Originaltitel: El laberinto del fauno
Produktionsår: 2006
Längd: 114 minuter
Genre: Mörk fantasy
Land: Mexiko, Spanien
Regissör: Guillermo del Toro
Skådisar: Ivana Baquero, Sergi López, Maribel Verdú, Doug Jones
Handlingen i ett nötskal: Francos Spanien år 1944. Den runt tio år gamla Ofelia reser med sin gravida mamma att bo tillsammans med mammans nya make, falangistkaptenen Vidal, på en garnison ute i skogen. Därifrån leder han striderna mot- och förföljelsen av den kvarstående motståndsrörelsen efter det spanska inbördeskriget. Väl där stöter Ofelia på övernaturliga väsen...
Så är såväl sommarlovet som själva sommaren över för i år och med det har det alltså blivit dags för mig att åter börja plocka filmer ur hyllan att skriva om här på POPKORN. Nu när hösten är kommen slösar vi dessutom ingen tid utan börjar redan nedräkningen till Halloween. Detta innebär att fr o m nu och t o m sista oktober så fokuserar vi på sådant som faller åt det lite läskigare hållet och först ut med detta i åtanke har vi Guillermo del Toros mörka fantasy i Pans labyrint.
Förövrigt hittar jag gärna någon gemensam nämnare från film till film, något som länkar filmerna då, utöver att dessutom ha en annan lämplig anledning till att plocka fram vad jag än plockar fram (som ett jubileum eller tiden på året). Förra filmen som plockades ur hyllan var en fantasy så vi fortsätter med en till fantasy. I årstidens rätta anda en mörkare sådan dock (vink, vink).
Fler icke-amerikanska, icke-engelskspråkiga filmer utlovades ju i slutet av min Mio min Mio-text dessutom så här har vi därmed en mexikansk-spansk, och då såklart spanskspråkig, film.
Inte för att del Toro inte pressades för att spela in denna på engelska. Han lovades tydligen även dubbla pengarna till budgeten om filmen var engelskspråkig trots att den alltså utspelar sig i Spanien. Fan vad jag hatar sånt här. När typ tyskar i Tyskland under andra världskriget snackar engelska med varandra eller när samurajer i det feodala Japan snackar engelska med varandra (47 Ronin med Keanu Reeves, jag tittar på DIG). Hatar sånt. Men del Toro lät sig inte köpas. Han höll fast vid sin integritet och lät inte sin konstnärliga vision kompromissas. En fet jävla eloge för det ska karln ha. Jag kan inte tänka mig hur sunkigt det hade låtit med engelska skådisar som snackar på engelska i den här filmen. Spanska var ju det enda rätta och riktiga valet i det här fallet.
Dags att adressera speltiden. Enligt wikipedia är filmen 119 minuter lång och enligt imdb är den 1 timme, 58 minuter. Antagligen är då 118 minuter plus vilket avrundades uppåt till hela 119. Enligt baksidan av fodralet till den svenska 2-disc specialutgåvan som jag själv har i hyllan är denna dock endast 112 minuter... Detta stämmer för det första inte riktigt för snurrar man igång filmen i spelaren och kollar speltiden själv klockar den in på exakt 1:53:59, hela 114 minuter minuter så när som på en sekund alltså. Och för det andra läste jag något intressant i fråga om detta på imdb. Det ska inte finnas några andra versioner av Pans labyrint än den oklippta dryga 119 minuter långa.
Speltiden beror däremot ändå på om formatet är PAL eller NTSC. Jag citerar: "In general PAL discs are always 4% faster than the NTSC equivalent but it's hardly noticeable."
Hm. Intressant, ja. Det skulle ju innebära att filmen blir nästan 5 minuter snabbare/kortare. Och 5 minuter plus 114 blir just 119 minuter då...
Annorstädes på nätet läste jag till mig att "In most cases 24fps NTSC films are sped up to 25fps when converted to PAL. The speed difference is 4% which results in the PAL disc having a shorter duration, but all frames are still there."
Ett tips var "I think you could divide the PAL duration by 0.959 to get the 'speed corrected' PAL duration that would show if the NTSC version had any more real content." Ska vi prova detta? Fram med kalkylatorn på datorn och 114 / 0,959 = 118,87. Där ser man... Med min egen metod blir det 119 / 100 = 1,19 (1%) x 4 = 4,76 (4%) + 114 = 118,76 så oavsett hur man räknar är resultatet över 118 minuter och då närmare 119 minuter. Felmarginalen är i sekunder. Nu faller alla bitarna på plats. Detta hade säkert förklarat varför, kanske inte alla men iallafall vissa, andra filmer vars svenska/nordiska/brittiska utgåvor jag plockat ur hyllan har kortare speltid än de bör ha. Det var som fan alltså. Man lever och lär eller hur? Nu vet jag det iallafall... Och den som nu läser det här som själv inte kände till det sedan innan fick nu precis veta det med. Jag tänker såklart inte gå tillbaka nu för att dubbelkolla längden på alla de filmer som redan har plockats fram och räkna ut om det var den här PAL-formatet är snabbare-grejen som gjorde att det verkade fattas några minuter då det verkade fattas några minuter och hålla på att redigera i texterna i de fallen... Nej. Däremot kommer jag med denna nyförvärvade kunskap att veta bättre hädanefter.
