Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Plockat ur filmhyllan #42
Modest Heroes



Text: Jan M. Komsa, 2022-01-18


Originaltitel: Chisana Eiyu: Kani to Tamago to Tomei Ningen
Produktionsår: 2018
Längd: 54 minuter
Genrer: Fantasy, drama
Land: Japan
Regissörer: Hiromasa Yonebayashi, Yoshiyuki Momose, Akihiko Yamashita
Skådisar: Fumino Kimura & Rio Suzuki, Machiko Ono, Joe Odagiri

Handlingen i ett nötskal: Tre olika berättelser om vad man skulle kunna kalla blygsamma hjältar. Småfolk under vatten under en storm, hur ska de klara sig? En mamma med en son som har en allvarlig födoämnesallergi, hur ska det gå i livet? Och så en man som oavsett om han syns eller inte likt förbannat måste möta den grå vardagen, men vad är ens meningen med detta?

Oki, animé-kortfilmsamling numero dos. Parallellt med Memories för #41 av plockat ur filmhyllan. Memories är en gammal favorit som jag haft sedan länge. Modest Heroes här är å andra sidan en av mina senast inköpta animéer och då det i år blir tre år sedan mina senaste animé-köp kan det här dessutom mycket väl visa sig vara en av mina sista inköpta animéer. Ja, tiden får utvisa. Detta var Studio Ponocs andra filmtitel i ordningen och jag köpte den i samma veva som deras tidigare långfilm Mary and the Witch's Flower, dvs Mary och häxans blomma på ren svenska. Och vilka är då Studio Ponoc..? Jo, Ponoc är en animationsstudio som bildades ganska nyligen, år 2015, av flera gamla Studio Ghibli-anställda inklusive Hiromasa Yonebayashi som hade regisserat två av Ghiblis filmer tidigare på 2010-talet. Då det ryktades för fullt i mitten på 10-talet att Hayao Miyazaki hade gått i pension på riktigt den här gången och att hela Ghibli skulle lägga ner för gott, så sågs Studio Ponoc som de andliga efterträdarna till sina ack så väl omtyckta forna arbetsgivare. Den nya studions första animerade alster, Mary och häxans blomma alltså, i regi av just Hiromasa Yonebayashi hade premiär 2017 men lämnade tyvärr en del att önska. För själva animationen åsido höll denna inte riktigt Studio Ghiblis höga standard helt enkelt.

Studio Ponocs andra produktion, även om den också lämnar en del att önska, tyckte jag däremot bättre om. Året efter kom de alltså ut med denna, Modest Heroes, med taglinen Ponoc Short Films Theatre vol 1. Vilket är precis vad det låter som. En samling kortfilmer om blygsamma hjältar!


Kanini & Kanino


Likt Memories består Modest Heroes av tre stycken till varandra helt orelaterade kortfilmer som på sin höjd delar en vag teamtik bara, i det här fallet blygsamma hjältar. Och likt jag gjorde med Memories går jag alltså också igenom alla de här kortfilmerna en och en, i tur och ordning. Först ut är Kanini & Kanino i regi av tidigare nämnda Hiromasa Yonebayashi som tidigare, som tidigare nämnt, regisserade två filmer, både Lånaren Arrietty 2010 och När Marnie var där 2014, under sin tid på Studio Ghibli. Varefter han, som sagt var, även stod för regin av de nybildade Studio Ponocs första film 2017, Mary och häxans blomma. I Kanino & Kanino återvänder Yonebayashi till sina rötter typ med en till historia om småfolk (vilket var vad Arrietty handlade om), men den här gången under vatten. Undervattensmåfolk. I en värld med älvor och sånt. Fantasy alltså. Kanini & Kanino känns som Modest Heroes motsvarighet till Magnetic Rose i den bemärkelsen att detta är den mest äventyrliga och actionladdade delen i samlingen. Och fastän den bara klockar in på 18:25 minuter så är det också den längsta av Ponocs tre kortfilmer.

Animationen är vacker som man kunde förvänta sig men "grejen" med den här filmen är att den är helt utan vanlig dialog. Storyn kretsar kring en familj undervattensmåfolk bestående av mamma, pappa, lillasyster och storebror och de enda orden som yttras är då mamma, pappa och namnen på syskonen, dvs Kanini och Kanino, som är de som fokus senare hamnar på. Det är en ganska unik idé, det här med att filmen är så fåordig. Så fåordig att jag t o m kunde stängda av subben och bara njuta av den som den var för kom man bara ihåg vem som var vem så förstod man ju allt som sades ändå. Får mig hur som helst att tänka på Gon, Masashi Tanakas manga helt utan text alltså. En mycket färgstark produktion. Ljuv musik med. Audiovusuellt är den här väldigt tilltalande. Ironiskt nog, med tanke på att större delen av filmen utspelar sig under vatten, är den ganska så ytlig. Storyn kan sammanfattas med en mening. Syskonen letar rätt på pappan som sveptes bort med strömmen. Men det är okej tycker jag. Allt behöver inte ha världens djupaste story liksom. Ibland räcker det väl med något fint att titta på. Den här har sin charm och stämningen är god.


