Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Plockat ur filmhyllan #41
Memories



Text: Jan M. Komsa, 2022-01-18


Originaltitel: Memorizu
Produktionsår: 1995
Längd: 110 minuter
Genrer: Sci-fi, drama
Land: Japan
Regissörer: Koji Morimoto, Tensai Okamura, Katsuhiro Otomo
Skådisar: Tsutomu Isobe, Hideyuki Hori, Yuu Hayashi

Handlingen i ett nötskal: Tre olika låt oss säga minnesvärda berättelser... Ett gäng rymdskrotnissar sätter kurs mot en mystisk nödsignal ute i kosmos. En samtida labbtekniker råkar bli smittobäraren av ett högst dödligt virus. Och i en helt annan verklighet från våran lever mamman, pappan och sonen i en familj sina dagliga liv alltmedan man skjuter mot den påstådda fienden.

God fortsatt fortsättning gott folk! Och jag fortsätter den goda fortsättningen på år tjugotvå av tvåtusentalet med en till double feature!! Den här gången för filmdelen av sidan då jag också fortsätter på spåret japanska filmer och animér men därtill med något nytt för den delen, då det som plockas fram inte bara är några animéer utan också kortfilmsamlingar. Så det så. Först fram är då Memories från 1995 som ni ju ser här och i #42 av plockat ur filmhyllan, som alltså kommer upp samtidigt idag, återfinns Modest Heroes från 2018. Två japanska animerade kortfilmsamlingar med tre filmer vardera. Dagens recensioner kommer att vara lite annorlunda gentemot de jag gjort tidigare här för sidan för att ja, båda de övergripande filmerna består av individuella och från varandra isolerade kapitel. Här finns inga ramberättelser som binder kortfilmerna samman alltså. De är helt fristående, så när som på sin höjd en delad vag tematik. Filmerna i Memories kan t ex i mindre eller högre utsträckning kopplas till, kan ni gissa det, minnen... Men utöver det finns det inget som binder samman de olika delarna. Det rör sig verkligen om helt olika berättelser. Därmed styckar jag likaså upp mina texter och skriver lite kort om varje enskild kortfilm.


Magnetic Rose


Först ut är sci-fi-skräckisen Magnetic Rose i regi av herr Koji Morimoto, som senare för övrigt regisserade Beyond som var min favoritkortfilm (den med spökhuset) som del av The Animatrix, och med manus av Satoshi Kon. Samma Satoshi Kon som jag tagit upp ett par gånger redan här på sidan och som bl a regisserat Tokyo Godfathers, den första animén jag plockade fram ur hyllan när jag började med det här inslaget förrförrförrförra året. Mm, minnen. Och tiden bara flyger förbi... Magnetic Rose börjar lite mer än en minut in på den totala speltiden, efter alla logotyper, och varar strax under 40 minuter. Som ett avsnitt av en TV-serie som Mentalisten eller han House men det känns faktiskt längre än så. Stämningen byggs upp sakta... Storyn har inte bråttom att komma igång och när den väl kommer igång så har den heller inte bråttom att spelas ut. Det gör att den här kortfilmen upplevs som mycket längre än vad den egentligen är. Detta är dock inget negativt. Stämningen byggs upp sakta men säkert och tempot är helt rätt för den här storyn. Det känns som att detta kunde ha varit en hel långfilm och jag hade inte haft något emot det heller.

Så vad handlar detta om? Året är 2092. Rymdbärgningsskeppet Corona (...) fångar upp en nödsignal som man sätter kurs mot för att undersöka. Signalen spåras tillbaka till en rymdstation på drift i en rymdskeppskyrkogård. Två personer ur fyramannabesättningen beger sig in i rymdstationen... Den första röda flaggan är att de hör operamusik, Madama Butterfly, med nödsignalen. Så härligt krypande och nervpirrande. Lite jazzigt soundtrack annars men även det passar. Magnetic Rose spelas alltså upp som ett spökmysterium i rymden. Min favoritsort! Men är det spöken som spökar eller är det något annat? Kan det vara någon form av hologramteknologi som i fucking Star Trek: The Next Generation? Teknologi som då löper amok? En kombination av flera? Besatta hologram samt robotar? Någon annan kraft inblandad? Det hör till mysteriet! Magnetic Rose är en spännande och intressant historia som därtill visar sig vara en riktig tragedi. Jag får seriösa The Shining i rymden-vibbar dessutom. Fascinerande minst sagt. Temat med minnen spelar stor roll i denna film. Jag går dock inte närmare in på hur exakt för att inte spoila slutakten.


