Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Plockat ur filmhyllan #11
Kill Bill Volume 1



Text: Jan M. Komsa, 2019-02-04


Originaltitel: Kill Bill Volume 1
Produktionsår: 2003
Längd: 111 minuter
Genre: Action
Land: USA
Regissör: Quentin Tarantino
Skådisar: Uma Thurman, Lucy Liu, Vivica A. Fox, Daryl Hannah

Handlingen i ett nötskal: Bruden, vars namn vi som tittare inte får reda på ännu av ingen anledning, är ute på ett hämnduppdrag runt om i världen. Och hon är mer än villig att bokstavligt talat gå över hur många lik som helst för att komma åt dem hon egentligen är ute efter. Fem namn har hon på sin dödslista och det slutliga målet är att... Döda Bill.

Fler utomamerikanska filmer, fler genrer och fler årtionden utlovades i december inför i år. Och så ska det bli med. Men utöver detta tänkte jag även täcka några av mina favoritregissörer genom tiderna. Och en av dessa är Quentin Tarantino. När de båda Kill Bill-delarna gick på TV på någon kanal i slutet av året som var bestämde jag mig sålunda för att se om just dessa. Jag såg alltså först om filmerna (eller "filmen" då Tarantino själv räknar volym 1 och volym 2 som en enda lång långfilm som han tvingades dela i två delar) när de(/den) gick på TV och fick då lust att se om hela kalaset ännu en gång på DVD. Men den här gången, och för första gången för mig faktiskt, i japansk utgåva. Drygt tio år tidigare köpte jag nämligen på mig de japanska versionerna av båda volymerna, vilket den där Dylan sedan passade på att skriva några rader kring i samband med det årets julkalender. Och vad var då grejen med den japanska utgåvan? Jo, som den där Dylan nämnde redan för över tio år sedan var det endast i Japan som Kill Bill släpptes i sin blodiga helhet. Västversionen är mao censurerad, mest märkbart i slutfighten då det helt plötsligt slår om till svartvit. Men inte i den japanska versionen alltså! Där kunde de minsann visa allt i fullfärg. Den japanska versionen är dessutom några minuter längre. Den svenska versionen är exakt 1:46:09 lång kontra den japanska som är 1:51:46. Mer än fem hela minuter längre alltså.

Kill Bill volym 1 är i vilket fall som helst nära två timmar lång. Och volym två är ytterligare över två timmar lång. Allt som allt snackar vi rena rama Borta med vinden-längder här så av både den anledningen och för enkelhetens skull då det också skiljer ett år mellan releaserna och vad gäller namnen i rollistan delar jag alltså likaså upp min egen tagning på Quentin Tarantinos sk "fjärde film". Så härmed fokuserar jag uteslutande på volym 1 och lämnar mina tankar kring den andra volymen till en annan gång. Och ja, det dröjde alltså mer än tio år för mig att få tummen ur och den japanska filmen ur hyllan, skivan ur fodralen och in i Blu-ray-spelaren. Vissa saker har jag helt enkelt inte bråttom med. Men när Kill Bill gick på TV nyligen så slog det mig bara. Att det hade gått mer än tio år sedan jag köpte den japanska utgåvan men att jag ännu inte hade tagit mig tiden till att faktiskt se denna med egna ögon. I tio års tid har Kill Bill volym 1-2 bara stått där i filmhyllan liksom. Filmhyllorna t o m. Vi har nämligen hunnit flytta tre gånger sedan dess. Men nu jävlar så satte jag mig äntligen ner med den japanska Kill Bill.

