Format: 32X
Utvecklare: Novotrade (1995)
Från oss alla bakom kulisserna här på POPKORN önskar vi Er alla kära läsare ett gott nytt år och en god fortsättning och allt vad sånt där heter. Med 2018 nu i backspegeln kan man konstatera att det har varit ett rätt så lyckat år för vår del. En och annan utfyllnadsuppdatering till trots har vi ändå lyckats uppfylla vårt eget outtalade mål med i genomsnitt tre nya segment om månaden och något nytt i regel omkring var tionde dag. Så då fortsätter vi helt enkelt med det här upplägget även i år! Om det någon månad infaller något särskilt t ex den 12:e eller den 26:e eller något sådant, då är vi lite flexibla med datumen men annars blir det dagarna som slutar på 4 som gäller. Den 4:e, 14:e och 24:e var månad. Runt var tionde dag är en utgivningstakt som allt tycks passa sidan väldigt bra.
I början av 2016 provade vi med takten ganska exakt varannan vecka med två uppdateringar om månaden, men det här är bara så mycket enklare och smidigare att kunna hålla koll på i huvudet liksom. Plus att nu blir det ju mer material per månad för Er läsare med. Men nu får jag väl också gå in på dagens huvudrätt...
Och idag blir det Kolibri till Sega Mega Drive 32X! Den där svampen som satte på Megan ovanifrån vilket då inte är ur min egen snuskiga fantasi utan vad Sega själva på fullaste allvar försökte marknadsföra deras tillsats med. Ta bara en titt på detta och detta eller detta och säg mig om jag har fel. Detta var 32X i vilket fall. Praktiskt taget ett tillbehör till Mega Drive som för oss i väst släpptes bara drygt ett halvår innan Sega Saturn kom ut på marknaden år 1995. Redan året efter var 32X helt död. Det var ett av Segas stora misslyckanden under 90-talet som säkert bidrog till att folk senare skyggade undan för DreamCast. Fan, borta i Japan kom Saturn t o m ut lite tidigare än 32X så vad var liksom poängen med den här mojängen? För att förtydliga var 32X något som trycktes ner i kassettluckan på Mega Drive och hade en egen lucka för 32X-kassetterna som man alltså spelade på 32X via Mega Drive med allt uppkopplat till dumburken... Och vad som då minsann inte framgick på alla reklamannonser var alla jävla sladdar där bak. Inte sexigt.
32X blev alltså en gigantisk flopp försäljningsmässigt. Bara (eller hela) 40 stycken titlar hann hur som helst släppas till formatet under dess år eller så ute på marknaden varav vissa av dessa (däribland det ökända Night Trap som för övrigt lustigt nog kom ut även på Nintendos Switch bara häromåret) krävde att man inte bara hade 32X men även Sega Mega-CD inkopplat till ens Mega Drive för att fungera. Den primära konsolen med tillsats på tillsats alltså. Med ännu fler sladdar där bak såklart. Snacka om kaka på kaka. Eller kanske rättare sagt... Dubbelmacka? Men idag handlar det alltså om Kolibri. Som är ett "vanligt" 32X-spel. Ett som mao "bara" krävde att man hade 32X utöver en Sega Mega Drive-basenhet. Men varför Kolibri? Jo, en pytteliten detalj som är nytt för i år är att vi nu håller räkningen på spelen som framgrävs här på sidan så självklart tänkte jag att det vore väl klockrent med något till Segas gamla 32X som spel nr 32 i ordningen. Och genast så tänkte jag vidare till Kolibri av alla möjliga titlar till formatet!
Kolibri börjar med en fin titellös titelskärm. Resten av spelet är också fint om än inte riktigt lika så...
