Topp-25:
Sega Master System-spel

En kort anekdot om mitt eget förhållande till Master System innan vi fortsätter raskt vidare med de tio högsta placeringarna på listan. Jag hade ingen Master System som barn. Faktum är att jag inte hade någon Sega-konsol som barn... Mega Drive, Saturn, DreamCast och t o m GameGear är alla konsoler som jag köpt på mig först i efterhand som vuxen. När det begav sig var jag en Nintendo- och senare även PlayStation-lirare. Saken är den att man hade alltid några kompisar med en eller annan Sega-konsol ståendes hemma. Vanligast var ju Mega Drive och DreamCast vilket väl är varför de tidigare Sega-topplistorna här på sidan är kring just dessa två. Mastern och Saturn däremot var inte alls vanliga. Vad gäller Mastern kommer jag bara ihåg en enda snubbe som säger sig ha haft den som kid och det var liksom ett avslöjande som kom typ 15 år senare... Det bara råkade komma på tal en gång och jag var helt "Vänta lite, hade du Master System?! SEGA 8-bit?" och han liksom "Jo." och jag bara "Men varför sa du inget?" och det visade sig att han tydligen skämdes lite för detta när vi var små. För att "alla andra" hade ju Nintendo. Så... Ja. Min poäng är att fastän jag heller inte ägde någon Mega Drive t ex så kunde jag ändå spela den konsolen hemma hos någon kompis på den tiden. Men med Master System var det annat. Man kunde visserligen provspela en på Leksaksmagasinet i början på 90-talet minns jag och det var allt jag körde på den som kid. Inte förrän en bra bit in på 2000-talet, då jag ville vidga mina videospelvyer, började jag köpa på mig även Master System-kassetter. Först då upptäckte jag vilket litet kraftpaket det här var.

==========================================================================================

10.

Castle of Illusion Starring Mickey Mouse (Sega, 1991)

Castle of Illusion släpptes ursprungligen till Mega Drive/Genesis mot slutet av 1990 i Japan respektive USA. PAL-upplagan till Megan dröjde inte länge. Redan mars 1991 fick vi hit det. Lustigt nog hann Master System-spelet med samma titel komma ut på båda sidorna av Atlanten i februari samma år. Mega Drive-spelet var alltså först egentligen fastän vi här i Europa fick Master System-spelet strax innan. Vad det rör sig om är hur som helst en plattformstitel med Musse i huvudrollen - och jag var bara tvungen att gå tillbaka och dubbelkolla de föregående femton placeringarna för det här är faktiskt det första renodlade plattformspelet på listan! Run 'n gun, hack 'n slash, shmup, racing, shmup, shmup, shmup, racing, shmup, beat 'em up, pussel, shmup, shmup, rail shooter, rollspel. Det är genrerna som har tagits upp hittills... Både Zillion II och Penguin Land innehöll förvisso plattformselement men det var inte vad de spelen gick ut på. Så ja. Castle of Illusion. Det första plattformsspelet på listan alltså.

Som gammal Nintendo-lirare tycker man ju att plattform är den vanligaste genren som finns så det kändes bara lite knäppt att ha gått igenom så många spel varav inget i plattformgenren. Nåväl. Sist Musse Pigg-spel till en Sega-konsol togs upp här på POPKORN var inom ramarna för den omvisiterade Mega Drive-topplistan och då var det om Mickey Mania samt World of Illusion minsann. Castle of Illusion till Mega Drive fick alltså ingen placering, utan nämndes bara i förbifarten på tal om den direkta uppföljaren World of Illusion. Att Castle of Illusion till Megan petades från topp-25 men att jag nu har "samma spel" med på topp-10 till Mastern höjer kanske några ögonbryn bland de som har kollat in båda listorna. Saken är dock den att titeln till trots är det här inte alls samma spel som till Mega Drive... Det är mao inte bara någon nedbantad version av 16-bitsspelet utan faktiskt ett helt nytt spel med helt nya banor osv. Endast storyn är densamma (Musse ska rädda Mimmi från den elaka häxan i illusionens slott).

Grafiken är självklart tekniskt sett bättre i Mega Drive-liret, med bl a rörliga animationer istället för stillbilder i introt. Men estetiskt sett så tycker jag banne mig mer om stilen i Master System-versionen... Jag tycker t ex att själva slottet ser bättre ut i 8-bitspelet, däribland de mer "borgaktiga" dörrarna till banorna. Vidare ser det även bättre ut när Musse är under vatten här än i Mega Drive-spelet. Men det är inte enbart den mer stilrena grafiken som är att föredra. Liren är uppdelade i banor bakom olika dörrar och i Mega Drive-versionen går Musse helt enkelt igenom dörrarna en efter en. Här i Master System-versionen däremot får spelaren själv välja i vilken ordning man vill öppna dörrarna. Många bäcker små alltså och det är just sådana små variationer som gör 8-bitsspelet roligare överlag.

