Originaltitel: Hung fan kui
Produktionsår: 1995
Längd: 85 minuter
Genre: Action, komedi
Land: Hongkong
Regissör: Stanley Tong
Skådisar: Jackie Chan, Françoise Yip, Anita Mui, Garvin Cross
Handlingen i ett nötskal: Jackie Chan sparkar röv i vad som ska föreställa Bronx och spelar ett hjärtlöst spratt på ett handikappat barn. Huliganer dras sig inte för upprepande mordförsök efter deras misslyckade ringa stöld och från ingenstans kommer gangstern White Tiger och hans anhang som letar efter diamanter vilket har ingenting med något annat att göra egentligen.
Vi sparkar återigen igång ett nytt år med en sparka röv-film med rötter i Hongkong. Inte en med eller om Bruce Lee det här året men en med Jackie Chan i alla fall. Detta är den där Jackie Chan ger ett stackars rullstolsbundet barn en Sega Game Gear UTAN något spel att spela på. Något som har hemsökt denna recensent i dryga 30 års tid nu. För jag såg den här för första gången när den var ny, ja. Eller tja, åtminstone året efter då den kom ut på video i Sverige.
Detta var i mångt och mycket filmen som innebar Jackie Chans stora genombrott i väst.
Herr Chan hade visserligen medverkat i typ tusen filmer sedan 1962, så i över 30 år redan vid den här tidpunkten, men det var främst Hongkong-filmer som inte gjorde något märkbart avtryck alls utanför Asien.
En av de första internationellt välkända filmerna med Jackie Chan var annars Enter the Dragon 1973, men det var en Bruce Lee-film där Chan bara hade en biroll som en av vakterna samt agerade stuntman.
Den första riktiga Jackie Chan-filmen jag såg var Supercop från 1992, i regi av Stanley Tong som senare regisserade just Rumble in the Bronx, på ett lagom utslitet videokassettband hemma hos en kompis som var inne i Hongkong-actionrullar på 90-talet.
Supercop är egentligen Police Story 3: Supercop men släpptes som bara Supercop i väst. Antagligen för att den första Police Story gavs ut som Police Force i Amerika och jag vet i fan vad som egentligen hände med Police Story 2 men det är ovidkommande för resten av den här texten så fuck it.
Rumble in the Bronx här var hur som helst en av de relativt få filmerna som jag själv också ägde på VHS-kassett då på 90-talet. Den medföljde som premie till något... Jag minns inte helt säkert vad nu, kan ha varit någon tidning som Super PLAY. Från vad jag kan minnas så gillade jag alla fall filmen på den tiden. Det var aldrig en av mina favoritfilmer direkt men jag gillade den ändå. Jag tyckte den var helt okej.
Lurad grabben! Muahahaha!!
Det var dock då... Hur filmen är nu är ju frågan. Jag tyckte heller aldrig att den var särskilt bra egentligen, utan bara okej, så håller den ens på den nivån? Det största bestående intrycket jag har av denna från 90-talet är dessutom det förfärliga i att Jackie Chan ger en ung pojke i rullstol sin gamla Game Gear att spela på, men utan spel till! Och säkert utan batterier med...
Som videospelande kid själv på den tiden så hatade jag sånt här...
Polisskolan 7 från ungefär samma tid gjorde samma tabbe. Där kretsade t o m hela storyn kring "The Game" till Game Boy som någon idiot på TV spelade på en Game Boy men utan någon spelkassett i och som på något magiskt sätt kopplades upp till Internet och hackade folks bankkonton eller nåt sånt. Jävla bullshit.
Storyn här är i vilket fall att Jackie Chans karaktär Keung hälsar på sin farbror i stadsdelen Bronx i New York. Han stannar några dagar under tiden som knäppa, och våldsamma, saker händer.
Trubbel rullar in i stan i form av MC-gäng. Eller de kanske alltid höll till där, det vete fan.
De håller på med typ streetracing och skadegörelse och sånt. Inte ens snatteri drar de sig för, dessa lymlar! Och då snackar vi läsk och godis i den lokala livsbutiken som Jackie Chans farbror ägde och sedan sålde vidare i början av filmen. De här jävla skojarna är alltså bara huliganer och snattare, inte mycket till skurkar egentligen. De är rätt så löjliga när man tänker efter.
Jackie Chan (jag kommer fortsätta referera till honom med hans verkliga namn) blir intrasslad och busarna, i synnerhet en kränkt jävel, söker hämnd.
Trots flera mordförsök på Jackie Chan, däribland en väldigt blodig incident, ett extremt groteskt mord på en annan person samt flera andra mord i förbifarten, så är detta väldigt mycket en dum och lättsam actionkomedi.
"Komiskt" ska det vara bl a då farbror Bill, som är kines, äktar en tjock svart amerikanska. För att han är liten kines och hon är stor och svart då...
