Originaltitel: The Life Aquatic with Steve Zissou
Produktionsår: 2004
Längd: 113 minuter
Genre: Äventyr, drama, komedi
Land: USA
Regissör: Wes Anderson
Skådisar: Bill Murray, Owen Wilson, Cate Blanchett, Willem Dafoe
Handlingen i ett nötskal: Dokumentärfilmaren och oceanografen Steve Zissou befinner sig i en svacka i livet, såväl professionellt som privat. Han har inte haft några fler stora framgångar i karriären de senaste tio åren och han börjar dessutom bli till åren kommen vilket medför sina existentiella sinnestillstånd. Detta inte minst när hans förmodade son en dag hälsar på.
Nä, än är sommaren trots allt egentligen inte över... Vi har faktiskt mer än en hel vecka kvar fram till höstdagjämningen. Så låt oss segla bort mot solnedgången tillsammans med Owen Wilson, Cate Blanchett och Willem Dafoe i några av de mer framträdande rollerna och inte minst av alla Bill Murray i huvudrollen i denna äkta pärla av regissören Wes Anderson. Även med Jeff Goldblum i rolig biroll.
Life Aquatic som titeln kortades ner till i Sverige eller The Life Aquatic with Steve Zissou som den fullständiga ursprungliga titeln lyder kretsar alltså kring Steve Zissou baserad på den livs verkliga dokumentärfilmaren och oceanografen Jacques-Yves Cousteau, känd för bl a dokumentärfilmen Den tysta världen, där han och hans besättning färdades över haven för att kartlägga havsbottnen. Den där rullen vann minsann en Oscar för bästa dokumentär vid galan 1957.
Rollen skrevs tydligen just med Bill Murray i åtanke och han är också helt rätt för den. Om jag någonsin knåpar ihop en topp-5 mest väsentliga filmer med Bill Murray så kommer Life Aquatic definitivt med på den toppen, mellan Lost in Translation och Broken Flowers.
Life Aquatic är annars nummer ett på min vattenspelfilmtopplista från förrförra sommaren, bara apropå toppar. Där framgår det även att detta är utan tvekan en av mina absoluta favoritfilmer någonsin. Så att ja, det är väl lika bra att det framgår redan här också att jag gillar den här filmen väldigt, väldigt mycket.
Av alla härligt goa Wes Anderson-filmer så är det framför allt The Royal Tenenbaums från några år tidigare och The Grand Budapest Hotel från tio år senare som brukar komma på tal. Bottle Rocket och Rushmore från 90-talet och Isle of Dogs från ännu senare in på 10-talet nämns också titt som tätt. Life Aquatic försvinner däremot i smeten verkar det som. Jag skulle definitivt kalla den förbisedd. Det var en film som annars delade såväl avlönade kritiker som vanliga tittare. Det verkar som att vissa helt enkelt inte förstod sig riktigt på den. Jag skulle därmed definitivt kalla den underskattad också. Bara i min egen alldeles lagom blygsamma mening är detta dock den allra bästa och som mest intressanta filmen av Wes Anderson. Andra Anderson-rullar i all ära men det är något väldigt speciellt med just Life Aquatic.
Life Aquatic är fylld med härliga wide shots
En stor del av Life Aquatic utspelar sig på det säregna fartyget Belafonte, baserat på Cousteaus egen Calypso. Handlingen fokuserar inte direkt på livet ombord, vardagslivet är väldigt mycket del av bakgrundshändelserna däremot, och här finns många vattenmoment som undervattenscener när våra okonventionella hjältar dyker i våtdräkter eller med deras gula ubåt. Sedan så har vi alla kreativa havskreatur påhittade för filmen... Sannerligen fantasifulla varelser som kommer till liv genom stop motion-animation och som bara är där som en naturlig del av filmens verklighet.
Det är ingen tvekan om att Life Aquatic är en väldigt excentrisk film, på många sätt.
En av de oavlönade praktikanterna i besättningen, en söt tjej som heter Anne-Marie, går för det mesta runt topless, helt obekymrat. Detta, likt alla skumma krabbor och annat, är dock inget som dras uppmärksamhet till. Det bara är något som är som det är liksom, och sådant återkommer genom hela filmen, blinka och man missar det. Underbart. Och detta är liksom i sig en del av humorn med den här filmen. Väldigt torr humor, vilket i sig är ack så lustigt nog med tanke på vattentemat.
