Format: PlayStation
Utvecklare: Square (1997)
Den 17 november 1997 kom Squares japanska konsolrollspelmästerverk, Final Fantasy VII, ut till Sonys PlayStation i Europa. Det var både den första delen i serien att släppas i vår del av världen samt det allra första FF-spelet till något annat än ett av Nintendos format. Efter tre delar till Famicom i Japan, varav bara det första spelet även släpptes till NES:en i Amerika, och ytterligare tre delar till japanska Super Famicom, varav bara del IV och VI även kom ut på den hemskt fula amerikanska versionen av Super NES:en och då del II-III inte fanns ute där sedan tidigare döptes fyran om till tvåan och då del V heller inte kom ut på engelska när det begav sig döptes sexan om till trean, valde Square alltså att fortsätta serien annorstädes än på Nintendos följande 64-bitare. Från första början väntade folk sig "Final Fantasy 64" eller "Final Fantasy IV" till Nintendo 64...
..och istället blev det Final Fantasy VII till PlayStation. Vilket verkligen var en game changer på den tiden. Sony var fortfarande de helt nya snubbarna in i leken likt Philips med deras CD-i. Nintendo och Sega var de som liksom gällde på riktigt... Men Sega hade gjort bort sig för tredje gången på raken så ingen ville ha Saturn medan Nintendo tålmodigt körde sitt eget race alltmedan det hände alltfler alltmer spännande saker på PS-fronten. Jag som var en inbiten Nintendo-lirare dåförtiden lyckades hålla mig fram till 1997 då N64:an fanns ute även i Europa innan jag erkände för mig själv att jag faktiskt ville ha en PS också. Och det var just FFVII som avgjorde saken. Jag var redan frestad sedan minst något år eller så tillbaka. Då jag t ex först spelade Tekken 2 hemma hos en kompis hösten '96 var jag hur imponerad som helst av grafiken, ljudet, slutfilmerna och hela köret. Sånt här fanns liksom bara inte till Nintendos konsoler. Sonys allra viktigaste kort mot Nintendo var dock just FFVII... Ingen annan enskild titel lyckades övertyga lika många lite äldre lirare att skaffa sig en PS, om inte istället för- så åtminstone utöver N64. Och jag var en av dem. Så när FFVII kom ut här i Europa november 1997 och fick hela 97/100 i den svenska Super PLAY-tidningen kunde jag heller inte längre hålla mig till endast Nintendo-konsoler.
Det kom typ som en sorts uppenbarelse nästan. Då jag väl var inställd på att "önska mig" en PS i julklapp, för att jag då bara gick i högstadiet och hade helt enkelt inte egna pengar att handla en hel ny konsol för, kunde jag plötsligt tänka mig en massa spel på den som jag innan mestadels ignorerade då de inte fanns till någon Nintendo-konsol. Vi snackar Resident Evil, Tomb Raider, Wipeout 2097, Tekken 2 såklart och inte minst Crash Bandicoot och Croc då plattform ändå var den allra viktigaste genren som fanns då in på den tredje konsolgenerationen med Nintendo i spetsen. Det här ändrades såklart just iochmed PS. Istället fick de japanska konsolrollspelen rejält med vind i seglen. Aldrig tidigare hade så många olika titlar i genren översatts till engelska och i många fall släppts t o m i Europa som under PS-tiden. Något som vi faktiskt har Square och FFVII att tacka för. Det här var verkligen inte bara som vilket annat spelsläpp som helst. Det här var en avgörande händelse i spelvärlden och i sådär ett halvt årtionde framåt var Square tveklöst en av de bästa spelutvecklarna som fanns. Allt tack vare FFVII som lirare världen över, varav många helt nya till både serien och genren, obetingat tog till sina hjärtan. Själv fick jag dock ingen PS med FFVII till i julklapp det året. En helt ny konsol med spel var trots allt såpass kostsamt att jag skulle ha sagt något tidigare än bara en månad innan jul menade min mamma. Jag blev dock glatt överraskad när jag redan i början av 1998 fick en PS-konsol i födelsedagspresent. Ihop med det där Croc-spelet och såklart FFVII. Däremot utan något minneskort. För det hade ju min mamma ingen aning om att man måste köpa till separat. Det fick jag köpa själv med sparade fickpengar.
