Format: SNES / Mega Drive
Utvecklare: Accolade (1993)
Bubsy in: Claws Encounters of the Furred Kind var ganska så hypat på den gamla goda 16-bittiden då i princip alla spelföretag skulle ha en varsin maskot. Att ha en egen maskot i ett plattformspel var minst lika viktig som att själva spelet var något att ha. Det var nästan som en merit i sig. Titta bara på Capcoms Captain Commando eller Konamis Sparkster tätt inpå Segas diverse försök att återskapa Mario med bl a Wonder Boy och Alex Kidd innan man äntligen kom i mål med Sonic. Man kan då undra exakt varför en till synes dussinkaraktär som Bubsy fick mycket uppmärksamhet (för det fick han verkligen) mitt bland alla dessa plattformhjältar med betydligt bättre sponsorer. Vilka i helvete var "Accolade" gentemot stora namn som Capcom eller Konami liksom? Jo, detta var helt enkelt snubbarna som tänkte att eftersom Mario tydligen tappade poäng bland kids i rollen som tjock rörmokare med mustasch gentemot Sonics hippare tonårsattityd som någon slags blå mutantigelkott i överljudshastighet och det på Nintendos front dessutom såg ut att saknas lir i samma fartfyllda liga så vore det naturligtvis bra att i första hand släppa just ett sådant lir med just en sådan lirare till Nintendos 16-bitare och med största fräckhet hypa det så som konsolens svar på Sonic, den stora Sonic-dödaren, titeln som bevisar att ett spel med Sonics hastighet visst är möjligt även på SNES och se bara vilken råtuff och kaxig attityd katten har osv, osv.
Därmed skapades Bubsy the Bobcat; ett rödlodjur med glappkäft som kunde löpa precis lika snabbt som vilken annan blå igelkott som helst. Typ. Absurt nog kom Bubsy även till Mega Drive bara lite senare. Detta torde väl tyckas poänglöst men jag minns faktiskt att flera jag kände hade spelet till just Segas konsol och inte Nintendos så... där ser man. Kanske Nintendo-pojkarna inte klarade av att köra så fort medan Mega Drive-ägarna som redan var vana vid höga hastigheter var mer benägna att ge det en chans. Eller så var det bara en tillfällighet att det just i mina kompiskretsar cirkulerade fler Bubsy-kassetter till Mega Drive än till SNES.
En annan sak som lagt sig på minnet sedan dess är att ingen av mina gamla spelkompisar kom så långt som att varvas. Sedan om det berodde på svårighetsgraden eller spelvärdet kan man också undra.
Jag hade faktiskt själv liret till Segas konsol, vilket såklart är varför jag valde att skriva om Mega Drive-versionen, men fastän jag också hade väldigt kul med det ett tag slutade det med att jag helt sonika sålde det för att ha råd med mer eftertraktade titlar... Många år senare då Internet hade blivit en del av vardagen och olika spelforum kommit upp fick jag snabbt intrycket att så fort karaktären Bubsy nämdes så var det mest i väldigt negativa ordalag. Kanske kommer de flesta bara ihåg Bubsys senare snedsteg i 3D, vilket inte sällan förekommer i listor över sämsta spel någonsin? Men vi som trots allt har varit med sedan tidigare och har spelat och kan minnas det första spelet med rödlon får väl ändå medge att det faktiskt var ett storspel för sin tid och det inte för intet heller. Eller? När jag nu här om veckan såg ett klipp på nätet från pilotavsnittet av Bubsys egen TV-serie fick jag hursomhelst lust att gräva fram spelet igen efter att ha skaffat skiten igen, efter alla dessa år för att "set the record straight" så att säga för så fy katten jävla dåligt som ryktet om Bubsy numera säger även om det första spelet är det verkligen inte. Faktum är att den här kissen fortfarande har några liv kvar att ge för den som bara är ute efter lite spontant plattformshopp och lek utan vidare bestyr.
Spelupplägget skiljer sig inte mycket från de flesta andra 2D-plattformspelen från den här eran. Bubsy ska hoppa över diverse hinder på en bana för att ta sig i mål som oftast är i andra änden av banan så det är bara att ta sig från punkt A till punkt B, från vänster till höger liksom och på vägen finns det fiender som man har ihjäl genom att hoppa på dem ovanifrån. Det är ett enkelt och vida välkänt upplägg för alla med någon som helst koll på TV-spel i största allmänhet... Ungefär som att alla med någon som helst koll vet ju hur man gör mål i fotboll, man behöver inte vara direkt "insatt" för att ha den sortens allmän koll på saker och ting liksom. Men åter till saken nu. Tillskillnad från fotbollsspelare har Bubsy möjligheten att kunna glidflyga för att komma längre fram i målriktningen. Tillskillnad från alla de där katterna som alltid tycks landa på benen helt oskadda klarar dock det här kattaskrället inte av... för höga fall... Vad fan då? Är det riktigt långt ner till marken innebär det att glidflygningen inte alls är en valmöjlighet utan ett måste för att inte förlora fler av de där kattliven. Sedan så går ju allt fort. För som jag nämnde innan var ju grejen med Bubsy dels det att han påstods kunna komma upp i sådan fart att framför allt Nintendo-fansen fick för sig att de kunde få de bästa från båda världar och spelet på så sätt blev en mega hit till SNES. Nu gick det väl sådär med den sluga planen. Rätt fort blev det iallafall och om inte en mega hit till NES så hittade det till Megan åtminstone.
