Originaltitel: King Kong
Produktionsår: 1933
Längd: 100 minuter
Genre: Skräck
Land: USA
Regissörer: Merian C. Cooper, Ernest B. Schoedsack
Skådisar: Fay Wray, Robert Armstrong, Bruce Cabot, Frank Reicher
Handlingen i ett nötskal: Filmskaparen Carl Denham har kommit i besittning av en karta till en för omvärlden okänd ö. Dit reser han med fullt manskap, plus en ledande dam, i hopp om att fånga något utöver det vanliga på film och filma en hel film kring det. På plats visar det sig dock att herrarna, plus damen, har tagit sig vatten över huvudet då de bl a stöter på... Kong.
Vi hoppar från Hong Kong över till King Kong och åter till Hollywood efter nära ett år med olika filmer från annorstädes runt om i världen. "Hongkong" stavas det ju på ren svenska men jag ville såklart vara sådär fyndig med orden begriper ni väl. Från en viss Kong till en annan viss Kong. För övrigt har jag haft som ambition att täcka fler olika årtionden utöver olika länder och nu blir det ett långt hopp bakåt i tiden, ända tillbaka till 1930-talet, med originalversionen av denna obestridliga filmklassiker.
Och bara för att få slutbetyget ur vägen såhär i början den här gången då jag nog får om inte försvara så i alla fall förklara mig lite närmare vad gäller detta, även om jag förmodar att vissa bergis ändå scrollar ner och kollar det först och sedan läser hela texten från början, ska ni veta att jag ger King Kong en trea i slutändan. En stabil trepoängare är detta. Tre av fem alltså. Vilket är ett bra betyg. Ett bra betyg åt en bra film.
Denna betyghets ärligt talat... När jag ibland läser användarrecensioner av diverse rullar på imdb och ser folk dela ut såväl 10/10 som 1/10 så bemödar jag mig inte ens med de texterna utan bara scrollar förbi direkt. Extremt få filmer är verkligen så bra att de förtjänar högsta betyg, eller ens näst högsta, på en tioskala. Och än färre är så overkligt urusla på alla sätt och vis att de inte är värda mer än 1/10. De allra flesta filmer hamnar någonstans i mitten och strax ovanför. Så någonstans runt 4-8 av 10. Samma med spel. Det är de recensionerna jag kollar in. Nej, hur mycket man än gillar eller ogillar t ex Last of Us del två så är det knappast vare sig ett 10/10 eller ett 1/10-spel.
Nu kör jag själv på en femskala, dock med halvor så det blir ju ungefär som en tioskala ändå. Fast två av fem är godkänt så det blir då snarare som fem av tio. Tre av fem översätts därmed till ungefär sju av tio. Vilket, återigen, är ett bra betyg. Rumpa, några av mina personliga favoritfilmer genom tiderna, som Ghostbusters och Batman, är ju filmer som jag ger tre av fem. För det är vad de är värda. Räcker att man är en smula objektiv bara.
Anledningen till att jag överhuvudtaget drar upp detta är att jag misstänker att en del tänker att gamla klassiker, som säg 2001 - ett rymdäventyr, Trollkarlen från Oz eller just King Kong, "ska" ha högsta eller nästhögsta betyg för att hallå där, vi snackar ju gamla klassiker här... Och ja, jag håller ju själv med om att detta är en riktig klassiker. Om den saken råder det då inga som helst tvivel. Men nej, jag tänker inte utdela ett högre betyg än vad jag tycker filmen är värd bara för dess etablerade status skull. Inte heller är jag särskilt mycket mer nådig mot den när det gäller sådant som t ex karaktärsskildring eller specialeffekter bara för att filmen är så gammal som den är. Och inte heller lägger jag på ett poäng eller två för hur banbrytande filmen var då den kom ut. För mig är det allra viktigaste hur bra filmen är i sig.