Men återigen, varför Kolibri? För det mest givna förstahandsvalet vore ju ändå Knuckles' Chaotix eller Star Wars Arcade. Ja, jo. Det vore det. Saken är den att jag har velat spela just Kolibri till 32X i en bra bit över 20 år. Ända sedan jag först läste om det i den svenska speltidningen Super POWER årgång 1995. Jag vet inte varför men av någon mysko anledning klickade jag och det där gamla uppslaget med varandra. Jag tyckte att detta Kolibri såg så förförande förtjusande ut så ja, man kan nog lugnt säga att detta blygsamma stycke svensk speljournalistik från en tidning som chefsredaktören själv numera tydligen inte vill kännas vid längre verkligen inspirerade mig. Och jag tänkte något i stil med att när jag blir stor, då vill jag också kunna spela och skriva av mig för andra om spel som Kolibri. Och bara nu i höstas tog jag mig äntligen tillfälle till det också. Att spela Kolibri för första gången alltså. Vilket det faktiskt inte alls var lika mycket bestyr med som jag från början befarade att det skulle vara. Jag fick igång allt direkt utan några som helst bild- eller sladdproblem och med kontrollen i hand började jag lira liret.
Och nu får jag därtill tillfälle att skriva om min spelupplevelse. I denna tid då det inte finns en enda fysisk spelblaska kvar i Sverige återstår alltså åtminstone nätet. Här är vi nu. Kolibri är kort sagt som en korsning mellan Fantasy Zone och Ecco the Dolphin. Vilket inte är konstigt heller då utvecklarna Novotrade tidigare låg bakom just Ecco-spelen till Mega Drive och Mega-CD. Man är uppenbarligen ingen delfin den här gången men som titeln förtäljer en liten kolibrifågel kvickt flaxandes med vingarna. Spelet börjar precis lika harmoniskt och harmlöst som Ecco, med vår djurvän till titelkaraktär som bara lattjar runt med sina kolibrikamrater ute i det fria när det plötsligt händer något som inte är av denna värld och BAAM! Kolibrin blir som till ett litet rymdskepp i en värld av shmup. Spelet är alltså en sidoscrollad shooter men ej en där man bara flyger från ena sidan av skärmen till den andra hela tiden utan, likt i Fantasy Zone, en där man (oftast) får flyga runt i vilken riktning man vill på banan och här scrollar skärmen inte bara åt höger och vänster men även upp och ner. Fast det finns också mer traditionella "scroll-banor" där skärmen mao scrollar av sig själv och man får hänga med i bilden med livet i behåll.
Också liksom i Fantasy Zone ska man inte alltid bara överleva från början till slutet på en bana men t ex peppra sönder vissa fiender på banan för att komma vidare. På en del banor ska samtliga fiender förintas innan spelet låter en fortsätta. Typ som i vissa utrymmen i Zelda-spelen. Sedan har vi banor som ekar Ecco-spelen där man fritt ska utforska stället och typ lösa pussel för att ta sig vidare. Och så de mer hektiska scroll-banorna såklart. Märk väl dock att det framgår inte direkt vad spelet går ut på egentligen. Det får man liksom bara fatta själv och det är lätt hänt att man fastnar redan på introduktionsbanan. Först trodde jag att det kanske bara var jag som inte begrep men så kollade jag upp det på nätet och nej, det är inte bara jag. Vad man ska göra först och främst är att leta upp en blomma som en massa andra kolibrier inte redan paxat för sig själva och dricka dess nektar. Nu har jag ingen manual till det här och vet således inte om en sådan hade varit till någon hjälp men en liten hint i själva spelet hade ju varit på sin plats liksom. Vad jag minns var Ecco-spelen inte så kryptiska för där kunde man kommunicera med andra havsdjur för just tips och råd. Kolibrin i Kolibri gör sig dock inga sådana besvär. Och storyn bakom allt framgår heller ingenstans i själva spelet utan är tydligen förpassad till manualen.
En fiendeskorpion! Till attack! Och en fiende... växt? Förgör!! Allt för att... rädda världen? Eh, say what?
