Format: Nintendo DS
Utvecklare: Alphadream Corporation (2005)
Nu har Mario & Luigi RPG 3!!! med dess hela tre utropstecken i den annars nästan trivsamt triviala originalspeltiteln (för oss mindre nyckfulla västerlänningar dock mer känt som Bowser's Inside Story) funnits ute till Nintendo DS i Japan sedan över ett halvår bakåt och ska under dagens datum äntligen ha hunnit släppas i butik även här hemma i Sverige... Och med detta anfört vore det ett ypperligt tillfälle att gräva fram den omkring fyra år gamla föregångaren bakåtresonerade jag!
Har någon förresten tänkt på att Mario & Luigi RPG 2x2 (eller med andra ord Mario & Lugi: Partners in Time som det i sin tur fick heta här) faktiskt var det femte rollspelet som Mario hade hunnit medverka i sedan genredebuten år 1996? Detta till förmån för blott två st nya plattformsäventyr under lika lång tid, dvs 1996-2005. Min spontana slutsats när spelet kom var därför att rörmokaren under det senaste årtiondet hade gjort bättre karriär som RPG-hjälte än som plattformshoppare. Detta står sig än idag. Även om plattformsspelen har haft sin lilla renässans i och med nya spelsläpp som New Super Mario Bros och Super Mario Galaxy som båda även inväntar uppföljare, har Mario alltså fortfarande gjort fler RPG än plattformspel sedan det första Super Mario RPG från 1996 och fram till idag. Hm, tänka sig. Men nog om det nu och över till Mario & Lugi: Partners in Time alltså, eller PIT som jag, låt oss säga för enkelhetens skull, kommer att kalla det hädanefter. Ett spel som DS-ägare med dille på rollspel och/eller bröderna Mario och Luigi bara inte får missa innan det är dags att sätta sig ner med nästa del i serien.
Kort om handlingen och några priser för bästa manus lär det här spelet aldrig få för den delen. Prinsessan Flugsvamp (ja, det är fortfarande vad jag väljer att kalla henne för) åker tillbaka i tiden bara för att hamna mitt i en invasion från yttre rymden(!) med UFO:n och hela köret varpå Mario och Luigi följer efter och slår följe med sig själva som småbarn för att rädda prinsessan för vem vet vilken gång i ordningen och slå tillbaka fienden. Vi har en del brist på logik här fast det är ju knappast för en konsekvent berättelses skull som någon lirar ett Mario-lir, inte ens när det råkar vara ett rollspel. Betydligt mer intressant är då spelupplägget. Här sitter man minsann inte och vare sig hamrar vilt på en enda knapp eller väljer exakt samma attacker om igen halvt sovandes igenom menyerna. Man är med och påverkar striderna precis hela tiden. Det räcker liksom inte att du har valt för Mario att hoppa på en koopa troopa eftersom den korta sekvensen då han utför hoppet också är interaktiv. Trycker du ned hoppknappen igen strax innan Mario landar på koopan så utdelar han dubbel skada. Likaså kan bröderna undvika fiendernas attacker genom noga timade undanmanövrar och vid rätt timing t o m skada angriparen i en variant på counter attack. Diverse specialföremål kör dessutom sin egen grej. För att få maximalt nytta av t ex eldblomman ska man peppra för allt vad man är värd på skjutknappen under den korta tid som blomman är aktiv. Det här spelupplägget känns som en frisk fläkt från många andra japanska rollspel där allt till slut går på tanklös rutin. Här måste man däremot vara uppmärksam hela tiden. Redan innan en strid börjar får man vara på sin vakt. Vi har ett typiskt fågelperspektiv för städer, grottor osv och ett för genren lika typiskt perspektiv från sidan där striderna äger rum men i PIT ser vi fienden redan från fågelperspektivet och kan välja att attackera redan härifrån. Genom att t ex anfalla med hammare eller hoppa på fienden sett från fågelperspektivet innan striden ens börjat gör våra hjältar extra skada direkt då spelet slår om till stridsskärm. Föredrar man att försöka smyga runt fienden istället så funkar för all del det också.
Den övre skrämen används bl a till väldigt pedagogiska tutorials genom spelets gång. Ännu roligare är det när självaste Hammer Bros lär ut hur man på bästa sätt använder deras hammare. Det finns en massa olika saker som bröderna kan utföra för att ta sig vidare i äventyret och det mest självklara är ju att hoppa!