Stink Bomb


Kortfilm nummer i ordningen är Stink Bomb i regi av en viss Tensai Okamura, som vid samma tid även regisserade två avsnitt av Neon Genesis Evangelion, och med manus av Katsuhiro Otomo, känd för framförallt Akira. Något slags intermezzo mellan föregående film och denna förekommer icke. Stink Bomb börjar verkligen direkt efter Magnetic Rose, utan avbrott egentligen. Det är kanske en tre, fyra sekunder emellan, som från en scen till nästa bara. Längdmässigt är denna ungefär samma, blott någon minut längre. Men där den förra filmen var en sci-fi-story som utspelade sig i rymden i framtiden är detta en samtida berättelse som tar plats här nere på planeten jorden. Och där den förra filmen var helt seriös så försöker denna vara mer komisk, komplett med något wacky musik som sätter sig på hjärnan. Stink Bomb är dock i grund och botten ett drama med ett väldigt våldsamt och blodigt händelseförlopp... Tonen är alltså all over the place i denna och jag tycker inte att det fungerar riktigt.

Det är tydligen influensasäsong, lätt sjuke herr Nobuo Tanaka uppsöker en klinik för att få sin vaccinspruta och då platsen är Yamanashi, Japan så går folk runt i munskydd... Nobuo jobbar på ett labb och pga ett mänskligt misstag där, han tar ett experimentellt piller som reagerar med vaccinet han fick tidigare, uppstår ett dödligt virus som börjar sprida sig över landet likt ett biologiskt vapen... Så vi hade rymdskeppet Corona i Magnetic Rose och nu det här. Lite kusligt. Nobuo är ovetande om att det är han själv som sprider viruset. Det utsöndras direkt genom hans kropp och avger även en märklig lukt, därav den "lustiga" titeln på filmen. Lukten i sig verkar inledningsvis inte vara besvärande dock. Det verkar inte vara en stank direkt. Beskrivs mer som bara en märklig lukt som om någon lagade mat eller nåt. Lukten får tydligen också blommorna att blomma. Vad nu det har med något att göra. Temat med minnen spelar minimal roll här. Nobuo råkar ta fel piller då han skulle ta en blå kapsel ur en röd burk men minns fel och tar en röd kapsel ur en blå burk från skrivbordet på chefens kontor...

Men ja, detta spelas alltså upp som något av ett skämt, med wacky musik och allt i bakgrunden... Samtidigt som folk ser ut att ha dött i de mest fasansfulla plågor. Det sägs förvisso att de är medvetslösa men jo, tjena. Det är verkligen inte så det ser ut. Men även om så vore fallet, hur är det då med alla människor som "tappat medvetandet" bakom ratten och krockat med sina bilar? För om alla inte dog direkt av smittan så borde de flesta ändå ha dött indirekt av den. Hur man än vänder och vrider på situationen så är det bara inte roligt. Detta är allvarliga händelser. Men sedan så blir det Pepe Le Pew av det hela, komplett med grön stankdimma och allt. Japanska militären försöker förgäves att stoppa Nobuo från att sprida smittan vidare till Tokyo. Man går till attack mot killen med stridsvagnar, flygplan, helikoptrar, fartyg, hela köret. Raketerna haglar. Det blir bara för mycket. Jag köper inte premissen. Filmen slutar med en twist som ska vara rolig men som inte är vettig. Twisten funkar inte för det är inget som rimligtvis skulle kunna ha hänt. Det är en twist endast för twistens skull.