Vem är Bill egentligen? Jo, det är han Kung Fu från 70-talet samt Kung Fu Legenden från 90-talet. Och jag följde faktiskt den senare när den var ny samt den tidigare när den gick i repris sent om nätterna på 90-talet. Den som de snuvade Bruce Lee på huvudrollen i. Men fastän vi vet att det är David Carradine som gestaltar Bill, för han står ju med som "Bill" i både för- och eftertexterna, får vi som tittare lite lustigt nog ändå inte se hans ansikte i den här filmen eller typ den här delen av filmen eller hur man nu ska uttrycka det... Det lilla Bill är med här hålls han hur som helst i det fördolda. Likt de gjorde med Blofeld i de gamla Bond-filmerna men där var det liksom meningen att man inte skulle veta vem som sista skurken var. Man fick inte se hur han såg ut och skådisens namn framgick heller ingenstans i vare sig för- eller eftertexterna. Inte så med Bill. Så... Vad var då poängen med att inte visa Carradines anlete här? Vem vet. Vem bryr sig. Det är bara en random liten observation från min sida. Likaså får man inte höra vad huvudpersonen, dvs bruden gestaltad av Uma Thurman, egentligen heter i filmen. Eller egentligen så får man det vid minst ett tillfälle men det begriper man liksom inte förrän man sett den andra volymen. Varför? Ja, det kan man ju verkligen undra. Jag har läst lagom pretto förklaringar till detta men ärligt talat misstänker jag att Quentin Tarantino bara har haft kul med diverse sådana knäppa saker.


Vadan detta? Är inte Kill Bill en spelfilm, dvs en långfilm med riktiga skådespelare?
Jo, det är den. Men mitt i skiftar den till en japanskproducerad tecknad film i filmen.


Filmen är förresten uppdelad i kapitel och likt i tidigare Tarantino-filmer följer berättelsen inte någon kronologisk ordning. Det andra kapitlet utspelar sig t ex innan det första som i sin tur utspelar sig efter det sista. Totalt fem kapitel lyckades Quentin trycka in här och det är väldigt bra balans mellan de mer actionpackade kontra de mer snackigare kapitlen. Filmen börjar pang på rödbetan nästan, en kort prolog som egentligen hör till kapitel två åsido, och kapitel ett är action för hela slanten. Kapitel två är det betydligt lugnare tempo. Kapitel tre är åter mer actionfyllt och det med en twist. Kapitel fyra är åter mer lugnare. Och så avrundas det med åter mer action i kapitel fem. Det är riktigt välbalanserat. Det blir aldrig alldeles för mycket på en och samma gång samtidigt som filmen aldrig tappar tempo heller. De nära två timmarna susar förbi i ett nafs. Ja, tiden flyger verkligen när man har roligt. Och det märks också att Quentin själv har haft kul med den här filmen. Twisten med det tredje kapitlet är t ex att det, som redan nämnt i bildtexten ovan, är en japansk tecknad film i filmen. Kill Bill förvandlas alltså till en fucking animé mitt i! Varför? Tja, varför inte? Uppenbarligen har Quentin gjort Kill Bill precis så som han själv velat. Ja, bortsett från att han fick dela upp hela filmen i två då. Och det är inga mindre än Production I.G. som står för animé-delen. Samma japanska studio som arbetat med filmer som Patlabor, Ghost in the Shell och Jin-Roh bara för att nämna några.

I grund och botten är Kill Bill en simpel hämndhistoria. Bruden ska helt enkelt hämnas på Bill och hans gamla anhang för något som de gjort mot henne tidigare i livet. Och bara det låter väl inte mer spännande än vilken gammal Van Damme-film som helst. För ovanlighetens skull, och det faktiskt även för en Tarantino-film, är det dock inte handlingen som är viktigast. Den väldigt skojfriska och stiliserade inramningen är ju inte av denna värld. Något som den där animé-filmen i spelfilmen är ett praktfullt exempel på. Vilken annan filmskapare hade liksom haft kulorna att göra något sådant? Och så musiken! Som man hade kommit att förvänta sig av en Tarantino-film vid det här laget var musikvalen fucking bäst! Spaghettivästernmusiken, låten från Twisted Nerve och Green Hornet, Bang Bang (My Baby Shot Me Down), Don't Let Me Be Misunderstood och damerna i den japanska rockgruppen The 5.6.7.8's som för övrigt själva också medverkar i filmen mm, allt i en helt overkligt väl sammansatt helhet. Kill Bill är en sann fröjd att se. Det är en vacker film. Men den är minst lika behaglig för öronen också. Audiovisuellt är filmen kort och gott slående.


Vackert.


