Originaltitel: Super 8
Produktionsår: 2011
Längd: 111 minuter
Genre: Science fiction
Land: USA
Regissör: J.J. Abrams
Skådisar: Joel Courtney, Elle Fanning, Kyle Chandler, Noah Emmerich
Handlingen i ett nötskal: Året är 1979. Ett gäng skolkamrater spelar in en egen amatörfilm i Super 8-format när ett militärtåg kraschar precis utanför den lilla staden där de bor. En massa suspekta och oförklarliga saker börjar inträffa runt omkring stan. Allt från hundar och människor till strömmen och microvågsugnar försvinner. Vad händer egentligen?
För en vecka sedan firades Star Wars-dagen bland fans världen över. För det var den 4:e maj då. Som i "May the fourth" i sin tur typ som i "May the force". En lustig liten ordlek som med åren har blivit i det närmaste en riktig högtid, som i att dagen verkligen uppmärksammas och firas över hela världen och min första tanke var att få upp något dagen till ära här på POPKORN, en återblick på prequel-trilogin närmare bestämt. Jag lät mig dock övertalas till att skjuta upp det här av två goda anledningar. För det första så skulle det faktiskt ha varit för tätt inpå vår föregående uppdatering från bara tre dagar dessförinnan och för det andra så påpekades det att 2019, dvs nästa år, är det mycket riktigt hela 20 år sedan Star Wars episod I hade premiär så... Ja, ja, okej då. Jag fick ge mig. Och lägga undan min redan påbörjade prequel-återblick till nästa år. Men jag gick ändå runt i Star Wars-tankar då jag spånade vidare och det var väl så jag sedan kom fram till dagens filmval. Star Wars associerade jag såklart till George Lucas som jag associerade till Steven Spielberg och kom samtidigt att tänka på J.J. Abrams som också regisserade en Star Wars-film men som jag också associerade till Spielberg och då slog det mig! Super 8! I regi av J.J. med Spielberg som producent. Självklart! Så fick det bli!
På det stora hela känns Super 8 som en tvättäkta Spielberg-film med strålkastarvarning och allt. Men så är ju filmen också J.J.s stora homage till just Spielberg. Tänk Goonies - Dödskallegänget möter Stand By Me med en nypa Cloverfield och distinkta ET-vibbar därtill. Detta är å ena sidan en väldigt jordnära film och å andra sidan en väldigt spektakulär sådan. Själva titeln på filmen har egentligen också två betydelser med respektive koppling till storyn. Den första och förvisso främsta betydelsen anspelar på att barnen i filmen spelar in en egen amatörfilm i sk Super 8- format. Detta var ett populärt filmformat på 1970- och 80-talen som numera används mest som ren kuriosa. Den andra betydelsen har att göra med att det är totalt åtta barn/ungdomar som blir mer eller mindre direkt inblandande i intrigerna kopplade till varelsen... Och ja, det ÄR en varelse med alltså. En riktig rymdvarelse. Det här är trots allt en sci-fi och faktiskt på gränsen till skräckis. J.J. balanserar dock ytterst skickligt på denna hårfina gräns och överlag förmedlar rullen den där härligt laddade Spielberg-känslan från 1980- och 90-talen. E.T. och Jurassic Park för att nämna några var heller inga skräckfilmer direkt men innehöll ändå sina beskärda delar av minst sagt nervkittlande och i viss mån direkt läskiga scener.
Tågkraschen som sparkar igång hela filmen är ett spektakel som heta duga.
Sådan är Super 8. Det är en intressant film och till och från riktigt dramatisk och även läskig. Den vardagliga storyn om några grundskolepolare som spelar in en egen film i filmen överlappar alltså den på liv och död som börjar med en skitstor tågkrasch mitt i natten i den amerikanska småstaden Lillian i Ohio. De dåvarande barnskådespelarna gör ett bra jobb, särskilt i scenerna där de ska skådespela för "sin egen" film. Som är en zombiedeckare förresten. Vilket bara det är coolt nog. Kidsen var iallafall ute mitt i natten för att spela in scener till sin Super 8-film (med egna referenser till George Romero för övrigt) när nattåget susade förbi, så de passade på att få med det på film för produktionsvärdets skull liksom och helt plötsligt inträffar kraschen och SNACKA OM KRASCH då... Hela tåget spårar ur totalt, vagnar slår omkull, en av vagnarna åker rakt igenom den lilla tågstationen, totalt kaos. Den här filmen menar allvar liksom! Men som vår huvudperson Joe märkte var detta ingen olycka. En bil körde nämligen upp på spåret, vilket fick tåget att spåra ur. Och bakom ratten hittar barnen senare ingen mindre än... Biologiläraren?! Och så ligger dessa konstiga vita kuber utspridda överallt. WTF liksom?
