Topp-20:
NES-kassettspecialare

Då var det dags för specialplaceringarna... Som alla vet är livet inte rättvist varför det finns många bra NES-spel som vi aldrig ens sett skymten av i vår del av världen, åtminstone inte när det begav sig. Nedan finner ni vår topp-3 över de bästa missade NES-spelen, följt av vinnarna i bästa roll-kategorierna. Det senare bara för skojs skull.

--- Bästa missade Famicom-spelen ---

3.

Super Mario Bros. 2 (1986, Japan)

|JMK

Näst intill identiskt med det första Super Mario Bros. är denna direkta uppföljare. Det snarlika upplägget samt en svårighetsgrad från helvetet fick gubbarna på Nintendo att fatta beslutet att inte släppa det alls i väst (därför blev också vårt SMB2 ett helt annat spel som från början hette Doki Doki Panic! i Japan). Spelkontrollen i detta, det "riktiga" SMB2 var intakt från ettan och trots att få spel har varit lika frustrerande svåra så kändes det aldrig ojust att förlora. Fastän vi ibland kunde sitta en hel natt och bara komma två-tre banor framåt, blev det aldrig det minsta drygt att fortsätta lira. Tvärtom så blev tillfredställelsen att äntligen lyckas besegra en bana så oändligt mycket större!

Detta japanska SMB2 finns nu sedan en tid tillbaka spelbart ihop med ettan i engelsk utgåva till Game Boy Color, där det istället kallas "Super Mario Bros. For Super Players". Något mer sanningsenligt kan inte formuleras i ord. Spelet finns ju dessutom med i SNES-samlingen Super Mario All-Stars, där också passande nog döpt till "The Lost Levels".

2.

Final Fantasy II (1988, Japan)

|TDG

Final Fantasy II är faktiskt det enda spelet i NES-serien som har en annan bakgrundsstory än den typiska "fyra pojkar ska hitta kristallerna". Här handlar det istället om ett härsket kejsardöme som håller världen i ett järngrepp - och vidare om en rebellstyrka som försöker störta förtrycket men misslyckas gång på gång. Det är en historia om kärlek, tragedi och svek. Karaktärerna i FFII var heller inte bara några pojkar som man själv gav namn och klass åt, utan de hade alla sina helt egna öden och berättelser att förtälja.

Möjligheten att välja klasser fanns alltså inte alls med i FFII. Ytterligare en unik aspekt av spelet var att det heller inte fanns något traditionellt level up-system, utan man ökade istället sina statuspoäng genom att utföra olika kommandon i stridens hetta. För att t ex öka en karaktärs färdighet med svärd eller båge var det vapnen som skulle användas mycket i strider och för att öka säg hälsopäng eller stryktålighet skulle man utstå att låta fienden (eller ens egna kamrater!) klå upp en. Efter det här spelet övergavs dock detta innovativa och engagerande system och återsågs aldrig mer i ett Final Fantasy. Om spelets grafik finns det inte så mycket att säga... Då detta släpptes redan 1988 var det en liten, om ens någon, roll grafiken spelande i ett rollspel. Musiken var i alla fall allt annat än en besvikelse. Nobuo Uematsu började här visa vad han verkligen gick för och levererade flera minnesvärda stycken.

Denna uppföljaren till vad som blev Squares stora genombrott sågs inte här i väst förrän i samlingen Final Fantasy Origins till PSX och det tycker vi såklart är lite skamligt. FFII är inte alls svårt att få tag på nu, om vi pratar om de översatta versionerna till PSX och GBA dvs. NES-kassetten i all dess gamla glans finns dock bara utgiven i Japan och är mycket svårare att hitta. Ibland ser man dock exemplar på Tradera som ligger på relativt blygsamma summor. Kolla också gärna in ebay för det här spelet. Sedan är ju frågan om vitsen med att spela ett rollspel där man inte förstår språket och handlingen. PSX- och GBA-versionerna är därför att föredra såvida man inte samlar just för samlandets skull.

1.

