Originaltitel: Ghostbusters
Produktionsår: 1984
Längd: 101 minuter
Genre: Övernaturlig actionkomedi
Land: USA
Regissör: Ivan Reitman
Skådisar: Bill Murray, Dan Aykroyd, Harold Ramis, Ernie Hudson
Handlingen i ett nötskal: Tre forskare i New York undersöker övernaturliga händelser. Efter att plötsligt ha kastats ut från universitetet de jobbade vid bestämmer de sig för att öppna eget. De bildar "Ghostbusters" som ett slags skadedjursbekämpningföretag med inriktning på spöken. Efter ett tag anställer man en fjärde medlem alltmedan något stort är på väg att hända.
Glad Halloween allesammans! Inför årets Allhelgonaafton blev det en extra titt på Ghostbusters för min del. Då menar jag inte filmen med den titeln från 2016 som ingen bad om utan det tidlösa originalet från 1984 såklart. Och en extra titt blev det eftersom jag ändå kommer se filmen igen under dagen nu den 31:e. Det är något av en modern familjetradition här hemma nämligen, att vi ser Ghostbusters varje år till Halloween. Inte bara, men det är faktiskt en av filmerna som har säkrat sig en stadig placering på dagordningen för denna rysligt roliga högtid. Det är också en film som jag inte alls har något emot att se om och om igen. Likt Måndag hela veckan, en annan rulle med Bill Murray i en av huvudrollerna med manus av bl a Harold Ramis. Den här regisserades dock av Ivan Reitman, vars son Jason Reitman för närvande för övrigt jobbar på den tredje filmen i serien som, hör och häpna, tydligen blir av trots allt! Sommaren 2020 beräknas den komma till biografer världen runt. Och det blir ju den tredje filmen dels då det tack och lov ska utspela sig i samma kontinuitet som ettan och tvåan snarare än att vara ännu en reboot som ingen bad om och dels då jag inte alls räknar med den där från 2016, nej.
Men nog om allt det. Här ska det handla om originalfilmen från 1984 nu. Men innan jag går längre in på denna får jag väl återigen nämna det här med speltiden... Enligt svenska Wikipedia, eller excuuuse me, "Svenskspråkiga Wikipedia" som det tydligen egentligen heter, så ska den här filmen vara 107 minuter lång. Det här är dock uppenbarligen fel då den ska vara 105 minuter lång enligt både engelska Wikipedia och IMDb. Men såklart är då vår svenska DVD-utgåva blott 101 minuter... Vad detta betyder är att det verkar alltså återigen saknas några minuter på den svenska utgåvan av en film. Irriterande nog. Och ja, i Sverige la man faktiskt till "Spökligan" som undertitel. För att det var 80-tal eller nåt antar jag. Härliga tider. Och Ghostbusters är ju mer än bara en film för den delen. Det är faktiskt en av de där älskade varumärkena från 80-talet. Vi hade då He-Man, Transformers, Ghostbusters, Turtles... Och då snackar vi leksaker, tecknade TV-serier, långfilmer, serietidningar, T-shirts och diverse annan merchandise som lunchlådor och ryggsäckar och sånt. Med undantag för Masters som kom några år tidigare skapades allt detta under ett och samma år intressant nog; 1984. Det bästa popkulturella året evah alltså.
He-Man började som toys. Transformers började egentligen också som toys men mytologin bakom kom först till iochmed serietidningen från Marvel. Turtles började som serietidning och slog igenom på allvar som leksaker och tecknad TV-serie. Ghostbusters började däremot som originalfilm. Allt med Ghostbusters började alltså just med den här filmen och jag är allt tacksam att ha vuxit upp ihop med både de båda filmerna (tvåan var en av de första rullarna jag såg på bio som kid varpå såväl ettan som tvåan ofta gick på någon av de vanliga TV-kanalerna) och den tecknade TV-serien, och till viss del faktiskt även leksakerna. Jag var mer inne i Transformers och Turtles-toys och hade själv inga Ghostbusters men en av kompisarna hade flera av figurerna och t o m ett fordon; den gula Volkswagen-bubblan eller "skalbaggen" som den även kallas och som faktiskt förvandlades till just en skallbagge. Fräckt nog. Mellan den och Bumblebee i Transformers bildade jag hur som helst den fasta uppfattningen att gul var den naturliga färgen på en VW-bubbla. På samma sätt som att en Ferrari ska vara röd tänkte jag att en bubbla ska vara gul och tyckte alltid det var konstigt att se en i någon annan färg.
Gänget jagar och fångar sitt första spöke.
Men nu börjar jag sväva ut igen. Fokus, Jan. De som klickade på den här länken ville antagligen läsa lite om just filmen, inte allt annat runt omkring. Fokus. Vi har Bill Murray, Dan Aykroyd, Harold Ramis och Ernie Hudson i titelrollerna som "the" Ghostbusters; Peter Venkman, Ray Stantz, Egon Spengler och Winston Zeddemore. Murray har ju ändå huvudhuvudrollen så att säga men det är även lika mycket Dan Aykroyds och Harold Ramis film då det var de båda herrarna som både skapade själva varumärket och stod för filmmanuset. Ernie Hudson är den som oturligt nog hamnar mest i skymundan. Hans karaktär är inte ens med från början utan kommer in i bilden under den senare halvan av filmen. Det sägs att rollen var ursprungligen tänkt för Eddie Murphy som då skulle ha haft en mycket större roll med. Nåja, de scener vi i alla fall fick med Ernie Hudson som Winston hör ändå till några av de mest minnesvärda. När han och Ray snackar medan de kör runt i Ecto-1, dvs Ghostbusters-bilen som för övrigt är hur cool som helst den också, när han säger åt Ray att om någon frågar en om man är en gud så svarar man "JA!" och inte minst den stora Twinkie-scenen. Annars är det såklart Bill Murray som stjäl en stor del av föreställningen men en lika stor del anser jag funkar så utomordentligt bra tack vare samspelet Murray och de andra i gänget emellan.