Ofelia möter den namnlösa faunen i dennes labyrint.
Och nu över till själva filmen. Och vad jag tycker om den. Först och främst handlar filmen inte direkt om labyrinten i titeln utan mer om mötet mellan den hårda mänskliga verkligheten och den sagoväsenvärld som labyrinten blott är en del av. Vidare är det heller inte Pans labyrint... För ja, Pan må vara en faun men... Denna faun är då inte Pan även om Pan må vara en faun. Hajar ni?
Guillermo del Toro har själv gått ut med att faunen i filmen inte är Pan. Så vadan ändringen i titeln? Jo, att faun låter som engelskans fawn, dvs hjortkalv, var tydligen där skon klämde. Man var rädd för att de dumma amerikanerna skulle associera en faun med Bambi mao... Jag saknar ord. Och varför man sedan i Sverige och flera (men inte alla) andra länder gick efter den amerikanska titeln som var marknadsanpassad för dumbommar istället för den spanska originaltiteln och alltså översatte El laberinto del fauno till Pans labyrint istället för Faunens labyrint, det vete fan. Men jag tänkte i vilket fall nämna det här. Just labyrintens betydelse kan nämligen trots allt diskuteras men Pan som denna faun är ju bara felaktigt. Denna saga berör inte grekisk mytologi.
Pans labyrint (vilket jag för enkelhetens skull ändå kommer att referera till den som, ja) är en sk saga för vuxna. Det här är mao ingen barnfilm. Rekommenderad från 15 år i Sverige och visst, den funkar nog för en 14- och 13-åring också men i de flesta fall förmodligen inte för en yngre än så. Något att ha i åtanke om man som förälder tänkt sig denna till familjefilmkvällen eller nåt sånt. Detta är inget för småbarnen. Det är en på sina ställen väldigt brutal film. Våldet är väldigt realistiskt och vissa scener är riktigt obehagliga att se, t o m för vuxna. Av det jag har läst är somliga väldigt kritiska till filmen av den anledningen som om det vore något dåligt i sig med att en saga om en ung flicka inte riktar sig till de yngre barnen men liksom... Vad är det med folk egentligen? Bara för att huvudpersonen är en ca tioåring flicka betyder ju inte att filmen tvunget måste rikta sig till tioåriga flickor. Den besatta tjejen i Exorcisten var 12 år, 14 år i verkligheten under inspelningen, och inte fan är DET heller någon lämplig barnfilm.
Men just då man kan få det intrycket betonar jag att detta är inte som Disneys Alice i Underlandet.
Berättelsen fokuserar inte bara på Ofelias upplevelser av den övernaturliga världen utan skiftar hela tiden mellan den biten och den verklighetsbaserade vardagen med den hänsynslösa kaptenens stridigheter mot gerillan som håller till i skogen runt omkring. Det säger väl heller inte lite att de mest hemska scenerna i hela filmen inte alls handlar om något overkligt skräckinjagande blodtörstigt monster utan om vad den helt vanlige kaptenen gör mot folk i den verkliga världen. Det är liksom han som är det verkliga monstret. Iskallt porträtterat av Sergi López. Den unga Ivana Baquero i rollen som Ofelia, Ariadna Gil som hennes gravida och sjuka mamma, Maribel Verdú som en av tjänstekvinnorna tillika Ofelias modersgestalt då mammans hälsotillstånd gör att hon inte alltid kan vara där för sin dotter, Álex Angulo som den gode doktorn, det är förstklassiga framträdanden allihopa. Inte minst Doug Jones, tidigare mest känd som Abe Sapien från del Toros tagning på Hellboy, här i rollen som både den sk bleka mannen, han med händerna, och faunen i egen hög person. Men på tal om han med händerna måste jag klaga lite på den delen av filmen...
Tittut!
