Plockat ur filmhyllan #26
Mio min Mio

Originaltitel: Mio min Mio
Produktionsår: 1987
Längd: 95 minuter
Genre: Fantasy
Land: Sverige, Norge, Sovjetunionen
Regissör: Vladimir Grammatikov
Skådisar: Nicholas Pickard, Christian Bale, Christopher Lee

Handlingen i ett nötskal: Bosses adoptivföräldrar är rövhål. Därför ombeds han att posta ett magiskt vykort av häxan på snabbköp varpå ett guldäpple materialiseras i hans hand och en ande som bor i någon ölflaska bredvid en parkbänk i Stockholm flyger iväg med honom till det sk "Landet i fjärran" där han med hjälp av den framtida Batman ska ha ihjäl den dåtida Dracula.

Hur myskul jag än har med att plocka någon film ur hyllan att se om och skriva om varje månad så känner jag trots allt, efter en hel höst, vinter och vår, för att ta en liten break från detta. Ett sommarlov från just Plockat ur filmhyllan alltså. Vilket ju är vad det blev förra året med. Bättre det för att sedan återkomma med laddade batterier och ångan uppe än att bränna ut sig och tappa lusten helt eller hur? En film till hinner vi dock med innan jag tar mitt årliga sommarlov från plockandet ur filmhyllan. Något som jag sparat till dagen idag. För idag är det ju Sveriges nationaldag. Detta har aldrig tidigare uppmärksammats här på sidan men i år gör jag då just det i och med Mio min Mio, en svensk-norsk-sovjetisk produktion baserad på den helsvenska romanen Mio, min Mio (med kommatecken i titeln!) från 1954 av, såklart, ingen mindre än Astrid Lindgren. Förmodligen mest känd för böckerna med Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga. Ja, den som läser det här på ren svenska känner väl ändå till Astrid Lindgren, aka tanten på den nya tjugolappen. En bidragande anledning att skippa filmhyllan fram till hösten är annars faktiskt för att göra plats i vårt eget schema för en mängd olika topplistor nu under sommarmånaderna, med start från redan nästa vecka. Så ni som tycker att det har varit ganska så sparsamt med topplistor hittills i år (och det har det) har något att se fram emot. Men idag ska jag alltså beta av Mio min Mio.

Med Mio min Mio bryter vi f.ö streaken med icke-amerikanska men ändock engelskspråkiga filmer. Inte för att det inte finns en engelskspråkig version av den här filmen. En ryskspråkig version existerar visst också. Den version som jag har på DVD är dock svensk- alternativt danskspråkig. Jag förmodar att den är det i alla fall. Dubbad till danska också dvs. När man kör igång skivan så får man i vilket fall välja mellan svenska och danska. Jag valde såklart svenska. Och då var det med svensk dubb alltså. Så ja, jag bara antar att det är dansk dubb om man väljer danska... Jag tänker då inte plocka fram filmen ur hyllan igen bara för att dubbelkolla detta. Whatever liksom. Och nej, varken de engelska eller ryska rösterna finns tillgängliga på den här utgåvan. Vilket väl å ena sidan är lite synd då de flesta skådisarna verkar vara britter så engelska är ändå originalspråket och som sådant borde det vara valbart tycker jag och den ryska dubben hade väl varit kul att ha med just som en kul grej men å andra sidan så är det väl både strunt samma och kanske bara lika bra för då slapp jag ju att ens behöva överväga att se om filmen mer än en gång för att t ex jämföra den svenskspråkiga versionen med den engelska. Jepp, det där var allt en mening. En enda, fem rader lång, mening. Vilken jag, uppenbarligen eftersom ni kära läsare kunde läsa den i dess helhet alldeles nyss, inte gick tillbaka för att skriva om och dela upp i flera kortare meningar, nej. För fuck vedertagna språkregler och riktlinjer, idag är det ju helgdag så då får det vara lite mindre uptight och lite mer hopp och lek över det hela minsann.

En del målade bilder som denna klistras in i spelfilmen.