Nu har jag nästan bara prisat rullen men helt perfekt är den faktiskt inte. Tarantinos fotfetisch märks t ex lite väl tydligt vid flertalet tillfällen vilket man mest bara himlar med ögonen åt... Och Nikki, Vernita Greens lilla dotter i början av filmen, är fan i mig inte bara fyra år gammal som de säger. Det ser man ju klart och tydligt att ungen är äldre än så. Jag som själv har haft två barn i den åldern ser det i alla fall... Och vilken fyraåring åker själv med bussen hem från skolan förresten? Kom igen. Jag tyckte då att tösen såg ut att vara sådär 6-7. Och jag kollade faktiskt upp den unga skådisen, Ambrosia Kelley, bara för att se om jag hade rätt. Och ja. Hon var ganska exakt åtta år när filmen hade premiär. Vilket ju innebär att hon borde ha varit just någonstans mellan 6-7 år under inspelningen. Men for fucks sake Quentin, sådana tabbar är bara onödiga. Varför inte bara låta bruden ha varit i koma längre än fyra år för att få årtalen att stämma liksom. Ja, just det. Ej räknat med tillbakablickar börjar storyn med bruden i koma som hon vaknar ur fyra år senare för att söka hämnd. Och under den tiden ska alltså en av skurkarna, Vernita Green, ha hunnit bli på smällen och fått lilla Nikki. Saken är den att man ser klart och tydligt att ungen är äldre än så. Och det finns ju inget storymässigt som motstrider att bruden inte lika gärna kunde ha varit i koma i åtta år.

Men det är ju petitesser egentligen. Och bara sånt jag lägger märke till när jag sett filmen så många gånger bara sedan nu i december... Jag hade ju såklart sett den flera gånger redan sedan den först kom ut... Och så såg jag den igen när både volym 1 och 2 gick på TV relativt nyligen varpå jag för första gången tog mig tiden till att se de japanska versionerna också. Och sedan, inför dagens text, såg jag både den svenska och den japanska versionen återigen bara för att ha dem helt färska i minnet. Fyra tittningar nästan på raken och man lägger liksom märke till sånt som annars antagligen hade passerat en obemärkt. Men detta är också till filmens "kredd" så att säga. En film som tål att ses om och om och om och om igen, det i sig säger liksom något om hur välgjord och sevärd den är. Och så har jag haft igång den i bakgrunden för femte fucking gången medan jag under dagen skrivit på den här texten... Och i skrivande stund lyssnar jag jävlar mig på soundtracket också. 'Cause I'm just a soul who's intentions are good... Oh Lord, please don't let me be misunderstood. Som filmälskare är det omöjligt att inte uppskatta Kill Bill.




Betyg: Fyra av fem tidigare Uma Thurman-framträdanden.

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Förstasidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
Frispel
För eller emot

Säsongsspecialare
|- Årets tomtevalde 2006
|- Årets julkalender 2007
|- Årets julkalender 2008
|- Årets julkalender 2009
|- Årets jultomteval 2010
|- Årets sena tomte 2011
|- Årets sena tomte 2012
|- Årets sena tomte 2013
|- Årets sena tomte 2014
|- Årets jultomteval 2015
|- Årets jultomteval 2016
|- Årets julkalender 2017
|- Årets jultomteval 2018
|- Årets jultomteval 2019
|- Årets jultomteval 2020

Övriga överblickar
Arkiv X
|- 4 Biojokrar x 4 Åsikter
|- Doctor Who serie 1-10
|- Godzilla fyller 55 år
|- Mina manga-memoarer
|- Min egen animé-odyssé
|- Min manimé-uppföljning
|- POPKORN-resumé
|- Prequel-trilogin...
|- Rogue One ...
|- Star Wars Episode IV
|- Star Wars Episode V
|- Star Wars Episode VI
|- Star Wars Episode VII
|- Star Wars Episode VIII
|- TMN... Turtles! (del 1)
|- TMN... Turtles! (del 2)
|- Vi i Tokyo: 1:a intrycken
|- Vi i Tokyo: Andra intryck
|
Plockat ur filmhyllan

|- Alien³
|- Batman
|- De fem legenderna
|- De sju samurajerna
|- Den gode / onde / fule
|- Ghostbusters
|- Hajen
|- Independence Day
|- Jurassic Park
|- Kill Bill Vol. 1
|- Kill Bill Vol. 2
|- Måndag hela veckan
|- Mästarna
|- Nightmare Before...
|- Pulp Fiction
|- Scooby-Doo! Pirater...
|- Super 8
|- The Good / Bad / Weird
|- Tokyo Godfathers

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.