Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Plockat ur filmhyllan #15
Pulp Fiction



Text: Jan M. Komsa, 2019-05-12


Originaltitel: Pulp Fiction
Produktionsår: 1994
Längd: 148 minuter
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
Regissör: Quentin Tarantino
Skådisar: John Travolta, Samuel L. Jackson, Uma Thurman, Bruce Willis

Handlingen i ett nötskal: "You know what they call a Quarter Pounder with Cheese in Paris?" "They don't call it a Quarter Pounder with Cheese?" "No man, they got the metric system, they wouldn't know what the fuck a Quarter Pounder is." "What do they call it?" "They call it Royale with Cheese." "Royale with Cheese?" "That's right." "What do they call a Big Mac?" "A Big Mac's a Big Mac but they call it le Big Mac."

Med förförra veckans De sju samurajerna plockad ur filmhyllan och förra veckans retrospektiv på alla tre delarna i Star Wars-prequel-trilogin och så ytterligare en plockat ur filmhyllan redan den här veckan blir det ganska mycket film i följd just nu, ja. Men hur kan jag låta bli att gå in på Pulp Fiction just idag av alla dagar. Idag är det nämligen exakt 25 år sedan den här både banbrytande och trendsättande rullen hade världspremiär på filmfestivalen i Cannes. Idag firar alltså Pulp Fiction hela 25 år. Ett kvarts sekel. Med Samuel L. Jackson som han verkligen såg ut i mitten på 1990-talet (duh), John Travolta i sitt livs roll och en ung Uma Thurman. Och Tim Roth med Amanda Plummer. Och Ving Rhames. Och Harvey Keitel. Och Christopher Walken. Och Bruce Willis. Och såklart med regissören Quentin Tarantino själv i en av de många rollerna. Och det för att bara nämna några av de mest, ja, nämnvärda i filmen. Pulp Fiction har varit min favoritfilm enda sedan jag först såg den i mitten på 90-talet. Det var också den första Tarantino-filmen jag såg. Mm, jag såg den här innan Reservoir Dogs (som f.ö heter De hänsynslösa på svenska men den svenska DVD-utgåvan som jag har har faktiskt den amerikanska originaltiteln på omslaget så det är vad jag kallar den). Genast föll jag hur som helst för denna. Det är mao ingen film som har vuxit på mig med åren utan en som jag diggade skarpt första gången jag såg den och som jag fortfarande diggar skarpt efter att ha sett den säkert tjugo gånger sedan den kom ut.

Faktum är att det här är nog en av de tre filmerna som jag har sett flest gånger i hela mitt liv. De andra två är Måndag hela veckan och Mortal Kombat. Och den senare är inget skämt utan blodigt allvar så... Skratta inte. När jag nu såg om Pulp Fiction igen för typ femtioelfte fucking gången blev det inte så mycket anteckningar. Bara drygt en halv A4 på datorn. För jag har ju liksom sett den här så många gånger att jag kan den nästan utantill. Så jag bara kör på och skriver lite vad fan som helst nu liksom. Ok, var ska man då börja ifrån? Hur ska man t ex beskriva handlingen i en film som Pulp Fiction egentligen? Saker liksom bara händer. Olika saker. Som inte direkt har med varandra att göra. Helt random. Det går typ ingen röd tråd genom filmen. Allting är tydligt uppdelat och Tarantino hoppar fritt från segment till segment och inte sker detta i kronologisk ordning heller. Ja, vissa karaktärerna syns till i flera av delarna genom hela filmen och vissa delar, eller kapitel, smälter också in i varanda. Men det är inte så att filmen handlar om något konkret och att detta något är vad som binder samman alla kapitel. Det är mer som... Två dagars händelseförlopp i den här delen av den undre världens L.A. Vad som än råkar inträffa under dessa två dagar och natten däremellan. Om något så är utgångspunkten gangsterbossen Marsellus Wallace, nog så kyligt gestaltad av Ving Rhames. Fast han själv är inte med i filmen så mycket så är han den som de andras historier kretsar kring eller på något sätt korsar.


Samuel L. Jackson i sin bästa roll någonsin.


