Originaltitel: Shurayuki-hime
Produktionsår: 1973
Längd: 97 minuter
Genre: Historiskt drama
Land: Japan
Regissör: Toshiya Fujita
Skådisar: Meiko Kaji, Toshio Kurosawa, Eiji Okada, Sanae Nakahara
Handlingen i ett nötskal: Förändringens vindar blåser hårt och kallt i Japan i slutet på 1800-talet. När en oskyldig far och son mördas i kallt blod och modern i familjen blir våldförd, bortförd och dömd till fängelse för mordet på en av gärningsmännen så är det bara början på en blodshämnd som går i arv från mor till hennes nyfödda dotter. 20 år senare är tiden för hämnden inne.
Vi hoppar alltså rakt från förra månadens Snövit till Snöblod, från väst åter till öst och från år '37 till '73.
Lady Snowblood är ett japanskt perioddrama direkt baserat på mangan med samma namn skriven av Kazuo Koike, som även skrev framför allt Lone Wolf and Cub, med illustrationer av Kazuo Kamimura.
Den här filmen var tydligen en stor inspirationskälla för Quentin Tarantino, föga förvånande för övrigt, när han sedan i sin tur gjorde Kill Bill på 2000-talet.
Denna är likaså en blodig hämndmordhistoria med en härdad och hårdnackad svärdsvingande kvinna som ser rött så att säga, driven av sin vendetta.
Den japanska titeln, Shurayuki-hime, är förresten en vink till Shirayuki-hime som är det japanska namnet på just prinsessan Snövit. Således är detta faktiskt en väldigt passande uppföljning till förra månadens framplockning skulle jag säga, om än så högst medvetet lustigt nog. Och så har jag också haft denna i backloggen i åratal nu...
Vår berättelse börjar år 1874 på Hachioji anstalt i kvinnofängelset i Tokyo. Här föds en liten flicka till en av de intagna. Yuki är hennes namn. 20 år senare är hon mer känd som lönnmördaren Lady Snowblood. Eller ehm, "Fröken Blodsnö" på svenska enligt den översättningen som jag tittade på med artighet av Njutafilms. I en remastered och oklippt version dessutom. Det tackar man för. Riktigt bra bild faktiskt. Min enda lilla kritik mot den här specifika DVD-utgåvan är avsaknad av engelsk text... Man får hålla till godo med text på svenska, danska, finska och norska vilket inte är något problem för bara mig men det blir ju lite kinkigt om jag skulle vilja visa den här för någon som kanske inte behärskar något av de nordiska språken men kan engelska... Det finns helt enkelt ingen god anledning till att svenska eller nordiska utgåvor på DVD inte alltid har engelsk text som valmöjlighet. Det borde väl vara en självklarhet med engelska också. Nåväl.
Detta är en blodig film. Det är så mycket blodsplatter redan under de första fem minuterna, det är underbart! Är våldet motiverat? Givetvis! Vår tappra hjältinna söker ju rättfärdig hämnd för oförrätter. Man vill se henne hämnas. Hämnd, ljuva hämnd... Den här filmen är en inspiration...
Musiken sätter stämningen med. Ett bra soundtrack rakt igenom men speciellt temalåten sticker ut och fångar ens öra direkt.
Shura no Hana eller Flower of Carnage på engelska (Blodbadsblomman?), framförd av Meiko Kaji; den ledande damen själv som faktiskt var sångerska också, och låttexten är därtill skriven av bland andra Kazuo Koike själv; mannen som alltså författade manga-förlagan som spelfilmen är baserad på.
Den här låten är förresten med i Kill Bill också, och ingen cover eller nåt sånt heller utan just den här låten rakt ur den här filmen, så det är då inga subtila hintar där inte om vad som faktiskt var den direkta inspirationen till Kill Bill.
Den snöiga gatan kommer snart att färgas blodröd...
Vi hör också väldigt, väääldigt funky 70-talsmusik friskt blandat med mer typiska toner som hör det gamla Japan till. Ett bra soundtrack rakt igenom som sagt var och definitivt något som ger denna adaption sin egen identitet gentemot mangan.
