Originaltitel: Snow White and the Seven Dwarfs
Produktionsår: 1937
Längd: 80 minuter
Genre: Fantasy, musikal
Land: USA
Regissör: David Hand m.fl.
Skådisar: Adriana Caselotti, Lucille La Verne, Roy Atwell, Pinto Colvig
Handlingen i ett nötskal: Det var en gång en prinsessa som hette Snövit. Snövits onda och fåfänga styvmor fruktade att prinsessans skönhet en dag skulle överträffa hennes egen. Varje dag frågade därför drottningen sin magiska spegel "Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i landet är?" och om spegeln svarade att hon var det så gick Snövit säker...
DEN animerade klassikern om en vacker prinsessa, den fagraste av dem alla, med läppar röda som rosor, hår svart som ebenholts samt hy vit som snö... Därav hennes namn; Snövit. Mycket gammal film, Disneys första tecknade klassiker någonsin, men då filmen var just tecknad så kan vi se hur vit som snö Snövit är i Technicolor! Fuck yeah!
Filmen producerades av Walt Disney själv, med David Hand som sk överseende regissör och därtill hela fem andra regissörer; Perce Pearce, William Cottrell, Larry Morey, Wilfred Jackson och Ben Sharpsteen, för diverse sekvenser. Och detta efter manus av inte färre än åtta stycken författare men allt det här såklart baserat på bröderna Grimms klassiska saga först publicerad 1812 och i sin tur baserad på den europeiska medeltida folksagan vars exakta ursprung är förlorat till historien.
Men nu ska det handla om denna film, som förmodligen än till denna dag är den mest kända adaptionen av källmaterialet.
Börjar med ett tackkort till medarbetarna från Walt Disney själv, sedan med text som om ur en riktig sagobok. Och just den här biten ser allt inte ut att vara tecknad för hand, utan filmad på riktigt också. Så att... Snövit och de sju dvärgarna är väl teeekniskt sett en mix mellan animerat och live action antar jag. Bara lite kul kuriosa där, ho, ho...
Min bojkott av allt från dagens korporativa, själlösa och lika kreativt som moraliskt bankrutta Disney, som inte alls representerar vad Walt Disney själv stod för förresten, gäller ju såklart inte allt som företaget gav ut innan jag började bojkotta skiten, från decennieskiftet, och som vi även äger sedan tidigare. Just Snövit på DVD här har vi haft åtminstone sedan dottern varit gammal nog att sitta upp själv och se på film. Det här är den andra DVD-utgåvan, från 2009, och det stämmer bra med åldern på tösen vår, det var nämligen också omkring då dottern var gammal nog att börja titta på film.
Nu var nog första gången jag såg denna med engelskt orignaltal och jösses, Snövit har allt en lätt gnällig röst... Sådär pipig.
Den engelska röstskådespelerskan låter gnällig alltså, men det kanske bara är det att jag är inte alls van vid den här rösten, jag har sett denna flera gånger, första gången som barn själv, men för mina egna barns skull så har det ju bara varit på svenska senare i vuxen ålder. Det är inte något jag någonsin sett för mig själv heller... T o m nu, i skrivande stund medan jag ser om denna för denna framplockning, så sitter dottern bredvid och nu själv i vuxen ålder för den delen. Tiden går så fort.
Då den här filmrullen inte gjordes i bredskärmsformat direkt, för att det var på 1930-talet, så tänkte jag lite utanför ramen för dessa bildrader och slängde in två bilder på en och samma rad istället för enstaka större eller en massa svart till höger och vänster om en bild. Så det så!
Dottern hade för övrigt hela dvärgarnas stuga i form av ett stort dockhus plus alla sju dvärgar och Snövit som dockor, med prinsessan själv i Barbie-format typ. Vill minnas att hon fick allt detta när hon fyllde sju år. Det känns som en halv evighet sedan nu. Snövit och de sju dvärgarna på film håller hur som helst fortfarande måttet som något att se för hela familjen verkligen. Detta är alldeles lagom spänningsfyllt och stämningsfullt för små barn och så välgjort att det är omöjligt att inte uppskatta som ett gediget hantverk även som vuxen.