Militären är snabbt på plats och det visar sig sedan vara ett av det amerikanska flygvapnets egna tåg som kraschat. Joes pappa, som vicesheriffen i staden, försöker pussla ihop vad sjutton det är som händer egentligen då den ordinarie sheriffen är en uppblåst idiot som verkligen inte bryr sig ett dugg fast det är uppenbart att allt inte står rätt till med detta. Militären påstår att det bara var flygplansdelar som fraktades, alla de där skumma vita kuberna som de samlar in till trots, och så tar de däckavtryck precis som om de letade efter någon...
Filmen fastställer förresten inte exakt vilket år den utspelar sig med någon textremsa på skärmen som talar om det för oss. Åh, nej. Det får man som tittare vara vaken nog att pussla ihop själv. Vi får en hel del hintar här och där att det inte är nutid i alla fall. En kille sportar t ex den senaste heta nya grejen; en Walkman (på den tiden känt som "Freestyle" i Sverige) och förklarar att det är som en bärbar stereo som spelar kassetter. High tech. Låtar som spelas under filmen som Electric Light Orchestras Don't Bring Me Down och Blondies Heart of Glass eller referenser till disco skvallrar också om när i tiden detta kan utspela sig. Det tydligaste beviset är dock årtalet på Joes mammas gravsten, som förtäljer att hennes fatala olycka i början av hela filmen inträffade 1979 varpå resten av rullen utspelar sig fyra månader senare. Det är dock ett sådant där "blinka och man missar det" ögonblick och en bra bit in i händelseförloppet dessutom.
Ännu ett sånt där "blinka och man missar det" ögonblick. Varelsen syns reflekterad i pölen...
Jag nämnde Blondie bl a och här finns då både en och annan riktig gammal goding med i låtlistan. För övrigt är det subtil, väldigt effektfull bakgrundsmusik i kontrast till de riktiga låtarna i filmen. Det är överlag mycket bra bild och ljud. Och cool rekvisita. Schyst känsla för detaljer.
Jag gillar J.J. Abrams. Karln gör bra filmer helt enkelt. Faktum är att jag gillar samtliga hans rullar. Innan Super 8 regisserade han Mission: Impossible III (2006) och nya Star Trek (2009), och efteråt den andra nya Star Trek-filmen (2013) och så Star Wars episod VII (2015). Super 8 är (hittills) hans enda originalproduktion och håller vad den lovar anser jag. Filmen är spännande.
Intrigen tätnar... Husdjur springer bort, personer börjar försvinna och inte alltid spårlöst... Raskt börjar fler och konstigare saker att hända runtomkring stan. Bildelar och microvågsugnar försvinner, plötsliga strömavbrott mm och hela tiden gör militären sin ständiga närvaro märkbar. Den lokala polisen blir alltmer misstänksam men vad kan de göra? Och stadsfolket vill ha svar. Är det måhända en rysk invasion på gång? Är Sovjet i farten eller?
Vi får faktiskt följa vicesheriffen nästan lika mycket som Joe och hans skara kompisar. Filmen skiftar hela tiden mellan barnens och de vuxnas värld, i synnerhet ur Joes kontra hans pappas perspektiv. Den personliga familjetragedin med Joes bortgågna mamma återknyts hela tiden till mitt i denna rymdmonsterröra. Monstret används dock så sparsamt att om man inte ser hela filmen från början till slut, om man t ex råkar zappa in i den, är det lätt hänt att man helt missar det fram till slutet.
Likt hajen i... Hajen, är det inte mycket man får se av varelsen igenom filmen. Oftast bara en arm här eller där. En snabb reflektion kanske. Fräck alien-design dock. Monstret är minst sagt groteskt men, intressant nog, inte alls helt osympatiskt. Monstret är inte så mycket skurken, likt T-Rexen i Jurassic Park. Jag må referera mycket till framförallt andra Spielberg-produktioner men rullen är som tidigare nämnt en stor homage i sig.
När Joes pappa, vicesheriffen, placeras under militär arrest visar högsta hönset på plats, överste Nelec, sin hand. Nelec är alltså skurken. Och om det är något jag på rak arm kan klaga på är det att Nelec framställs som den där typiska "onda" militärsnubben som har fuffens för sig.
Filmen är nästan två timmar lång men känns inte som det vilket alltid är ett plus i min bok. Och när avslöjandet om vad som verkligen hände dagen för olyckan som Joes mamma råkade ut för, eller rättare sagt hur de inblandade... var inblandade, väl kommer drygt halvvägs genom filmen, så är det riktigt rörande faktiskt. Det här är ingen dum actionfilm eller monstersplatter eller något sådant. Nej, detta är en riktig film alltså. Och riktigt bra är den med. Zombierullen grabbarna och tösen spelade in rullas i dess helhet under eftertexterna förresten. Pluspoäng för det med!
Betyg: Fyra stycken Super 8-filmrullar av fem möjliga!
|