FFVII är en riktig klassiker till videospel och så är det bara. Det togs emot med öppna armar av nästan förvånansvärt många. Nästan alla jag kände som spelade videospel på den tiden hade FFVII. Folk som egentligen spelade mest på dator, de som annars mest kör sportspel, "pluggisarna" såväl som "värstingarna" i klassen och sådana som jag som kunde hända med alla. En sak som jag aldrig glömmer är hur några jag kände då som annars aldrig pratade med varandra faktiskt satt vid samma bord i skolan och snackade som gamla bekanta. Om FFVII. Jag kunde inte tro mina ögon eller öron. För en gångs skull kunde de alltså mötas på mitten, med FFVII gemensamt. Visst, det var ju några som kallade spel sin hobby men ändå inte begrep vad som gjorde detta så speciellt... Fast det är ju deras förlust. Vi som hellre provade på något annat än samma gamla Mega Man-spel årtionde in och årtionde ut har nog något mer intressanta spelminnen också. Bara själva inledningssekvensen till FFVII är ju en av de mest minnesvärda momenten i spelhistorien. Musiken, kameran som zommar ut, först med fokus på Aeris medan hon med ekande steg går sakta ned för gatan och sedan på hela den jättelika och lika delar cyber som ångpunkosande staden Midgar, loggan som sveper in i bild, musiken återigen och kameran som nu börjar både zooma in igen och klippa till tåget som rusar in men mot vad..? BAAM! Man kastas nu RAKT IN i handlingen. Här börjar spelet på riktigt, som i att man får börja styra sin spelkaraktär själv. Och det börjar verkligen DIREKT också. När man först upplevde det här... Gåshud alltså. Som omedelbart följdes av en wow-känsla som heta duga.
När jag nu spelade om FFVII så gjorde jag faktiskt det på PSP. Det fungerade otroligt bra måste jag säga. Den femte generationens videospel ser ofta inte så sköna ut som man minns dem på våra moderna digitala TV-apparater med högre upplösning och annan tjofräs. Faktum är att lir från den här tiden kan se mycket sämre ut nuförtiden om man inte lirar på en lika gammal dumburk för man märker liksom exakt hur grovhuggen den tidiga 3D-grafiken faktiskt var. På en mindre PSP-skärm är det här dock inget problem alls tycker jag. Det kan jag alltså helhjärtat rekommendera. Att spela FFVII bärbart alltså. Vilket ju också har den fördelen att man kan spela lite när- och var som helst. Att "grinda" genom random strider för att levla upp och samla pengar medan man ligger till sängs om kvällarna... Vissa läser kanske en bok i sängen men jag lirar hellre lite FFVII. Den enda egentliga skillnaden mot att spela det här som på den gamla goda tiden, på en taggig grå PS-basenhet med en vanlig PS-kontroll i hand (för detta var innan första DualShock t o m), är väl att PSP inte har dubbla axelknappar och då FFVII använde samtliga kontrollens knappar så får olika riktningar med styrspaken motsvara L2 och R2. Men det funkar fint ändå och att ladda hem en digital utgåva av FFVII till "PSOne" som det heter nu, från PSN dvs PlayStation Network är i skrivande stund förmodligen det mest lättillgängliga sättet att spela originalspelet på.
FFVII är i grund och botten ett gammalt hederligt textbaserat JRPG men är också mycket kvickare och smidigare än många andra dåtida lir i genren. Det är betydligt mer strömlinjeformat gentemot vad som var vanligt då. Och så var det ju mycket snyggare och häftigare än allt som kom innan.