En annan sak. Istället för att trycka ner medan man hoppar för att göra en rumpsmäll trycker man på 1-knappen i den här versionen. Och oftast känns det ju mer rätt att trycka ner. Finns ett annat spel där man heller inte trycker ner som jag för allt i världen inte minns vad det var nu, men som jag minns hur mycket jag störde mig på av den anledningen... Men här tycker jag att detta, knasigt nog, fungerar bättre och smidigare än till Mega Drive. Hopp med 2 och smäll med 1, man får in rytmen liksom 2, 1, 2, 1, 2... Castle of Illusion är f.ö ett riktigt bra val för lite yngre spelare eller, som i mitt fall, pappor som spelar med sina små barn. Practice-nivåerna är ett snilledrag. Det här är ett roligt spel som försvarar sin plats väl, inte bara i SMS-utbudet utan även i utbudet Disney-titlar till de gamla konsolerna.


Det var en gång en mus... Men huruvida de sedan "levde lyckliga i alla sina dar" hänger på spelaren! ;p

==========================================================================================

9.

Land of Illusion Starring Mickey Mouse (Sega, 1992)

Riktigt välgjort men ska ett Musse-spel verkligen ha så ödesdiger musik? Land of Illusion är den fristående fortsättningen på det ovannämnda Castle of Illusion till Master System. Medan Castle of Illusion till Mega Drive följdes upp utav World of Illusion Starring Mickey Mouse and Donald Duck så följdes Master System-spelet upp utav Land of Illusion, dock utan Kalle. Det handlar alltså om två parallella spelserier. Eller två parallella universum inom en och samma serie. Eller nåt. Det här har hur som helst ännu mindre att göra med World of Illusion än vad Castle of Illusion till Mastern hade att göra med dess 16bitsmotsvarighet... Inte ens storyn är densamma längre (Land- och World of Illusion emellan dvs). Den här uppföljaren är kanske lite väl svår för de yngre spelarna... Eller så kanske man räknade med att barnen som tidigare spelade Castle of Illusion nu ändå var snäppet äldre och behövde lite mer utmaning.

Spelet känns iallafall mycket mera fritt än sin föregångare. För fastän där fanns banor som utspelade sig utomhus även i det förra spelet, kändes det ändå som att man hela tiden befann sig inuti slottet. Den där känslan av om man var typ fast inne i "illusionens slott" hängde liksom med i bakhuvudet. Bara en sådan sak som att man nu har en mer öppen spelvärld framför sig, med världkarta och allt, gör då sitt för frihetskänslan. I övrigt är spelupplägget från föregångaren sig likt. Att hoppa mellan plattformar, simma runt, plocka upp grejer att kasta på fienden eller plocka upp fotogenlyktor som lyser upp becksvarta områden, hitta tårtbitar som fyller på liv, landa på fienden med rumpan före för att ha ihjäl dem men även använda denna "teknik" i följd för att liksom studsa vidare utan att falla emellan och ställas inför diverse fantasifulla bossar är alltså mer av samma här fast i aningen tjusigare förpackning. Kort och gott ett skoj spel som jag t o m föredrar framför World of Illusion till Megan.


Musse är tillbaka i det fjärde Illusion-spelet på bara dryga två år. Men hur ska han nu ta sig vidare?

==========================================================================================

8.

Bubble Bobble (Taito, 1991)

Vet ni, "Final Bubble Bobble" som det här spelet heter till Master System i Japan släpptes faktiskt innan NES-versionen 1988 så jag undrade allt om det kunde ha varit den allra första konsolupplagan av Bubs och Bobs bubbelgumeskapader? Men nä, det visade sig att spelet kom ut till Famicom Disk System i Japan året innan. Och jag räknar heller inte med alla hemdatorer, nej. Här i Europa dröjde det hur som helst till 1991 innan Sega släppte Taitos egen portning av deras arkadklassiker från fem år tidigare. Tre år efter Japan-releasen av Master System-spelet såväl som den amerikanska NES-utgåvan, men åtminstone "bara" ett år efter PAL-släppet till NES. Den som väntar på något gott alltså... Bubble Bobble är i vilket fall lika kul som alltid... Skönt flyt, supersmidiga övergångar mellan banorna samt om man råkar bli träffad, trallvänlig musik, följsam kontroll, inget att klaga på.

