Topp-25:
Sega DreamCast-spel

Sammanställd av: SPPS, 2009-06-20, 2009-07-18, 2009-08-01

Text: Måns S Dahlgren, Thomas D Gustafsson, Magnus D Johansson, Jan M Komsa, 2009-12-27
Ursprungligen publicerad i form av "Årets julkalender 2009" 2009-12-01 t o m 2009-12-25

Raskt vidare till de följande tio placeringarna på vår DreamCast-topp!

	==========================================================================================
15.	Skies of Arcadia	|TDG
	Alla som någon gång har sett Luftens hjältar vet att luftpirater is da shit. Men där de var skurkar i den tecknade Disney-serien är du i Skies of Arcadia pojkvaskern som inte vill något annat än att just bli luftpirat och det mer än fem år innan pretty boy Vaan tänkte detsamma högt om sig själv i Final Fantasy XII ska ni veta! Världen Arcadia består av olika öar som svävar fritt högt uppe i skyn och det är alltså där det här äventyret utspelar sig minsann. TV-spelsvärldens egen fängelsehålehärskarinna Rieko Kodama... Mmmkay, så "Dungeon Mistress" låter väl inte riktigt klokt rakt översatt till svenska men hon är hur som helst skapare av bl a Segas klassiska rollspelserie Phantasy Star och presenterar här ytterligare ett gediget och stämningsfyllt hantverk till rollspel. Nu när jag tänker efter så skulle jag nog heller inte ha något emot lite kinky bondage läderpisk från fröken Phoenix Rie... Ööh, hur som helst så har Skies of Arcadia allt man kan önska sig av ett bra J-RPG. Häftiga karaktärer, en spännande story som räcker de 60-70 timmarna spelet tar att klara och level-grindande till max bara för att ge några exempel. Men de mest intressanta inslagen är ju så klart - trumvirvel - luftstriderna. När man stöter på andra luftskepp eller en viss typ av monster slåss man med hela sitt skepp och då blir det ju faktorer som antalet karaktärer i ditt sällskap eller vilken typ av kanondjävel du använder som kan avgöra stridernas utfall. En "förbättrad" konvertering släpptes till GameCube två år efter originalet men då sådant som sk "vuxet innehåll" (för Nintendo är ju tydligen bara för småbarn!) och minispelet till VMU:n saknades så spelar vi mycket hellre om denna höjdare i originalversion till DreamCast och om ni nu ursäktar mig så har jag några andra högtflygande planer att verkställa. Nu när jag ändå sitter framför nätet och inte kan få bilden av Rieko i läderkläder ur huvudet... Den som någon gång har drömt om att bli luftpirat bara måste spela Skies of Arcadia, så enkelt är det.
	==========================================================================================
14.	Marvel vs. Capcom 2	|TDG
	Det finns två ord som ihop bäst sammanfattar det här spelet. Arkad + hysteri. Ni vet vad vi menar. Den här sortens fighting-spel fungerar alla på precis samma sätt i arkadhallarna... Det går hur snabbt som helst, det är total kaos på skärmen, specialattacker blinkar, grejer exploderar och man tror sig även kunna få epilepsi vilken sekund som helst. Men det betyder ju inte att det är dåliga grejer, snarare tvärtom. Det är bra grejer mannen! Bara bra asså! Utifrån de villkoren levererar Marvel vs Capcom 2 denna typ av spelupplevelse bättre än något annat. Det kan ha att göra med den enkla och smidiga kontrollen eller det kan ha att göra med de feta trippelspecialarna. Sedan finns det ju ytterligare en god anledning till varför man gärna spelar det här... Det är den höga igenkännande faktorn som kommer med de otroliga femtiosex (56!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!) st spelbara gubbarna som är med här. Ser ni så många utropstecken jag använde ovan? Lika många karaktärer är det alltså. Alla våra favorithjältar från såväl Capcom- som Marvels universum är med och slåss om... Ja, fan vet vad egentligen men vem bryr sig om det, slåss gör de i alla fall! Vi har populära lirare som den fantastiske Spindelmannen, Chun-Li från Street Fighter, X-Mens Gambit och Jill Valentine från Resident Evil för att nämna några, men också något mindre kända typer så som Son-Son, tråk-Thanos, B.B. Hood (no BS) och Shuma-Gorath att välja mellan och då har jag alltså bara nämnt en bråkdel av den myriad spelbara fighters som är med som vi kommit att digga så hårt så under åren. Vansinniga specialattacker är vad som gäller när världar kolliderar och alla möjliga typer, från X-Men-fanboy-favoriten Cable till gamla arkadspelhjälten Strider Hiryu, brakar samman i en ödesdiger kamp på l-i-v och d-ö-d... Av någon anledning.
	- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Alt.	Capcom vs. SNK	|TDG
	Ett annat tillskott bland Capcoms många VS-titlar samt ett bättre alternativ än det första Marvel vs. Capcom är den här slagsmålsfesten mot hardcore-lirarna från SNK. Här deltar dock, lite trist nog, nästan enbart Street Fighter-karaktärer från Capcoms sida (med Morrigan från Darkstalkers som enda undantag faktiskt) fast från SNK kommer det å andra sidan deltagare ur diverse serier så som Fatal Fury, King of Fighters och Art of Fighting. I övrigt fungerar det precis som man kunde förvänta sig. Man väljer ett par karaktärer för varje match (inte helt olikt just Marvel vs. Capcom 2 då) och olika specialattacker finns såklart också på plats... Att Capcom vs SNK-serien hamnade lite i skymundan för Marvel vs. Capcom 2 är lätt att förstå. Bl a är ju Marvel giganter inom den populärkulturella världen, medan SNK alltid varit lite udda och underground. Skulle man t ex sätta två karaktärer bredvid varandra, Orochi Iori och Iceman t ex, så vet vi ju vilken av dem som de flesta säkert känner till eller hur? Ja. Med detta sagt vill vi ändå passa på att lyfta fram den första upplagan av Capcom vs. SNK som ett utomordentligt gott alternativ till dess mer folkkära halvsyskon. Här i Capcom vs. SNK kan Capcom-spelens Ryu och SNK-spelens Ryo likaså äntligen mötas i en fight på liv och... Öh, vänta lite nu... Vem, vad, vilka, va?! Jag vet ju inte vad fan jag snackar om!! Ryo? Med O?!
	==========================================================================================
13.	The House of the Dead 2	|TDG
	"Jag tar vänster sida!" "Sikta på huvudet!" "Se upp, han slänger en yxa på oss!" "Fixa han med motorsågen, nu, nu, nej, Nej, NEJ, FÖR FAN I HELVETE!!" Ungefär så kan en hektisk runda House of the Dead 2 låta. Detta är vad vissa skulle kalla det ultimata ljuspistolarkadspelet för sin tid. För vem bryr sig egentligen om att skjuta trista tjuvar och banditer i spel som Time Crisis eller Virtua Cop. Nej, zombier med motorsågar ska det vara. Det kanske bästa med den här typen av spel är att det hela är så fruktansvärt simpelt. Ta bara upp pistolen, sikta och skjut. De som då väljer att klaga på saker som den klichéfyllda storyn har endast sin egen brist på självdistans att skylla. Storyn SKA vara precis så här ytlig och banal, och får man för sig att gnälla på siktet så är det nog bara för att personen i fråga är en dålig förlorare som inte kan skjuta ordentligt. Eller hur Dylan? Värt att notera är för övrigt att här drog amerikanarna det kortaste strået för en gångs skull. De må ha fått Seaman och SEGA Marine Fishing till skillnad från oss i Euorpa men så är också den amerikanska utgåvan av House of the Dead 2 stympad och inte ens kompatibel med de officiella ljuspistolerna pga alla moralpanikkärringar där borta. Ett ljuspistolspel ska ju självklart spelas med ljuspistol och inget annat. Vidare bör man vara två samtidigt på det här. Inte bara blir det bra mycket roligare att hjälpas åt med att meja ner allt man ser, men även för att det här spelet är snudd på omöjligt annars. Ska man ha en vettig chans att komma till sista bossen ska man vara två. House of the Dead 2 tillsammans med en vapendragare bjuder lätt på en av konsolens hårdaste och mest intensiva spelupplevelser på denna sida av Atlanten. Är du seg med siktet eller glömmer i all hast bort att ladda om så kan det gå illa. De här zombierna är inte så slöa som de ser ut på STILLBILDER. Rätt som det är så är de framme och river dig blodig. Sikta, skjut, ladda om, sikta, skjut, ladda om, sikta, skjut, ladda om och om hela tiden från början till slut!
	- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Alt.	The Typing of the Dead (am)	|TDG
	Typing of the Dead är i grund och botten House of the Dead 2 fast istället för ljuspistolerna använder man konsolens tangentbord som vapen. Tro nu inte att det är så tråkigt att man kör med piltangenterna och någon enstaka knapp för att skjuta, nej, nej. Idén är som sådan att man skriver ihjäl zombierna. Här gäller då fingerfärdighet vet ni. Varje gång fiender dyker upp på skärmen visar sig olika ord under dem och för varje ord som man skriver in rätt med tangentbordet blir det en dödande träff. Knappar man in fel bokstav missar man och zombien kommer allt närmare... De tuffare fienderna behöver man skriva in hela meningar för att få ner och ofta är det smått komiska fraser som haglas fram. Det allra roligaste är dock när det står en fråga som man måste skriva in rätt svar på. Eftersom det dröjer längre innan zombierna går till attack är Typing of the Dead betydligt mer förlåtande än sin förlaga. Förmodligen för att man ju både ska hinna läsa och skriva in orden på skärmen och detta tar såklart längre tid än att bara krama en avtryckare. Det här är iallafall kul så att ljuspistolspel ska spelas med ljuspistol och inget annat omvärderar vi alltså nu. Hela idén att skriva ihjäl zombier istället för att fylla dem med bly är typ genial till att börja med. Helt klockrent. Precis som med House of the Dead 2 fungerar även Typing of the Dead bäst med två spelare och gärna en publik bakom så att alla kan hjälpa till med att gasta ut orden! Det här är ett minst sagt välkommet komplement till originalspelet. Vår enda invändning är att det, i sin tur, aldrig kom till Europa (grr... >_<). Detta är alltså House of the Dead 2 fast med tangentbord istället för ljuspistol. Det är mycket roligare än det låter faktiskt! Vi lovar och det kan ni skriva upp!
	==========================================================================================
12.	Crazy Taxi	|JMK
	Det låter alldeles säkert som en dålig klyscha med hänvisning till titeln men Crazy Taxi är faktiskt helt vansinnigt roligt. Jag minns ack så väl när de hade det i arkadhallen nere på stranden här i stan. Det var länge ett av mina absoluta favoritspel av märket SEGA och även ett av de få av deras titlar som jag som gammal Nintendo-spelare redan då kunde erkänna att jag tyckte väldigt bra om. Spelidén är lika unik som självklart enkel, vilket ju har kommit att utmärka Segas olika arkadspel. Här gäller det hur som helst att plocka upp passagerare och köra taxi så snabbt och så snyggt som bara möjligt i en storstad som helt uppenbart är baserad på San Fransisco med dess många långa nedförsbackar (vilket leder till både en och annan spektakulär luftfärd vill jag lova). Upplägget är helt fritt och man kan mao köra i precis vilken riktning som helst i den här tredimensionella staden. Även här var alltså Sega före sin tid. Många förknippar den icke- linjära stilen med Grand Theft Auto III och dess efterföljare men faktum är att Crazy Taxi var ett par år före med detta. Dessutom fungerar bilkörandet riktigt bra här till skillnad från i GTAIII som jag finner på snudd till ospelbart. Nästan varje ny spelomgång bjuder på helt oförglömliga spelminnen. Vad sägs t ex om att köra ut på tågrälsen eller lyckas komma upp på hustaken med taxibilen, och allt detta till The Offsprings passande hektiska soundtrack. Sammanfattningsvis levererar Crazy Taxi faktiskt förvånansvärt bra bilkänsla med ett skönt flyt i styrningen, väldigt kul musikval (The Offspring liksom!) och är överlag bättre än sin överdrivna uppföljare. Det första Crazy Taxi kändes nämligen aldrig för överdrivet eller flummigt. Det var helt perfekt för sin tid och är än idag en spelupplevelse likt få andra. Här kör man arma passagerare runt den trafikerade stadskärnan, ut i förorter, raka vägen genom parker, ut på motorvägar, tågräls och även hustak på väg till t ex kyrkan, Pizza Hut och Kentucky Fried Chicken!
	- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Alt.	Crazy Taxi 2	|JMK
	Anledningen till att vi nu valde att ha Crazy Taxi 2 som alternativ till det första spelet istället för att bara ha båda spelen på en delad placering är för att vi helt enkelt inte tycker att det rör sig om två likvärdiga spel. Tvåan känns verkligen helt annorlunda på ett sämre sätt. Den lite mer seriösa bilkörningen är ersatt med en (förvisso) mer galen körstil där bilarna t o m kan hoppa runt på vägen likt i ett plattformspel. Galet, javisst men i ärlighetens namn inte alls lika roligt. Det var liksom inte för att kunna få bilen att med ett knapptryck hoppa över bussar som vi då spelade Crazy Taxi till att börja med. Vi spelade det för att kunna köra taxi från punkt A till punkt B så vårdslöst snabbt som bara möjligt. Nyckelorden här är alltså "som bara möjligt" för problemet med Crazy Taxi 2 är att det är ju egentligen helt jävla omöjligt. Bilar kan ju inte hoppa över andra fordon med hjälp av en knapptryckning. Saken är den att det krävs ändå en viss mått av realism för att sådana här koncept ska fungera och hålla i längden. Det första Crazy Taxi var en perfekt avvägning mellan galet/overkligt kontra seriöst/realistiskt. Crazy Taxi 2 passerar däremot den gränsen med flera mil. Dessutom är det heller inte alls lika spännande att köra taxi i New York som i San Fransisco... Crazy Taxi 2 är fortfarande ett galet underhållande spel för stunden (och det gäller inte minst minispelen där man t ex ska spela golf med taxibilen) men på det stora hela är det inte mer än ett mindre hållbart alternativ till det suveräna originalet. Så var det dags igen. Skenet bedrar dock. Crazy Taxi 2 är inte mer av exakt samma utan snarare en andra portion av det snarlika men inte riktigt lika goda. Det är helt enkelt för mycket för sitt eget bästa!
	==========================================================================================
11.	SEGA Rally 2	|JMK
	Utbudet av för sin tid fina racing-titlar var rätt så stort till DreamCast. Vi hade SEGA GT, Metropolis Street Racer, F355 Challenge: Passione Rossa och en senare upplaga av Daytona USA bara för att nämna några... Men inget av dem har åldrats med lika stor värdighet som gamla goda SEGA Rally 2. Både originalet (som för övrigt är portat till Saturn) och del två hör till de där guldkliparna som man alltid förknippar med märket "SEGA" och förblir riktiga klassiker i arkadhallen. Faktum är att så fort någon nämner ordet "arkadhall" så tänker jag direkt på fyra saker: Stranden, flipperspel, lufthockey och Sega Rally. Allra bäst är det när mifforna som äger spelhallarna förstår att länka ihop fyra stycken maskiner. Genom åren som gått har vi nästan kört sönder arkadkabinetterna känns det som så att ratta tvåan kändes även ganska så ovant i början. Man hade spenderat så mycket tid och växelpengar på ettan, men tvåan var liksom lite mindre casual och lite mer finlir. Man fick nu alltså omvärdera en del tekniker som satt i sedan ettan. Inlärningskurvan är tydlig, men sedan tar det inte många lopp innan man är fast på nytt så det är bara att köra vidare. En nybliven klassiker till arkadspel alltså, så den länge emotsedda konsolkonverteringen av SEGA Rally 2 var självklart ett av de mest givna release-titlarna till Segas nya drömmaskin. Redan då kändes spelet relativt avskalat jämfört med genomsnittet efter att Gran Turismo kom och förändrade allt inom racing-genren vid "ungefär samma tidpunkt" (Sonys eget bilspel var först ut i Japan men Sega var före över hela världen ut till arkadhallarna men så var de också dryga året efter med själva konsolversionen så man kan väl säga att GT och SEGA Rally 2 kom runt ungefär samma tid, ja). Avskalat alltså, fast kanske också just därför fortfarande en fröjd att spela så här tio år efter releasen. Tillskillnad från andra bilspel, däribland ovan nämnda SEGA GT, MSR m fl som må ha varit tekniskt sett mer kompetenta på ytan men också betydligt stelare och tråkigare inombords. Där andra bilspel kommer och är bra för sin tid, för att sedan åldras och glömmas bort, så kommer vi för alltid att minnas SEGA Rally-spelen. Och där de flesta andra bilspelen från samma tid knappt är roliga alls vid en testrunda ett årtionde senare så kan SEGA Rally 2 fortfarande stoltsera med spelglädjen i behåll. SEGA Rally 2 är en riktig klassiker som vi alltid kommer förknippa med tidlös spelglädje framför yta...
