Svensk titel: De hänsynslösa
Produktionsår: 1992
Längd: 95 minuter
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
Regissör: Quentin Tarantino
Skådisar: Harvey Keitel, Tim Roth, Michael Madsen, Steve Buscemi
Handlingen i ett nötskal: Ett rån mot en juvelerarbutik är på väg att hända. "Lookin' back on the track for a little green bag...
Got to find just a kind or losin' my mind." Rånet har inträffat och tydligen gick allt väldigt fel. De inblandade har antigen skjutits ner eller inte, haffats av snuten eller inte och en av dem kan vara en råtta eller inte. Ojdå. Hur ska det gå nu då?
Glad påskafton! Det blev ingen påskspecialextravaganza i år men i alla fall en måttligt mumsig double feature filmer plockade ur en påskigt passande gul Quentin Tarantino-box som står här i min hylla. Den hårdkokta Jackie Brown för #48 och råa Reservoir Dogs som avhandlas här för #47. Må det smaka!
Jag hade minsann en box kvar i raden av hyllan med filmer som redan plockats fram
här för sidan. Från när jag täckte Kill Bill Vol. 1 och Vol. 2 vet ni. Häng på, må några tänka, var inte det de japanska utgåvorna som jag tittade på då? Som jag alltså hade köpt enskilt där borta i Tokyo? Jo. Men jag har filmerna i svensk utgåva också, som del av en samlingsbox med Quentin Tarantino-filmer som jag fick som premie med en prenumeration för någon typ "finare" herrtidning under tiden jag gjorde lumpen och när jag tittade på de japanska, helt ocensurerade, versionerna av Kill Bill så såg jag minsann om de svenska versionerna också bara för att kunna jämföra dem med de japanska varför hela boxen, inklusive både Reservoir Dogs och Jackie Brown, placerades i den raden. Då jag nu, som tidigare nämnt, vill avverka alla filmer som står på rad i denna rad så stod alltså Tarantinos första och tredje på tur.
Quentin Tarantino behöver väl knappast någon närmare introduktion förresten. Mannen är tveklöst en av 1990-talets mest inflytesrika regissörer. Detta var hans filmdebut. Innan Reservoir Dogs knegade karln på en hyrvideobutik tro't eller ej. Så vad sägs om det som en modern Askungensaga?
Hur som helst är det nog rätt lätt att få fel uppfattning om den här filmen. Om själva genren liksom. Eller ja, det är ju en kriminalfilm men sneglar man bara på premissen så tänker man nog aha, en heist-film alltså. Men nej. Det är det inte. Filmen handlar egentligen inte om en stöt. Typ inte alls.
Handlingen är sekundär till dialogen och interaktionen karaktärerna emellan. Det är med andra ord det som står i fokus. Snacket och karaktärsskildringarna.
Och hela grejen med Reservoir Dogs, vad som var så nydanande för sin tid, var just att dialogen inte nödvändigtvis förde storyn framåt eller ens hade något att göra med storyn utan oftast tvärtom. Vi snackar snack för snackets skull. Ett gäng snubbar som sitter på ett fik och snackar skit över frukost. Bara snackar skit. Och det låter också som ett gäng snubbar som snackar skit.
Quentin själv är med som skådis i filmen. Han har en liten roll, men inte den minsta. Och han ser så glad ut då han går nedför gatan som en i gänget. Hans Madonnamonolog känns kanske lite väl krystad dock.
De mest framstående spelarna och coach Quentin själv.
Vilka är da Reservoir Dogs? Ett femmannajobb kallar de stöten i filmen. Till vilket de adderar Michael Madsens karaktär när de redan hade fem man. Så sex kostymklädda hejdukar och deras två arbetsgivare. Lawrence Tierney som storbossen och Chris Penn som bossens son tillika vice. Och samtliga hejdukar ges kodnamn för att inte kunna namnge varandra om någon sedan råka åka fast. Det är bara genom dessa kodnamn som vi som tittare känner till de flesta av de här herrarna. Harvey Keitel är Mr. White, Tim Roth är Mr. Orange, Michael Madsen är Mr. Blonde, Steve Buscemi är Mr. Pink, Edward Bunker är Mr. Blue medan Quentin Tarantino själv är Mr. Brown. Och det är liksom bara kul. Det är en kul idé.
Alla ges inte lika mycket skärmtid men man vill liksom ändå hålla reda på dem alla, vem som var vem nu igen och så alltså.
Titeln, Reservoir Dogs, är dock omdiskuterad... På svenska döptes filmen för övrigt om till "De hänsynslösa" vilket är en mycket tråkigare och träiga titel som därtill inte ens stämmer riktigt då en del interaktioner dessa "hänsynslösa" karaktärer emellan är i högsta grad snarare hänsynsfulla.
Reservoir Dogs är dock vad filmen brukade återutges som även i Sverige. Det är den titeln filmen står listad som på denna samlingsbox och faktum är att jag har ett exemplar separat (Jackie Brown är faktiskt den enda filmen i denna boxen som jag inte äger enskilt också) och på min enskilda svenskutgivna utgåva är titeln också just Reservoir Dogs. Och därför refererar jag till den som Reservoir Dog i första hand och har den gamla svenska titeln som alternativ i inforutan högst upp.
Vad den engelska originaltiteln egentligen har för betydelse är hur som helst lite ambiguöst och Tarantino själv har tydligen uppgett olika förklaringar bakom titelns ursprung. Det finns därmed en del teorier... Men att Reservoir Dogs trots allt i någon bemärkelse syftar på karaktärerna i fråga, dvs att det är det här gänget som är Reservoir Dogs, är dock uppenbart. Det framgår för fasen klart och tydligt under den ack så sköna och numera ikoniska inledningen då de promenerar ned för gatan medan George Baker Selections Little Green Bag från 1970 spelas i bakgrunden...
