Plockat ur filmhyllan
Måndag hela veckan

Originaltitel: Groundhog Day
Produktionsår: 1993
Längd: 97 minuter
Genre: Övernaturlig romantisk komedi
Land: USA
Regissör: Harold Ramis
Skådespelare: Bill Murray, Andie MacDowell, Chris Elliott

Handlingen i ett nötskal: Cyniske Phil Connors (Murray) hamnar i ett sk "tidsloop" då samma dag upprepar sig själv om och om igen utan att någon annnan är än han själv är varse om det. Först vill han inte tro på det, sedan utnyttjar han det till sin fördel, sedan tröttnar han på livet och till slut gör han bara det bästa av dagen varje dag.

Ja, här sitter vi till slut. Filmåterblickar alltså. Och vadan detta då? Jo, faktum är att jag har personligen velat börja skriva mer om film här på POPKORN sedan åratal tillbaka. Redan mot slutet av förra årtiondet hör och häpna hade jag lösa planer på att vi skulle rikta in oss mer på det här med film. Dessvärre fick jag inget vidare medhåll från de andra på redaktionen. Film var för omfattande sades det. För stort för att ta sig an. För allmänt. För mainstream. Spel och toys skulle sidan i stort sett handla om. Och så rann de där planerna på att även täcka mer film ut i sanden helt enkelt. Men nu jävlar så. Efter mina retrospektiv på Star Wars-episoderna V-VI härommånaden fick jag sådan mersmak på just det här med att skriva om film med att nu jävlar så drar vi igång en filmsektion om jag så ska vara den enda som aktivt bidrar till denna.

"Jannes rullar" eller något i den stilen kanske man skulle ha kallat det då? Men nä, nu fick det bli "Plockat ur filmhyllan" då. Kontra "Framgrävt ur spelkistan" för videospelen såklart. Och så blir det ju utestlutande återblickar i den här avdelningen. Inga recensioner av nya filmer som ännu spelas runt om på biograferna mao. För att en titel ska kunnas "plockas ur hyllan" måste den såklart ha hunnit släppas som köpfilm eller hur? Så det blir typ den enda grundregeln. Sedan kan jag för all del iallafall försöka att hålla mig till något kortare texter än de ovannämnda om Star Wars-filmerna. Okej, och med det sagt så kör vi väl igång då och jag kan ej tänka mig en mer passande film att börja med än Måndag hela veckan. Kultklassikern med Bill Murray som just idag, måndag den 12 februari, fyller exakt 25 år sedan den amerikanska releasen!

Fastän filmens release-datum passande nog just i år råkade sammanfalla så otroligt bra med den lokaliserade svenska titeln så har dock "måndag" egentligen inget med saken att göra... Det hela kretsar kring den amerikanska titeln tillika högtiden "Groundhog Day" såklart så vadan då detta? Jo, den 2 februari varje år firas "Murmeldjursdagen" runt om USA och Kanada, då ett murmeldjur enligt folksägen ska kunna avgöra huruvida våren kommer tidigt eller dröjer sex veckor till. Och det helt beroende på huruvida murmeldjuret i fråga råkar se sin egen skugga eller inte. Mm, det låter väl festligt nog. Men ja, den 2 februari äger denna dagen rum alltså. Och 1993 när filmen kom ut så var den 2 februari en tisdag för övrigt... Fast "Tisdag hela veckan" låter ju knappast lika klockrent som "Måndag hela veckan" så låt gå för det liksom. Och att man inte bara behöll originaltiteln eller direktöversatte den till svenska beror väl helt klart på att det bara hade låtit konstigt i och med att man ej firar någon murmeldjursdag i Sverige. Så låt gå för det med. Däremot så har hela den här traditionen numera faktiskt blivit mer känd även utanför Nordamerika och det just tack vare den här filmen i fråga! Kul.

