Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Plockat ur filmhyllan #12
Kill Bill Volume 2



Text: Jan M. Komsa, 2019-02-14


Originaltitel: Kill Bill Volume 2
Produktionsår: 2004
Längd: 137 minuter
Genre: Actiondrama
Land: USA
Regissör: Quentin Tarantino
Skådisar: Uma Thurman, Daryl Hannah, Michael Madsen, David Carradine

Handlingen i ett nötskal: Bruden, vars namn vi som tittare faktiskt får reda på den här gången, är fortfarande ute efter hämnd. Tre av fem namn har hon kvar på sin dödslista och det slutliga målet förblir ju såklart att... Döda Bill. Genom ständiga tillbakablickar samt tillbakablickar i tillbakablickarna uppdagas även mer av vad som föranledde vendettan.

Visst, jag hade kunnat spara denna till nästa månads plockande men... Varför vänta? Avrundningen till denna inte bara hämnd- men även skruvade kärlekshistoria passar väl dessutom bra nu på alla hjärtans dag. Och Kill Bill vol. 1 plockades ur hyllan bara under förra veckan för er som undrar som måhända missade det på förstasidan men ändå bryr er tillräckligt mycket att ni läser det här. Hur en som nu bryr sig om att läsa det här då skulle kunna missa det där men... Ändå. Den andra volymen av Kill Bill är naturligtvis en direkt fortsättning på den första. Och så som nämnt var redan häromveckan när jag skrev om volym 1 räknar Quentin Tarantino själv de båda volymerna som en enda film, hans fjärde i ordningen för övrigt, som han tvingades dela i två delar. Praktiskt taget är ju volym 2 sin egen film. Den kom ut på biografen året efter och säljs seperat liksom. De flesta tänker väl bara "Vem bryr sig?" men Quentin Tarantino är faktiskt noga med detta. Och därför kallas The Hateful Eight hans åttonde, och inte nionde vilket vore fallet om man räknade Kill Bill vol. 2 som hans femte, film i ordningen. Bara lite lagom onödigt vetande där.

Men nu gäller det alltså Kill Bill vol. 2 i dess egen rätt. En kort recap inleder filmen (eller "den här delen av filmen" om man vill vara petig) och här kommer det SPOILERS! Men hallå där... Bruden bryter fjärde väggen och avslöjar direkt för tittarna att hon bara har Bill kvar att döda och detta bara sådär 1-2 minuter in i filmen för fan! Nog för att ingen förväntade sig väl annat än att hon faktiskt skulle komma åt Bill i slutändan... För det var väl inte en kotte som trodde att hantlangare nummer tre eller fyra på listan skulle ta död på henne innan... Men ändå liksom. Men ÄNDÅ. Det förtar ändå något av spänningen. Ovanligt klumpigt gjort av gamle Tarantino. Eller så sket han i vilket bara för att bruden då skulle kunna säga sig ha blott en sak kvar att göra, att döda Bill. Typ. Jag parafraserar. "I'm going to kill Bill." säger hon till slut i alla fall. Vilket väl var just de orden som Tarantino ville ha fram. Stil över substans. Nåväl. Liksom den förra volymen är även denna klart och tydligt uppdelad i kapitel. Volym 1 var fem kapitel långt så volym 2 hoppar rakt in i det sjätte kapitlet. Och det är en enda lång tillbakablick där vi äntligen får se David Carradines nuna i rollen som Bill. Och man kan ju undra varför just denna tillbakablick är i svartvit när andra inte är det.


Det är ingen mer animé i den här delen men likt i förra så händer det att skärmen delas i två, som här när bruden och Elle i äkta fightingspelmanér gjorde en dubbel knockout på varandra.