Faktum är att filmen kan vara nästan förvånansvärt mörk och vuxen med dagens tama mått mätt.
Jägaren är med här för att uttryckligen döda Snövit, skära ut hennes hjärta och lägga det i en ask åt den onda drottningen. Shit alltså. Det är faktiskt väldigt mycket snack om dödande i den här filmen.
Vi ser dödskallar och förmultnande lik i katakomberna i slottet, en liten våg i form av ett olycksbådande skelett, såna härligt läbbiga inslag.
Och Snövits flykt genom skogen mycket läskigare och mer skrämmande än jag mindes det, med passsande dramatisk musik till. It: Welcome to Derry, släng dig i väggen!
Skogsdjuren hjälper dock sedan Snövit för att det är en Disney-film men betänk att detta var ju inte en grej på den tiden när filmen först gjordes. Snövit var faktiskt banbrytande för sin tid. Det här var ju också världens första tecknade långfilm både i färg och med tal. Och det hela är mycket bra animerat, mycket imponerande, så vackra och naturliga reflektioner i vattenytor, som om det vore med hjälp av CGI för att skapa effekterna, samt karaktärernas rörelser, så smidiga, kroppsspråket, så livfullt, som om det vore genom motion capture men nej, allt det här var helt handritat vilket också är helt otroligt. Detta är ju en nästan förlorad konstform numera. Man ser vissa intressanta perspektiv också, fiffiga "kameravinklar" typ, allting är inte bara rakt på liksom.
Utöver vissa väldigt mörka scener, och det inte bara bildligt talat, så är Snövit också en väldigt färgglad film rent visuellt och då med lika passande trallvänlig musik till. Sedan är ju det här en komedi med och inte minst en musikal.
Dvärgarnas hej-hå-sång gillar jag. Det låter lite avigt för mig här dock, då jag är van vid de svenska sångerna... En sång är ju även välbekant på svenska ur Kalle Anka på julafton. "Jag fångade en röv idag men kuken gled ur röven fast lika glad för det är jag men gladast är nog röven" sjungs dock också helt annorlunda på engelska. En dum sång oavsett såklart och vad gör det om hundra år när allting kommer kring?
Dumma fräckisar åsido är Snövit lika fräck som begår olagligt inbrott i för henne vilt främmande människors hus.
Kvinnan städar huset sedan, som sig bör. Eftersom karlarna är gruvarbetare och iväg och sliter sina små häckar av sig om dagarna! Ett väldigt hårt och faktiskt farligt arbete.
Kan ni tänka er vilket stolpskott till bortskämd skitunge Snövit hade varit om hon istället hade flickbossat runt gubbarna och haft dem göra hushållssysslor också, som "Här har du en kvast att sopa med!", när de kommit hem EFTER sitt hårda och livsfarliga gruvarbete? Och vem fan vore hon egentligen att styra och ställa i DERAS hus? Tack vare sunt förnuft och allmän hyfs och folkvett så vet dock Snövit bättre i den här berättelsen, men kan ni bara tänka er hur odrägligt det hade varit annars?
Butter är banne mig den vettigaste dvärgen av dem alla. Han vill ha väck kvinnan då han är varse om hur farlig den onda drottningen är, att hon kan häxkonst osv, och de behöver inte den sortens trubbel i sina liv. Men han litar inte helt på Snövit heller. "She's a female. And all females is poison. They're full of wicked wiled." säger han... Helt förståndigt. Snövit är dock slug och förhandlar, hon sköter hushållet åt dem om de låter henne stanna, hon tvättar, syr, sopar och lagar mat i utbyte mot härbärge. Hon låter sig inte hunsas dock och är bestämd. Alla är nöjda sedan och det är bra dynamik mellan Snövit och dvärgarna samt dem själva emellan.
De modiga männen driver bort den onda häxan. Den charmige prinsen räddar sedan den vackra prinsessan och så lever de lyckliga i alla sina dagar (till alla arga feministers förtret).
