Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Plockat ur filmhyllan #14
De sju samurajerna



Text: Jan M. Komsa, 2019-04-26


Originaltitel: Shichinin no Samurai
Produktionsår: 1954
Längd: 207 minuter
Genre: Episk drama
Land: Japan
Regissör: Akira Kurosawa
Skådisar: Takashi Shimura, Yoshio Inaba, Isao Kimura, Toshiro Mifune

Handlingen i ett nötskal: En by i det feodala Japan terroriseras av ett närliggande rövarband. Av en händelse får en av byborna höra hur rövarna planerar att återkomma när folket i byn är klara med skörden. Desperata bestämmer byborna sig för att stå emot sina förtryckare och hyra in sju stycken samurajer till hjälp, även om de bara har råd att betala med mat.

Ja, i vanliga fall skulle det ha kommit upp något den 24:e i månaden och nej, vi missade inte att uppdatera sidan i förgår. Det finns en anledning till att jag väntade till just dagens datum med den här texten. Idag, den 26:e april 2019, är det nämligen exakt 65 år sedan som Akira Kurosawas De sju samurajerna hade premiär i Japan. Till USA kom filmen dryga två år senare och till Sverige kom den faktiskt inte förrän 1965, dvs över ett helt årtionde senare. Inte för att detta spelade någon roll för mig som inte ens var född då. Själv såg jag filmen först in på 1980-talet när jag växte upp. Men idag är det trots allt rullens 65årsjubileum och det vill jag alltså uppmärksamma. De sju samurajerna är en riktig filmklassiker. Så är det bara. Men den är rätt så speciellt för mig personligen med. Det är nämligen inte bara en i mängden filmer som jag minns från barndomen. Faktum är att det är en av de allra första filmerna som jag minns mig ha sett. När jag växte upp fick jag först och främst se en jäkla massa krigsfilmer. Dock kan jag idag inte namnge någon av dem. De första filmerna som jag minns specifikt från min tidiga barndom, från sådär sent 80-tal till tidigt 90-tal, är De sju samurajerna och Den gode, den onde, den fule och Star Wars och så de två första Superman-filmerna. Dessa är mina tidigaste tydliga filmminnen. Rullarna jag växte upp med som har liksom format min syn på film därefter.

Sist jag såg den här, innan jag nu såg om den inför den här texten såklart, var nog någon gång i början till mitten på 2000-talet, någon gång efter att de hade en Akira Kurosawa-maraton på SVT varefter jag minns att en mängd gamla Kurosawa-filmer plötsligt fanns att hyra i videobutikerna. Men inte just De sju samurajerna udda nog. Så jag köpte helt enkelt in den själv. Såklart fanns det ingen svensk utgåva tillgänglig så det fick bli den amerikanska Criterion Collection-utgåvan på DVD. Och grejen med denna är att den är oklippt. Det är alltså inga 160 eller 190 eller 198 minuter av filmen utan hela 207 minuter. Det blir mao drygt 3 timmar och 27 minuter. Något som jag väl inte var sådär jättetänd på skall medges. Efter förra månadens två versioner av Alien 3 som tillsammans tog över fyra timmar och förförra månadens japanska kontra svenska utgåvor av Kill Bill vol. 1-2 som i sin tur tog runt åtta timmmar att glo igenom såg jag fram emot något lite kortare. Vilket jag alltså hade för mig att De sju samurajerna var. Runt två timmar max tänkte jag... Jag hade helt glömt bort att den här var runt tre och en halv timme lång oklippt. Tre och en halv timme lång alltså... På japanska med engelsk text. Och i svartvit såklart. Men man ska inte låta sig avskräckas av de här förutsättningarna. Filmen är så sevärd. Den långa speltiden känner man knappt av ens. Dialogen är nästan sparsam och lätt att hänga med i. Och visst saknar man färger, och bildkvalitén i sig är heller inte den bästa, men man vänjer sig.


De sju samurajerna. Plus andra.