Life Ain't Gonna Lose


Film nummer två heter Life Ain't Gonna Lose och är regisserad av en Yoshiyuki Momose som fastän han jobbat med animation sedan 1970-talet inte har haft mycket erfarenhet som just regissör men ändå slår ett frivarv här. Life Ain't Gonna Lose är min personliga favorit i den här samlingen och även den mest jodnära av berättelserna. Man skulle också kunna säga den mest blygsamma, ha! Filmen handlar om en pojke som har en väldigt allvarlig födoämnesallergi och hur detta påverkar honom och hans mamma... Och det är väl mamman som är den egentliga huvudpersonen i denna story, som får stressa och stressa och oroa sig halvt ihjäl. Speltiden slutar på 16:20 minuter, bara lite mer än en kvart alltså, men det känns som att man fyller denna kvart riktigt väl faktiskt. Faktum är att Life Ain't Gonna Lose är lätt den mest innehållsrika bland Ponocs trio kortisar. Det är också den som känns mest meningsfull. För den har ju faktiskt något konkret, och högst verkligt, att förmedla. Som en PSA, samhällsinformation typ, fast inte på ett dåligt sätt. Jag tycker minsann att alla borde se den här filmen och dra lärdom av den. Enligt mig borde den på fullaste allvar tas tillvara på som läromedel i skolan.

Födoämnesallergi kan verkligen vara en subba och de som själva inte berörs av detta är dessvärre ofta väldigt oförstående och inte bara oinsatta. Jag identifierar mig med pojkens mamma då jag själv har en dotter med allvarlig födoämnesallergi. Jordnötter i hennes fall. Och precis så som mamman har det i filmen, så är det också på riktigt. Scenen när mamman och pojken är på något matställe och bara ger upp att beställa käk då de inte kan veta exakt vad maten innehåller. Och scenen när mamman står i en affär och bara tittar på hyllan framför sig. Jag kan liksom känna hennes tyngd för att jag vet vad som väntar. Att man måste läsa ingrediensförteckningen på ALLT eftersom ALLT kan innehålla nötter eller spår av nötter (i vårt fall). Det är ingen överdrift... Bröd kan innehålla spår av nötter. Smör kan innehålla spår av nötter. Korv kan innehålla spår av nötter. FÖR FAN I HELVETE!! Och i värsta fall blir det en resa med ambulans till sjukhuset. Allt detta fångar den här kortfilmen. Fastän den utspelar sig i Japan så är besvären exakt samma. Och folk fattar verkligen inte. Inte bara barn men även LÄRARE i dotterns skola fattar bara inte att det spelar ingen roll att det är gelégodis för det kan ändå vara spår av nötter däri så de kan inte bjuda dottern på sånt, nej! Det är inte bara fucking Snickers som innehåller nötter liksom! Och det stämmer bra att det finns varor där ingredienserna en dag kan ändras, så man gör alltså bäst i att alltid läsa ingrediensförteckningen på allt hur ofta man än köper samma grejer.


Invisible


Och sist men inte... Eller tja, jo, sist och minst skulle jag nog faktiskt säga i detta fall... Invisible regisserad av Akihiko Yamashita, som heller inte haft mycket tidigare erfarenhet som regissör då han sedan 1980-talet har arbetat mest med själva animationsbitarna, är den tredje och sista filmen i samlingen och också den jag gillar minst. Med en speltid på 13:10 minuter så är det dessutom den kortaste kortfilmen i bunten. Den handlar om en man som måhända verkligen är eller måhända bara känner sig som det eller måhända verkligen har blivit så pga att han känner sig osynlig och ihålig. Eller så är han bara ett spöke eller något... Det ska väl vara lite upp till tittarna själva att tolka. Det blir dock bara för inkonsekvent för mig. För å ena sidan så har han uppenbarligen en egen lägenhet och en egen arbetsplats på jobbet vilket väl ändå torde tala för att han verkligen finns i denna värld men å andra sidan är det i så fall bara overkligt att t o m en kassörska skulle ignorera honom när han står vid kassan för att betala för något. Så att... Nej, jag köper det inte. Det är väl en intressant idé men jag köper det inte.