Några exempel. John Travolta och Samuel L. Jackson spelar två torpeder som jobbar för Marsellus. Uma Thurman är hans nya fru. Tim Roth och Amanda Plummer är ett par i brott utan någon som helst anknytning till Marsellus men som helt på måfå bestämmer sig för att råna det fiket där Travolta och Jackson bara råkade äta frukost den morgonen. Så därigenom uppstår då en indirekt länk till Marsellus. Bruce Willis spelar en boxare som får betalt av Marsellus att lägga sig i en match men svindlar honom istället. En direkt länk där. Och vi ser även t ex Maria de Medeiros i rollen som Willis flickvän och Eric Stoltz som Travoltas personliga knarklangare. Utgår man från Marsellus karaktär grenar resten av rollistan alltså ut sig därefter. Men filmen handlar ändå inte direkt om honom. Den där mytomspunna portföljen till trots. I början av filmen, efter inledningen men innan första kapitlet så, i vad som anses vara förspelet till första kapitlet som sedan handlar om något helt annat så är Travoltas karaktär, Vincent Vega (för övrigt bror till Michael Madsens Vic Vega från Reservoir Dogs i en kul koppling), tillsammans med Jacksons Jules Winnfield (som i sin tur skulle kunna vara samma karaktär som pianospelaren kallad Rufus som skjuts ner ihop med resten av folket i kapellet i Kill Bill-filmerna dryga årtiondet senare) på väg för att hämta en portölj åt Marsellus. Men vi får aldrig reda på innehållet i portföljen. Somliga överanalyserar detta men faktum är att grejen bara är en kul rekvisita. Det är inte så att hela filmen handlar om att alla vill åt den här mystiska portföljen. Det är bara en grej som är med på ett hörn.

Pulp Fiction handlar helt enkelt om något annat än själva handlingen. Det är snarare soundtracket och känslan, liksom atmosfären i scenerna, och framför allt dialogen som gör hela den här filmen. Dialogen för mao inte handlingen framåt. Dialogen i sig är liksom hela poängen med filmen... Och musiken därtill är pricket över i:et. Detta är alltså en film som man lika gärna kan lyssna till. Konversation för konversation, låt för låt. Jag kan sitta och bara lyssna på hela urvalet sköna låtar likväl som snacket ur filmen hela jävla dagen lång. Det var faktiskt farligt nära att jag satt igenom rullen en gång till när jag efter att redan ha suttit igenom den en gång till körde igång den igen bara för att välja ut några bilder till den här texten. Man fastnar i dialogen. Det är så jävla klockrent alltså. Just för att de snackar typ som folk snackar, dvs mest av allt om ingenting dock komplett med svordomar, fördomar och hela köret. De snackar om skräpmat från McDonalds och Burger King, om TV-serier och kändisar, om att röka på, om kaffe, om frukost, om något några haft uppkört i röven i några år, ja, om praktiskt taget vad fan som helst och oftast är det inget som har något att göra med vad som faktiskt händer i filmen. Uppfriskande är bara förnamnet. Soundtracket är alltså också speciellt. Det är mycket rock- och sk surfmusik. Mycket 1960- och 70-tal. Och Dick Dales tagning på Misirlou som körs igång under inledningen är jävlar mig bra grejer. Dale gick förresten bort bara förförra månaden nu i år. Må han vila i frid.


John Travolta i sin bästa roll någonsin.


Liksom förra månadens De sju samurajerna är Pulp Fiction ingen actionfilm utan snarare en drama. Även om det förekommer en del pang-pang och t o m en uns just samurajsvärdsvingande är det inte vad man ser den här filmen för. Det är karaktärerna och dialogen man stannar och återkommer för. Hur många gånger man än sett och hört det här. Folk bara röker och svär hela tiden. Härlig film. En riktig må bra-rulle. Ja, på redigt. Man blir fan på gott humör av den här filmen. Hur jävla våldsam och vulgär den än är. Och det är den. Våldsam och vulgär alltså. Som fan. Men det blir aldrig för allvarligt. Vi snackar svart humor såväl som ren galghumor. Någon råkar bli skjuten rakt i ansiktet så att skallen exploderar och det hamnar blod, hjärna och skallbitar överallt, däribland i håret på Samuel L. Jackson och det är en av de mer lättsamma och roliga scenerna i filmen. Det roliga är dock inte själva grejen att killen blir skjuten i ansiktet. Det roliga är hur det händer samt hur Vincent och Jules reagerar på det. Härdade, för att inte säga avtrubbade, yrkesmördare som de faktiskt är blir de mer smått irriterade över detta än chockade. Det är som om Vincent hade råkat spilla en läsk i bilen snarare än oavsiktligt skjutit ihjäl någon... Det hela känns så absurt men ändå underligt jordnära att det blir hemskt och roligt på samma gång. Hemskt roligt alltså. För att inte tala om DEN DÄR scenen med Marsellus och Bruce Willis Butch i pantbanken och vad för skumma perversa jävla saker som sedan händer där...