DS-enheten har som bekant två skärmar och spelet utnyttjar både över- och underskärmen optimalt, både under- och även utanför striderna. Den övre skärmen fungerar då inte bara som karta såsom i många andra DS-spel. Det är även där som olika tutorials spelas upp och ibland då bröderna måste dela upp sig så får vi t ex se den äldre duon på nedre skärmen medan vi följer den yngre duon på övre skärmen. Fyndigt! Däremot drar man ingen nytta alls av vare sig mikrofonen eller pekpennan. Eller tjo, den senare kommer faktiskt till användning vid ett enstaka tillfälle som vi dock lika gärna hade kunnat vara utan. Då detta faktiskt var mitt första DS-lir där man inte kontinuerligt var beroende av pekpennan blev det kanske oundvikligt att jag reflekterat över det... Faktum är att det dock känns skönt att Nintendo fattade till slut att inte ALLA spel till maskinen måste bygga på dess gimmickar. Att man "endast" dragit nytta av de dubbla skärmar räcker gott och väl för den här sortens spelupplägg.
Jag har ännu inte nämnt Bowser. Hotet från rymden till trots är vår favoritkultödla också med på ett hörn och ställer till det. Bowser är Kung. Han levererar alla sina scener och dialoger med en sällan överskattad finess och tillhör, ihop med hantlangaren Kamek, ett av spelets roligaste dragplåster. Tyvärr används de båda relativt sparsamt i intrigerna. När jag först spelade igenom hela äventyret önskade jag att få se fler scener med Bowser och Kamek. Det var synd att se kung Koopa plus anhang hamna lite i skymundan, speciellt i de senare kapitlen i spelet. Det hade helt klart varit roligare att spela ut Bowser och hans gäng mer. För vem bryr sig om ett gäng dumma violetta aliens egentligen? Nu verkar det som att Nintendo faktiskt har besvarat mina böner då redan den västerländska undertiteln till följande del i serien, Bowser's Inside Story, skvallrar om ett större fokus på kultödlan. Heja Bowser! Dock har jag fortfarande lite svårt att smälta varför man tvunget använde aliens i den här delen. En fiendeinvasion som även Koopa-kungen måste värja sig mot är en fin idé i sig men varför just aliens? Man kunde väl ta och använda Wart från amerikanska Super Mario Bros. 2 eller vad sjutton som helst för något men aliens? Kom igen...
Relevant i sammanhanget är att till lirets absoluta höjdpunkter hör alla referenserna till andra delar i Marios omfattande kronologi. Att vandra omkring i Yoshibyn på Yoshi's Island och få höra talas om Yoshis kakor, stöta ihop med lille baby-Bowser och dåtidens Kamek, skåda clownskeppet från Super Mario World samt Domedagsskeppet från Super Mario Bros 3, traska runt i prinsessans slott från Super Mario 64 ackompanjerat av slottmusiken från samma spel och självklart även få höra Yoshi's Island-temat när man besöker dinosarna eller den klassiska grottmusiken från första Super Mario Bros när man röjer runt bland rören i kloakerna mm... Listan kan verkligen göras hur lång som helst känns det som. Utomjordingarnas tema är dock noll retro och ganska unket i sig faktiskt och inte ens det faktum att de själva kan liknas vid de giftiga svamparna från japanska Super Mario Bros 2 ger dem något existensberättigande i Marios värld enligt mig.
Ska jag återgå till de trevligare aspekterna av spelet måste jag absolut nämna låtsasitalenskan som brorsorna svänger sig med... Den är bara för go' och gla' asså... Luigis konversationer med Mario ā la "Ar people are pora bella" ger spelaren god anledning att le. Brett. När den levande stjärnporten sedan granskar Mario och finner honom ren och hjältemodig dock med undantag för en brist; hans försmak för pasta, något porten ändå kan förstå är svårt att motstå eftersom pasta är så smaskigt menar den, för att därefter rekommendera en annan pastasås till Mario, då blir jag glad på riktigt. Så glad att orden stockar sig och jag skriver jättelånga, fåniga meningar som just den ovanstående om pastan. När stjärnan därefter är elak mot Luigi blir jag arg. Jag har alltid föreställt mig Luigi som en lika kompetent hjälte som sin bror nämligen. Baby-Mario håller med och står upp för sin store lillebror och springer fram och slår stjärnporten med en hammare!! Heja! Precis då, när jag inser att jag faktiskt tycker mig hålla av karaktärerna som om jag kände dem såsom gamla bekanta, då inser jag att Nintendo utan tvekan har lyckats väldigt bra med PIT... Spelet förmedlar känslor och man bryr sig faktiskt om vad som händer med de båda upplagorna av de båda bröderna på de båda skärmarna. Tummarna upp för det!!
