Originaltitel: Jo-eun nom nappeun nom isanghan nom
Produktionsår: 2008
Längd: 125 minuter
Genre: Nudel-western
Land: Sydkorea
Regissör: Kim Jee-woon
Skådisar: Jung Woo-sung, Lee Byung-hun, Song Kang-ho
Handlingen i ett nötskal: I Manchuriet på 1930-talet råkar en knäppgök till tågrånare komma över vad som verkar vara en äkta skattkarta. Genast får han dock en kallhamrad yrkesmördare efter sig som i sin tur har en prisjägare på halsen. Såväl banditer som den japanska armén är dessutom också ute efter skatten som kartan leder till.
Runt omkring den här tiden förra sommaren var vi iväg söderut varför jag hade sett två filmer på raken. Den här sommaren planerar vi inga längre resor men jag tänkte ändå ta en liten paus från filmtittandet nu under sommarmånaderna. Detta blir alltså den sista filmen som plockas ur hyllan fram tills hösten.
Och jag håller mig till western-genren för en vända till men den här gången blir det en ännu mer annorlunda variation på denna. Mer annorlunda än den spaghetti-western som jag tog en titt på häromveckan alltså men också något av en uppföljning. Från en helt annan tid och en helt annan del av världen. Den gode, den onde, den fule hade som bekant premiär i Italien 1966 och 42 år senare gjorde de en ny tagning på filmen i Sydkorea. Detta är The Good, the Bad, the Weird. Den gode, den onde, den knäppe alltså. Knäppe eller konstige, ja, ni hajar. Vilken ju också Eli Wallachs Tuco lika gärna kunde beskrivas som.
Den svenska DVD:n är förresten 2 timmar och 5 minuter lång. Den koreanska versionen är 2 timmar, 16 minuter men den internationella ska vara 2 timmar, 9 minuter så återigen saknas det alltså några minuter från den svenska utgåvan kontra t ex den amerikanska. Det är lite störande ju mer man lägger märke till sådant men nåväl.
Och detta är en Njutafilms-utgåva. Njutafilms är en svensk distributör av DVD och Blu-ray för filmer som i Sverige ofta släpps direkt på video, som den här. Och då blir det ju mycket B-film. Allt från den svenska DVD-utgåvan av gamla Super Mario Bros-filmen till sådana talar-för-sig-själv-titlar som RoboGeisha har folk i Sverige Njutafilms att tacka för.
På baksidan av fodralet till The Good, the Bad, the Weird kan vi läsa att regissören kallar sin film för kimchi-western, efter den tokstarka chilirätten som gjort det koreanska köket känt världen över. Okej. På andra håll har jag dock sett termen guksu-western användas för att beskriva denna rulle. Vilket rakt översatt betyder nudel-western. Och på tal om japanska westerns, såsom Sukiyaki Western Django, har jag även sett termen ramen-western. Guksu är med andra ord koreanska nudlar, medan ramen är japansk nudelsoppa. Jag tycker hur som helst att det finns flera filmer som man kan samla under en något vidare paraplyterm, asiatiska western-filmer helt enkelt, och då nudlar är den mest uppenbara gemensamma nämnaren som dessutom så självklart anspelar på spaghetti, tycker jag att benämningen nudel-western kort och gott funkar. Dessutom gillar jag nudlar. Det är ju smaskens.
Tågrånet precis i början av filmen sätter tonen. Det kommer att bli en galen resa.
Den allra bästa sydkoreanska filmen jag sett är nog The Host från 2006 med just Song Kang-ho i huvudrollen, dvs han som spelar den knäppe här. Och han spelade faktiskt något av en knäppskalle där med och då The Host kom ut bara två år innan kan man inte undgå att undra lite om inte hans uppträdande i den filmen ledde vidare till den snarlikt knäppa rollen här. Det känns ungefär som med Jeff Goldblums lätt excentriske karaktär i Independence Day inte alls så lång tid efter hans Ian Malcolm i Jurassic Park. Men låt oss nu komma till saken. Den här filmen alltså. Ganska så uppenbarligen, och tillskillnad från Sergio Leones Den gode, den onde, den fule, så försöker den här rullen inte att vara någon western i ordets rätta bemärkelse. Det är ingen "västern" alltså. Snarare en "östern" i västern-stil. Filmen försöker nämligen inte ge sken av att utspela sig i den vilda västern utan äger klart och tydligt rum i Manchuriet, en region i nuvarande Kina samt Ryssland. Tidpunkten är också något senare än i de typiska western-filmerna som oftast utspelar sig under den andra halvan av 1800-talet. The Good, the Bad, the Weird utspelar sig däremot någon gång mellan Qingdynastins fall 1911 och omkring slutet på 1930-talet.