Man liksom bara hoppar rakt in i smeten, skuttar lika nätt som lätt mellan plattformarna och blåser bubblor och samlar frukt och så håller man på. Det här är ju i princip samma spel som till NES men där man i NES-versionen får börja om från början om man får game over får man i SMS-spelet, tacksamt nog, börja igen direkt där man stupade... Att navigera i menyn i början är också smidigare här då man helt enkelt trycker upp eller ner för att flytta markören upp eller ner kontra att gå ner ett steg i taget med select-knappen till NES. Introt är finare i Master System-tappningen och musiken lite mindre uppskruvad och därmed mycket mer harmonisk. Så fastän grafiken under själva spelets gång är snäppet snyggare till NES, föredrar jag ändå Bubble Bobble till Segas 8-bitare. Ja, faktiskt. Och inte att förglömma... Tvåhundra fucking banor baby! Tvåhundra banor! Det här ÄR den definitiva hemversionen av gamla Bubble Bobble.


Bub och Bob är alltså de söta små dinosaurierna som flyter omkring i bubblorna i det fina introt i porten till Master System. Ta en noga titt på bana 192 förresten och kom ihåg spelet som sparkar Rygars röv!

==========================================================================================

7.

Golden Axe Warrior (Sega, 1991)

Charmig Zelda-klon med mycket bättre grafik än Nintendos egen förlaga. Visst, detta släpptes visserligen samma år som det tredje Zelda-spelet kom ut till Super Famicom i Japan så klart att det är snyggare än Zelda ett från flera år tidigare liksom, men spelet är ju fortfarande till en 8-bitskonsol och då jämför jag ju också det med Zelda till NES snarare än Super NES. Ljuv musik därtill förresten. Mysigt lir och listans stora överrasking... Är jag konstig som hellre spelar detta framför det "riktiga" The Legend of Zelda till Nintendos grå? Eller det "riktiga" Golden Axe till Master System för den delen? Själv har jag aldrig varit mycket för varken Altered Beast eller Golden Axe, så valet mellan den där ohyggligt fula Master System-versionen av det senare och den här förtjusande spin-offen var ju inte direkt svårt. Likaså tycker jag att detta action-RPG klår alla de andra liren i genren till konsolen. Och jag har provat på flertalet gamla rollspel till Master System, ja. Dragon Crystal, Miracle Warriors, Golvellius mf... Men av alla dessa var bara Phantasy Star starkt nog att också ens komma med på den här listan. Är det ett traditionellt textmenybaserat rollspel man är ute efter är då Phantasy Star det bästa valet till Master System. Föredrar man mer action gäller dock detta!


Ja, Golden Axe Warrior är sannerligen en Zelda-klon men so what? Spelet är ändå superskoj och helmysigt!

==========================================================================================

6.

SpellCaster (Sega, 1989)

Riktigt skönt flyt i såväl de textmenybaserade momenten (som driver storyn och utforskandet) som de sidoscrollade actionmomenten (där man undviker fiender och själv skjuter ner dem). De olika spelfunktionerna är väldigt bra integrerade till en fungerande och övertygande helhet. Spelidén funkar helt enkelt! Handlingen är skoj att följa med en del roliga kommentarer som dels baseras på spelarens egna val (som då den gamla gubben blir ursinnig och idiotförklarar hjälten t ex ^_^) och menyerna är fullt funktionella. Utforskandet är av peka-klicka-stuket, som i att man pekar på vad man vill titta närmare på och så väljer man i menyn om man vill prata med någon eller dra vidare någonstans osv. Det känns logiskt och plattform blandat med shoot 'em up-delen flyter på rätt så bra. Det är förresten alltid ett plus i min bok när man kan ladda upp skotten. Kort sagt ett nästan förvånansvärt bra action/äventyrsspel med tanke på vad den här kompotten egentligen består av. Action ā la kuta-och-skjuta samt äventyr ā la peka-och-klicka alltså. Man lyckas t o m skohorna in lite shmup på slutet. Lösenordsystemet kunde förvisso ha varit något smidigare men låt gå... Det finns förresten en uppföljare till Mega Drive, Mystic Defender, som kom ut året efter men som saknar charmen från originalet.


SpellCaster handlar om Kane som kutar runt i det feodala Japan och kastar trolldom i fejan på skurkarna.

==========================================================================================

5.