Jag har en liknelse. Tänk Donkey Kong. Ett extremt betydelsefullt spel, ja... Men bara för att Donkey Kong var mer betydelsefullt när det kom ut än t ex Super Mario World från tio år senare betyder ju inte att det är ett lika bra spel som ska ha ett lika högt betyg eller hur?
Kungarnas kamp.
Tre av fem är ändå ett bra betyg som sagt var för det är fortfarande en bra film vi har att göra med här. Jag hade dock varit oärlig om jag påstod att jag tycker King Kong från 1933 är värd ett högre betyg än så, hur mycket jag än gillar den för vad den är. Tidens tand och allt det vet ni. Och några nostalgiska band från barndomen till King Kong har jag heller icke.
Första gången såg den här filmen var när den gick en eftermiddag på SVT någon gång i början på 2000-talet. Då gick jag redan på gymnasiet. Inte för att jag inte kände till King Kong och storyn i huvuddrag sedan tidigare. Det är ju ändå mer eller mindre allmänbildning på det. En jättestor gorilla som löper amok i New York fångar en brud och klättrar med henne upp till toppen av Empire State Buildning. Just den biten, som förresten dock bara utgör filmens slutakt, är ju ändå så pass allmänt känd och inom populärkulturen så ofta refererad till att nä, någon spoilervarning blev det inte nyss.
Jag gillade hur som helst vad jag såg den där eftermiddagen. Och jag insåg redan då, som omogen tonåring, att detta är en bra film. Jag tyckte faktiskt så mycket om den redan då att jag t o m köpte den ihop med Metropolis från 20-talet på gamla hederliga VHS-band på en loppis.
Superkort om storyn bakom filmen också. Vadan en film som detta liksom? Hur kom man fram till en sådan här knasig idé till en originalfilm? Jo, djungelfilmer var tydligen populära. Apor på film likaså. Folk på 1930-talet ville se apor på film alltså. Och större anses generellt vara bättre. Sex appeal har dessutom alltid sålt... En uttalad formula var därmed något i stil med stora apor plus sexiga damer i nöd = vinst. Och så var det med det... Filmen i sig är lika rak på sak i det avseendet. Den enda anledningen till att Fay Wrays karaktär, Ann Darrow, får följa med är just det nämligen, att filmskaparen i filmen vill ha en snygg dam i nöd med i sin film så att den ska spela in mer pengar på biograferna. Detta sägs rakt ut på vad som praktiskt taget blir en lustig liten metanivå som man får ge filmen lite beröm för. Där det däremot brister lite är även i det.
Nu vore det kanske mer vettigt att jämföra Peter Jacksons remake från 2004 med originalfilmen om jag hade skrivit om den versionen snarare än vice versa men fuck it. Nu tänker jag alltså göra tvärtom och jämföra denna med remaken. Ann Darrow är t ex en mycket bättre realiserad karaktär i nyversionen. Hon har för det första karaktär där. Här spelar hon verkligen bara rollen som damen i nöd. Inget emot Fay Wrays framträdande, det var så det var på den tiden helt enkelt. Wray var en "scream queen". Den fagra damen i nöd som skriker högt, får kläderna sönderrivna, svimmar och sedan bara väntar på att männen kommer och räddar henne. Just detta är ju tydligt exempel på hur den här filmen har åldrats ganska dåligt på vissa ställen. Dessa typiska 30-talstroper är dock ändå fortfarande skoj att se, även nu på 20-talet. ;p
De andra skådisarna, bl a Robert Armstrong som Carl Denham och Bruce Cabot som kärleksintresset John 'Jack' Driscoll men även Frank Reicher som kaptenen på skeppet till Kongs mystiska ö, gör bra ifrån sig de också så inga anmärkningar där. Dialogen är så där tidstypisk film från den här eran vilket jag gillar. Bland mina favoritscener är när karlarna i fråga samlas runt kartan och diskuterar på väg till ön. Exakt vart de ska, vad Denham förväntar sig finna där egentligen osv. Bra grejer. Apropå ön så har den nästan lika mycket egen karaktär som självaste Kong. Något som nog inte är lika allmänt känt bland folket som själva inte sett någon Kongfilm som hela den där "stor apa från en djungelö löper amok i storstaden och klättrar upp för skyskrapa-biten" är att denna ö är hem inte bara till jätten i titelrollen utan att det är en försvunnen värld, likt den i just En försvunnen värld från 1925. Vi snackar mao dinosaurier och grejer. Det vore förresten respektlöst att angående detta inte nämna stop motion-animationerna av Willis O'Brien med vars hjälp dessa varelser kom till liv på bioduken. O'Brien gjorde stop motion-animationerna i båda de filmerna och båda är riktiga klassiker. Effekterna i framför allt King Kong håller faktiskt förhållandevis väl än till denna dag. Visst ser man att det är fejk men det känns aldrig så fejk att man tas ur filmen, vilket är värt en stor eloge. Och liksom, det är inte mycket annorlunda från dagens storfilmer. Ofta kan man ju se vad som är datoranimerat nu för tiden och om jag ändå kan urskilja vad som är äkta och vad som är fejk, då väljer jag trots allt praktiska effekter.