	==========================================================================================
10.	Resident Evil - Code: Veronica -	|TDG
	1999 måste ha varit ett helvetes bra år hos utvecklarna på Capcom. Inte mindre än tre stora skräckspel hade de under utveckling samtidigt. Resident Evil 3: Nemesis och Dino Crisis till PS samt Resident Evil - Code: Veronica - till DC vänta WTF?! Ja, fanboy-tendenserna var tydligare än någonsin tidigare. Vreden spred sig som en löpeld bland alla som satt med Sonys konsol. Ett Resident Evil som inte skulle släppas till PlayStation, vad fan menades med det liksom?! Okej att det första Resident Evil även kom till Sega Saturn året efter PlayStation-originalet, eller att Resident Evil 2 även fanns ute till Nintendo 64 dryga två år efter alla PlayStation- ägare redan hade spelet. Att Capcom slängde ett ben eller två åt de utsvultna Nintendo och Sega-satarna, och då heller inte hela kycklingklubbor direkt utan bara rester som en massa PlayStation-zombier redan hade gnagt på i ett eller flera års tid, det gjorde liksom inget. Det kunde de gott ha. Men en helt ny del i serien som inte släpps först till PlayStation... eller än värre som inte släpps ALLS till PlayStation... Det var otänkbart. Men tji fick vi. När Code: Veronica väl släpptes till DC visade det dock sig vara ett såpass gediget tillskott till den odödligt populära skräckserien att jag förmådde inte längre att klaga... Med tiden konverterades det också till PlayStation2 dessutom, så efter en lång läxa i ödmjukhet kunde vi alla vara nöjda. Och nu över till själva spelet: Storyn i Code: Veronica väger betydligt mer än i de tidigare delarna. Kronologiskt var detta, fram till det första ljuspistolspelet senare till Wii, dessutom den sista delen som handlade om kooperationen Umbrella och deras skumraskaffärer. Under spelets gång styr man främst syskonparet Claire och Chris Redfield, välkända bland fansen från tidigare delar, i kampen mot Umbrella i sig och horden av odöda. Claire och Chris äventyr börjar på en avlägsen ö och leder dem ända bort till Antarktis. Med tanke på att storyn är en av de mest intressanta i serien, med en hel del twistar och oförutsedda tragedier, haltar spelet lite på grund av dess höga svårighetsgrad. Fast så kan man väl också vända på steken och säga att det här är "survival horror" som verkligen lever upp till sitt namn. Detta var det sista Resident Evil av den gamla skolan, med fasta kameravinklar och "vanliga" zombier.