Shinobi (Sega, 1988)

Inte alls att förväxlas med Tengens Shinobi-port till NES som typ suger big time. Versionen till Master System gjord av Sega själva däremot, är då både snyggt och välgjort för sin tid. Smidig kontroll, inte lika så som i Shadow Warriors-liren till NES men det tar Shinobi raskt igen inom andra områden. Ingen irriterande återstudsning när fienden får in en träff t ex... Fienden "re-spawnar" heller inte om man går fram och tillbaka en skärm. Och man har oändligt med kaststjärnor! Ljuvt... Faktiskt. Tempot är inte så jättefort men snarare mer realistiskt fort. Man hinner verkligen ducka för fiendeskotten t ex. Kul att vissa fiender är i sittande skjutställning, andra i liggande osv. Känner man igen från lumpen. Kaststjärnor kan avlossas såväl ståendes som duckandes. Man kan t o m krypa fram på tårna i duckande ställning, i äkta ninja-style! Musiken är bland det bästa jag hört från 8bitsgenerationen. Riktigt nynn-vänlig bitpop som träffar precis där den ska. Tillkommer gör tuffa mini-spel som närmast påminner om dem från Ocarina of Time ca ett årtionde senare fast här kastar man kaststjärnor istället för att skjuta pil med båge. Lagom hård svårighetsgrad tillskillnad från de flesta NES-spel. Helt enkelt snyggare och överlag bättre än genomsnittsspelen till Nintendos 8bitare. Shinobi till Master System är definitivt värt ens dyrbara speltid.


Segas eget Shinobi sparkar röv! Superhöga hopp, kaststjärnor... Det är helt enkelt coolt att vara ninja!

==========================================================================================

4.

Alex Kidd in Shinobi World (Sega, 1990)

Börjar med en liten filmsekvens som förtäljer handlingen bakom spelet. Okej... Coolt. Spelet kör igång med en enkel världkarta. Överskådligt. Sedan kör vi igång på riktigt och Alex Kidd slashar sönder fienden med katana-svärd. Fuck yeah!! Bäst kontroll av alla Alex Kidd-spelen. Fast varför de har omvänt ordningen på attack- och hoppknappen från ettan, det vete fan men det spelar ju ingen roll. Bäst musik i serien. Medyckande. Ser ut att vara bäst grafik med. Det här gillar jag. Skarpt. Spelet har bra, dvs rättvis, utmaning och det är ett stort plus i min bok. Och man känner sig så cool när man kommer på bäst sätt att handskas med fienden. En gubbe skyddar t ex sig med svärdet så om man bara går rakt på får man inte in någon träff innan han i sin tur hugger en... Bakifrån tar man honom dock. Eller om man först låter honom kasta sitt svärd emot en och hoppar över det för att då gå till attack! Yeah! Banorna är bra uppbyggda, med t ex lådor som man kan stå på. Livmätaren från tvåan är tillbaka med. Kanon. Alex Kidd är en ninja nu med coola power ups därtill! Bra spel! Bättre än självaste Shinobi! Det här spelets enda riktiga tillkortakommande är att det är just rätt så kort... Men ni vet ju vad de säger, underbart är kort. Det stämmer verkligen in på Alex Kidd in Shinobi World.


Alex Kidd in Shinobi World är det bästa och läckraste och fyndigaste spelet i serien. Något som inte alls framgår på stillbilder är musiken som glatt överraskar med en egen tagning på låten från just Shinobi!

==========================================================================================

3.

Sonic the Hedgehog (Sega, 1991)

Mycket roligt spel och ett av Segas bäst bevarade hemligheter! Det är inte alls en nedbantad version av 16bitsspelet som man väldigt lätt kan luras att tro (och som många helt felaktigt bergis är övertygade om) utan faktiskt ett helt och hållet nytt spel med den blå igelkotten. Ett stabilt plattformarslir med helt nya banor, fiender (se de "verkligare" igelkottarna på andra världen bara!) och andra fyndiga finesser. Vissa inslag, som t ex de där "hopptornen", återkommer långt senare i Sonic & Knuckles medan andra segment, bl a broar som kollapsar om man står på samma punkt för länge, argsinta fiskar som hoppar fram ur tomma intet och banor där spelskärmen auto-scrollar framåt, känns som hämtade ur Super Mario Bros-liren... Tydliga inspirationskällor till trots är det här ändå ett gediget hantverk. Bandesignen är inte lika mycket "spring genom raksträckor och loopar" som i Mega Drive-spelet utan mer traditionell plattformsdesign med just rörliga plattformar att hoppa emellan och liknande. Allt som allt: Överraskande bra. Förmodligen ett av de bästa plattformstitlarna till endera 8bitare.