Kollar hellre in sin egen spegelbild i kameralinsen än tjejen. Vadå egenkär? ;p

Runt om på nätet så har folk minsann redan passat på att uppmärksamma filmen i samband med just den 2 februari i år. Själv valde jag dock alltså att avvakta till 25årsdagen för den amerikanska releasen idag, den 12:e, och inte minst för att det i år också råkade infalla just på en måndag. Till Sverige kom rullen förvisso inte förrän in på april det året men ändå. Dessutom passade det in med den rådande utgivningstakten här på sidan. Jag vet inte om ni som läsare har lagt märke till det men i regel försöker vi komma ut med något nytt ungefär var tionde dag numera så jag slår typ tre flugor i en smäll här. Själv såg jag detta lilla stycke filmhistoria först flera år senare förresten, då det gick om och om och om igen på filmkanalerna TV1000 och TV1000 Cinema... Då passade jag även på att "spela in filmen" som man gjorde på VHS, dvs "videokassettband", förr i tiden. Kassettbandet lät jag sedan sitta kvar i videon och typ när som helst jag hade några minuter över kunde jag få för mig att bara sätta igång det och låta det rulla. Detta parallellt med att filmen fortfarande gick i en oändlig serie repriser på TV-kanalerna och man då titt som tätt råkade zappa mitt in i den. Jag vet inte HUR MÅNGA GÅNGER som jag har sett denna totalt.

Frågan är dock huruvida en verkligen kan se Måndag hela veckan för många gånger. Jag tror ärligt talat inte det. Filmen är bokstavligt talat gjord för att ses om och om och om och om igen. Och igen. Och så vidare. Visst blir det repeterande men filmen i sig är ju repeterande och det är ju trots allt hela poängen med. Och jag har aldrig varit med om mer underhållande repetition än det här. Man tröttnar liksom inte. Måndag hela veckan är ett praktexempel på en film som "tål" att ses upprepande gånger. Passande nog med tanke på handlingen. Bill Murray spelar meteorologen, dvs väderkillen, Phil Connors medan Andie MacDowell är hans nya producent Rita och Chris Elliott gestaltar deras kamerakille, som även kör TV-vanen, Larry. Tillsammans beger våra hjältar sig från Pittsburgh till småstaden Punxsutawney för att göra ett reportage om murmeldjuret, som för övrigt också heter Phil, som ska förutspå om det blir en tidig vår eller inte. Människan Phil är kort sagt en cynisk skitstövel, egotrippad, självcentrerad och allt det där som Bill Murray kan få till så jävla bra framför kameran men ändå framstå hygglig och karismatisk på något sätt... Bill som Phil är trött på att bevaka murmeldjurspektaklet i lilla Punxsutawney år efter år. Han tycker det är trams helt enkelt. Den öppet optimistiska Rita tycker däremot det är en bra story. Murmeldjuret är sött och folk gillar grejen liksom. "Folk gillar blodkorv. Folk är idioter." svarar Phil. Och fastän man inte riktigt kan tycka om Phil som han är just nu så kan man heller inte låta bli att heja på honom. Bill Murray gott folk. Så. Jävla. Bra.

Så Phil är alltså den här sarkastiska primadonnan, gänget spenderar natten i staden och morgonen därpå inträffar Groundhog Day. De gör sitt reportage och börjar köra tillbaka till Pittsburgh då en plötslig snöstorm tvingar dem åter om igen för att spendera ännu en natt i Punxsutawney. Phil är inte nöjd men vad fan, bara en natt till i den här småstadshålan kan han ju stå ut med. Nästa morgon vaknar han igen till samma låt på klockradion, I Got You Babe av Sonny & Cher, som dagen innan men därtill även till exakt samma dialog mellan radiovärdarna. Först tror han att de bara råkat spela samma ljudband från gårdagen men allt eftersom blir han mer och mer varse om att det snarare är hela dagen som går i repris. Morgondagen kom aldrig. För andra dagen på raken är det den 2 februari, Groundhog Day. Som om dagen innan aldrig inträffade. Och han är den enda som ens har minnen av vad som hände under dagen som sedan tycks ha försvunnit ur tiden. Panik liksom. Den första gången som dagen går om vet Phil inte vad han ska tro. Innan han åter lägger sig för natten bryter han en blyertspenna på mitten och så håller han sig vaken hela tiden, stirrandes på klockradion, för att se vad som händer. Vilket är väl vad de flesta människor hade gjort i samma situation, dvs försökt "vänta ut" hela dygnet och se vad som händer liksom. Men så fort klockan slår om till 06:00 på morgonen till nästa dag är det som om någon plötsligt tryckt på reset... Fastän han alltså aldrig somnar den här gången så "vaknar" Phil ändå på morgonen till den 2 februari igen, med samma låt som spelas på radion. Och blyertspennan är hel igen. Panik.