Cannon Fodder


Sist men inte minst har vi Cannon Fodder i regi och med manus av Katsuhiro Otomo, som tidigare nämnt mest känd för Akira. På animé-fronten, mellan Akira och Memories, skrev han även manuset till Roujin Z som jag alltid tyckt om och tycker är väldigt underskattad. Det är en annorlunda mech-film helt enkelt. Cannon Fodder är också rätt så annorlunda. Det är ingen typ typisk animé. Mest märkbart är den ju visuellt distinkt som ser mer ut som något från forna östblocket än vad gemene man i första hand skulle peka ut som manga eller animé. Detta går då såklart hand i hand med berättelsen som för tankarna direkt till George Orwells 1984. Cannon Fodder är den kortaste av de tre kortfilmerna. En god bit under en halvtimme. Närmare bestämt 22:30 minuter lång bara. Sedan är det en fem och en halv minut med eftertexter för alla filmerna. Detta är hur som helst en god avrundning, inte minst då Cannon Fodder är ett steg upp från Stink Bomb.

Bättre än eller lika bra som Magnetic Rose är denna däremot icke. Likt Magnetic Rose är det mer av en sci-fi-story i alla fall. Cannon Fodder utspelar sig i en dystopisk framtid eller måhända alternativ samtid eller dåtid. Ja, tänk 1984 och ångpunk liksom. Det är faktiskt väldigt mycket ånga i den här filmen... Bildspelet är kanon. Ett fantasieggande världbygge det här. Storyn är som en sorts slice of life fast runt det vardagliga livet i den här dystopiska fantasivärlden. Fokus ligger på en ung pojke och hur hans vardag ser ut då han stiger upp på morgonen och går i skolan och så, men vi följer även både pappan och mamman i familjen på deras respektive dagjobb. Och staden de bor i är hårt befäst med allt från stora till helt enorma luftvärnskanoner riktade mot... Någonting någonstans. Detta är liksom grejen med filmen. Att allting kretsar kring dessa kanoner. Allas liv i staden har med kanonerna att göra. Ämnena i skolan handlar om det, pappan jobbar med att ladda om en av stadens gigantiska kanoner, kanon nummer 17, och mamman jobbar i en fabrik där kvinnorna vid rullande band tillverkar nya projektiler till kanonerna. Varje dag avfyras ett antal kanoner ett antal gånger och varje gång som detta händer måste alla som ser på heja på i påtvingad solidaritet. Dessutom är det ett helt företag för männen att rensa och ladda om en av dessa jättekanoner. Och efter att allt det är gjort så kommer en pompös fetknopp till överste in och trycker bara på knappen. Eller ja, drar i spaken eller nåt. Rena rama cirkusen.

Det är det hela. Bara en dag i livet för den här familjen i den här galna världen. Var temat med minnen kommer in är då lite såsom i 1984, att den påstådda orsaken bakom kriget mot den påstådda fienden kan ha försvunnit ur mannaminne. Och sedan om denna fiende ens finns kvar eller någonsin har funnits är också frågan. En intressant liten film, men den fångar mig inte lika mycket som Magnetic Rose gjorde. Cannon Fodder är bra men inte mer än "bara" bra. Tre av fem hade jag gett den, medan Magnetic Rose lätt hade kommit upp i fyra av fem. Stink Bomb är det klenaste inslaget i samlingen men fastän jag inte riktigt gillar den måste jag ändå medge att filmen är välgjord så den får åtminstone godkänt, dvs två av fem. Så... En fyra, en tvåa och en trea alltså... Och hur gör jag då med slutbetyget? Ska jag snitta det? Verkar väl vettigt. Tre av fem i snittbetyg!




Betyg: Tre av fem magnetiska rosor i rymden (vilket är vad det är, ja).

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Förstasidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
Frispel
För eller emot

Säsongsspecialare
2000-talets julspecialare
2010-talets julspecialare
2020-talets julspecialare

Vidgade vyer
Arkiv X
|
Plockat ur filmhyllan

| A-D
| E-J
| K-S
|- Kill Bill Vol. 1
|- Kill Bill Vol. 2
|- King Kong
|- Memories
|- Mio min Mio
|- Modest Heroes
|- Monty Pythons galna...
|- Mortal Kombat
|- Måndag hela veckan
|- Mästarna
|- Nightmare Before...
|- Pans labyrint
|- Pulp Fiction
|- Reservoir Dogs
|- Riddarfalken från Malta
|- Scooby-Doo! Pirater...
|- Sierra Madres skatt
|- Slottet i Cagliostro
|- Stormvarning utfärdad
|- Street Fighter
|- Super 8
| T-Z
|
PS-bloggen

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.