Ovan fr v. Den grälla designen och grafiken samt den barnsliga humorn kan man såklart också ha åsikter om...
Problemet, eller snarare ett av problemen, är dock att kontrollen inte är ens i närheten lika exakt som den vi redan var vana vid från Sonic-spelen. Där Sonic är ganska lätt att kontrollera även i hög hastighet vet man inte riktigt var man hamnar när Bubsy väl sätter full fart framåt. Den höga farten i Bubsy slutar nästan alltid med att kattafanskapet åker rätt in i en fiende eller hamnar på en tagg eller något annat som dödar honom omedelbart eller att han helt enkelt trillar rakt ner i en avgrund. Detta blir framförallt ett stort problem på de senare banorna där man inte ser mycket framför sig och mer mark är dödlig än säker. Men det är inte den främsta anledningen till varför Bubsy inte blev den stora platformsikonen som han ändå hade chans till.
Vad som visade sig vara ännu mer förödande för den här rödlons chanser till överlevnad var att spelmakarna tydligen inte tyckte att det behövdes något för att väga upp för alla dödliga hinder och farliga fiender. Här finns inga svampar, ringar, avbytare eller energipiller till hjälp. Man lever visserligen fler gånger men under ett och samma livslopp får man heller inga andra chanser utan en ynka träff av vilken dussinfiende som helst tar död på Bubsy och man får börja om. Man har i och för sig redan från början sina nio liv (ja, faktiskt och fyndigt nog) men trots det och trots att det är hyfsat gott om fler extraliv gömda lite här och var går liven åt snabbare än man hinner samla åt den där stackars satans katten. Man blir ju genast mindre motiverad att utforska banornas alla hörn och vrån när nyfikenheten verkligen leder till kattens slutgiltiga frånfälle. De flesta fienderna är annars faktiskt ganska söta och charmiga. Förutom Woolies då, som är allt annat än både gulliga och ulliga utomjordingar typ. De här äcklen finns överallt i spelet och känns mest som ett misslyckat försök att efterlikna Goombas. De flygande garntefaten som även agerar bossar är heller inga höjdare för den delen.
Efter att ha klarat en värld i spelet får man ett lösenord till nästa men till slut blir det bara för jobbigt att fortsätta och då inte minst pga den dåliga kontrollen som gör sig påmind och likt skiten i en kattlåda har den effekten att man helst bara vill slippa behöva uthärda obehaget som denna medför, sluta låtsas som om det verkligen inte är så illa för det är det och bara få bort skiten så man kan andas normalt igen. Därmed behöver i alla fall jag inte längre undra vad det berodde på att ingen av spelkompisarna som hade spelet någonsin varvade det när vi var små. Spelvärdet faller i botten och det påverkar utmaningen så att det hela blir orättvist svårt istället för svårt men rättvist. Och det är inget man bara kan glidflyga sig ur, hellre låter man själva kassetten fara och flyga ut genom fönstret.
Idag har jag trots allt lyckats klara spelet, även om jag höll på att bli vansinnig av ursinne ett flerantal gånger och riktigt redigt jävla förbannad på Bubsy som tvunget, bara tvunget ska bryta den fjärde väggen varendaste gång jag dog med honom, varendaste jävla gång alltså, för att gång på gång fråga mig "Are you still playing this thing?". Trots bristande kontroll och extremt dålig bandesign som också bidrar till att man dör hela tiden så har spelet dock ändå ett par goda egenheter. Charmig grafik, mysig musik och lite humoristiskt är det allt när t ex en bana full av farliga bävrar får heta "Bevary Careful". Att det bästa av allt är när man väl klarar slutbossen bara för att det känns så otroligt skönt att spelet äntligen är över kanske inte bör räknas som ett plus i kanten visserligen... men att ge Bubsys äventyr underkänt känns ändå lite väl taskigt, så det får bli ett svagt godkänt. Typ. Eller på gränsen till åtminstone. Bubsy är trots allt fortfarande åtminstone nästan okej i min bok.
Omdöme: Ett och ett halvt Bubsy-utropstecken av fem möjliga. Nästan godkänt.
|