Som vanligt får jag väl adressera det här med speltiden. Mio min Mio ska vara 99 minuter lång. Den här DVD-versionen är dock blott 94 minuter enligt baksidan av fodralet. Fast ska man vara superexakt så är den 1,34,48 som jag då, i enighet med förra månadens Crocodile Dundee på DVD, tog mig friheten att avrunda uppåt till 1 och 35, dvs 95 minuter, högst upp på denna sida. Och det är allt jag tänker ta upp vad gäller längden på filmen. Raskt vidare. Mio min Mio är alltså en fantasyfilm baserad på en bok. Okej, inget konstigt med det. Häng med på ett magiskt äventyr när en ung pojke förflyttas till en annan värld. Okej, det är inget konstigt med det heller... Vad som gör den här filmen så kuriosa hör mestadels till produktionen. Bara det att den är en kollaboration mellan Sverige, Norge och forna fucking Sovjetunionen känns ju lite udda. Och hey, tekniskt sett innebär det också att jag nu kan bocka av ytterligare tre länder utöver USA. Gott mos. Vladimir Grammatikov, en rysk/dåtida sovjetisk skådespelare och regissör, eh... Regisserar. Det är en massa brittiska skådisar i de mest framträdande rollerna men även en och annan svensk, norsk och rysk skådis som fyller ut rollistan. De allra mest iögonfallande namnen är i alla fall Christopher Lee, dvs gamle Greve Dracula, Saruman och Darth Tyranus, samt Christian Bale - ja, just DEN Christian Bale, dvs självaste Batman från Christopher Nolans "The Dark Knight-trilogi". Märk väl att Bale föddes 1974 och Mio min Mio spelades in 1986. Vilket innebär att han var 12 år gammal när filmen gjordes. Och ja, det här var Bales första filmroll också. Superkuriosa nog.

Utöver flera dels sedan dess men dels även då det begav sig världkända skådisar figurerar flera andra kända namn bakom produktionen. Filmen har t ex originalmusik av bl a Benny Andersson, mest känd som en av medlemmarna i ABBA. Detta är udda. Benny komponerade nämligen ingen filmmusik på den tiden. Mio min Mio sticker ut som det stora undantaget. Bakgrundsmusiken framfördes av den sovjetiska filmsymfoniorkestern. Och den andra B-killen från ABBA, Björn Ulvaeus, var med om att komponera titelsången Mio min Mio framförd av svenska popduon Gemini. Låten finns på svenska, engelska och ryska. Utgiven som singel 1987 tog den såklart direkt förstaplatsen på Svensktoppen där den låg kvar i hela 17 veckor varav fem veckor på förstaplatsen. Men vänta, det kommer mera! Mio min Mio har även specialeffekter av Derek Meddings, i sin tur mest känd för diverse effekter i James Bond-filmer fr o m Leva och låta dö 1973 t o m GoldenEye 1995, samt bl a Superman 1978 och Batman 1989. Wow. Och han var liksom med och gjorde Mio min Mio med. En udda produktion, ja.

Som ett kuriosa spektakel är Mio min Mio mao en guldgruva. Som film betraktad kunde den dock ha varit bättre. Jag vill inte kalla den dålig. Produktionsvärdena skiner verkligen igenom på sina ställen. Och en guldstjärna i kanten för de uppenbara ambitionerna man hade med filmen. Men den håller inte hela vägen. Narrativet brister. Det är det största problemet. Hade handlingen hållt ihop bättre så hade man kunnat ha överseende med att budget trots allt tydligen inte räckte till hela scenografin utan att de då fick "fuska" sig fram på vissa ställen (med den stora bron t ex som ser ut att vara ditmålad) och att dubben låter helt horribel. Men som det är köper man inte riktigt den här storyn och då blir det även genast mycket lättare att störa sig på alla de andra mer ytliga bristerna också. Vilket är synd för till och från får de ändå till det alltså. Till och från är detta rätt så stämningsfullt. Men så får man därtill också känslan att filmen rider på ytterkappkanterna av den där Den oändliga historien-filmen från 1984. Även om Lindgrens bok kom ut långt före får man ändå det intrycket. Bale är ju som Robin till Bosse. Eller Atreyu typ. Vilket man alltså känner igen som fan från Den oändliga historien som var aktuell på den tiden. Det känns som att de försökte följa trenden efter Den oändliga histoiren helt enkelt. Likaså den om Guldkompassen och de där Narnia-filmerna tveklöst försökte följa i Sagan om ringen-filmernas fotspår senare in på 2000-talet. Följa John brukar bli mest meh och ja, Mio min Mio är lite meh.