Den som tidigare har spelat Sonic the Hedgehog till Mega Drive känner säkert igen sig. Men ändå inte.

==========================================================================================

2.

Ninja Gaiden (SIMS, 1992)

Följsam kontroll, utmärkt grafik, ljuv musik, skönt flyt framåt, wow, det här är bra alltså! I min Shinobi-text, för tre placeringar sedan, refererade jag till Shadow Warriors till NES. Det var för att det är den versionen av Ninja Gaiden som jag genom åren har varit allra mest bekant med. Ninja Gaiden till Master System, som förresten inte bara behöll spelets riktiga namn i Europa (på den tiden var ordet "ninja" inte PK i vår del av världen och enbart därför döptes NES:ens Ninja Gaiden om till Shadow Warriors!) men också bara släpptes i PAL-områden, gjordes dock inte ens av Tecmo själva och är egentligen typ fristående från vad man tidigare upplevde på Nintendos gråa. Master System-utgåvan av Ninja Gaiden är med andra ord inte bara en portning utan faktiskt ett helt annat spel än det som de på Tecmo tidigare utvecklade och släppte till NES. Och helt ärligt så är detta också det bättre spelet. Segas egna utvecklare på SIMS lyckades inte bara simulera det som Tecmo gjorde utan t o m överträffa originalet... Att studshoppa mellan väggar, överrumpla fienden, slunga iväg kaststjärnor i alla riktningar funkar så befriande smidigt när man väl får in det rätta knycket men samtidigt är detta inte något direkt enkelt! Det krävs trots allt viss skicklighet. Man får vara på sin vakt för att liksom vässa ninjareflexerna. Har Du vad som krävs för att spela ninja? Hai, hai!! ^_^


Ninja Gaiden till Master System är sjukt snyggt. Detta kunde ju lika gärna ha varit på en 16-bitskonsol!

==========================================================================================

1.

Wonder Boy III: The Dragon's Trap (West One, 1989)

Det bästa Master System-spelet och så är det bara. Udda nog går spelet snabbare, dvs figuren rör sig kvickare/smidigare här än i Wonder Boy till MD. Blandar rollspelselement med äventyr och plattform på ett schyst sätt. Världen är större än man först tror. Trillar man ned i ett vattenfyllt hål mellan två plattformar innebär det t ex inte Game Over utan då fortsätter äventyret under vattenytan där en helt ny spelvärld uppenbarar sig. Prata med bybor, besegra fiender med svärdet för att få mynt, samla hjärtbitar... Ja, detta är ett charmigt äventyr. Rogivande. Det börjar hektiskt nog dock. Äkta in medias res. Man slungas rakt in i uppdraget att i rollen som allas vår underpojke kämpa sig fram till en fucking mecha-drake och såklart spöa skiten ur den med. Och sedan händer det! Drakens förbannelse. Eller "fälla" om man ska gå efter speltiteln... Man blir hur som helst själv förvandlad till en drake och förlorar då alla sina prylar! Resten av spelet går alltså ut på att bryta förbannelsen.

Under äventyrets gång ändrar man faktiskt skepnad flera gånger... När man först börjar spela tror man kanske att underpojken är fast i drakform fram tills att spelet är varvat men icke. Faktum är att man byter form efter varje besegrad boss. Allt från mus till lejon blir man. Jag gillar speciellt hökformen. Den påminner mig om Battle Beasts. Grafiken är tekniskt sett inte den mest imponerande (såväl Ninja Gaiden som Sonic the Hedgehog är snyggare egentligen) men spelet väger upp för det med ren fantasifullhet. Lösenordsystemet sparar ens framgångar. Det funkar fint. På det stora hela är Dragon's Trap i vilket fall mycket bättre än de numera totalt utdaterade äventyren till NES i min mening, som första Zelda, Metroid, Dragon Warrior mf som jag personligen bara inte står ut med för någonstans går helt enkelt gränsen för hur primitivt ett spel av den typen kan vara och ändå locka mig att fortsätta lira... Det här är däremot inte bara spelbart än idag, men fortfarande bra. På riktigt. Helt klart.


Skåda den fruktade meeecha-draaaken!!! Bakgrunden må bara vara helsvart men för varje träff man får in blixtrar det till i knallgult. Och hur man inte gilla sådana detaljer som solglasögon på det där molnet?

==========================================================================================

< < Återvänd till föregående sida och plats 25-11