Folk ser rakt igenom honom. Jo, jag fattar det. Men är han osynlig typ "på riktigt" eller inte? Är han ens fysiskt där typ "på riktigt" eller inte? Varför kånkar han runt på någon tung gastub? Karln flyter för fan iväg från marken utan den. Han är alltså uppenbarligen inte bara osynlig som titeln förtäljer. Han är nästan helt tyngdlös! Är det något fysiskt verkligt fel på mannen? En metafor för dittan och dattan min rumpa förresten. Automatiska dörrar öppnas inte för honom och hela köret, vadå menar filmen att man kan bli ignorerad av döda ting också eller? Eller är han ett spöke trots allt eller vad fan är det som försiggår här egentligen? Eller är allt detta bara i hans huvud och han bara föreställer sig att han är som ett tyngdlöst spöke? Bah! Trams. Visuellt är den här den mest grådaskiga dessutom. Om Kanini & Kanino är Modest Heroes svar på Magnetic Rose och Life Ain't Gonna Lose motsvarar Cannon Fodder så är ju Invisible helt klart den här samlingens egen Stink Bomb... Den fungerar bara inte för mig.

Sedan har vi typ titelkort, titelskärmar och korta små mellansekvenser öhm, mellan filmerna då. Mycket utfyllnad mellan varje film alltså... Och dessa kortfilmer är liksom korta nog som de är. Den totala speltiden är inte ens hela 54 minuter utan 53:45 för att vara exakt. Dessutom är det eftertexter efter varje enskild film och inte bara efter alla tre såsom det var i Memories och sedan tillkommer en 4:29 minuter lång avslutningssekvens med ytterligare eftertexter trots att det alltså redan var eftertexter efter varje kortfilm. Detta känns väldigt mycket som utfyllnad av speltiden ärligt talat. Total kortfilmspeltid inklusive eftertexter efter varje är 47:55 och visst, vi kan säga ca 48 minuter. Det är i snitt ca 16 minuter per film. Och det är inte mycket. Inte med bara tre filmer totalt i samlingen... Här är grejen dock... Det skulle ursprungligen ha varit fyra kortfilmer med här. Och den fjärde skulle ha varit av legendariske Ghibli-regissören, och självaste Hayo Miyazakis like, Isao Takahata. Det blev tyvärr inte av pga Takahatas bortgång tidigare det året och samlingen skalades ner till dessa tre jämförelsevis korta kortfilmer. Och detta var verkligen, verkligen synd. För en kortfilm av Takahata kunde verkligen ha blivit något utöver det vanliga. Och då den hade varit av Takahata så kunde den säkert ha varit relativt lång för en kortfilm, vilket i så fall även hade vägt upp för de andras något väl korta speltider.

Men nåväl. Nu blev det som det blev. Och även om Modest Heroes som helhet känns lite väl kort, speciellt jämfört med Memories som var mer än dubbelt så lång och det utan utfyllnad och fyra vågor med bara eftertexter, så gillar jag allt som allt vad vi fick här. Invisible gillade jag minst som sagt var men liksom med Stink Bomb måste jag medge att den ändå var rätt så välgjord och därmed värd åtminstone godkänt, så två av fem. Life Ain't Gonna Lose är min favorit bland dessa och lätt värd fyra av fem. Och Kanini & Kanino tyckte jag var helt okej och bra för vad den var och ger den därmed tre av fem. Slutbetyget blir alltså genomsnittet, dvs tre av fem.




Betyg: Tre av fem farliga samurajägg (och det är inte ens påsk än).

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Förstasidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
Frispel
För eller emot

Säsongsspecialare
2000-talets julspecialare
2010-talets julspecialare
2020-talets julspecialare

Vidgade vyer
Arkiv X
|
Plockat ur filmhyllan

| A-D
| E-J
| K-S
|- Kill Bill Vol. 1
|- Kill Bill Vol. 2
|- King Kong
|- Memories
|- Mio min Mio
|- Modest Heroes
|- Monty Pythons galna...
|- Mortal Kombat
|- Måndag hela veckan
|- Mästarna
|- Nightmare Before...
|- Pans labyrint
|- Pulp Fiction
|- Reservoir Dogs
|- Riddarfalken från Malta
|- Scooby-Doo! Pirater...
|- Sierra Madres skatt
|- Slottet i Cagliostro
|- Stormvarning utfärdad
|- Street Fighter
|- Super 8
| T-Z
|
PS-bloggen

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.