Herren på täppan.
King Kong är en skräckfilm förresten. Vilket också är varför jag valde att se om denna nu, inte långt efter halloween som en slags epilog. Liksom Mumienfilmen då den först kom ut, tillskillnad från nyinspelningen 1999, var detta ingen äventyrsfilm eller monsterfilm. Skräck var det på den tiden. Skräck är också vad det faktiskt står att det är för genre på baksidan av DVD-fodralet... Så då fick det bli skräck här på sidan med.
Med på denna specialutgåva jag äger av den oklippta originalversionen av filmen är hela filmen igen, fast i färg... Jag vet inte om de handmålade rutorna eller vad, och tycker heller inte det är viktigt nog att söka svar på just nu medan jag skriver detta, men ja, en kul bonus är det. Fast jag föredrar ändå originaloriginalversionen i svartvit. Det är en sak som jag tycker är lite lustigt. För att åter dra paralleller med den där italienska rörmokaren från Japan... Som vissa gnäller och bölar över att Super Mario 64 inte är i bredskärmsformat osv på 3D All-Stars. De missar poängen! För liksom, var ska man dra gränsen i så fall? Ser man verkligen hellre King Kong från 1933 i färg? Varför ej King Kong från 1933 i färg och bredskärm då? Eller vad sägs om King Kong från 1933 i färg, bredskärm och en massa nytt datoranimerat material inklippt ā la George Lucas Special Edition-versioner av orginaltrilogin? Nej. Bara nej. Låt de gamla verken vara som de var. Detta gäller film och detta gäller spel med.
Färgversionen blottlägger för övrigt utkanterna av dåtida New York som ödemark. Det var ju inte riktigt samma storstad då som nu. Och det syns alltså extra tydligt när allt är i färg.
En annan sak som jag noterade nu är högsta toppen av Empire State Buildning så som den ser ut i filmen. Det är nämligen inte så det ser ut idag om man tittar på bilder på byggnaden men jovars, det var så det såg ut då för tiden med den sk blimp docking station. Zeppelinare anlände alltså där då. Hur coolt som helst. Varför lever vi inte i en värld med luftskepp till vardags? Okej, för att avrunda för nu känns det som att jag börjar spåra ur här. King Kong anno 1933 är inte den äldsta filmen jag har ståendes i hyllan. Ett tag funderade jag t ex på att plocka fram tidigare nämnda Metropolis från 1926, som jag då har också köpt in på DVD sedan VHS-bandtiden, men nä, King Kong fick det bli. Pallade inte med en stumfilm ärligt talat. Även om jag ändå hade gett den godkänt kände jag för att se något, ja, färskare. King Kong är den bästa av de äldsta filmerna jag har. Den här filmen är mer än bara godkänd, den är fortfarande bra på riktigt alltså.
Betyg: Tre av fem sexiga promofoton på Fay Wray från 1930-talet!
|