Ovan F.V: Fåglarna på de flygande mattorna ('-_-) såg vi först i SMB2. När en av dem flyger upp till den övre skärmen i PIT vet man att han snart kommer att svepa ner mot bröderna Mario. Då gäller det att tima så att man hoppar fågelskrället på skallen medan han anfaller. I koopahari-öknen blir bröderna sepererade, annars bär de stora bröderna sig själva som små på ryggen.
Trots hög igenkännandefaktor för oss äldre spelare så är PIT framför allt ett rollspel för barn. Fienderna är lättbesegrade, grottorna och gåtorna likaså lättforcerade (bara en enda gång var det bara nästan att jag fastnade) och inte förrän man kommer till den allra sista grottan får man ett hyfsat tillfälle att stärka sina karaktärer med vad jag anser vara till genren troget "levlande". I kontrast till detta är sista bossen i spelet ett riktigt monster som lätt hade platsat i något äldre Final Fantasy-spel... Sett till svårighetsgraden, men även designmässigt, känns slutbossen totalt malplacerad och t o m musiken under denna avgörande strid skär sig med de trallvänliga och välbekanta Mario-toner som sätter sin prägel på resten av spelet. UFO-temat klickar inte riktigt rätt någonstans helt enkelt. Det känns inte riktigt Mario. De delar av spelet som bygger på temat ā la aliens är även de som känns minst intressanta. Allra helst vill man ju se mer av Svampriket, Bowsers slott eller mysa i Yoshi's Island. När en Shyguy flyger högt över bröderna och släpper en bomb ned på både den äldre och yngre Luigi varpå lill-Luigi snabbt plockar fram hammaren som han fick av hammarbröderna samt slår tillbaka bomben mot den stackars Shyguy-filuren som störtar hjälplöst ut från skärmen... Det är i sådana här ögonblick som spelet känns helt rätt.
PIT är ett trivsamt tidsfördrift när helst man har 15-30 minuter över. Vare sig det handlar om en stunds myslir i sängen innan man lägger sig till sömns eller om det är i väntan på att ens kvinna ska göra sig i ordning innan man går ut någon gång det här årtiondet för att nämna några exempel. De mycket frekvent förekommande sparblocken gör att man bra sällan spelar längre än några minuter innan nästa spartillfälle uppenbarar sig vilket fungerar kanon i casual gaming-avseendet. Vad som är desto viktigare är att det även funkar finfint under längre pendelsträckor (Stockholm-Göteborg för min del på den tiden) och råkar du då ha sådan otur att du måste av tåget mitt i en bossfight är det ju bara att slå ihop skärmarna så pausar spelet tills du öppnar upp igen. Total hållbarhet sträcker sig någonstans till ca 20 timmars effektiv speltid och det är lika väl spenderad speltid på längre pendelsträckor som i hemmets lugna vrå.
Vad gäller återspelvärdet är det rätt lågt tyvärr. Vad jag vet plöjde jag igenom allt som fanns att plöja utan något som helst större tuggmotsånd redan på första varvet och nu, när jag inte har något nytt att vänta mig längre, har jag lite lust att börja om. Storyn är knappast värd det utan det hade då varit för att få återbesöka de mysiga miljöerna och att få höra alla skojiga dialoger en gång till (tänker främst på Kamek, Bowser och fejk-italienskan brorsorna emellan). Slutomdömet stannar sålunda på detta: Ett kalasroligt och givande rollspel, framförallt tack vare hög igenkännandefaktor för inbitna Mario-fans, som dock inte övertygar helt och hållet pga dels de tråkiga rymdfienderna, dels det låga återspelsvärdet. Men nog är det kalasroligt så länge det varar och då varar det en bra stund också. Det är inget man varvar från början till slut på bara en eftermiddag utan man får faktiskt valuta för pengarna. De lite tveksamma bitarna stör nog för övrigt bara de mest kräsna kritikerna (som undertecknad '-_-). Faktum är att denna rollspelsparantes är definitivt värd att grävas fram ur någon reaback för er som missade det, för bättre uppvärmning inför dagens släpp av Mario & Luigi: Bowser's Inside Story får man leta efter. Sedan är det nog ändå bara en tidsfråga för en som redan har tidsrest varvet runt i PIT innan man helt enkelt känner för att börja om från start trots allt. Ni vet då den där speciella känslan infinner sig, när man plötsligt bara får lust att se om någon random film som man inte sett på åratal eller börja om på något spel som man har haft kul under åren. Nu är frågan bara hur vi någonsin kommer att kunna spela med endast en uppsättning Mario-brorsor efter det här.
Slutbetyget: Fyra 2x2 par tidsresande spelhjältebrorsor av fem möjliga.
|