Skådisarnas namn visas i bild, en efter en, följt av ett "Are" och "The Reservoir Dogs". Fuck, för allt vi vet må "Reservoir Dogs" bara vara vad Tarantino tyckte lät som något jävligt coolt att kalla ett gäng hala skurkar på väg till en stöt. Det behöver verkligen inte ha någon större innebörd än så. En teori är annars att titeln syftar på en misstänkt råtta i gänget... En stor råtta... Stor som en hund... Fast då hade väl det ordet inte varit i plural heller. En annan teori är att hundar i titeln är en benämning på kriminella och att reservoir som kan betyda typ magasin syftar på att skurkarna är fast, inträngda typ. Men jag undrar... Är de verkligen det? Hela gänget? Nej, jag tror faktiskt att den enklaste förklaringen nog är den rätta i detta fall. Dvs att Quentin Tarantino någon gång någonstans, när och var det än var, råkade se eller höra orden "Reservoir Dogs" och tyckte att detta lät som en häftig titel för vad som blev hans film.
En blodig affär.
Den här filmen är så jävla snyggt filmad alltså. Så jävla snyggt. Tjusiga och uppenbarligen väl övervägda kameravinklar. Och det breda bildformatet tas verkligen tillvara på. Nästan varje scen är som en fin tavla att luta sig tillbaka och bara beskåda och beundra, även om motiven då är så smutsiga och skitiga så det stänker om det. Reservoir Dogs är en väldigt blodig film. Det är en väldigt brutal film. Väldigt rått våld finner man här. Så jävla bra. Och så har vi soundtracket såklart. Och vilket soundtrack det är. Tarantino går hela vägen in på vad som uppenbarligen var retro och nostalgi för honom på 90-talet med funky 70-talslåtar som karaktärerna i filmen själva lyssnar på i radioprogrammet K-Billy's Super Sounds of the 70s, vilket de även snackar öppet om. Bara en sådan grej. Att verkligen integrera soundtracket i filmen alltså. Och så är det ju ett helskönt soundtrack.
Vi snackar redan nämnda George Baker Selections Little Green Bag från 1970, eller okej; singeln kom ut redan i slutet av 1969, vi snackar Harry Nilssons Coconut från 1972, vi snackar Stealers Wheels Stuck in th Middle with You från 1973, vi snackar Blåblus cover av Hooked on a Feeling från 1974 med mera! Det här är ett soundtrack lätt värt att köpa på skiva, vilket jag gjort också.
DMA/Rockstars GTA-spel lär förresten ha varit direkt inspirerade av den här filmen. Som Steve Buscemi springer ifrån snuten och pepprar mot dem, springer rakt ut i gatan, stoppar en bil, slänger ut föraren och bara kör iväg. Vilket är precis vad Harvey Keitel också gör. Och soundtracket. Ett äkta 70-talssoundtrack vilket filmen inte stack under stol med alltså. För tankarna på det ogenerade äkta 80-talssoundtracket i GTA: Vice Vity. Men även själva radiosnacket. Snacket man hör på radion med K-Billy som värd. Får mig att tänka på radiosnacket i GTA III. Har man sett den här filmen och sedan spelar GTA, GTA III och GTA: Vice City måste man vara ju blåst om man inte märker alla likheterna.
Det är i alla fall dialogen som typ säljer filmen. Det som händer händer bara. Den bakomliggande storyn är inte så viktig alltså. Vilken annan film som helst hade ju fokuserat på själva stöten och dialogen hade kretsat kring detta. Så vet man dock att det här är en Quentin Tarantino-film, då dialogen inte alls för storyn framåt eller ens har med storyn att göra.
Från första början var det visserligen tydligen av ordinära budgetskäl som valet att inte visa stöten gjordes. Men en eloge till Tarantino ändå för när pengar inte längre var den avgörande faktorn valde han ändå att utelämna stöten. Helt rätt val.
En förhållandevis kort rulle förresten. Bara strax över en och en halvtimme. Det här är till dags dato Tarantinos kortaste film och det med god marginal. Alla hans senare filmer är runt två till två och en halv, och vissa nästan tre, timmar långa.
Hade en längre rulle varit bättre tro? Filmen är för fan bra som den är men hade den varit ännu bättre med mer speltid tillägnad varje buse? Flashbacks för alla byrackor? Att man får se alla öden på skärmen och inte att någon blott talar om vad som hände off-screen? Nej. Filmen är inte bara bra som den är men jag tror faktiskt inte det hade blivit bättre med mer speltid. Snarare risk att det hade blivit för utdraget då. För den bakomliggande handlingen är ju väldigt simpel.
Filmen är ändå lite grov om kanterna eller hur man nu ska uttrycka det på ren svenska. Man får lite känslan av en flaskepisod. Och all dialog, eller monolog, klickar inte riktigt. Tarantinos karaktärs berömda Madonnatal känns t ex lite väl over the top typ. Lite väl krystat liksom. Så visst finns det saker som hade kunnat göras bättre. Det rör sig bara om petitesser egentligen men jag är något av en principfast jävel så rätt ska vara rätt och Reservoir Dogs är mao ingen perfekt film utan "bara" en väldigt bra sådan. Perfektion skulle dröja till Tarantinos andra rulle i ordningen... Full pott blir det inte för denna alltså. Men fyra av fem? Lätt.
Betyg: Fyra av fem kulor. Vilken debut! Tarantinos egen Hajen.
|