Ja, det är en väldigt ung Christian Bale dvs Batman.

Och då kommer vi till den kanske största elefanten i rummet... Ja, åtminstone när det gäller den svenskspråkiga versionen... För inte nog med att dialogen låter konstlad, uppstyltad liksom, men dubben därtill! Åh, denna dubb alltså. Dubben i Mio min Mio låter fan inte bättre än den gjorde i Starzinger, den i Sverige kultförklarade animé-serien från 1978 som kom på svenska 1983-1987 och som man fortfarande kunde finna på tvättäkta köpvideo, dvs VHS-band, ändå in på 2000-talet i svenska videobutiker. Jag tar det igen. Dubben i Mio min Mio låter jävlar mig som i Starzinger. Det blir ofrivilligt väldigt komiskt. Vilket då bara gör en ännu mindre benägen att ta det som händer i filmen på allvar. Vad sjutton sparkar igång handlingen egentligen? Saker bara händer. Christopher Lee spelar ju självklart skurken här med. Den onde riddaren Kato. Nä, inte den Kato. En annan Kato. Men varför är han så ond egentligen? Det bara är så. Nu kan jag inte säga att nu har jag inte läst boken så jag vet inte hur det var där för jag har faktiskt läst boken men så var det också så länge sedan att jag ändå inte minns något ur den. Nåväl. Han Kato, Lees Kato alltså... Hm... Två helt olika och till varandra orelaterade berömda Lee har gestaltat två helt olika och till varandra orelaterade snubbar som heter Kato. Ja, det var väl också lagom lustigt. Riddaren Kato är hur som helst så ond att det åskar och har sig då någon vågar yttra hans namn. Ibland. Men ibland inte. Jaha? Huvudpersonen är alltså Bosse spelad av Nicholas Pickard. Ibland hör man vad han tänker i sitt huvud. Okej, det är ju en etablerad berättarstil. Men andra gånger pratar han ändå högt med sig själv. Öh, varför? Om man ändå får höra vad han tänker så behöver han väl inte dessutom prata högt med sig själv för att förmedla saker till oss som tittare. Det blir kaka på kaka. Eller är han bara vansinnig? Såna saker liksom.

Jag var ärligt talat inte så engagerad i filmen när vi såg om den nu i dagarna. Jag störde mig mest på den dåliga pacingen (storyn känns väldigt rusad förresten), de många plothålen, de kassa replikerna och den dumma dubben därtill. Jag såg den här i min barndom och ville minnas att den var bättre än så här. Nåväl. Är ganska så likgiltig vad gäller denna. Kanske är det för att det inte är någon film som jag brukade se som kid, som just Den oändliga historien. Mio min Mio såg jag nog bara en enda gång då det begav sig. Eller så är det den overkligt usla animé på VHS-band från 80-talet-aktiga svenska dubben som tar mig ut ur filmen. Eller det att saker bara händer. Ändock får jag ju medge att filmen är relativt välgjord och musiken är bra och förmedlar på sina ställen äkta japanska konsolrollspelvibbar. Och de "målade" delarna i "grafiken" som bergis bara berodde på att man inte hade budget till annat bidrar faktiskt till att sätta den rätta fantasy-matiné-känslan. Trots alla dess brister är Mio min Mio alltså inte helt utan sina poänger vilket räcker för ett godkänt slutbetyg. Och det var det. Nu tar jag som tidigare nämnt sommarlov från just den här delen av POPKORN. Filmrecensionerna återkommer alltså lagom till hösten och då blir det ytterligare några fler icke-amerikanska, icke-engelskspråkiga filmer.




Betyg: Två av fem guldäpplen. Meh.