Originaltitel: The Treasure of the Sierra Madre
Produktionsår: 1948
Längd: 121 minuter
Genre: Western, drama
Land: USA
Regissör: John Huston
Skådisar: Humphrey Bogart, Walter Huston, Tim Holt, Bruce Bennett
Handlingen i ett nötskal: Inspirerade av en gamlings berättelser bestämmer sig två amerikanska lösdrivare i Tampico, Mexico för att pröva lyckan och leta guld i bergen, fast beslutade att inte låta guldet komma mellan dem.
Med utrustning för några hundra dollar som de och gubben hade skrapat ihop sinsemellan beger trion sig ut i vildmarken, mot Sierra Madres bergskedja.
Då var det dags för de sista två Humphrey Bogart-filmerna i min samlingsbox, Sierra Madres skatt samt Stormvarning utfärdad, att plockas fram ur den där boxen i hyllan.
Sist var de framplockade rullarna på skiva båda gentemot Lauren Bacall och båda i regi av Howard Hawks. Den här gången är båda från 1948 och båda i regi av John Huston som tidigare regisserade Riddarfalken från Malta, årets förstplockade film ur hyllan här på sidan. Och nu börjar vi alltså med Sierra Madres skatt helt enkelt då det var regissörens första film 1948, som hade premiär redan i januari det året.
The Treasure of the Sierra Madre... Lång titel. Klockar in på över två timmar, 2:00:58 närmare bestämt. Lång film också. Den längsta av alla Bogart-filmer jag plockat fram. Bara Utpressning kommer ens i närheten med 109 minuter medan alla andra klockar in på under 100 minuter. Längden märks inte av dock. Det känns mao inte som en så här lång film så väl sammansatt som detta är.
Filmen är baserad på romanen med samma namn från 1927 av mytomspunne författaren B. Traven. Och till sin fördel har den riktigt bra och äventyrlig musik av Max Steiner. Jag har inte för vana att notera kompositörer men just den här fångade mitt öra.
Jag har heller inte nämnt Steiner vid namn tidigare men han var något av en jätte inom branschen på 1930, 40- och 50-talen, och en bit vidare in på 60-talet, som komponerade musik till flera hundra filmer genom årtiondena. Några av hans mest kända kompositioner hörde man i King Kong 1933, Borta med vinten 1939, Casablanca 1942 och tidigare nämnda Utpressning 1946. Det är bra grejer och en av fördelarna gentemot romanen som uttrycksform. Det brukar heta att film är ett visuellt medium. Och ja, men det där är bara halva sanningen. Film är ju ett audiovisuellt medium. Bra musik förhöjer verkligen upplevelsen.
"Keep the change, you filthy animal."
Jag gillar Sierra Madres skatt. Skarpt. Det är en film som jag brukar fånga när den går på någon kanal, oftast TNT, på TV. Så det är alltså en sådan där film som jag kan se om och om igen. Ja, åtminstone fram till de sista tre kvarten då jag ibland byter kanal. Inte för att filmen tappar bort sig eller något sådant utan för att det fram till dess ännu finns hopp om ett lyckligt slut för alla de tre huvudpersonerna. Så fram till de sista tre kvarten fungerar det här dessutom som
en må bra-film för mig utöver att "bara" vara fullständigt lysande. Störst fokus är det på Dobbs karaktär och Bogart är riktigt, riktigt bra i den här rollen. Tim Holt är också bra som närmaste vännen Curtin och Walter Huston är utmärkt som den gamle vise Howard. En roll vilken han vann en Oscar i kategorin bästa manliga biroll. Samma år vann även John Huston sina enda Oscarspriser, i kategorierna för bästa regi och bästa manus efter förlaga. Och det var just för den här filmen då, ja. Och Walter Huston var släkt med John Huston, ja. De var far och son.
Sierra Madres skatt är en gammal hederlig film. En av de första sakerna man ser är t ex hur ett barn plockar upp en ännu tänd cigarett som någon slängt på gatan och med ett brett leende börjar röka den. Härligt. Filmen är fylld med dylika lika käcka som korta scener som bidrar stort till den övergripande pigga stämningen. I en, för den övergripande storyn egentligen helt onödig men just för den goda stämningen ack så välkommen, scen ser vi t ex Dobbs spendera en slant på att klippa håret. Och när han sedan kommer ut från frisörsalongen så passar inte längre hatten som den gjorde innan... Fiffigt. Det är också ett bra exempel på subtilt skådespeleri där av Bogart.
Filmen tar god tid på sig att komma iväg från storstadsområdet. Det är mycket som hinner hända där som bygger upp karaktärerna innan de far vidare för det stora äventyret. En minnesvärd scen är barfighten som Dobbs och Curtis hamnar i med en som försökte svindla dem på pengar. Och till Dobbs beröm tog han bara vad svindlaren var skyldig dem efter de hade slagit ner honom.
En stunds tystnad.
Kul att veta kan vara att Sierra Madres skatt var en av de första amerikanska filmerna någonsin som spelades in ute på plats, dvs "on location", snarare än inuti någon filmstudio i Hollywood. Då filmen mestadels också spelades in i just där den utspelar sig i Mexico innebär det även att det är en av de första amerikanska filmerna som till stor del spelades in utanför USA. Och vad allt det här spelar för roll egentligen? Stor roll. On location is da shit och det gör faktiskt skillnad. På något sätt märks det på slutresultatet. Större delen av storyn utspelar dig där ute i vildmarken kring berget och handlingsförloppet fortskrider i en alldeles lagom rask takt. Så småningom börjar man ana vart det hela kan leda. Kan, men behöver inte...
Ska de vända sig mot varandra? För några av dem börjar ju uppenbarligen misstro varandra och gå varandra på nerverna.
Spänningen stiger. Tillåter de guldet komma mellan dem trots allt?
Dobbs är den som först tappar fattningen och börjar anklaga de andra för både det ena och andra. Fast Curtis tvekade faktiskt en liten stund när gruvan en dag rasade in, huruvida han skulle dra ut Dobbs eller inte, så helt rent samvete har han heller inte. Bra grejer. Men t o m detta varvas med scener av mer gemytlig atmosfär. Som när trion en kväll pratar om vad de ska göra med sin förmögenhet och då tänker sig sådant som att läsa serier hela dagarna, odla frukt eller bada i ett turkiskt bad. Bruce Bennett gör en, för de andra, oönskad entré som Cody från Texas och intrigen tättnar ytterligare.
Såväl federales som bandidos gör sig påminda. Eldstrider avlöser lika träffsäkra dialogfyllda scener. Och bäst av allt är att filmen tar sin tid att låta hela handlingen spelas ut. Det är mycket bra upplagt. Personligen gillar jag ändå Casablanca mer men det här är också ett väldigt bra film.
Betyg: Fyra av fem mexikanska pesos. Lika många som Humprey Bogart lyckades tigga av John Huston.
|