I vad som säkert är filmens mest beryktade scen då Ofelia råkar väcka den bleka mannen till liv så köper jag bara inte att hon kunde vara så dum. Detta må vara en liten spoiler men jag tänker dra upp det ändå. Hon får specifikt veta att hon inte ska äta eller dricka något från den till synes livlösa bleka mannens bord. Hon får veta att det kan vara extremt farligt att göra det och får därtill veta att det finns en tidsgräns för henne att klara den här prövningen på. Och ändå, när hon har det hon kom dit för och bara behöver gå sin väg, så stannar hon, med ryggen vänd mot monstret som sitter där, och börjar äta druvor från bordet? Seriöst? Nej. Bara nej. Jag köper inte att någon skulle kunna vara så dum i den situationen. Inte någon i hennes ålder, för hon är faktiskt runt tio och inte fem år gammal, och som både fram till dess och efter detta visat sig vara så klyftig som hon dessutom. Detta passar bara inte ihop med hennes karaktär. Jag har läst bortförklaringarna. Att hon skulle ha varit sååå hungrig eftersom hon inte hade ätit middag just den dagen. Trams. Man har väl själv varit tio år en gång i tiden och då hände det också att man var ute och lekte rövare och missade middagar utan att tänka på att man inte alls ätit något på hela dagen. Så det "argumentet" håller inte alls. En annan förklaring är att bordet med krubbet skulle ha haft någon slags hypnotiserande effekt på Ofelia. Att hon drogs till det likt till en sirens sång. Men i så fall var detta inte alls bra realiserat. Som jag såg det var hon "filmdum" av den enda anledningen att hon "behövde" göra bort sig och få monstret efter sig.
Nej, nu menar jag inte att jag på det stora hela vet bättre än en regissör av del Toros kaliber men även de bästa kan ju fumla till det ibland. Och just den här scenen kunde ha gjorts bättre. Vad sägs om hon, i ett arrogant infall efter att ha klarat allting relativt lätt fram till dess, helt nonchalant plockade en druva på vägen ut och varelsen vaknade till liv medan hon utan någon vidare brådska ändå var på väg att gå? Istället för att hon stod kvar på stället med ryggen vänd mot monstret som en idiot? Och ignorerade feernas uppenbarligen brådskande varningar dessutom?
Nåja, bortsett från det nästan lite irriterande dumma i den scenen, som dock ändå handlar mer om att visa upp den groteska varelsen än att Ofelia bara ska klara allt utan problem, har jag inga direkta anmärkningar på filmen annat än att våldet ibland kan vara för blodigt och grymt kanske. Scenen när kaptenen bokstavligt talat slår in skallen på vad som visar sig vara en oskyldig man framför ögonen på dennes far som han sedan också skjuter ihjäl t ex... Ja, man får verkligen se det alltså. Man får se den inslagna skallen i bild. Och det är inte bara inte lämpligt för barn men även vuxna kan ha svårt att se sånt här. Jag är lite kluven till detta ärligt talat. Spanien år 1944 var ingen trevlig plats eller tid att leva på och å ena sidan är det starkt av del Toro att våga visa den fula verkligheten som den var. Men å andra sidan hade budskapet kanske ändå gått fram även om man klippt bort från att visa de allra vidrigaste våldsdåden. Mannen kunde ju ändå få skallen inslagen utan att vi som tittare behövt se den bli inslagen från den vinkeln...
Sammanfattningsvis är Pans labyrint en riktigt bra film. Belönad med tre Oscarsstatyetterr 2007, för bästa scenografi, bästa foto och bästa smink, och det räcker bara att titta på fodralet så ser man hur mycket filmen prisats i vanlig media. Fem av fem biofåtöljer delade Filmkrönikan ut. Fyra plus i Aftonbladet. Fyra getingar i Expressen. En till femma i Svenska Dagbladet. En fyra i Dagens Nyheter. Fem stjärnor i Stardust. Fyra vad det än är i Metro. Osv, osv. Fyror och femmor överallt och jag var själv inne på en fyra när jag såg den här för första gången då på 00-talet. När jag såg om denna här om året tyckte jag däremot att den inte höll det måttet längre. En trea minns jag att jag tänkte mig då. Måhända var det för att jag då såg den ur ett pappaperspektiv. Pans labyrint var en av våra Halloween-filmalternativ i fjol men alla de där mer vuxna scenerna var för hemska helt enkelt ansåg jag. Hemska på ett för verkligt sätt alltså. När jag nu såg om filmen återigen tyckte jag dock bättre om den igen. Jag tycker ändå inte den är så bra som en fyra eller fem av fem-poängare. Men den är bra. Riktigt bra. Så tre och en halv ger jag den här. Stundtals känns denna som en spelfilmatisering av vad som hade kunna vara en Studio Ghibli-film, som Spirited Away, fast med en gnutta mer renodlad skräck med i smeten. Riktigt bra alltså.
Betyg: Tre och en halv av fem flöjtspelande Lego-minifigurfauner.
|