	==========================================================================================
9.	Virtua Tennis 1-2	|TDG
	Det dröjde inte länge efter det första spelet innan Virtua Tennis redan hade gjort namn för sig som en ny sportspelserie med väldigt god tenniskänsla. Debuten i arkadhallarna var ändå ganska så blygsam med dess bara åtta valbara tennisspelare, även om alla var kända från den verkliga världen. Då det första spelet sedan portades till DreamCast lades ytterligare åtta spelare till (om än fiktiva sådana den här gången) men framförallt fick vi nu det otroligt beroendeframkallande World Circuit-läget. Det är här som du jävlar levlar din gubbe i olika träningsmoment för att kunna delta i tävlingar med sikte på att vara bäst i hela världen... Att ta dig till ditt sista Game, Set & Match tar tid. Det kan hålla dig sysselsatt i dagar, om inte veckor. Virtua Tennis 2 förfinade konceptet till perfektion och till skillnad från Jannes pärs med Crazy Taxi 2 som han redan skrivit om ett snäpp längre upp på listan (eller typ "längre ner" beroende på hur man ser på saken, för Scrolla UPP så kommer ni längre NER i placeringarna!) så är Virtua Tennis 2 i princip bara mer av detsamma och alltså mer av det goda. Inte nog med att man får en ny uppsättning på 16 spelare att välja mellan men alla är nu tagna rätt från den verkliga tennisvärlden och medan ettan var en stor korvfest så är de valbara spelarna i tvåan jämnt fördelade mellan damer och herrar (och det är nog bara Dylan som inte ser någon poäng med det...). Utöver detta har Sega utökat det redan lysande World Circuit med än fler träningsuppdrag, än fler turneringar och ett väldigt brett utbud med kläder, rack och andra prylar att utrusta dina egenskapade tennisproffs med. Glöm för alla tennisbollar i världen heller inte att den här konsolen har uttag för fyra stycken handkontroller! Att samla ihop vännerna för en helkväll med laddade dubbelmatcher i endera Virtua Tennis är fortfarande ett givet vinnande recept på hur man kan ha riktigt roligt tillsammans! Grafiken är skarp och känslan av att verkligen stå där nere på plan är stor i de båda Virtua Tennis-spelen till DC och för optimal rackkänsla kan du i tvåan även spela med den omtalade fiskespökontrollen.
	==========================================================================================
8.	Virtua Fighter 3tb	|MDJ
	Jag är ytlig och dum. När de andra i gänget plockade fram Virtua Fighter 3tb tyckte jag att det såg jättetråkigt ut på omslaget till skivan och karaktärsmenyn i själva spelet var bara gräslig i mina ögon. Nej, det här skulle jag inte tycka om alls tänkte jag. Som tur är hann jag inte bestämma mig för att fördöma spelet innan den första matchen var igång och gosse, vad fel jag hade... För under ytan är det här ett av de bästa fighting-spelen jag någonsin har råkat på! Konstigt nog var det nu Thomas som gick och blev helt trög i huvudet och inte ville fatta vilken bra grej vi hade igång här. Det blev bara jag och Jan som till slut satt och spelade match efter match, timme efter timme. Då hade han tydligen också redan spelat ettan-tvåan i någon numera nedlagd arkadhall men det kunde kvitta ändå för ingen av oss var direkt insatt i den här serien. Vi började sålunda att kämpa oss fram från samma nivå under samma förutsättningar och efter ett tjugo- till trettiotal superjämna matcher (och vi skrev t o m upp ställningarna att bevaras för eftervärlden så barnsligt roligt som vi hade det!) så lovordade vi Virtua Fighter 3tb som det i särklass mest realistiska fighting-liret nånsin. Kontrollen är jättebra verkligen och karaktärerna känns mer trovärdiga än typiska i genren. Borta är flygande eldbollar, lasersvärd och arga smådinosaurier. Detta är pang-på-rödbetan utan krimskrams runt omkring. Detta är Bruce Lee i spelform. Under våra brukliga nattliga uppesittardiskussioner om allt mellan tid och rum kunde vi för första gången prata taktik i ett fightingspel. Som ena övertrötta sportkommentatorer höga på kopiösa mängder kaffekoppar satt vi och analyserade föregående matcher medan Thomas bara tjurade som den tjurskalle han plötsligt blev av någon anledning. Vi malde på om när man får gå i sidled, blockera, kasta, slå, parera, ducka, hoppa och sparka runt från sidan osv... Mm, här handlar det inte om vem som utan eftertanke pepprar snabbast på vilka knappar som helst och faktiskt heller inte om vem som har lärt sig flest knappkombinationer utantill utan här gäller det att nästan känna av motspelarens hjärtslag och kunna förutse vad han eller hon tänker. Allt handlar nämligen om taktik och taktkänsla. Det gäller att ha de rätta knycken!!! Denna tes ville Thomas dock inte alls hålla med om. Det var skitsnack menade han (men så åkte han också på storstryk!). Karaktärerna i Virtua Fighter 3tb är för övrigt så jämnbra att själva tanken på att de åtta kämparna i Street Fighter II skulle vara välbalanserade mer känns som bullshit. Grafiken må inte vara världens vackraste men kontrollen och flytet i matcherna håller absolut toppklass. Drygt tio år efter release är detta fortfarande ett av de mest realistiska fighting-spelen någonsin där även omgivningarna måste tas hänsyn till. Trilla t ex av ett hustak eller ner på rälsen i tunnelbanan så är matchen över för din del.