"On me in three Larry." III, II, I... Subtilt, visst?

Efter att ha suttit och supit med folk den tredje natten får Phil en uppenbarelse. Om tiden ändå bara backar ett helt dygn efter varje dygn och han är den enda som märker av det och har några minnen av vad som inträffar under dessa dygn, betyder inte det då att han i praktiken kan göra vad fan han vill varje dag? Han provar denna teori direkt med att köra igång en biljakt med den lokala polisen hack i häll. Tids nog åker han fast och hamnar i häktet där han spenderar natten. Sedan slår klockan 06:00 på morgonen och han vaknar åter upp på sin B&B till I Got You Babe på radion. Fuck yeah! Härmed börjar den "roliga" delen av filmen, då Phil gör vad sjutton som än faller honom in utan minsta tanke på konsekvenserna... För det finns ändå inga! Han slår ner en irriterande gammal bekant han stöter på, ligger runt (dock genom att iallafall vara "hygglig" nog att lura kvinnor i säng, inte tvinga sig på dem av vad vi får se) osv. Efter ett tag ser man dock hur han får underhålla sig själv med att göra saker annorlunda på de mest egendomliga sätt. När han går på bio med någon tjej och säger att han har sett den filmen typ hundra gånger så tänker man att ja, det har han nog också. Han överdriver nog inte. För omväxlings skull har han lurat tjejen att de skulle på maskerad varför de båda kommer till biografen utklädda. För vad ska han annars göra? Samma dag upprepas hela tiden, så han kan ju inte se några ANDRA filmer än de som går just den dagen om och om igen och då kan han åtminstone se hur det är att se samma film utklädd till cowboy någon gång. För vad kan han annars göra liksom?

Tids nog kommer den stora vändningen. Vilket man liksom kunnat känna komma krypandes. Då Phil inte alls tycker att det är kul längre. Då han på allvar har tröttnat på skiten, han vill inte mer. Han har fått nog av det här livet. Och som han själv uttrycker det så tror han inte att den här vintern någonsin kommer att ta slut så länge som murmeldjuret fortsätter att se sin egen skugga... Vilket han säger mitt under det där reportaget som han, Rita och Larry åkt dit för att göra. Åh, vilka reaktioner. Blickarna, minspelen... Genom hela filmen faktiskt. Helt underbara skådespelarinsatser är det. Vansinnigt bra. Men ja, hursomhelst så kidnappar väderkillen Phil murmeldjuret Phil och kör flyktbilen utför ett stup vilket dödar dem båda... Bara för att vakna upp den 2 februari klockan 06:00 till I Got You Babe på radion. Återigen. Så vad gör han? Tar livet av sig själv. Igen. Och igen. Och igen. Det hjälper inte. Slutligen bryr han sig inte mer. Han spelar inte mer. Han skiter i att försöka leva livet på ett visst sätt och bara är. Varefter han med en nyfunnen syn på livet börjar göra gott. Han börjar göra rätt för sig. Hjälpa andra med både stora och små saker. För att han kan. Utan att avslöja allt kan jag konstatera att så himla positivt som filmen sedan slutar så blir man allt berörd på riktigt och det känns inte det minsta billigt eller melodramatiskt heller. Det känns äkta. Den här filmen är så bra på riktigt.




Betyg: Fyra stycken påflugna Ned Ryerson av totalt fem möjliga!