Lady Snowblood är alltså baserad på en manga skriven av Kazuo Koike och den som är bekant med vissa av hans andra utmärkta verk, inte minst redan nämnda Lone Wolf and Cub då och därtill den tillhörande Samurai Executioner men även något som t ex Crying Freeman, känner alldeles säkert igen sig i den här berättelsen också. Det här är i högsta grad i samma stil och anda alltså. Kazuo Koike-vibbarna är sannerligen närvarande.
Man får vara redo för en del snusk med, om än blott förebådat eller ur bild. Vår hjältinna blir t ex omringad av ett gäng bondlurkar som glatt dansar och sjunger att "Den ärade slidan har kommit!" samt förklarar att de kommer att dela på henne mellan varandra. Och hennes mor blev grupptagen med våld i tre dagar tror jag de sade, medan en tjock kärring tittade på och skrattade.
Fast det är väl klart, det var väl lite sånt som hörde de tiderna till. Om jag noterade rätt så var året 1873 då hennes far och halvbror mördades och allting utspelar sig mellan den tidpunkten och 20 år framåt i tiden. Handlingen framförs genom återblickar också. Hela händelseförloppen är ur ordning och filmen hoppar fram och tillbaka i tiden, men allting görs väldigt tydligt och det är således vädligt lätt att hänga med. Fast det är trots allt mycket backstory som förmedlas, däribland mycket snack mot olika sorters still- eller mer eller mindre stillbilder, så man får verkligen hänga med i svängarna alltså, men det är härligt, inget koppla av hjärnan här inte... Så härligt!
Det är heller ingen billig actionfilm. Lady Snowblood är tvärtom verkligen välfilmad och nästan oväntat välgjord och fängslande. Men om det är produktionsvärdet som drar in en så är det storyn som håller en kvar...
Berättelsen har flera lager, karaktärerna och deras relationer till varandra likaså. Helt klart en intressant story med lika intressanta karaktärsskildringar.
Den övergripande storyn berör när värnplikt infördes i Japan, hur folket var emot detta och det blev revolt och upplopp. Det är mot bakgrund av detta som fröken Snöblods (eller Blodsnös då...) far och halvbror dödas. När fadern huggs ner och blodet sprutar och rinner likt en röd flod så yttrar den döende mannen bara ett ord... "Oresonligt." Ja, det var allt han hade att säga om den saken alltså. Fucking A.
De direkt ansvariga individerna för detta som fröken söker hämnd på var vid den tiden alla bara några småskurkar som lurade bybor på pengar och den oskyldiga familjen hamnade i stort sett bara i kläm. Modern själv dödade sedan en av de fyra skurkarna för vilket hon alltså hamnade i finkan för. Filmen börjar faktiskt just där, i kvinnofängelset Ichiyaga, där modern beskrivs som en löpande hynda för där knullade hon runt i syfte att bli på smällen bara för att få en kid som kunde hämnas åt henne... Och där föds fröken Snöblod, förlåt Blodsnö, "ett barn av blodsåkern" som de kallar henne, ett barn avlat endast för att utkräva kall HÄMND. "Du måste hämnas på våra fiender!" säger mamman åt bebisen. Det är rätta takter!
Yuki, som var hennes egentliga namn som ni kära läsare säkert minns, behöver givetvis vara en extremt vältränad mördare för att kunna utkräva den efterlängtade hämnden. Och det är hon också. En munk vid namn Dokau lär henne allt hon behöver från dess att hon är bara barnet... En random kärring som hade lite tid kvar av sitt fängelsestraff innan hon släpptes ut tog med sig bebisen dit till honom får man veta. Men Yuki är ingen jävla flickboss heller. Efter många långa år av hård träning, hela årtionden, så köper man att Yuki kunde bli så duktig och dödlig med svärdet. Detta är en genuint stark kvinnlig karaktär. Och Meiko Kaji gör utmärkt ifrån sig i denna roll. Munken spelas av Ko Nishimura men har ingen större roll i filmen utöver att vara Yukis mentor. En journalist tillika författare som heter Ashio, spelad av Toshio Kurosawa, får däremot mycket skärmtid och stor betydelse under den andra halvan av rullen, nästan som om storyn kretsar kring honom helt plötsligt. Vidare spelar Eiji Okada och Sanae Nakahara de två sista skurkarna som det också ägnas mer speltid åt och som likaså ges mer tyngd.