Förutom de fyra spökjägarna själva har vi dessutom Sigourney Weaver i rollen som Dana Barrett, visserligen damen i nöd men ändå en stark och intressant karaktär,
Rick Moranis som Louis Tully, en hopplös nörd tillika lika mycket herren i nöd då 80-talet faktiskt var mer jämställt än vad dagens ungdom verkar ha fått för sig, Annie Potts som sekreteraren Janine Melnitz som är allt annat än dum i huvudet tillskillnad från Chris Hemsworth som den manliga sekreteraren i filmen från 2016 (hosthost) och William Atherton som paragrafryttaren Walter Peck.
Och Slimer såklart. Dvs det gröna spöket som sedan hängde med över till den tecknade TV-serien och hela köret. Och detta är ju bara de med mest skärmtid. Ghostbusters brukar beskrivas som en komedi. Vilket jag tycker är lite lustigt. T ex står det bla bla bla "denna vansinnigt roliga komediklassiker" på baksidan av fodralet. Men alltså... Va..? Ja, det här är en komisk film. Men det är inte direkt något haha-roligt liksom. Vad är det med vissa människor, framför allt amerikanare verkar det, och deras att-bedöma-filmer-eller-serier-efter-hur-många-gånger-man-skrattar-rakt ut-mentalitet? Jag brukar faktiskt aldrig skratta rakt ut medan jag tittar på något. Inte ens under komedier. Ett av de få undantagen är It's Always Sunny in Philadelphia. Den serien knäcker mig alltså.
Inför sista bossen. Vad det än vill vara. Han, hon eller vad som helst.
Det som gör Ghostbuster till en sådan skön film att titta på är den väldigt subtila humorn genom hela rullen. Det är smålustigt och smått fyndigt men inte haha-roligt som sagt var. Bill Murrays deadpan, sk torr humor, är vad som håller ihop det hela då filmen balanserar mellan det komiska och det genuint lite läskiga. Det känns även som ett lagom actionfyllt äventyr med övernaturliga inslag.
Dialogen är typ bäst i denna film. Det är också kul att man efter runt 30 år fortfarande lägger märke till nya saker i filmen. Som när gänget första gången åker ned för stolpen. Ray är entusiastisk som alltid. Venkman ser ut som om han inte kunde bry sig mindre. Och Egon ser helt jävla vettskrämd ut. Så jävla bra. Och något som jag alltså aldrig lagt märke till tidigare. Det är just sådana här saker som verkligen ger Ghostbusters som film det lilla extra. Alla detaljer. Som Rays busaktiga grin när de stänger dörrarna till balsalen. Blinka en sekund och man missar det liksom. Nästan alla röker också nästan när och var som helst. Så vet man att detta är en gammal hederlig film. Natalie Portman sade i någon intervju att Léon är en film som inte hade kunnat göras i dagens samhällsklimat. Men fan, inte ens den här filmen hade kunnat göras idag. Scenerna när Venkman stöter på Dana hade ju tolkats som sexuella övergrep, mikroaggressioner, "minivåldtäkt" och hela kalaset. Det är för fan löjligt hur lågt dagens samhälle har sjunkit i fråga om vanligt sunt förnuft. Det enda vettiga som finns att göra är att åtminstone inte bidra till skiten utan våga säga ifrån... Vilket alltså är precis vad jag gör här och nu.
Nu börjar jag än en gång jag sväva ut. Får ju hålla koll på mig själv alltså. "WHATCHA GONNA DO? GHOSTBUSTERS!" står det förresten också på DVD-fodralet. Say what..? Var fan fick de det ifrån? "Who you gonna call? Ghostbusters!" ska det ju vara. Det vet väl vem som helst som inte har bott under en sten sedan 1984. Även Ray Parker Jr-låten bidrar ju såklart till att Ghostbusters är så stort som det är inom populärkulturen. Där fick de allt till det alltså... Och om jag nu tvunget ska finna något att klaga lite på så... Tja, några fler scener med gastarna som spökar skiten ur staden i slutet av filmen hade inte skadat. Vi får egentligen bara skymta tre fall av spökerier runt omkring stan. Ett flygande spökmonster, en döing som taxichaffis och Slimer som återkommer och tuggar i sig varmkorvar. Sedan får vi också höra att väggarna blödde någonstans. När jag var kid i början på 90-talet var jag helt galet förtjust i Inferno-crossovern som kunde läsas i de svenska Marvel-tidningarna; Spindelmannen, X-Men och Marvels Universum och jag kan tänka mig att serieskaparna lät sig inspireras av just "infernot" i slutet av Ghostbusters för detta. Men nu är det dags att avrunda. Det här är en av mina personliga favoritfilmer. Och det är en bra film. En stabil trepoängare. Att det är en av mina favoritfilmer betyder ju inte att jag automatiskt ger den högsta, eller ens nästhögsta, betyg. Jag tänker inte så. Men hur man än ser på saken så är det ändå en bra film alltså och väl värd sin status som en modern klassiker.
Betyg: Tre stycken populärkulturhistoriska Ghostbusters-loggor av fem möjliga!
|