De Luger-liknande Walther P38:orna som den knäppe knäpper folk med började tillverkas 1939 så vill man vara noggrann med just sådana detaljer kan den här filmen inte utspela sig innan dess. Den klassiska sortens Willys-jeepar som syns i filmen producerades förvisso först fr o m 1940, men så var det heller inte riktigt den sortens fyrhjulsdrivna fordon som japanerna verkligen använde där borta på den tiden. Japan, som för övrigt hade invaderat Machuriet 1931 och började kriga med Kina igen 1937, körde visst med fyrhjulsdrivna bilar av modellen Kurogane Type 95. Vilket tydligen var världens första massproducerade fyrhjulsdrivna passagerarfordon. De japanska Type 95-bilarna började tillveras redan 1936 och föregick alltså den mer kända Willys-jeepen med flera år. Det är en sådan där sak som man helt enkelt får ha överseende med i den här filmen. Detta att amerikanska Willys-jeepen praktiskt taget agerar stand-in för japanska Type 95 alltså. Men nog om allt det nu... The Good, the Bad, the Weird är inte på något sätt en nyinspelning av Den gode, den onde, den fule utan mer som en slags homage. Det är en ny tagning med endast lösa likheter med den italienska förlagan. Som just de tre titelkaraktärerna och skattjakten.
Vad vi har här verkar sannerligen vara ett mexikanskt dödläge, ja.
Det är allt lite lustigt. Leones första Dollar-film var ju en ny tagning på japanska Yojimbo och The Good, the Bad, the Weird är en ny tagning på Den gode, den onde, den fule som också är den tredje filmen i Dollar-trilogin. En japansk rulle ledde alltså till en italiensk tagning på den amerikanska vilda västern vars andra uppföljare ledde till en sydkoreansk tagning på denna... Från Asien till Europa som låtsades vara Amerika och åter till Asien alltså. Det blir väl inte mycket mer internationell film än så heller. Här går det i vilket fall fort fram. Fullt ös redan från start. Filmen kickar igång till ett kickass soundtrack inte ens fem minuter in. Det är raka motsatsen till Den gode, den onde, den fule som ju tog över en timme på sig att verkligen komma igång och där de första tio minuterna var helt utan dialog samt nästan ingen som helst action. Här varvas svepande kamerarörelser med Tetsuya Nomura-liknande "hippa" karaktärer och nej, det är inte direkt realistiskt men underhållande är det. Riskakor och karameller skrev jag även upp. Det är mycket mera pang pang här än i den gamla Den gode, den onde, den fule. Och så en massa blodsplatter. Det är en rolig film. För den som föredrar coola fartfyllda actionscener alltså.
Man hajar direkt vem som är vem av den gode, den onde och den knäppe. Och alla de spelar sina roller väl. Men den knäppe stjäl faktiskt föreställningen här. Den onde kommer in som god tvåa. Tristast är egentligen den gode. Någon Clint Eastwood är han då inte. Jung Woo-sung spelar den gode prisjägaren Park Do-won som är på jakt efter Lee Byung-huns onde yrkesmördare Park Chang-yi som i sin tur är på jakt efter Song Kang-hos knäppe bandit Yoon Tae-goo som egentligen är den enda av dem som är på jakt efter skatten. Hängde alla med så här långt eller? Jag tar det igen. Den knäppe är efter skatten, den onde är efter den knäppe och den gode är efter den onde. Det är egentligen hela handlingen i ett nötskal. Och skatten i det här fallet förmodas vara en kvarleva från den på 1930-talet relativt nyligen störtade Qingdynastin. Mycket mer innehåll är det inte. En hel del yta däremot. Snyggt filmade eldstrider. Repsvingade action! Hoppande mellan hustak i bästa Prince of Persia-stil. Motorcyklar och grejer. Hästar såklart. Men kameler med! Och så en elefant i bakgrunden på den svarta marknaden! Killar med svärd, spjut och en dubbeleggad yxa! En kille svingar två svärd och snurrar runt i värsta ninja-stil. Gamla dykarhjälmar och kulsprutor!
Det här är lika delar brutal som komisk film. Svart humor upp i röven gånger två och den som ser filmen vet exakt vad jag menar med detta. "Han måste vara pervers." säger de om knäppskallen och jag kan bara inte låta bli att skratta rakt ut. För en sådan enkel story blir det hela dock ändå lite rörigt mot slutet och det känns faktiskt som att filmen är för lång. Det blir för utdraget. Då blir man ju en smula trött på föreställningen i slutändan. För filmens eget bästa borde den inte ha varit mycket längre än en och en halv timme för då hade man liksom inte hunnit bli trött på den. Som tur är rycker den ändå upp sig för den slutliga finalen. Som såklart innefattar ett mexikanskt dödläge. Utfallet av detta skiljer sig förresten tydligen åt ganska rejält från den längre koreanska versionen. Det mer dystra slutet som den internationella klippningen visar ska dock vara mer i enighet med hur regissören Kim Jee-woon själv egentligen ville ha det så att... Knepigt. Allt som allt är The Good, the Bad, the Weird förvisso underhållande men inte alls lika fängslande som Leones film från 1960-talet. Men jag uppskattar också själva "grejen" med en ny tagning på Den gode, den onde, den fule ur ett sydkoreanskt perspektiv av alla möjliga saker.
Betyg: Tre stycken skålar med sydkoreanska nudlar av fem möjliga!
|