På det stora hela har Kill Bill vol. 2 mer av en spaghettivästernkänsla till sig än den blodiga kampsportsamurajfilmen som var den första volymen. Detta är också en betydligt långsammare samt snackigare filmupplevelse än den föregående. Ettan var mest actiondriven. Den här delen är dock mer av en dialogdriven film. Vissa saker är sig lika dock. Quentin Tarantinos fotfetisch är ju märkbar även här. Bruden hade t ex strumpor på sig i graven men inte sedan när hon vandrar genom öknen. Då är hon barfota minsann. Bara för att Quentin bergis ville visa mer bara fötter i bild. Och så alla dessa inzoomningar på fötterna. Men han könsdiskriminerar inte ska ni veta för t o m Bill är barfota sedan. David Carradine var förresten väldigt bra som Bill. Mannen utstrålade ren karisma. Michael Madsen gör också bra ifrån sig i rollen som Bills bror Budd. Inte att förglömma är ju också Daryl Hannah som den förrädiska lönnmörderskan Elle. Hon gjorde ju redan ett intryck som den enögda sjuksjöterskan i första volymen men här har hon alltså en större roll än så och hon spelar den bra. Och det är den Daryl Hannah som spelade sjöjungfrun mot en ung Tom Hanks i Splash från 1984, ja.

Och det är alltså de tre sista namnen på brudens dödslista. Alla gör bra ifrån sig som sagt. Men efter de mer spektakulära konfrontationerna med Vivica A. Fox som Vernita Green och Lucy Liu som O-Ren Ishii i den förra delen och inte minst hela hennes Yakuza-gäng "De Galna 88" och bland dem Chiaki Kuriyama som Gogo vilket praktiskt taget var precis som en slags miniboss i ett videospel på köpet så kommer man bara inte ifrån att de sista tre namnen på den där listan var ganska så underväldigande jämfört med de första två. Brudens mytomspunna Hatori Hanzo-svärd smakar ju inte ens en droppe mer blod i den här delen. Inte ens en droppe. Faktum är att just Bill är den enda Kiddo själv dödar i hela volym 2... Jämfört med den första volymen där hon har ihjäl dussintals snubbar inklusive snubbinnor så känns det ganska ojämnt. Det skär sig liksom lite. Följaktligen så får man inte direkt intrycket att Kill Bill vol. 1 och 2 verkligen är en enda sammanhängande film egentligen som Tarantino själv alltså avsåg. Nej, Kill Bill vol. 2 känns ju snarare som en helt annan film än vad som var vol. 1. Och det som en märkbart annorlunda direkt uppföljare.


Min favoritscen i hela volym 2. Brudens reaktion på vad Bill har att säga är obetalbar.


Tillskillnad från vol. 1 är vol. 2 dessutom betydligt mer rättfram så att säga. Ja, kapitel 8 var en flashback men detta var ändå inom kapitlen 7-9 som en direkt överlappande ramberättelse som sedan leder direkt vidare till det sista kapitlet and that's it. Kapitlen hoppar mao inte alls runt som i ettan utan följer, tristare nog, praktiskt taget en kronologisk ordning... Det känns nästan som om Tarantino tröttnade lite när han kommit mer än halvvägs genom berättelsen och då beslöt att bara knyta ihop allt nätt och fint. Men denna andra halva av hela filmen tar ju ändå god tid på sig. Det går aldrig för fort fram. Och filmfan är lång. En bit över två timmar lång. Vilket är längre än vad den första volymen var. Det är väl vad de flesta som ogillar vol. 2 mest anmärker på också. Filmen är lång och det är inte alls lika mycket action i den här som i ettan. Det största spektaklet med vol. 2 är nog just den där tillbakablicken halvvägs in i rullen, med den gamle vise kinesiske kampsportmästaren Pai Mei. Apropå vilket så har Quentin också haft lite kul med att ge vissa skådisar dubbla roller från volym till volym. Pai Mei gestaltas t ex av den gamle Hong Kong-skådisen Gordon Liu. Samma Gordon Liu som spelade Johnny Mo i Kato-mask i förra volymen. Och Michael Parks som spelar den pensionerade halicken Esteban här? Han spelade också sheriffen med alla de där solglasögonen i ettan! Jag säger då det. Wow. Man känner ju verkligen inte alls igen männniskan alltså. Snacka om stark skådespelarinsats.