Här händer det grejer.
Filmen är intressant rent visuellt med. Det som fångas på bild är stundtals väldigt stiliserat, som vid ett tillfälle då kameran zoomar ut från ett fängelsegaller mot ett snöfall utomhus, som övergår från snövitt till blodrött, så är det precis som något ur Sin City från 2000-talet, fast detta var 1973.
Vi får flera längre segment med bakgrundshistoria och med välkommen variation. Dels blir det mycket snack mot tecknade bilder, som tavlor typ, sedan mot fotografier, som vid ett tillfälle rör sig liksom hackigt som om det vore en manga som kommit till liv, det är mycket stilfullt. Och ännu längre in får vi en flashback i serierutor som om rakt ur mangan, vilket det förmodligen är också... Mycket fräckt!
Och jag skriver förmodligen för att jag själv inte läst mangan, min förkärlek för andra serier av Kazuo Koike till trots... Och jag äger faktiskt själv åtminstone första volymen av mangan men har bara inte tagit mig tiden än till att läsa den de senaste 20 åren sedan den först gavs ut på engelska... Och detta under tiden som jag har läst om alla 28 volymer av Lone Wolf and Cub flera gånger. Ja, ja, jag har den i backloggen helt enkelt!
Likt en manga, och bergis också något som Tarantino tagit lärdom av, är den här filmen uppdelad i kapitel förresten. Med klockrena titlar till dessutom. "Blodigt paraply och en känslosam död" är t ex titeln på kapitel 3. Fuck yeah.
Lady Snowblood är en händelsefylld film. Och då är hela filmen bara lite mer än en och en halv timme?! Den känns mycket längre men på ett bra sätt, nästan som avsnitt ur en TV-serie som man ser i följd. Det var länge sedan jag såg en sådan här bra film för första gången, mycket, mycket trevlig överraskning. Liksom, jag anade redan på förhand att den skulle vara bra men jag trodde faktiskt inte att den skulle vara så här bra. Det sista kapitet heter "Njutningens paviljong" och här tycker man dock att de kanske kunde ha kapat bara några minuter av hela föreställningen. Hela kampen mot sista bossen blir lite väl utdragen.
En annan liten anmärkning jag har är att man ser inte mycket av vår frökens tid då hon är verksam som yrkesmördare. Vilket hon är alltså, likt Ogami Itto så dödar hon folk mot betalning, det är liksom den vägen hon vandrar med den slutgiltiga hämnden i sikte. Istället för en lite väl utdragen sista showdown hade jag hellre haft en lite mer utdragen början med fler lönnmord alltså.
En viss twist ser man också komma långt i förväg.
Sedan är det ju faktiskt lite fånigt med hur mycket blodet skvätter och sprutar, samt de gånger vår orädda hjältinna hoppar och gör volter som om hon vore Spindelmannen när filmen för övrigt är på fullt allvar. Nog för att det är en stor del av charmen men det är ändå också något som man bara får ha överseende med för att inte tas ur föreställningen...
Att allt annat annars inte är helt historiskt korrekt, som när vissa utländska flaggor som ej var i bruk under den tidsperioden som filmen utspelar sig syns i bild, det är liksom inget alls att haka upp sig på. Men många bäckar små och det är ändå sådant som sänker filmen lite.
Innan sista akten var jag redo att dela ut fyra av fem svärdshugg men filmen tappade mig lite där mot slutet alltså... Även om Lady Snowblood i slutändan inte är mycket bra så är den fortfarande bättre än "bara" bra dock, så slutbetyget landar på tre och en halv av fem blodiga snöbollar. På gränsen till mycket bra kan vi säga.
Betyg: Tre av fem blodstänkta snöbollar. Mellan bra och mycket bra.
|