Life Aquatic är en film som jag väldigt mycket myser till och detta är inte minst tack vare ett alldeles underbart soundtrack bestående av lika delar härlig "filmisk" bakgrundsmusik komponerad av Mark Mothersbaugh som vissa kända låtar av bland andra David Bowie och The Zombies. Jag köpte faktiskt soundtracket på CD när det begav sig, så mycket som jag gillar det, och till denna dag lyssnar jag fortfarande på utvalda delar av det.
Brasilianske Seu Jorge översatte dessutom själv flera sånger av David Bowie till portugisiska och arrangerade om dem för gitarr och han framför dem också själv under filmens gång. Men han hörs inte bara i bakgrunden utan det är i form av en karaktär i filmen, en medlem av besättningen, som helt enkelt sjunger och spelar gitarr för att han känner för det. Mycket häftigt.
Filmen har vad man väl skulle kunna kalla en konkret story där besättningen jagar en sk "jaguarhaj" och filmar en ny dokumentär runt eskapaden men det är egentligen inte vad det hela handlar om. Det är en film om livet och det är en film att åtnjuta, att bara luta sig tillbaka och chilla med. "Let me tell you about my boat", helt underbart.
En mycket harmonisk film
Life Aquatic är dessutom fylld med mycket komplexa wide shot-tagningar, som en välkoreograferad teaterföreställning fångad på film. Även detta är mycket häftigt. Och det känns allt som en unik film.
Senare produktioner av Anderson känns något knasiga, eller bara konstiga, som om bara för konstens skull och måhända lite väl utflippade... Då tänker jag nog mest på Asteroid City och The Wonderful Story of Henry Sugar och andra kortfilmer. Life Aquatic inte så. Denna är precis rätt nivå av knas. Perfekt balanserad och väldigt underhållande.
Filmen har bra flyt från scen till scen, väldigt bra flyt, och även om det är en tämligen långsam film så lyckas den ändå vara mycket upbeat. Raska roliga klipp kombinerat med ett superbt soundtrack gör att tiden flyger. Det är en ganska lång film men inte för lång, inte hela två timmar lång totalt, och tempot är alltså tillräckligt raskt och flytet mellan scenerna så bra att man känner verkligen inte av speltiden, utan det är en ren fröjd att sitta igenom hela äventyret. Och rätt som det är får vi en badass actionscen med Bill Murray som går John McClane mot fucking pirater!
Allt som allt en okonventionell film, som man ju kunde förvänta sig av Anderson. Med ett härligt gäng karaktärer som hamnar i härligt dumma situationer, som när de stjäl en kaffemaskin ute till sjöss. Och härlig dialog också.
"Please don't make fun of me. I just wanted to flirt with you."
En del av humorn ligger i att karaktärerna bara säger som det är rakt ut. Deadpan.
Jag vet inte riktigt varför men den här filmen klickar bara med mig. Det är verkligen en av de bästa filmerna genom tiderna i min bok. Det är bara något med hela grejen att Bill Murrays Steve Zissou har haft något av ett lågvattenmärke till senaste årtionde. Kanske tappat stinget eller suget lite. Måhända åldern som hunnit ikapp honom.
Det ligger en något vemodig men ändå fin stämning över hela filmen. En nostalgisk känsla på något vis...
Resans gång är hur som helst vad som är det viktiga, vad filmen egentligen handlar om, inte målet med att finna jaguarhajen. När allt kommer omkring blir det här en väldigt upplyftande film. Uppmuntrande. Trots den vemodiga tonen och en del nyktra scener. Ja, detta är i slutändan en må bra-film i mina ögon.
David Bowies Queen Bitch att avrunda med i en homage till slutet på Buckaroo Banzai över efter-texterna. Bäst. Och sedan en gitarrversion av Queen Bitch över de rullande eftertexterna med han Seu Jorge-snubben som bokstavligen spelar och sjunger uppe på en scen. Och då vill man ju också sitta kvar och se, och lyssna, färdigt till verkligen sista sekunden av hela föreställningen...
Life Aquatic är med på min topp-3 bästa filmer någonsin och är den tredje filmen någonsin som jag ger högsta betyg, hela fem av fem, efter Pulp Fiction och Fight Club.
Betyg: Högsta betyg. Full pott. Fem av fem gula undervattensbåtar.
|