Fastän FFVII var den första moderna delen i serien var mycket av det traditionella spelupplägget fortfarande intakt. Random encounters och textmenybaserade strider i typ tur-och-ordning. Precis som vi rollspelare vill ha det med andra ord! Rollspel ska vara rollspel, och inte några jädra actionbaserade hack 'n slash. Striderna är ju symboliska. Som i schack eller Sailor Moon. Så har jag alltid sett det iallafall. Och jag jämställde precis schack med Sailor Moon, ja... Och båda jämförde jag med FFVII. För jag tycker om alla tre, har spenderat hundratals timmar åt vardera och ser likheterna liksom. Som de flesta säkert vet håller Square Enix, som de heter nuförtiden, för närvarande på med en remake av FFVII med titeln "Final Fantasy VII Remake". Men såklart blir det inte bara samma redan utmärkta rollspel med tekniskt bättre grafik. Åh, nej. Såklart ska de tvunget behöva skrota hela det klassiska stridssystemet och byta ut det mot något som taget rakt ur Kingdom Hearts för att button mashing medan man ränner runt i cirklar och allting typ sprängs runtomkring en är väl vad dagens sk "rollspelare" vill ha..? Eller är det snarare Tetsuya Nomura som har huvudet för långt upp i sitt eget arsel? Jag skulle nog satsa mina pengar på det senare. Karln borde ha hållit sig till endast karaktärsdesignen. Som för övrigt är helt utmärkt i FFVII. Grafiken överlag är helt förtjusande. Visst, karaktärerna ser i det närmaste ut som Lego-figurer och alla bakgrunder utanför striderna och världskartan är förrenderade men vad många tycks missa i sammanhanget är att de också är helt otroligt vackert handritade! Det faktum att omgivningarna är förrenderade förtar ju inte hur oerhört välgjorda och stämningsfulla de är.
Musiken av Nobuo Uematsu är även den helt otroligt vacker och stämningsfull och den dystopiska såväl då- och sam- som framtidsversionen av världen där liret utspelar sig var faktiskt en frisk fläkt från de fram till dess i konsolrollspel så mycket vanligare typiska fantasy-miljöerna. För att förtydliga så har det här inte med olika tidsepoker att göra. Den påhittade världen i FFVII är helt enkelt ungefär som vår egen samtid med motordrivna fordon, automatiska eldvapen, ubåtar, helikoptrar osv. På många sätt är det som en inte alltför avlägsen framtid med den futuristiska metropolen Midgar i centrum men i andra avseenden är det snarare som typ hundra år bakåt i tiden för oss. Flygplan finns men är tydligen väldigt ovanliga och de flesta bosättningarna runtom i världen är småstäder och allting känns mest som vilda västern. Det är en härlig värld. Så dyster men samtidigt så härlig. Då man väl kommer in i den här spelvärlden så vill man aldrig att liret ska ta slut. När jag för första gången hade kommit så långt som till "den sista grottan" då på 90-talet så ville jag inte fortsätta. För likt med en bra bok som man inte vill läsa till sista sidan för man vill inte att den ska sluta så ville jag inte att den här berättelsen plötsligt skulle vara över. Men såklart spelade jag vidare till slut. Och "klarade" spelet. Sedan dess har jag varvat FFVII flertalet gånger. Och nu senast klarade-klarade jag det verkligen. Jag letade upp allting som fanns att finna, besegrade alla bossarna, levlade upp alla karaktärer till max, bemästrade all materia osv och så passade jag på att spara på separata sparfiler vid vissa valda tillfällen så att jag kan gå tillbaka och spela om särskilda delar utan att behöva börja om från första början liksom. Så mycket älskar jag FFVII... Vissa rollspel, som mesiga Mass Effect t ex, får folk att häpna när de är nya men bleknar sedan bort med tiden. FFVII förblir däremot bäst.
Mitt slutgiltiga omdöme: Fem odödliga FFVII-logotyper av fem möjliga.
|