Akira Kurosawa slösade då ingen tid. Inledningen med rövarna och byborna som bestämmer att hyra in samurajer till undsättning är nästan blixtsnabb känns det som. Händelseförloppet kör liksom igång direkt. Det tackar man för. Man kastas rakt in i handlingen och det går mycket fort fram. Men sedan saktar filmen in något och därefter skulle resten av storyn kunna delas in i tre delar. Först då några utvalda från byn är ute på spaning efter samurajer varefter de sju samurajerna värvas en efter en. Sedan följer delen med förberedelser inför uppgörelsen med rövarna. Det blir bl a mycket taktiksnack vilket jag gillar. Och så avrundas allt med själva striden såklart. Den som förväntar sig mycket svärdssvingande action blir dock besviken. Det här är ingen actionfilm. Det är en drama. Jämfört med moderna filmer är detta mer som Den siste samurajen med Tom Cruise än 47 Ronin med Keanu Reeves. De sju samurajerna är helt enkelt en film för de som kan uppskatta handling och dialog över allt annat. Kommer man bara in i den här med rätt inställning blir hela filmupplevelsen typ hur mysig som helst. Det är förresten ett par, fem-sex, minuters intermission efter drygt en timme och tre kvart in i filmen. Ja, tack. Ja, jag tog faktiskt vara på denna. För autenticitetens skull. Och för en kissepaus.

Filmen kretsar självklart kring de sju samurajerna. Eller rättare sagt de sex samurajerna, varav de flesta är herrelösa dvs ronin, och den sjunde sk samurajen. Takashi Shimura är den informella ledaren Kambei. Han är sträng men rättvis och framför allt kapabel att tänka utanför ramen. Han är också den första som går med på att hjälpa byborna och när han har gjort så, då tar han också över det fortsatta rekryterandet. Det blir alltså under Kambeis ledning som de övriga sex sedan samlas. Nummer två i ordningen är Yoshio Inaba i rollen som den ständigt glada Gorobei. En duktig bågskytt som även genast hjälper Kambei att söka efter fler förmågor. Daisuke Kato är Shichiroji, en gammal stridskamrat till Kambei som mer än gärna följer honom på nytt. Minoru Chiaki spelar Heihachi (dock inte Mishima ;p) vars främsta egenskap anses vara hans allmänt goda humör som de andra hoppas ska höja moralen under den kommande striden. Den femte att gå med är Seiji Miyaguchi i rollen som Kyuzo, tystlåten, gravallvarlig och extremt skicklig med svärdet. De två sista att accepteras som del av laget är faktiskt de två första utöver Kambei själv som kom in i bilden. Isao Kimura som den unge och oerfarne Katsushiro och sist men verkligen inte minst Toshiro Mifune som den oborstade och knäppa men likväl insiktsfulla Kikuchiyo.


En stark scen.


De sju samurajerna är en fängslande film. Det är svårt att inte fastna med blicken på TV-rutan. Filmen tar god tid på sig att liksom andas. Det är många tysta stunder som ges nog med tid att verkligen sjunka in. Musiken är bra och sådär lite sorglig emellanåt. Och som redan nämnt så är det här en lång film, ja. Allt som allt handlar det också mer om just förberedelserna inför den stora striden och annat som leder fram till dess än om bataljen i sig, även om det blir en lång kamp i slutändan. En sak jag gillar är att det händer saker hela tiden i bakgrunden. Det är inte bara scen för scen men scener i scencer liksom vilket får filmen att kännas mer levande och mer trovärdig. Den som nästan stjäl hela föreställningen är ju Toshiro Mifune i rollen som Kikuchiyo. Han är lätt den mest minnesvärda med både sina galna upptåg och många känsloladdade utbrott... Skådisen skulle tydligen spela en annan roll från början men fick sedan rätt så lösa tyglar att istället forma den här karaktären på sitt eget sätt och resultatet blir också den mest unika av de sju, symboliserad av inte ännu en cirkel i mängden men av triangeln som står mellan byn och samurajerna på vad som blir deras egen stridsflagga.

