkmusik i bakgrunden så är resultatet Ôkami, tillskrivet inte Konami men dock ärkerivalerna på Capcom. Det här spelet är bara så bra. Allt klaffar till en nästintill fulländad spelupplevelse vet ni... Ja, det är så här annorlunda actionäventyr ska se ut minsann. I formen av en vit varg ska man rena landet från den ondska som förpestat dess invånare och till sin hjälp har man sin konstnärliga ådra utöver diverse
vapen att dräpa sattygen med... Vad som gör just det här spelet så speciellt är nämligen den himelska penslen
som låter en styra över elementen och tiden på dygnet, få träd att växa och klyva sten eller stock bland andra
gudating. Ôkami är ett utomordentligt läckert spel med lång livslängd... Det finns massor av extrauppdrag att hålla en sysselsatt, som att fiska eller gräva efter skatter. Detta hör till den absoluta grädden på moset till PS2. Ôkami är helt enkelt ett estetiskt och speltekniskt mästerverk.
Ôkami är ett väldigt vackert spel rent estetiskt men också speltekniskt finurligt. Det går till som så när man ska använda penseln i spelet att man t ex målar en cirkel i skyn i sitt ritblock och vips dyker det upp en sol i spelverkligheten också. En väldigt japansk sol ska vi väl tillägga.
|
|
|
==========================================================================================
|
2.
|
SingStar-serien (2004-2009)
| |JMK
|
|
|
Världens bästa sällskapsspelserie. Glöm allt vad Mario Party eller Wii Sports heter. SingStar är vad som verkligen går hem hos folket på både för- och efterfester, inklusive alla andra sociala sammankomster. SingStar är i grund och botten en serie karaokespelprogram till PS2, såklart komplett med två stycken mikrofoner. Men så har det utvecklats till någonting mer, ett fenomen helt i sin egen rätt. Det är som om SingStar nu levde sitt eget liv. Alla över 20 upp till säg 30 varv runt solen med någon form av socialt liv känner ju till SingStar... Så är det bara. Sedan det första spelet har Sony släppt otaliga delar på olika temat, t ex Rock eller R'n'B, varav många är lokalt anpassade till landet i fråga och man har t o m kommit ut med exklusiva delar endast för somliga länder. SingStar svenska schlagerhits någon? Flera artister, t ex ABBA och Queen, har desutom fått sina alldeles egna SingStar-utgåvor. Vår absoluta favorit är däremot SingStar '80s, innehållandes en salig blandning av vad det glada 80-talet hade att erbjuda. Vi snackar Cyndi Lauper, Duran Duran, Europe, Madonna mm. Klart roligast för oss 80-talister men även klart sjungvänligast också. Även SingStar '90s har dock sin charm som nu börjar kännas lite retro.
Summan av kardemumman, och det här ska vi heller inte sticka under stol med, är att det är roligt att sjunga... Det är roligt att sjunga duett och det är roligt att sjunga duell. Det är också roligt att låtarna är i original (inga trista covers här inte), det är roligt att se de olika musikvideorna i bakgrunden medan man sjunger och för den som så vill så är det säkert roligt att kunna se sig själv på TV:n via EyeToy-kameran och sedan plåta nunan - då man tagit ett nytt rekord med omdömmet "Totally SingStar!". Sony har med SingStar skapat en otroligt underhållande modern variant på den där gamla grejen med karaoke. SingStar är ett genuint genialt spelkoncept helt enkelt. Av alla spelen som alla vi har spelat sammanlagt till PS2 hör SingStar-serien förmodligen till dem som vi spenderat allra mest tid med... Vilket i sig säger en hel del. Så var nu inte som Dylan. Våga sjunga och vara glada! ^_^
Den senare halvan av 00-talet har tillhört SingStar och nu röjer serien nya framgångar på PlayStation3.
|
|
|
==========================================================================================
|
1.
|
Shadow of the Colossus (2006)
| |TDG
|
|
|
Här har vi det. PS2:s magnum opus. Skapat av Fumito Ueda, mannen som tidigare gav oss ICO. Shadow of the Colossus är dock vida överlägset sin andliga föregångare på samtliga plan. Jag kan inte ens börja gå in på något av spelets många områden utan att först gå in på det som framkommer redan i speltiteln, kolosserna, eftersom allt kretsar kring dessa enorma bestar som består av både kött och sten. Redan vid mötet med spelets första koloss slår tanken en om man verkligen vet vad man gett sig in på. Plötsligt tornar den upp sig och man finner sig själv darra i dess skugga. Man är så liten att kolossen inte ens lägger märke till ens fjuttiga existens utan drar bara långsamt vidare. Det är inte förrän man provocerar jätten som den vänder sig, fäster sin nu mordiska blick på en och raskt går till anfall. Desperat slänger man sig fram och tillbaka för att undvika den ursinniga giganten och när man till slut upptäcker något pälsliknande vid ena foten så gör man ett beslutsamt hopp och greppar tag... Musiken antar nu en annan ton medan man sakta men säkert med trevande tag börjar ta sig uppför den enorma varlesen. Plötsligt försöker kolossen ruska av sig sin mygga till angripare och man slängs runt som en trasdocka.
Plötsligt står jätten stilla och innan något mer oförutsett händer gör man ett desperat hopp upp till en plattform på dess rygg. Sakta fortsätter man uppför ryggen och undviker att bli avslängd ett par gånger till innan man till slut står uppe på självaste toppen av bjässens huvud. Det är först nu man inser dess enorma storlek, medan man ser långt bort i dalen som nu blivit platsen för detta episka slag. Man tar ett resolut tag i pälsväxten, höjer sitt svärd med spetsen riktad nedåt och borrar in det med all sin kraft i monstrets huvud... Kolossen utbrister ett dämpat vrål, vacklar lite och faller slutligen till marken med ett brak som skakar vad som känns som hela den vida världen. Här blir man tvungen att lägga ifrån sig den nu kallsvettiga kontrollen då man inser att kampen har pågått i långt över en halvtimme och man är helt andfådd... Man kommer på att en seger som denna har man aldrig tidigare upplevt i något spel. Och då var det här blott den första av många fler kolossala motståndare man skoningslöst har beslutat att röja ur vägen... Och när man sedan plockar upp kontrollen igen så fortsätter det alltså. Femton gånger till. Genom luften, under vatten och i underjordiska tempel... Allt till de mest storslagna vyer ut över detta magiska land och några av de mest dramatiska kompositioner som någonsin satts samman i ett spelsammanhang. Shadow of the Colossus är ett av de mest storslagna spelen genom tiderna.
Vemodigt, vackert och stämningsfullt som få. Sannerligen ett av 2000-talets allra bästa speltitlar.
|
|
|
==========================================================================================
|
< < Återvänd till föregående sida och plats 25-11
|
|
|