Kontrollen är lätt att greppa i alla fall. Det är ju tre knappar och man ser i options vad de är till för. A-knappen är till för specialgrejer som att dricka nektar ur blommor. B är helt enkelt skjutknappen. Och med C-knappen gör man en kvick stöt framåt i riktningen, vänster eller höger, som kolibrin är vänd åt. Och i kombination med styrplattan kan man även göra snabba luftspurtar uppåt eller nedåt eller i någon av de diagonala riktningarna och även få fågeln att snabbt göra en 180 graders sväng, vilket känns sådär lagom svängigt. Så man flyger alltså runt och skjuter. Mestadels kryp och sånt. Stora grodor och ödlor får man dock passa sig för för dem kan man inte döda men de kan lätt äta upp en hel. Till sin hjälp har man i vilket fall en massa power-ups och energisköldar och grejer. Målsökande laser är nog min favorit. Främst för att, eftersom man inte bara flyger från vänster till höger utan får för det mesta faktiskt navigera fritt åt alla håll och kanter, då hamnar man ofta i lägen där fienden visar sig rakt ned- eller uppifrån och då är det liksom mycket smidigare med målsökande skott från var man än befinner sig på skärmen snarare än att först behöva positionera kolibrin rakt framför fienden för att skjuta ner dem.
Kolibrins resa tar en genom hyfsat många olika miljöer... Diverse öppna landskap, dunkla grottor och övergivna tempelruiner som tagna ur Donkey Kong Country. Nog är det fina bakgrunder alltid men själva spelgrafiken känns till och från aningen plottrig. Den lilla kolibrin smälter typ in i bakgrunden och det är inte alltid lätt att urskilja allt som försiggår på skärmen samtidigt. Inte minst skademätaren, i form av upp till fyra stycken ännu mindre kolibrier som flyger runt ens egen kolibri, som f.ö är dold tills man tar stryk eller får liv. Jag har alltför ofta ingen aning om hur mycket liv som jag har kvar i min fågel alltså. Med så här skönt flyt i kontrollen spelar man dock ändå gärna vidare. Musiken hjälper ju också till att dra in en. Här finns ett par minst sagt ljuva låtar som låter som toner rakt ur ett riktigt härligt japanskt konsol-RPG. Lite mer längre fram känns dock musiken mer och mer lite väl nedtonad och återhållsam.
Åtta bokstäver långa lösenord mellan momenten gör att man slipper börja om från första början varje gång man startar spelet. Ingen sparfunktion alltså men det funkar bra för ett sådant här spel. Till slut ställs man inför en slags sista boss och räddar sina kolibrivänner. Eller typ hela världen tydligen. Från vad kan man väl undra. Står bergis i instruktionsboken. Ja, det är en sådan där sak som stör mig alltså. För varför hade de bara inte med storyn i textformat i spelet? Nåväl. Just det, man kan visst spela två player med! Det tänkte jag inte ens på innan jag började på detta. Men just nu har jag ändå så bara en handkontroll inpluggad, vet inte var exakt vi har en extra och de enda andra lirarna som är här spelar ändå hellre nya märkvärdiga SoulCalibur VI mot varandra än gamla märkliga Kolibri med mig... Nåväl... Kolibri blev såklart aldrig ens i närheten lika stor som delfinen Ecco. Men det är en ganska unik titel och jag är då glad att ha fått spela det till slut. Det må vara långt ifrån perfekt och är väl rätt så nischat med men det är även ett av de mer minnesvärda exklusiva titlarna till 32X vågar jag påstå. Ett lagom annorlunda och inte helt linjärt shmup som flörtar med äventyrsgenren. Lugnt värt ett par spelkvällar. Men nu ska vi ut och se en film med anknytning till en annan flygande liten varelse som ger ifrån sig hummande ljud... Bumblebee. Och det blir starka nachos med het ostdipp till. Mmm... Livet är gott.
Mitt slutgiltiga omdöme: Tre stycken kolibrier av fem möjliga.
|