Final Fantasy III (1990, Japan)

|TDG

Detta slutgiltiga Final Fantasy på NES:en är ett mästerverk. Det må inte hålla samma höga nivå på storyn som del två, men sportar likväl ett relativt välskrivet manus... Var den här delen verkligen glänser är däremot i dess jättestora mångfald i hela klassystemet. Square gick tillbaka till grunderna både vad gäller levlandet (dödade monster => erfarenhetspoäng) och storyn ("pojkar hittar magiska kristaller") och definierade därmed vad som (på gott och ont får man väl medge...) kom att vara det "rätta" Final Fantasy-konceptet i många år framåt.

Fyra unga pojkar trillar en dag ner i en grotta där de hittar en mystisk kristall som ger dem oanade krafter, och där börjar deras långa resa och kamp att rädda världen från ondskan som hotar under ytan. Som ovan nämnt är det i klassystemet som det här spelet glänser. Man har nu fler valmöjligheter och inte mindre än 22 olika sk "jobb" att sysselsätta sig med. Dessa utökas sedan i takt med att man hittar ännu fler kristaller under sitt äventyr. Man har även möjligheten att byta mellan jobb när helst man vill, vilket banar väg för oändliga gruppkombinationer och olika utmaningar. Försök till exempel att klara spelet med fyra White Mages... FFIII släpptes redan 1990 så det är fortfarande bara mediokert vad gäller grafiken men det är ändå relativt imponerande för att vara till NES och en klar förbättring sedan tvåan. Musiken är också något av det bästa som någonsin har hörts i ett NES-spel.

Det enda tråkiga med liret är ju att vi i väst tyvärr har missat det helt och hållet. Men det finns alltid en strimma av ljus i mörkret, då det bara i augusti förra året släpptes en helt nygjord version till DS i Japan och som i november hade hunnit översättas och släppas i USA. Vi i Europa får så klart vänta till senare i år, men får väl som vanligt hoppas på lite extra godis som plåster på såren. Likt fallet med FFII är det här konstverket ganska svårt att hitta i dess originalform. Den som tvunget vill ha NES-kassetten på japanska får helt enkelt leta runt på ebay. Vi andra kan trösta oss med att vi snart kan spela det till DS och det officiellt på engelska efter 17 års väntan.

--- Bästa rollerna i NES-spelen ---

Bästa manliga huvudroll: Mega Man
Har medverkat i - Mega Man I-VI (1989-1994)
Han är tyst, uttryckslös, förmedlar ett allmänt dystert intryck och tvekar aldrig att rädda världen från elaka robotar gång på gång. Mega Man är en hjälte som bäst sammanfattar självaste tonen i videospelen under NES-eran. Och vi älskar det.

Bästa kvinnliga huvudroll: Samus Aran
Har medverkat i - Metroid (1988)
Även om vi inte tycker att det första Metroid är ett tillräckligt bra spel för att platsa på vår topp-20 är det ett faktum att Samus Aran var NES:ens okrönta action-hjältinna, ett oväntat slag för jämnlikheten från Nintendos sida och väl värd kategorin bästa kvinnliga huvudperson.

Bästa manliga biroll: Mario
Har medverkat i - Mike Tyson's Punch-Out!! (1987)
Att placera ingen mindre än självaste Super Mario i endast en biroll som boxningsdomare i Punch-Out!! var ju ett snilledrag från Nintendos sida och säkerligen medverkade det till spelets stora charm. Klockrent. Helt enkelt klockrent.

Bästa kvinnliga biroll: Prinsessan Flugsvamp
Har medverkat i - Super Mario Bros. 2 (1989)
Det västerländska SMB2 var spelet där prinsessan äntligen fick glänsa. Här visade hon sig dessutom totalt sopa banorna med bröderna Mario!! I och med hennes överlägsna förmåga att glidhoppa var prinsessan det mest självklara valet i spelet... Med undantag för ett par tillfällen då svamppojken Toads snabba händer är behövliga väljer vi alltid att spela med henne i SMB2. Det skulle dröja till 2006 innan prinsessan fick en riktig huvudroll i ett eget spel men vi visste redan 1989 vad hon verkligen gick för.

Bästa skurkroll: Kejsare Paramecia
Har medverkat i - Final Fantasy II (1988, Japan)
Den ondaste av alla ondingar. Han vill inte bara kuva världen, han vill såklart förinta den också! Och inte fasiken bryr han sig väl om hur många kringvandrande äventyrare som han måste undanröja längst vägen!! Kejsarare Paramecia var skurkarnas skurk och en riktigt ful jävel också.