Den här filmen gör en allt glad. Jag hade ljugit om jag sagt att jag inte såg den med ett brett leende nu. Helt klart en hurtig, upplyftande må bra-film. Och en bra film därtill. Defintivt bra som film betraktad alltså, som fortfarande håller med drygt 88 år på nacken (den hade begränsad premiär i slutet av december 1937 och sedan allmän biopremiär i februari 1938 ;p).
"Generationer har fängslats av den magiska berättelsen och de oförglömliga karaktärerna i Disneys Snövit och de sju dvärgarna." står det att läsa på baksidan av DVD-fodralet och det stämmer bra. Så är det.
Man kan även läsa "Nu släpps den tidlösa klassikern för första gången i en digitalt restaurerad utgåva med imponerande bild- och ljudkvalité och mängder av bonusmaterial!" minsann. Och jo, man får faktiskt med två skivor i denna utgåva, den ena avsedd helt för bonusmaterial då antar jag. Det var tider det. Bättre tider.
Snövit och de sju dvärgarna belönades för övrigt med en heders- Oscar 1939. Det kan jag tycka den var värd då den sannerligen var en milstolpe i filmhistorien, även om jag själv inte skulle klassa filmen som mycket bra när allting kommer omkring.
Det har aldrig varit en av mina favoriter av alla Disney-klassiker. Jag gillar Alice i Underlandet mest. Aladdin diggar jag också. Senare, väl i vuxen ålder, uppskattade jag både Skattkammarplaneten och Atlantis väldigt mycket med och ännu senare, i ännu äldre vuxen ålder, även Röjar-Ralf och Big Hero 6 och Zootropolis men redan som barn själv gillade jag t ex Peter Pan och Djungelboken mycket, mycket mer än någon av prinsessfilmerna. Askungen och Törnrosa, snark liksom.
Snövit är dock bra och jag uppskattar den nog mycket mer nu än jag någonsin gjorde förr för att vara helt ärlig.
Känns lite seg dock. Ganska exakt en timme in tycker jag att den tappar tempo.
Och drottningens motivation är ju bara trams...
Det är förresten snack om små män titt som tätt. Dvärgarna kallas aldrig dvärgar i själva filmen? Jag slog över till svenskt tal i en scen där de kallas little men på engelska och där kallas de dock dvärgar på svenska. Hm...
Snövit själv har märkbart mer fyllig röst på svenska, mer som en fullvuxen kvinna, fast den engelska mer pipiga, gnälliga rösten vänjer man sig trots allt vid till slut. Men vad är det hon bakar egentligen..? Gooseberry pie? Krusbärpaj alltså? Låter utsökt!
Drottningens plan med det förgiftade äpplet är däremot egentligen onödigt omständig, för varför inte bara sticka en kniv i flickan vilket var vad jägaren skickades ut för att göra till att börja med, och genomförandet av planen är också urbota korkat. Kunde t ex drottningen se mer ond ut i hennes "sluga" förklädnad? Kom igen...
Och hur dum är Snövit sedan som släpper in den främmande haggan där i stugan? Och tror på hennes skitsnack om att detta är ett magiskt önskeäpple? När hon VET mycket väl att drottningen är ute efter henne och har varnats om och om igen för detta? Är hon så trög nu helt plötligt, när hon var så slug innan?
Och ja, ja, baserat på en folksaga så sensmoral för barnen och allt det där men ändå...
Och sedan textskärmar med exposition för att föra storyn framåt innan filmens slut? Känns tveksamt. Det är en sak att inleda hela filmen med textväggar och också det att avrunda med text om vad som hände sedan liksom, men att trycka in flera skärmar med enbart text under pågående föreställning, det tar en rakt ur händelserna och näst intill basunerar ut att hejsan, hoppsan, här tog nog tiden och/eller budgeten slut.
Och prinsen ser lam ut, kom igen. Det ser för fan ut som att han har läppstift.
Jag måste säga att de sista 20 minuterna så tappar filmen mig lite.
Fortfarande en bra film, men omdömet stannar också vid just bra och inte mer än så.
Betyg: Tre av fem röda äpplen. Bra film, värd sin Oscar på 30-talet.
|