	==========================================================================================
7.	Jet Set Radio	|MDJ
	Om jag skulle välja ett enda spel som mer än något annat uttrycker själva grejen med Segas sista hemvideospelkonsol så får det ändå lov att vara Jet Set Radio. Den artistiska ytan, det upprymda soundtracket, det nymoderna innehållet, den nydanande helheten... Allting känns så jävla mycket DreamCast. Först bekantar vi oss med den ökände piratradioikonen "Professor K" som öppnar detta livsstilspräglade äventyr med historien om dessa vilda ungdomar som glider omkring med rullskridskor på gator och torg i en färgsprakande Tokyo-tappning, med graffiti som främsta vapen mot överheten. Med både tids- och livsmätare flåsandes i nacken ska du i rollen som en av dessa farliga ligister hinna spraya taggar på utvalda delar av Shibuya, Benten och Kogane innan rivaliserande gatugäng hinner pissa på ditt revir. Jet Set Radio kammar hem poäng efter poäng i takt med att man ser och upplever mer och mer av spelets storstad. Spelkontrollen är bland de smidigaste vi har varit med om till DreamCast, får man bara tillräckligt med luft mellan sin spelfigur och marken när man hoppar av park- bänkar eller trottoarkanter så är det fritt fram för lite freestylande. Karaktärerna består inte av många polygoner, men den unika estetiken blir en makalös grafikuppvisning i vad som var det allra första spelet att använda sig av renderingstekniken cel-shading (och även med detta var alltså SEGA före sin tid!). I ett myskul pysselläge får man dessutom designa egna taggar åt gäng att tapetsera fasaderna med. Trots att det bara handlar om att åka rullskridskor och måla graffiti fick Jet Set Radio skenheligt nog mer kritik på grund av sitt "moraliskt tvivelaktiga innehåll" än de flesta spelen där man ska skjuta, slåss och döda...
	==========================================================================================
6.	Rez	|TDG & JMK
	Denna underliga titel från mannen med spel som både SEGA Rally 2 och Space Channel 5 med på meritlistan, döljer ett rälsbaserat shoot 'em up bakom en unik estetisk inramning. Typiska ljudeffekter som skott eller explosioner är utbytta mot stycken av den elektroniska musiken och då blir det upp till spelaren själv att komponera hela tonföljder i takt med att objekt efter objekt skjuts ner i perfekt synestesi. Rez brukar tillsammans med Ico till PS2 vara en titel som flitigt används i debatten om spel är konst eller ej. Huruvida man vill klassa Rez som en spelupplevelse eller en konstupplevelse är dock inte så viktigt. Det huvudsakliga är att man upplever det. För oss som är nere med elektronisk musik liknar Rez inget annat. Det är en orgie i ljud och ljus från början till slut. Trance, techno, house... Rez har allt och den härligt banala storyn backar upp det på ett absurt logiskt sätt. En artificiell intelligens kallad Eden har spårat ur i datornätverket där spelet äger rum och det är din uppgift att stoppa det och förstöra alla datavirus längst vägen. Hela resan utspelar sig alltså inuti cyberspace à la Tron och då är det väl också klart att det spelas konstant dunka-dunka-musik. Fast då en ny bana börjar kanske musiken bara hörs som ett lätt sus eller en simpel basslinga medan man styr son lilla figur flygandes genom en elektronisk värld med ett sikte framför. När en grupp fiender kommer in på skärmen använder man siktet för att markera dem och sedan skjuta iväg ett gäng laserstrålar som vid varje träff skapar ljud som smälter samman med bakgrundsmusiken. När man sedan gradvis tar sig igenom banan så byggs musiken upp mer och mer på det här sättet, ändå tills det blir en fullfjädrad låt med effekter, synthar och vad mer man nu kan tänka sig. Fyndigt som fan alltså! Bilder gör inte detta spel rättvisa. Rez är gjort för att upplevas i förening av syn, hörsel och känsel.
	==========================================================================================
< < Återvänd till förra sidan och plats 25-16		Fortsätt till nästa sida och 5-i-toppen > >