Men vad exakt var förresten meningen med att hålla Uma Thurmans karaktärs namn "hemligt" i hela första volymen och en bra bit in i denna? Jo, Quentin gör ju såklart en kul grej av avslöjandet när det väl kommer men var det verkligen allt? Ett kort skämt? Och var det verkligen nödvändigt att "beepa" ut hennes namn fram till dess? Kunde inte samma "twist" uppnås utan beepandet? Bill kallar trots allt henne Kiddo redan i ettan. Kunde de inte bara utelämna förnamnet alternativt göra någon ordlek på "Bee" eller nåt? Äsch, whatever. Liksom med ettan är hur som helst även den här delen längre i japansk utgåva. Jo, det var inte bara det att hela slutfighten var i fullfärg i ettan i den japanska versionen. Den var också oklippt. En scen som t ex saknas i den svenska utgåvan är när bruden, precis efter att hon slitit ut ett öga på en buse, sätter det utslitna ögat i halsen på en annan buse och man ser den lemlästade Sofie i närbild i en blodpöl på golvet. Också i slutet, i den svenska versionen när bruden har Sofie i bakluckan så klipper bilden över till henne och Bill efteråt och man hör bara när bruden säger åt den enarmade Sofie att sträcka fram sin andra arm. Och så som den scenen är sammansatt i den västerländska versionen framstår det som att bruden bara skrämde Sofie att hon skulle kapa av den andra armen med, om Sofie inte talade. Men i den japanska versionen så klipper bilden inte bort och man ser bruden hugga av Sofie den andra armen. Bara ett par exempel på sådant som man direkt lägger märke till saknas i vår version kontra den japanska vad gäller vol. 1. Men när det gäller vol. 2 så vet jag inte... Jag såg om den svenska versionen och sedan den japanska och jag märkte då inte några scener som var nya eller längre. Jag vet att det skiljer mer än sex minuter mellan de båda versionerna men det måste verkligen ha varit subtila skillnader alltså.

Allt som allt tycker jag att Kill Bill vol. 2 har sina mycket goda stunder men att vol. 1 var överlag bättre och framförallt roligare. Det här är fortfarande en bra film i sig. Det är det faktiskt. Även om hela filmen känns något som en antiklimax i backspegeln. Men detta är ju i förhållande till just ettan. Om man bara ser tvåan som sin egen grej och inte samma film som ettan vad Quentin Tarantino själv än säger om den saken så uppskattar man denna mycket mer och Uma Thurman sparkar ju fortfarande röv. Bara inte riktigt lika mycket... Och det får vara allt för den här gången gott folk. Ikväll ska vi ska se en annan actionpackad film med en hjältinna som lätt sparkar röv... Battle Angel Alita. Livet leker.




Betyg: Tre och ett halvt av fem tidigare Uma Thurman-framträdanden.

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Förstasidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
Frispel
För eller emot

Säsongsspecialare
|- Årets tomtevalde 2006
|- Årets julkalender 2007
|- Årets julkalender 2008
|- Årets julkalender 2009
|- Årets jultomteval 2010
|- Årets sena tomte 2011
|- Årets sena tomte 2012
|- Årets sena tomte 2013
|- Årets sena tomte 2014
|- Årets jultomteval 2015
|- Årets jultomteval 2016
|- Årets julkalender 2017
|- Årets jultomteval 2018
|- Årets jultomteval 2019
|- Årets jultomteval 2020

Övriga överblickar
Arkiv X
|- 4 Biojokrar x 4 Åsikter
|- Doctor Who serie 1-10
|- Godzilla fyller 55 år
|- Mina manga-memoarer
|- Min egen animé-odyssé
|- POPKORN-resumé
|- Prequel-trilogin...
|- Rogue One ...
|- Star Wars Episode IV
|- Star Wars Episode V
|- Star Wars Episode VI
|- Star Wars Episode VII
|- Star Wars Episode VIII
|- TMN... Turtles! (del 1)
|- TMN... Turtles! (del 2)
|- Vi i Tokyo: 1:a intrycken
|- Vi i Tokyo: Andra intryck
|
Plockat ur filmhyllan

|- Alien³
|- De fem legenderna
|- De sju samurajerna
|- Den gode / onde / fule
|- Hajen
|- Independence Day
|- Jurassic Park
|- Kill Bill Vol. 1
|- Kill Bill Vol. 2
|- Måndag hela veckan
|- Mästarna
|- Nightmare Before...
|- Pulp Fiction
|- Scooby-Doo! Pirater...
|- Super 8
|- The Good / Bad / Weird
|- Tokyo Godfathers

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.