Originaltitel: The Mighty Ducks
Produktionsår: 1992
Längd: 99 minuter
Genre: Sportkomedi
Land: USA
Regissör: Stephen Herek
Skådisar: Emilio Estevez, Lane Smith, Joshua Jackson, Heidi Kling
Handlingen i ett nötskal: Lille Gordon älskar hockey men slutar spela efter att ha sumpat ett avgörande mål i ett mästerskap i knatteligan. Dryga 20 år senare tvingar dock omständigheterna Gordon, som nu är en framgångsrik advokat, att återvända till sporten men den här gången i rollen som tränare för ett lag i samma knatteliga som han lämnade.
Så var julen över och granen utkastad och allt sånt för den här gången. Vintern håller dock i sig i år. Här snöar det iallafall för fullt just nu medan jag sitter och skriver detta. Riktigt mysigt faktiskt. Då passar den här månadens filmval som handen i skidhandsken. En vintrig film som inte är någon julfilm. Nu blir det också en vända åter till spelfilm, åter till Hollywood och åter till det gamla goda 1990-talet men en ny kombination av genrer går vi åtminstone in på. Sport plus komedi alltså. En vintersportfilm hade väl passat bra även till vinter/sportlovet men jag hade mina egna nostalgiska skäl till att se om den här nu de första veckorna in på januari. Det var vintern 1996-1997 och hela det skolåret umgicks jag mycket med just en viss klasskamrat. Ibland var vi hemma hos honom där man kunde spela Sega Mega Drive och Sony PlayStation. Ibland var vi hemma hos mig, som var en inbiten Nintendo-lirare på den tiden, och då var det SNES och senare även Nintendo 64 som gällde. Från mellandagarna 1996 och in på januari, februari var vi dock uteslutande hos mig. Anledning? Jag hade nämligen fått Donkey Kong Country 3 i julklapp och detta spelade vi både med och mot varandra som tokar alltså. Vänster om dumburken stod julgranen som mor min hade pyntat med bl a diverse sådana där chokladkulor och kottar osv. Dessa kunde vi såklart inte motstå frestelsen att i smyg plundra ur granen under spelträffarna. Vilket min mor också märkte sedan så vi fick skäll men det hindrade ju inte oss från att fortsätta plundringen.
Då och då fick vi hursomhelst ta en paus från spelandet. Min mor ville liksom att vi ägnade tid åt andra saker med och inte bara satt med videospelet hela dagarna. Ibland jagade hon ut oss att leka i snön. Ibland räckte det med att vi stängde av liret och bara tittade på TV som omväxling. Det var då, under en av de där gångerna när vi satt inne och glodde på vad som än gick på TV, som jag för första gången såg den här filmen. Den gick på någon kanal helt enkelt. Det måste ha varit i början på januari. Vilket såklart är varför jag kopplar ihop den med just den här tiden på året. Vintertid strax efter jul, en bit in på det nya året. Allt det är lika med Mighty Ducks tillika äkta 90-talsnostalgi för min del. Vilket i sin tur är varför jag valde att plocka fram just den här filmen ur hyllan för månadens återblick. Säsongsbunden nostalgi alltså. Först och främst ska det väl förtydligas vad den här filmen heter egentligen. Den kan vara en hynda att hitta på DVD nuförtiden nämligen och detta just pga titeln. Ok, den amerikanska originaltiteln är "The Mighty Ducks". På svenska hette den "Mästarna". Varför? Jo, för att man i Storbritannien döpte om filmen till "Champions", förmodligen efter Queen-låten "We Are the Champions" som ingår i soundtracket, varpå den svenska titeln alltså är en översättning av den brittiska och inte av den amerikanska. Detta är kanske förbryllande nog i sig men vänta bara. Det kommer mera. Filmen fick två stycken uppföljare nämligen. Den första av dem med titeln "D2: The Mighty Ducks" i Nordamerika. Detta kapades dock till enbart "The Mighty Ducks" på vår sida av Atlanten eller "Mighty Ducks" med undertiteln "Mästarna är tillbaka" i Sverige. Och här så kommer typ haken.
En av mina favoritscener i den här filmen är med bilen där ute på isen.
När filmer väl släpps på DVD är det inte alls ovanligt att omslagen pryds med de amerikanska originaltitlarna helt oavsett om de tidigare haft andra titlar i den delen av världen som man köper dem från. Lycka till att inte blanda ihop "The Mighty Ducks" med "The Mighty Ducks" mao. När jag för första gången beställde hem ett exemplar av en film med titeln "The Mighty Ducks" utgick jag bara från att det var den första filmen i serien. Men icke, för då var det en utgåva med den brittiska titeln "The Mighty Ducks" som i själva verket alltså är den första av de båda uppföljarna. Till slut köpte jag på mig en box med alla tre filmer samlade; "The Mighty Ducks" här kallad "The Mighty Ducks Are the Champions", "The Mighty Ducks" samt "D3: The Mighty Ducks". Snacka om att bara krångla till det. Titeln på tvåan ger fortfarande intrycket av att vara den första filmen. Varför inte bara Mighty Ducks, Mighty Ducks 2 och Mighty Ducks 3 liksom? Nåväl. Jag kommer i vilket fall att kalla den här för "Mighty Ducks" hädanefter. Inte "Mästarna", inte "Champions", inte "The Mighty Ducks Are the Champions" och inte heller "The Mighty Ducks" utan bara "Mighty Ducks" kort och gott. Denna anspråkslösa rulle där Emilio Estevez, numera nog mest känd som Charlie Sheens brorsa men dåförtiden som självaste Billy the Kid i Young Guns-filmerna, gör upp med Lane Smith, fram till dess nog mest känd för sin roll i den gamla V-TV-serien och från bara året därpå bergis desto mer känd som Perry White i Lois & Clark (den om Stålmannen), över några matcher knattehockey. Eller "Peewee" hockey som de kallar det borta i USA. Något som också bara året efteråt ledde till att Disney bildade ett eget tvättäkta NHL-lag döpt efter just den här filmen. På allvar alltså. Mighty Ducks of Anaheim var direkt baserade på Mighty Ducks.
