Plockat ur filmhyllan #31
Riddarfalken från Malta

Originaltitel: The Maltese Falcon
Produktionsår: 1941
Längd: 96 minuter
Genre: Film noir
Land: USA
Regissör: John Huston
Skådisar: Humphrey Bogart, Mary Astor, Peter Lorre, Sydney Greenstreet

Handlingen i ett nötskal: Privatdetektiven Sam Spade dras in i en härva av mord och ovanliga skumraskaffärer när vad som tydligen anses vara en redig pangbrud, en ordentlig kalaspingla alltså, en dag kliver in på kontoret och säger sig vara i behov av detektivbyråns tjänster för att finna sin syster. Väldigt snart visar dock det hela sig handla om någonting helt annat...

Gott nytt år gott folk! Ja, än en gång. Ha nu en god fortsättning och allt det... Inte minst på det nya 20-talet. Jag tycker då fortfarande att det är lite häftigt att vi nu lever på 20-talet. Riktigt så långt tillbaka tänkte jag dock inte gå då det gäller att plocka fram filmer ur hyllan att skriva om här på sidan. 1920-talet alltså. Men jag stannar iallafall mer än gärna i 40-talet nu då jag ändå var där och rotade här om månaden. Härmed blir detta också en god fortsättning på Humphrey Bogart-klassiker från 1940-talet. Detta blir dessutom den första filmen jag plockar ur hyllan att skriva om för POPKORN som jag själv inte redan hade sett minst en gång sedan innan. Japp, det nya året fortsätter med nya friska tag. Och då menar jag inte låten av Ulla Billquist. Även om den var aktuell under samma årtionde som just den här Bogart-klassikern, ursprungligen totalförbjuden av den svenska filmcensuren förövrigt... Bogart-filmen då, inte Billquist-sången.

En hårdkokt deckarhistoria är vad vi har att göra med här och tämligen tam med dagens mått mätt förvisso. Det är svårt att föreställa sig att just denna film en gång i tiden på fullaste allvar ansågs vara såpass "edgy" att den t o m totalförbjöds. Om jag inte misstar mig ser man totalt en dödsskjutning på bild och totalt två döingar. Vidare antyds det att huvudpersonen Spade, spelad av Bogart, hade haft en affär med sin partners fru. Och det är väl fullt möjligt att man ska tro att han går längre än en enda kyss på munnen med bruttan, spelad av Mary Astor, som betalar för byråns tjänster. Men det här är något som man får resonera sig fram till i så fall. Det är inget som uttryckligen ska ha hänt och sannerligen inget som visas på bild. Inte heller får vi se all action som sägs äga rum faktiskt äga rum. Alla skjutningar under filmens gång återberättas blott för tittaren. De visas inte. Det var antagligen allt dåtidens filmmakare kunde komma undan med.

Snacka om att vara slick alltså. Så jävla slick.

Ett skott. Den där dödsskjutningen som man får se, den består av ett enda skott avfyrat... Pang! Klart. Det är ju inte direkt för de hissnande actionscenerna som man ser den här sortens film nu för tiden alltså. Själv uppskattar jag ju det här med intriger och dialog minst lika mycket men just den här filmen hade jag faktiskt lagt undan åt mig själv. Jag sparade den till ett passande tillfälle typ. Som jag fann tid för nu i klämdagarna. Jag har velat se denna sedan länge annars. Nästan sedan jag först läste svenska Transformers-serietidningen nr 3 1990. Den andra halvan av tidningen i det numret ägnades åt 1:a delen av Jakten på Matrixen med undertiteln Rovfåglarna. Baserat på just Riddarfalken från Malta med Humphrey Bogart. Jag har velat se den här filmen om inte i nära 30 år så i alla fall ända sedan jag förstod att serien var en homage på den. Vilket jag väl ändå fattade redan då även om jag inte kände till denna film men att det var baserat på något annat. För jag fattade t ex redan då att en av de följande delarna var baserat på Aliens.

Ja, hur som helst. Riddarfalken från Malta alltså. Filmen ska för övrigt vara 101 minuter lång, är exakt 96 minuter och 25 sekunder i den PAL-utgåva jag äger vilket genom lite enkel matematik hade varit någonstans strax över hundra och en halv minut i NTSC och med tanke på hur speltiden ibland avrundas uppåt så stämmer det nog. Ja, jag skriver ut speltiden som den är i vår del av världen alltså. Verkar mest vettigt helt enkelt. För att verkligen få rätt känsla för dialogen har jag annars börjat ha som vana att se filmer med engelsk text. Riddarfalken från Malta var inget undantag. Jag såg alltså den här med engelsk text till och ja, jösses, en del av den här dialogen alltså... Min absoluta favoritbit är när Bogarts karaktär utbrister, och jag citerar; "You birds crackin' foxy!". Ja, alltså... Vad fan ska det där ens betyda? Jag hade god lust att byta till svensk text och söka upp den scenen igen bara för att se hur sjutton de översatte den underbara biten dialog till svenska men nää, det fick bli strunt samma.

Spelarna.

Det här var inte första gången Falken från Malta, som boken filmen bygger på översattes till på svenska, filmatiserades. Det gjordes även två tidigare filmer på 30-talet. Det kom dock att bli den mest kända filmversionen och bidrog mycket till att mynta själva begreppet "film noir". Det var även John Hustons, senare kanske mest känd för Mannen som ville bli kung med Sean Connery, första film som regissör. Inte nog med det men Riddarfalken från Malta var tydligen även en av Bogarts personliga favoritfilmer som han själv medverkat i och jovars, nog ser karln ut att ha riktigt roligt i rollen. Kanske t o m lite... För roligt... För liksom... Är det bara jag eller grinar inte Bogart nästan störande mycket i den här filmen? Jag får väl erkänna att jag inte är helt inne på 40-talsfilmer. Och Bogart känner jag mest till från filmer som Sierra Madres skatt och tidigare både nämnda och framplockade Casablanca, där karln är mest butter mest hela tiden. Så att se honom här grina och flina brett... Känns lite konstigt.

Allt som allt måste jag medge att jag blev aningen besviken på Riddarfalken från Malta. Inte för att jag tycker att det här är en dålig film, men den är inte i närheten lika bra som Casablanca. Vilket kanske inte är en helt rättvis jämförelse i och för sig, inte minst då Casablanca råkar vara en av mina egna personliga favoritfilmer genom tiderna som därtill har vuxit alltmer på mig under de senaste årtiondena... Medan detta å andra sidan var första gången jag såg Riddarfalken. Vem vet, kanske jag tycker mycket bättre om den om jag ser om den lika många gånger de kommande tjugo eller så åren? Jag fann filmen ändå fängslande nog redan nu dock och satt som fastklistrad vid skärmen mest hela tiden. Föga förvånande är det ju trots allt Bogart som lyfter hela filmen. Det är inte många scener utan honom. Peter Lorre som nog också är mest känd från Casablanca har en inte helt olik roll här men Sydney Greenstreet som "the fat man" är också härlig att beskåda. I slutändan är filmen dessutom inte så mycket någon mordgåta som en skattjakt men som sagt var; fängslande nog. Inte minst när man efter många om och men faktiskt får se falken i fråga...




Betyg: Tre av fem guldfalkar från Malta. En fullgod gammal deckare.