Den näst mest minnesvärda i gänget är den unge Katsushiro som också har sin egen lilla sidostory. Kambei gör såklart också ett starkt intryck i ledarrollen. De övriga fyra däremot får inte alls lika mycket utrymme. Av dessa är det Kyuzo som märks mest medan Heihachi bara är med i bakgrunden och Gorobei och Shichiroji är inte helt lätta att urskilja från varandra. Och det är min största kritik mot den här filmen. Att man efter tre och en halv timme ändå lätt blandar ihop två av de sju samurajerna med varandra och måste påminna sig själv vem sjutton den där var nu igen. På det stora hela är det dock en väldigt bra film det här. Det är inte så mycket action-action utan mest drama men det känns ändå inte som att filmen är dryga tre och en halv timme lång för det händer liksom intressanta saker hela tiden. Dialogen innehåller mycket taktiksnack som alltså är något jag gillar. Det är dessa konversationer som lyfter hela filmen vågar jag påstå. Och till slut så blir det också en lång utdragen strid mellan samurajerna inklusive bönderna och banditerna. Denna strid pågår i hela dagar och nätter. Riktigt episkt är det. Tredje dagen regnar det. Och det står fem samurajer kvar på bybornas sida innan den slutgiltiga slutgiltiga uppgörelsen.

Det var i stort sett vad jag hade att säga om De sju samurajerna. Tre och en halv timme lång... Senare idag ska vi förresten se en annan över tre timmar lång film. Hämnarna: Slutspelet. Eller Avengers: Endgame som den också kallas. Egentligen var jag ju inte alls sugen på att den då jag tycker att den förra slutade bra nog. Men så vill jag ju också se hur det går för Ant-Man efter Ant-Man and the Wasp. Sedan är det bra för mig. Inga fler MCU-filmer. <- Och detta skrev jag tidigare under dagen. Vi är tillbaka från biografen nu. Ett stabilt avslut på över 20 filmer var det allt. Ingen extrascen efter sluttexterna dock. Bara ett ljud... Tre av fem. Och nu över till filmen som jag faktiskt skulle skriva om och vilket betyg den får.




Betyg: Fyra och en halv stilrena kaffekoppar med de sju samurajernas
motiv på av fem möjliga! Ett mästerverk och näst intill perfekt film.

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Förstasidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
Frispel
För eller emot

Säsongsspecialare
|- Årets tomtevalde 2006
|- Årets julkalender 2007
|- Årets julkalender 2008
|- Årets julkalender 2009
|- Årets jultomteval 2010
|- Årets sena tomte 2011
|- Årets sena tomte 2012
|- Årets sena tomte 2013
|- Årets sena tomte 2014
|- Årets jultomteval 2015
|- Årets jultomteval 2016
|- Årets julkalender 2017
|- Årets jultomteval 2018
|- Årets jultomteval 2019
|- Årets jultomteval 2020

Övriga överblickar
Arkiv X
|- 4 Biojokrar x 4 Åsikter
|- Doctor Who serie 1-10
|- Godzilla fyller 55 år
|- Mina manga-memoarer
|- Min egen animé-odyssé
|- Min manimé-uppföljning
|- POPKORN-resumé
|- Prequel-trilogin...
|- Rogue One ...
|- Star Wars Episode IV
|- Star Wars Episode V
|- Star Wars Episode VI
|- Star Wars Episode VII
|- Star Wars Episode VIII
|- TMN... Turtles! (del 1)
|- TMN... Turtles! (del 2)
|- Vi i Tokyo: 1:a intrycken
|- Vi i Tokyo: Andra intryck
|
Plockat ur filmhyllan

|- Alien³
|- De fem legenderna
|- De sju samurajerna
|- Den gode / onde / fule
|- Hajen
|- Independence Day
|- Jurassic Park
|- Kill Bill Vol. 1
|- Kill Bill Vol. 2
|- Måndag hela veckan
|- Mästarna
|- Nightmare Before...
|- Pulp Fiction
|- Scooby-Doo! Pirater...
|- Super 8
|- The Good / Bad / Weird
|- Tokyo Godfathers

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.