Här tar de dessutom knattehockey på allvar. Blodigt allvar. Emilio Estevez spelar Gordon Bombay, tidigare hejare i knatteligan, numera uppnosig advokat. En natt åker han fast för rattfylleri. Men han kör inte bara stupfull. Han sitter med flaskan i bilen, trycker gasen i botten och super bakom ratten. Det känns nästan lite overkligt år 2019 att det här kunde vara en Disney-film men så var det! Och det må vara en komedi riktad till barn men filmen gjordes trots allt i början på 90-talet och då var det så att säga färre snöflingor i världen. Så sånt här gick liksom an då. Gordon döms hur som helst bl a till samhällstjänst och tänka sig att detta skulle innebära att han tvingas coacha ett knattelag. Filmen kör med en gammal beprövad formel för den här sortens komedier. Kort sagt: Hela laget suger från början, men ("SPOILERS") vinner såklart i slutändan. Hur de tar sig dit, hur de blir bättre osv är ju det som är roligt att se. Det är också kul att Gordon både super och knaprar piller samt svär åt kidsen och kallar dem idioter. Det är just en sån sak som inte hade varit okej om den här filmen gjordes i dagens sterila klimat men som ger hela föreställningen det där lilla extra. Joshua Jackson känner väl många igen från hans senare roll i Dawson's Creek, men det var här han först slog igenom som en av Gordons stjärnspelare, Charlie. Gordon är för övrigt något tänd på Charlies singelstående mamma med. Och visst, man får väl medge att hon är sådär halvhet. En romans skohornad in i intrigerna kunde ha slutat illa men det funkar bra tycker jag. Lagom lättsamt, inget som tar för mycket tid ifrån vad man egentligen vill se mest av, nämligen hockey, hockey, hockey!
En återkommande grej i Mighty Ducks är den typ snurrande förstasidan. Exakt vad för tidning
som skulle göra en sådan stor grej av knatteligan i Minnesota, det får man dock inte reda på.
Hela laget består såklart av mer eller mindre utmärkande personligheter. Och såväl pojkar som flickor för den delen. Kanske mest utmärkande är målvakten... GOOOLDBERG. Gamla wrestling-fans vet var jag kommer ifrån. Ytterligare en gammal klyscha är den att Gordon först inte bryr sig huruvida det går bra för laget eller ej för att han vill inte göra det här egentligen bara för att sedan göra en totalvändning. Och vändningen i Gordons fall kommer ganska exakt en halvtimme in i filmen när han "reconnectar" med gamle vise och förmodligen skandinaviske "Hans" gestaltad av Joss Ackland, även känd som den sydafrikanske skurken tillika sista bossen i Dödligt vapen 2, komplett med dialekten och allt. Det här är ju egentligen en ganska kort rulle... Det går också superfort fram de första tio minuterna. För fort inser jag nu. När jag var kid och såg den här, men även när jag såg om den senare i tonåren, kändes det inte som att filmen gick riktigt så här fort fram. Men ju äldre man blir alltså. Ju äldre man blir. Jag säger då det. Närmar mig hela 35 med stormsteg nu. Därefter kommer jag alltså att vara närmare 40 än 30 så... Känns väl som något av en tidig medellivskris. Men på det stora hela ändå rätt okej. Ungefär som Mighty Ducks då. Någonstans mellan 30-45 minuter in i filmen stabiliseras tempot och flytet känns mer naturligt.
Föga förvånande går det som de flesta förmodligen förväntade sig. Det urusla knattehockeylaget börjar vinna matcher och kommer vidare i ligan. Från början hade laget inga pengar och spelade som distrikt 5 men sedan får Gordon sin advokatfirma att sponsra laget. Och det är då de blir... Ankorna. Ja, titeln till trots kallas laget faktiskt inte för Mighty Ducks i själva filmen utan enbart för Ducks. Efter Donald och Daisy, dvs Kalle och Kajsa, undrar en av ungarna sarkastiskt i ett subtilt litet ögonblick av metahumor. Ja, musen må vara den officiella maskoten men med tanke på Disneys framgångar med både DuckTales och Darkwing Duck fram till Mighty Ducks-filmen kan man nog lugnt anta att Kalle var den mest populära vid den här tiden. I filmens värld är det däremot efter advokatfirmans ägare Ducksworth. Och jag måste säga att det är allt lite underligt att lagets generösa välgörare går från att vara det till att vara en skitstövel längre fram. Den riktiga "skurken" i dramat är dock den blivande Perry White som alltså coachar det "obesegrade" laget som Gordon själv spelade med i när han var knatte. Även om det faktiskt inte är förrän i sista matchen som jag anser att Perry White går över gränsen för fult spel. Allt som allt gillar jag Mighty Ducks. Måhända att jag avrundar uppåt och ger filmen en halv poäng för mycket men nostalgi är en stark känsla och både We Will Rock You samt We Are the Champions av Queen är med. Fuck yeah.
Betyg: Tre stycken dunderhäftiga gamla Mighty Ducks-märken av fem möjliga!
|