Det är inte direkt hög nivå på humorn här alltså.
Filmen är såklart dåligt dubbad till engelska vilket liksom hör till och ofta blir ofrivilligt komiskt på riktigt. Det är så B att det blir bra typ. Att Jackie Chan har karisma kan man dock inte förneka och det är i stort sett på hans axlar som hela filmen vilar.
Handlingen är lövtunn så det är ju egentligen bara för Jackie Chan och då framför allt i fighterna som man ser denna och visst, nog är det hela väldigt smidigt och kreativt koreograferat alltid.
De mest prominenta i rollistan efter han Chan själv är de två ledande snygga brudarna; den hongkongska sångerskan och skådespelerskan Anita Mui som spelar den nya butiksägaren och kanadensiska Françoise Yip som spelar den stackars handikappade pojkens storasyster och förmyndare samt (PLOT TWIST!!) även en i gänget som vid flera tillfällen varit väldigt nära att mörda Jackie.
Hon jobbar dessutom med att dansa lättklädd i en bur med en levande tiger utanför på någon nattklubb. Okeeej.
Det stackars handikappade barnet låtsas spela Game Gear.
Detta är till en början inte så pjåkigt. Inte alls så dumt det här.
Det enda man väl egentligen reagerar på är huruvida pundhuvudena i det här tuffa gänget försöker mörda Jackie Chan med flit eller om de är så urbota korkade att de verkligen inte är medvetna om vad fan de håller på med.
Folk i största allmänhet är ganska dumma i den här filmen dock. De reagerar på Jackie när han flyr för sitt liv men inte på busarna... Det är inte dåliga stunts de får till här i alla fall.
Även om trovärdigheten kastas ut genom fönstret så ser det åtminstone inte dåligt ut.
Relativt mycket tid ägnas åt en slashas som kallas Angelo. Han är en av småbusarna, inte ledaren i gänget men nog den med mest skärmtid och definitivt den med störst biff med Jackie.
Annars ges man absolut intrycket att den nya kåta butiksägaren skulle vara det stora kärleksintresset men icke, hon försvinner faktiskt mer eller mindre ur bilden senare till förmån för den kåta systern.
Helt plötsligt handlar filmen om hur gangstergubben "White Tiger" plus anhang försöker hitta en massa diamanter som de blåste och blåste bort några andra kriminella typer för... Det här kommer från ingenstans och tar över resten av filmen. Snacka om spretig story. Särskilt trovärdigt är det ju heller inte. Den huvudsakliga behållningen är dock de många, långa fighterna.
Handlingen skakar man på huvudet åt och både dialogen och dubben är skrattretande men det är trots allt kul att se Jackie Chan sparka röv. Och fighterna är fantasifulla. Han slåss med skidor, han slåss med flippermaskiner eller vad fan det är, sånt här ser man inte i vilket B-actionfilm som helst.
Gängledaren Tony ser förresten ut som en pirat i sin randiga luvtröja. Lite som Matthew Patel i Scott Pilgrim vs the World fast här helt oironiskt. Och snacka om facepalm när han sedan kommer till insikt om de ibland inte går för långt... Vadå, kommer den uppenbarelsen först nu? Ni var ju nära att MÖRDA en människa flera gånger om vid det här laget din jävla idiot!
Jackie Chan kallar dem samhällets avskum. Det är rätt.
Sista halvtimmen är när filmen verkligen spårar ur dock. Det blir helt enkelt alldeles för dumt och för svårt att ta den på ens minsta allvar. Fucking White Tiger alltså, det hela är så jävla löjligt. Och man kommer inte ifrån att dialogen görs ännu värre av dubben och vad som var kul med det till en början blir bara kasst till slut.
Men jag måste medge att jag trots allt fann filmfan vara bättre nu än vad jag mindes den sedan sist jag såg den, när i helvete det än var. Jag kunde inte undgå från att lägga märke till nu att den versionen jag har på DVD är den amerikanska klippningen på drygt en och en halv timme.
Den ursprungliga Hongkong-versionen är nästan två timmar lång dock och jag tror faktiskt att det var den längre versionen som jag hade sett senast, som jag blev väldigt trött på. Den gav jag en av fem, underkänt. Den här kortare versionen däremot, måste jag medge är åtminstone godkänd. Den är tydligen bättre klippt helt enkelt och "doesn't overstay it's welcome" liksom. Eller inte med mycket i alla fall, för de sista 10-15 minuterna känns ändå utdragna och ganska dryga.
Och själva slutet är bara... Nej.
Rätt go musik dock.
Så allt som allt en godkänd start på det nya retrofilmåret!
Betyg: Två av fem Game Gear-kassettskyddsfodral som faktiskt har spel inuti.
Jag hittade förresten mina gamla Game Gear-spel sedan sist. Lyckan är gjord.
|