Utan att avslöja precis allt kan man väl lugnt konstatera att scenen då Butch väljer vapen och går från en hammare, till basebollträ, till en motorsåg och så slutligen till ett katana-svärd antagligen hör till en av den moderna filmhistoriens mest minnesvärda. Allt perfekt timat till Revels-låten Comanche. Som jag lyssnar på just nu medan jag skriver det här för övrigt. Så bra. Så jävla bra. Det här är också något som vissa fått för sig att överanalysera skiten ur... Jag läste någonstans att anledningen till att Butch slutligen valde katanan skulle vara typ för att temat i filmen har att göra med heder och liknande högtravande skitsnack. Var fan får folk denna skiten ifrån? Anledningen till att Butch valde katanan framför hammare, basebollträ och motorsåg är enkel. Av allt han hade till hands var den det mest effektiva redskapet för dödande. Tänk er bara in i hans situation. Ni har minst två snubbar som ni bestämt er för att röja ur vägen. Och ni har just de fyra föremålen att välja mellan att ge er på dem med. En hammare är ju bättre än inget. Okej. Sedan märker ni basebollträt. Det har en långt bättre räckvidd än hammaren. Okej. Men titta där, en motorsåg. Denna modell har förvisso en någon kortare räckvidd än basebollträt men fördelen är ju de vassa kanterna. Ett basebollträ som man svingar mot någon kan denna någon faktiskt fånga och hålla fast i men det är inte så lätt att fånga och hålla fast vid de vassa kanterna på ett motorsågsblad med bara händerna. Nämen, titta där då. Ett fucking katana-svärd! Det har längst räckvidd, är vasst och faktiskt gjort för att hugga ihjäl folk med. Så självklart skulle väl vem som helst i den situationen ha valt svärdet.

Och med de orden går vi direkt vidare till slutomdömet. Och eftersom Pulp Fiction är världens bästa film kan detta självklart bara bli full pott. Det här är ett filmmästerverk utan motstycke.




Betyg: Fem stora kahuna-burgare av fem möjliga. Den bästa filmen genom tiderna.

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Förstasidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
Frispel
För eller emot

Säsongsspecialare
|- Årets tomtevalde 2006
|- Årets julkalender 2007
|- Årets julkalender 2008
|- Årets julkalender 2009
|- Årets jultomteval 2010
|- Årets sena tomte 2011
|- Årets sena tomte 2012
|- Årets sena tomte 2013
|- Årets sena tomte 2014
|- Årets jultomteval 2015
|- Årets jultomteval 2016
|- Årets julkalender 2017
|- Årets jultomteval 2018
|- Årets jultomteval 2019
|- Årets jultomteval 2020

Övriga överblickar
Arkiv X
|- 4 Biojokrar x 4 Åsikter
|- Doctor Who serie 1-10
|- Godzilla fyller 55 år
|- Mina manga-memoarer
|- Min egen animé-odyssé
|- Min manimé-uppföljning
|- POPKORN-resumé
|- Prequel-trilogin...
|- Rogue One ...
|- Star Wars Episode IV
|- Star Wars Episode V
|- Star Wars Episode VI
|- Star Wars Episode VII
|- Star Wars Episode VIII
|- TMN... Turtles! (del 1)
|- TMN... Turtles! (del 2)
|- Vi i Tokyo: 1:a intrycken
|- Vi i Tokyo: Andra intryck
|
Plockat ur filmhyllan

|- Alien³
|- De fem legenderna
|- De sju samurajerna
|- Den gode / onde / fule
|- Hajen
|- Independence Day
|- Jurassic Park
|- Kill Bill Vol. 1
|- Kill Bill Vol. 2
|- Måndag hela veckan
|- Mästarna
|- Nightmare Before...
|- Pulp Fiction
|- Scooby-Doo! Pirater...
|- Super 8
|- The Good / Bad / Weird
|- Tokyo Godfathers

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.